Etikett: Man kan ju inte säga att medeltidshistoria är tråkigt i alla fall

Historikerns historier · Vardagslivet

Dagens podcast tips: Brittisk medeltidshistoria och anglofilens dröm

Charlotte11 kommentarer

För många herrans år sedan införskaffade jag Geoffrey of Monmouth‘s The History of the Kings of Britain när jag ändå skulle beställa böcker. Är det något jag är dålig på så är det nämligen Storbritanniens historia, och jag tänkte att det kunde vara hög tid att bättre sätta mig in i alla dessa kungar och slag som så starkt präglar brittisk historieskrivning. För mitt syfte, att lära mig brittisk kungahistoria, var det kanske inte helt lyckat att Geoffrey of Monmouth färdigställde sitt verk år 1136 och att stora delar av boken därmed ägnas åt Merlins profetior och kung Arthurs förträfflighet. Efter detta bakslag har jag nästintill givit upp de brittiska kungarna.

Men så hittade jag en podcast där Dan Jones berättar om flera hundra år av engelsk kungahistoria (om Plantagenets, ni vet Lejonhjärta och de där) och helt plötsligt har jag en fantastiskt chans att kombinera min smått sjukliga förkärlek för brittisk engelska och det skriande behovet av mer kunnande. Att jag omedelbart blev kär i Dan Jones och därför inte vågar bildgoogla honom just in case han är ful som stryk och att jag inte kan tillräckligt mycket om innehållet i vad han berättade för att kunna utvärdera dess korrekthet får ni väl se som varningar för att jag möjligen inte är helt opartiskt. Men härrigud vad han var bra! Just så ska historia berättas! Alltifrån hur han placerar människorna i mitten av berättelsen och ger dem liv, via detaljer om självmordsbombande tuppar till generaliserande men tankeväckande slutsatser.

Oh yeeees….

Historikerns historier

Medeltida tid

Charlotte7 kommentarer

I går var jag på en av de mest intressanta och tänkvärda föreläsningar jag någonsin varit på. Dr. Denis Casey talade om hur man uppfattade tid under medeltiden – ett ofantligt stort och komplicerat ämne. Först talade han om hur tid som koncept (snarare än som fenomen) dryftades inom religionen, och om skillnaderna mellan judisk, kristen och muslimsk tidig tidsuppfattning. För den kristna världen behövdes tidsräkning för att kunna avgöra när påsken och därmed pingsten (som bekant den viktigaste kristna högtiden) skulle infalla, eftersom dessa båda högtider inte är beroende av kalendern utan av månen. Dr. Casey berättade om hur det blivit stora praktiska problem när man gjort beräkningarna enligt olika system, utvecklade under de första fem hundra kristna åren, eftersom det vardagliga livet styrdes av religionen. Under fastan fick man inte äta vissa saker, man skulle avhålla sig från sex och vissa former av arbete eller att gå till tings och det var sånt som alla visste. Problemet uppstod när fastan för somliga inte inföll på exakt samma tid som för andra eftersom man hade olika system för beräkningarna. När några goda kristna äter vad de vill medan andra fortfarande fastar, exempelvis.

Jag har ofta sagt att medeltidsmänniskan var väldigt pragmatisk och långt ifrån någon paragrafryttare. Sällan blir det så tydligt som i beräkningen av tid. Exempelvis kom man överens om att att dygnet var indelat i 24 timmar och att 12 av dessa var ljusa och 12 mörka. Alla som bor i Norden inser det uppenbara problemet med den här indelning: den finska vintern har typ 3 ljusa timmar, inte 12. Men det löste man så att timmarna helt enkelt var olika långa. Antalet timmar var viktigare än att en timme indikerade ett visst antal minuter. I klostren var möjligheten att inrätta dygnet i timmar extra viktigt eftersom klosterlivet styrdes av tidgärden – böner på ett visst klockslag. För detta hade man en vattenklocka, där vattnet läckte ut i en viss takt och nivån på vattnet fick en klocka att ringa.

