Etikettarkiv | Män kan

Vem ska vabba knyttet?

Barnen kom hem med flunsa i början av veckan, och det gick förstås som det alltid går: så fort de började friskna till så däckade jag. Och jag var ju så groteskt trött från början att det inte behövdes mycket flunsa alls för att göra mig helt utslagen.

Vabruari, you asshole.

Tur i oturen så har A den här veckan varit i Tyskland för att hälsa på en gammal vän och mina protester till trots så arrangerades min älskade pappa som barnvakt till mig för hela veckan. Mina självsäkra försäkringar om att jag visst klarar mig (för det är herregud inte första gången) och inte behöver barnvakt sköts rätt effektivt i sank med flunsans segertåg.

Nu ligger jag i sängen och väntar på att min pappa och min son ska komma hem med sushi. Trettio plus nånting, och pappa vabbar mig. Rätt lyxigt.

Tilda med sin morfar 2008

Nu kan du som är kvinna äntligen få viga en hel dag åt högkvalitativ mansplaining!

Alltså det här.

women speakers

Ge mig ett ögonblick, jag ska bara…

 

Ok.

Så det är skitbra att män vill uppmärksamma kvinnor. Det räcker inte att kvinnor stöttar varandra så länge män inte flyttar på sig och ger lite plats. Men det finns bra sätt och det finns dåliga sätt.

Att hänvisa till att kvinnor som grupp, bara på grund av sitt kön, blir de bästa talarna och coacherna ”i världen” är ju sånt jäkla trams att I don’t even. Och när Mr. Man sedan säger sig kunna tillhandahålla ”strategier” till dessa kvinnor så blir det liksom ett skolboksexempel på mansplaining.

Så varför är kvinnor så otacksamma hela tiden? Här kommer ju en man som vill hjälpa?

Problemet är alltså att han som man tillskriver kvinnor som grupp egenskaper och sedan sätter sig själv som den främste profeten för hur dessa egenskaper i kvinnor ska förvaltas. Om kvinnor på riktigt är de främsta talarna och coacherna i världen, varför ska vi lyssna på honom då?

Från hans fanpage.

Män så fulla av privilegium att de inte själva ser det som ska inspirera andra känns jävligt tradigt.

När finska män visar känslor

Men det måste ju alla förstå att muslimer maskerar sig och gör upplopp och sånt för att de är dåliga människor och hatar väst. Finska män gör det för att de är glada och då är det förstås ok.

Invandrarna är ett stort problem i Finland idag men finska män i grupp är det inte. Bild: Petteri Paalasma

Härliga finska män vill skydda kvinnor och barn från muslimer dagar när det inte är fotboll. Bild: Petteri Paalasma

Bilder härifrån!

När faktarelativismen är så meta att I don’t even

Jag tror att vi behöver tala lite mer om det här med män, genus, kunskapsrelativism och kränkthet. David Eberhard har nämligen skrivit en krönika som på ett alldeles sällsamt vackert sätt lyfter upp alla de här aspekterna.

Eberhards poäng, om jag har förstått honom rätt vilket inte är säkert för jag är ju gubevars bara genusvetarkvinna, är att vi måste våga tro på fakta istället för att hänge oss åt våra känslor. Bara för att viss fakta inte överensstämmer med somligas personliga världsbild blir inte fakta mindre sann, liksom.

Så långt allt väl.

Men så hävdar Eberhard att Sverige är världens mest lättkränkta land och forskaren i mig sätter sig på tvären. Vad baserar han det uttalandet på?

Sedan tar han upp exempel på hur det kan gå käpprätt åt helvete om vi inte vågar lita på fakta. Som när en lärare hade upplyst sina elever om att de var dåliga på läsförståelse och folk blev arga på läraren. Nu känner jag inte till mycket mer om det fallet för även om Eberhard tycker att det är viktigt med fakta och kunskap är det tydligen inte särskilt viktigt att uppge varifrån man plockar sina argument. Den som läser krönikan kan därför få uppfattningen att argumenten är, vad som här i Finland skulle kallas, ”från röven”.