En annan aspekt av  medeltida tideräkning som Dr. Casey tog upp var hur man skulle kunna skriva krönikor och kanske då framförallt hur nutida historiker ska kunna fastställa vilken tid det faktiskt rörde sig om när så många olika sätt att räkna tid var i bruk parallellt. Ett vanligt sätt att skriva år i krönikor var att utgå från vem som var regent under den tiden och säga att i Kung Xs fjärde år hände det och detta. Det låter simpelt, det där med regentår, men det var det förstås inte. För frågan var om året räknades från när Kung X kröntes och att ett år därmed var från kröningsdag till kröningsdag. Eller om året räknades från Kung Xs kröning till den sista december innevarande år  (så att år ett blev betydligt kortare) och sedan i vanliga kalenderår. Eller som när man beräknar exempelvis Gustav Vasas regeringstid: startar den när han blir riksföreståndare år 1521 eller när han kröns 1523?

Den på ett sätt cykliska tideräkningen i agrara samhällen, som var beroende av årstidernas skiftningar för sin fortlevnad, definierades av de kristna högtiderna vilket gjorde att beräkning av tiden var viktigt även för människor som inte hade tid (pun intended) att sitta och teoretisera över hur den skulle beräknas. Man var också övertygad om att vissa dagar var otursdagar, så kallade egyptiska dagar, och att det var just sådana man skulle undvika – ett koncept jag tror att de flesta av oss nutidsmänniskor kan relatera till. Man tog tid och tideräkning på stort allvar, visst, men det pragmatiska tänkande slår igenom ändå. För att lösa problemet med otursdagarna beslutade sig romarna exempelvis för att helt enkelt ta bort just de dagarna ur kalendern. Problemet löst!

Personligen är jag nästan mest fascinerad över skillnaden mellan tid som ett fenomen (som något man kan se på naturen, mörker/ljus och så vidare) och tid som koncept. När kan man säga att tiden blev till något man beräknade istället för att vara något som man upplevde? Ett exempel på skillnaden är metoden att bedöma när det är nymåne. De kristna tänkarna spenderade imponerande mycket tid med att beräkna när det skulle vara nymåne, trots att det fanns månader då ingen sist och slutligen träffade rätt. Muslimerna, däremot, gick helt sonika ut och tittade på himlen. För medeltidsmänniskan var förstås den stora frågan hur den eviga och oföränderliga Guden kunde påverka världens gång utan att själv påverkas av tiden. Hur skulle man jämka det eviga med det förgängliga och hur relaterade dessa delar till varandra rent fysiskt? Många medeltida tänkare löste det genom att förklara att Jesus representerade den fysiska formen av evigheten – den som kunde påverkas av tiden, medan Gud existerade oberoende av tid. Vad dr. Casey påpekade gällande det, och som jag tycker är en väldigt viktig tanke, är att när det finns en föreställning om saker som inte omfattas av tid är det en tydlig indikation på en avancerad tidsuppfattning.

Medeltiden har ett oförtjänt dåligt rykte (vilket ordet ”medeltiden” också antyder) och det finns fortfarande idag en allmän uppfattning om medeltiden som en intellektuellt stillastående era och som präglad av ett mental mörker. Men att beräkna tid är beroende av andra vetenskaper, så som matematik, astronomi (vilket under medeltiden snarast var astrologi) och geologi, och dessa vetenskaper utvecklades enormt under medeltiden. När man hör om medeltidsmänniskornas fantastiska lösningar kring tid, både den underbara pragmatiken, de tekniska konstruktionerna och de teoretiska förklaringarna, blir det klart att medeltiden de facto inte alls var så mörk. Och så hade man ju alltid 12 timmars dagsljus…

Historikerns historier

Kroppshår har aldrig varit så spännande

Charlotte2 kommentarer

År 1461 utfärdade Tyrgils Sonasson, boende i Skänninge, ett donationsbrev där han med sin hustru Cecilias goda vilja ger Vistenagärde och något som kallas för ”Fasta lykkian” till brödraklostret, och sina ägor i Biskopsberga till systraklostret. Han har själv inget sigill att fästa som bevis på donationen utan ber två trovärdiga män sätta sina sigill bredvid stadens (Skänninges).

Ett sigill är förlorat och stadens sigill är i hyggligt skick. Det tredje sigillet (vars ägare jag hittills inte har hunnit identifiera) är trasigt, men flera stora bitar är i behåll. Och så, i en av dessa stora bitar: ett hårstrå. Ett litet, rödlätt hårstrå som fastnat i sigillet innan det stelnade. Ett litet hårstrå, fullt med DNA och därmed information om en av dessa personer som var med då i Skänninge för snart 600 år sedan.

OMG.

Kuriosa: Och i Skänninge stads sigill sitter ett präktigt tagelstrå. Om någon gillar hästar.

Historikerns historier

Jag har hittat något fantastiskt spännande! (OBS! Nördvarning!)

Charlotte6 kommentarer

För tillfället sitter jag och läser igenom urkunder från mitten av 1300-talet. Min teori är, som de flesta av er säkert vet, att kvinnor så snart de blivit gifta uppnådde myndighet och erhöll en legal persona. Detta innebär att gifta kvinnor hade myndighet att delta i juridiska affärer i sin egen rätt – inte bara som tidigare forskning antagit som underordnad sin make. Jag har redan hittat mängder av detaljer som tyder på att detta stämmer, och så idag hittar jag en urkund utfärdad 1353 av riddaren Sigge Magnusson av Vinstorpaätten. Sigge har dåligt med pengar och lånar därför 200 mark penningar (en ansenlig summa på den tiden) av sin tjänare Ingvald Petersson. Som säkerhet för lånet sätter han jord i Vabbnäs (i Jönåkers härad) i pant. Som vittne till Sigges skuldförbindelse kallas Ramborg Karlsdotter Oxhuvud, Sigges ”dilecte consortis” som hänger sitt sigill på urkunden jämte Sigges eget. Det här är långt ifrån första gången jag har stött på en kvinna som sigillerar, men det är första gången jag stött på en kvinna som kallas för älskade partner (consortis) istället för uxor (hustru). Det är osäkert när de ingår äktenskap. Nästa gång de dyker upp tillsammans, 1357, benämns hon uxor, och hon sätter sitt sigill på urkunder och deltar i Sigges affärer vid ytterligare minst fem tillfällen det följande årtiondet.

Om hon inte hade haft myndighet i sin person, oberoende av maken, hade hennes sigill inte behövts. Hade han haft skyldigheten att representera henne i juridiska affärer hade det inte funnits någon anledning till att hon deltog. Nej, jag föreslår att vi tror Sigge Magnusson på hans ord när han skriver att Ramborg är hans älskade partner.

Här är urkunden, för den som vill läsa själv. Sigillet som hänger kvar är Ramborgs och man kan urskilja ett oxhuvud med horn och hals i sköld.

Historikerns historier

Att bli våldtagen eller att få sina tarmar runt en påle

CharlotteLämna en kommentar

Ett av de där argumenten som jag fått höra beträffande hur män har betraktats som lägre stående än kvinnor genom historien rör vad som händer i strider. Det vill säga, när en här attackerar dödar den männen men lämnar kvinnor och barn. Att det skulle vara ett tecken på att män har uppfattats som förbrukningsvara förutsätter två faktorer: för det första att det är värre att bli dödad som man än tillfångatagen som kvinna och för det andra att kvinnor som blir tillfångatagna kan fortsätta leva sin liv, om inte som förr så åtminstone i någon sorts ok tillvaro. Ingen av dessa förutsättande faktorer tar dock hänsyn till historiska realiteter. I en värld där det inte existerade någon kvinnlig sexuell frigörelse var kvinnans sexualitet mycket hårt kontrollerad och beroende av männen i hennes omedelbara närhet och en kvinna som blev tillfångatagen av en främmande här var då (liksom nu) ett våldtäktsoffer waiting to happen. I en sådan värld var det att ta ifrån en kvinna hennes liv att våldta henne för skammen kunde man inte komma bort ifrån. Hon var utstött, ensam, förbrukad. Inte ens genom att ta sitt liv kunde kvinnan komma bort från skammen; självspillingar var syndare och kunde aldrig få komma till himlen. Om våldtäkten resulterade i barn (på den tiden hade inte kvinnor heller magisk, spermiefrånstötande livmoder) var båda två utkastade ur samhället.

Att våldta en kvinna i ett sådant samhälle var att fördärva det enda hon hade för att trygga sin framtid; sin kropp.