Särskilt när man läser det stycke han slentrianmässigt använder för att underkänna allt vad genusvetenskap heter genom att hänvisa till den där avhandlingen om tågstationer som alla refererar till men ingen läst. Därifrån drar han nämligen den intressanta slutsatsen att inte ens den som har universitetsutbildning tydligen kan förstå ens de mest grundläggande logiska sambanden och att det därför inte är så konstigt att folk inte vill tro på experter och auktoriteter.

Jag vet inte ens hur jag på ett uppriktigt sätt ska kunna förhålla mig till en krönikör som trashar vetenskaper han själv inte har kompetens i, slänger sig med begrepp utan verklighetsförankring eller statistisk uppbackning och vill att vi ska bli bättre på att tro på auktoriteter. Eftersom Eberhard är emot kränkthetshysterin och tycker att till och med skolbarn ska kunna ta en tillrättavisning så antar jag att det är ok att jag skriver så här:

Du har fel, man. Du har fel, därför att du inte har förstått – eller kanske inte ens läst – de genusvetenskapliga texter du hänvisar till och därför drar den logiska men likväl på felaktiga premisser grundade slutsatsen att genusvetarnas forskning skulle ligga till grund för det likaledes ogrundade antagandet att Sverige skulle vara världens mest faktarelativiserande land. Dessutom lägger du fram dina argument på den sortens okvalificerade och högljutt tyckande grund du vänder dig emot samtidigt som du förväntar dig medhåll baserat på din position som man.

Grattis bara. Din krönika är så meta att den inte ens går att besvara.

Makt(missbruk)

En typ här i Finland roade sig med att sent på midsommarkvällen (eller tidigt morgonen efter, det är helt en tolkningsfråga) skicka meddelanden till bland andra Naisten Linja och Kvinnoförbundet Unionen. Unionen stöder kvinnors verksamhet och arbetar aktivt mot könsdiskriminering. Naisten Linja arbetar i princip ideellt med att hjälpa kvinnor som har blivit utsatta för våld. När en kvinna sitter ihopkrupen i ett hörn av sin lägenhet och med sin kropp skyddar sitt barn från den våldsamme fadern är det till Naisten Linja hon hör av sig för att komma i trygghet. Dit skickade alltså den här typen meddelanden om hur han skulle sätta på deras döttrar i röven.

* paus för förtvivlan över mänskligheten *

Och det är inte vilken typ som helst, det är en av de starkaste rösterna bakom mansrättsrörelsen, som har fått sin bok om den nya manligheten hyggligt positivt recenserad i Helsingin Sanomat och som har både medietid och inflytande. Hans ”ursäkt” var att han hade blivit attackerad av de här föreningarna. Tja, Unionen har aldrig skrivit någonting om honom alls och Naisten Linja har inte skrivit något om någon ungefär nånsin för det är ett skyddshem. De attackerna han försvarade sig mot är i så fall intellektuella attacker mot hans version av manligheten.

Det ska ganska mycket till för att jag ska säga att några vissa uttalanden handlar om makt, men nu är det på sin plats. Mr. Dude och alla de som håller med honom nu vill försvara den maktposition män har gentemot kvinnor, de försvarar patriarkala strukturer. De hänvisar till yttrandefriheten (*facedesk* fgafjkraeuireahb agfhjadkadkhj) och menar att de inte kan ta ansvar för ifall någon känner sig kränkt, eftersom de i egenskap av män slår från ett underläge mot etablissemanget. Men så här: ingen i vårt samhälle som kan sitta och hävda yttrandefrihet slår från något underläge. Ingen. Den som slår från ett riktigt underläge har ingen yttrandefrihet. Och låt mig vara versal-tydlig här: ATT MAN FÅR SKIT FÖR ATT MAN SKICKAR VÅLDTÄKTSREFERENSER TILL SKYDDSHEM BETYDER INTE ATT ENS YTTRANDEFRIHET ÄR INSKRÄNKT. Ok? Ok.

De här typerna försöker inte förtvivlat skapa ett rum för den stackars underordnade mannen, de håller fast vid den maktposition de redan har. De prioriterar sin rätt att säga vad fan de vill ovan kvinnors rätt att vara skyddade från trakasserier. Och med tanke på att de här typerna också nu gör anspråk på att vilja definiera den nya manligheten vore ju det har ett ypperligt tillfälle för alla som tycker att det här är fel väg för manligheten att ta att faktiskt ställa sig upp och säga det.

Mr. Man talar till sina bröder

Helsingin Sanomat har, av någon outgrundlig anledning, publicerat en kolumn av Petteri Järvinen. Järvinen menar att han har dåliga nyheter till sina bröder: männens herravälde håller på att upphöra. I den nya informationsåldern finns det nämligen inget behov av manliga superkrafter, utan av kvinnlig noggrannhet och kommunikationsförmåga. ”En man och en paketbil” ersätts av ”en kvinna och en laptop”. Järvinen menar också att även de nya yrken som skapas kommer att fyllas av kvinnor för att de har bättre utbildning. Den ”förkvinnligade lärarkåren favoriserar utan att märka det snälla flickor”.

Järvinen fortsätter (min översättning):

”Som om förändringar inom arbetslivet inte vore nog, verkar resten av utvecklingen också favorisera kvinnor. Varannan flicka som nu föds lever till att bli hundra år, på grund av hälsosammare vanor och medicinsk utveckling. […] Det senaste som kommit med är kemi: enligt färska nyheter gör de ftalater som finns i mjukplast att testosteronhalterna minskar, vilket feminiserar de pojkar som föds.”

Järvinen varnar för att om ”informationssamhället vill rätta till århundraden av fel, kommer båda könen få lida”. Nä, Järvinen vill ha äkta jämställdhet. Han vill inte ha sån här orättvis utveckling. ”För säkerhets skull” borde han och hans bröder ändå lära sig ”förstå kvinnor” eftersom kvinnor ärver jorden och de här orättvisorna får fortsätta.

Ett ögonblick. Jag ska bara dunka huvudet i väggen en stund först.

Så.

Ni vet ju att jag inte gillar uttrycket ”vit, kränkt man” men så kommer det emellanåt typer som visar sig vara riktiga poster boys för det. Petter Järvinen ägnar sitt, icke obetydliga, mediala utrymme i Finlands största dagstidning till att beklaga sig över en utveckling endast män som han ser. Män som ser sitt eget utrymme krympa, män som ser sin makt hotad. Män som tror att jämställdheten går för långt varje gång de ser sina prydliga patriarkala cirklar rubbade.

Och jag säger inte att han inte har flera viktiga poänger. Till exempel är det värt att närmare undersöka vad skillnaderna i livslängd beror på och det är synnerligen problematiskt att flickor drar ifrån så mycket i skolan som de gör. Men många av de saker han tar upp beror de facto på den dikotomi han bygger hela sitt resonemang på. Att det skulle finnas ett brödraskap som behöver lära sig förstå kvinnor för kvinnor håller på att genom orättvisa fördelar ta över världen och straffa männen för århundraden av underordning. Hallå, ja, verkligheten ringde!

Av allt bullshit, pardon my French, som han skriver stör jag mig allra mest på biten när han diskuterar ftalater i mjukplast. Som att det som gör en man är höga testosteronnivåer och att en ”feminisering” av män är ett hot. Forskarna som utfört studierna är mer bekymrade över kemikaliernas inverkan på reproduktionsförmågan och det ska tilläggas att de minskade testosteronhalterna finns även hos kvinnor – dessutom i större utsträckning än hos vuxna män.

”It was surprising that we did not observe significant associations among men ages 20 to 40, which is an age group for which previous research has reported a relationship,” Dr. Meeker said. ”We were also surprised that associations among women ages 40 to 60 were among the strongest for most types of phthalates studied.”

Den verkliga effekten av ftalaterna är fortfarande okänd, liksom utsträckning och påverkan på individen. Att det skulle leda till ”feminisering” är därmed en slutsats kommen av Järvinens egen paranoia. Dessutom, att använda ”feminisering” för att beskriva en hotbild mot mannen är sexistiskt och nedvärderande mot kvinnor.

Vad gäller flickors skolresultat har forskning visat att det ingalunda är relaterat till att en övervägande kvinnlig lärarkår i smyg premierar snälla flickor, utan på att flickor generellt lägger ner betydligt mer tid och kraft på skolarbete. Forskning visar också att det framförallt är pojkar som förlorar på nedskärningen av alla praktiska och fysiska ämnen samt det tidiga fokuserandet på självständig inlärning, men det är inte på något vis den kvinnliga lärarkårens fel. Tvärtom har lärarna beklagansvärt lite att säga till om angående läsordningen.

Jag håller med Järvinen om att vi behöver äkta jämställdhet, men den kommer vi aldrig att nå om typer som Järvinen ska få sätta reglerna för manligt och kvinnligt och upprätthålla tanken om att män och kvinnor är väsensskilda – om man ser ”feminisering” som ett hot. Så länge vi ser personer som först och främst definierade av och representanter för sitt kön kommer vi ingen vart alls. Ja, och det känns ju rätt tröttsamt att behöva påpeka det igen men det nya informationssamhället – som förvisso gynnar kvinnor på ett sätt som äldre patriarkala strukturer verkligen inte gjort – behöver förstås män. Vad som inte behövs är sexistiska grottmän.

Den självständige mannen

På väg hem ser jag en bil i diket längs vår lilla skogsväg. En man som ser lätt stressad ut står och tittar på bilen, som fortfarande är på. Jag stannar förstår, går ur och frågar hur det är.

Han: Bara bra!
Jag (inte alldeles övertygad): Ok…? Klarar du dig här eller?
Han: Jorå! (går halvvägs in på förarplatsen, varvar motorn och betraktar med en uppsyn av expertis snöjordslasket som förtjust sprutar ut alla håll medan bilen bestämt står kvar inklämd mellan två träd)
Jag: Får du hjälp någon stans? Har du ringt någon med traktor?
Han: Nej, men det ordnar sig ska du se. (trycker lite mer på gasen och får bilen i den vinkeln som bilar i actionfilmer har just innan hjälten hoppar ur och bilen faller ner i en ravin)
Jag: Jag ringer nu.
Han: (går runt bilen så långt det går innan skogen tar emot)
Jag: (ringer)
Han: Det verkar inte som att någon svarar.
Jag: Ingen fara, jag provar nästa!
Han: Men du alltså, jag klarar det här! (går runt bilen åt andra hållet tills skogen tar emot, kliver halvvägs in i bilen och upprepar proceduren gasa/stänka alltmedan bilen gräver sin egen grop lite djupare)
Jag: (går till en granne för direkt hjälp med att gräva och putta, ringer en annan granne för hjälp med att dra upp)
Han: Ingen fara alltså, jag har det nu! (har det inte)
Jag: Okej, men nu är hjälp i alla fall på väg.

10 minuter senare var bilen uppe, så när som på jordfyllda däck oskadd. Och det är ju lätt att göra sig rolig över mäns fullkomliga oförmåga att be om eller ens acceptera hjälp och det hade kanske inte varit hela världen om jag hade lyssnat på honom och hans försäkringar om hur mycket han minsann hade det för det värsta som hade kunnat hända var att fick gå hem igen och lämna bilen i diket. Men någonstans så är det så typiskt. Om en bil grundligt fastkörd i ett dike inte är fog nog att få hjälp, vad är det då? Det här med att män inte kan be om hjälp alltså. Man är inte mer manlig för att man kan bära hela världen på sina axlar.