Och nu ska vi inte bortse från att en bra kvinna, en bra hustru, förväntades ha en hel mängd färdigheter också, samt förstås att rika änkor stod mycket högt upp på listan över attraktiva kvinnor, men själva grundförutsättningen var att deras sexualitet hade varit kontrollerad – att den sexuella integriteten var intakt.

För att ingen nu ska behöva skrika om att det är så jävla typiskt kvinnor att tycka att det är så hemskt att bli våldtagen och att det minsann förstås var värre att dö tar vi ett exempel på hur personer i den intellektuella eliten för snart tusen år sedan såg på saken. När Robert Munken summerade påve Urbans II brandtal till korsfararna 1095 gav han en detaljerad beskrivning av vilka extrema hemskheter som väntade de kristna i det Heliga Landet.

”De [alltså fienden] dödar gladeligen andra genom att skära upp deras bukar, de drar ut slutet på inälvorna och binder dessa vid en påle. Därefter, genom prygling, driver de sina offer runt pålen tills, när deras inälvor har dragits ut, de faller döda till marken. Åter andra binder de vid pålar och skjuter dem med pilar; andra fångar de och sträcker deras nackar för att se om de kan slå av huvudet med bara ett hugg från ett blankt svärd. Och vad ska jag säga om de chockerande våldtäkterna av kvinnor?”

Enligt Robert likställer påven (och jag behöver väl knappast påpeka vilket inflytande påven hade på den tidens tänkande och varande) att en kvinna blir våldtagen
med att en man får sina inälvor utdragna och upprullade på en påle tills han faller ner och dör. Det är inte direkt en jämförelse som antyder att kvinnor som ”bara” blir våldtagna när hären anfaller kommer lättare undan än de män som dödas. Att påstå att män setts som lägre stående för att män löpte en större risk att dö på plats (eller med tarmarna virade runt en påle) är att bortse från samtidens idévärld. Den man som dog en ärofylld död hade inget att frukta för han kom till himlen. För den kvinna som blivit våldtagen fanns inget hopp.

Citatet är taget från Thomas F. Madden ”The New Concise History of the Crusades” (2005), sid. 8-9. Översättningen är min.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Myten om den milda hemmafrun

Charlotte3 kommentarer

Ibland får jag höra av sådana som är emot genushistoria att det är patetiskt att försöka göra kvinnor i historien till viktigare än vad de faktiskt var, att liksom av ett sorts snedvridet jämställdhetstvång kvotera in kvinnor i historieböckerna. Samma kritiker påstår också att anledningen till att det är huvudsakligen män som beskrivs som aktörer är att det var män som gjorde de viktigaste grejerna.

Jag har hela tiden hävdat, och hävdar fortfarande, att det är en felaktig bild av vår gemensamma historia. Om vi bortser från att det är absurt att tro att endast hälften av befolkningen har haft potentialen att påverka historien, och då endast för att de har snopp, kan man med genushistoria enkelt se att verkligheten var mycket mer komplex. Vi har tidigare talat om synlighet (visability) som en avgörande faktor för hur vi ser kvinnors liv. Kvinnor syntes inte på samma sätt i källorna, eftersom de i allmänhet inte var med i skapandet av själva källan, skapandet av det man i historieforskningen skulle kunna kalla för kvarleva. Det betyder dock inte att kvinnor inte var med som betydande deltagare i händelserna som beskrivs i källorna.

Vi vet att medeltida kvinnor inte var några milda hemmafruar. Brittiska forskare har nu insett vilken stor betydelse kvinnor spelat i bondeuppror under medeltiden. Kvinnor deltog dels i själva folksamlingarna, men de förekom också som regelrätta ledare och upprorsmakare (upprorsmakerskor?). Varför har vi inte sett det förr? En delförklaring är säkert att de som producerade texterna som berättar om upproren var män som såg händelserna i ett ljus där kvinnors agerande inte premierades. En annan, möjligen viktigare, förklaring är dock att när senare historiker skrev om händelserna försvann kvinnorna från beskrivningarna. Kvinnorna sågs inte som kompetenta nog att delta vilket gjorde att man helt enkelt bortsåg från att skapa narrativ där kvinnorna ingick. Jag menar absolut inte att det skulle ha varit en medveten förvrängning, men jag är övertygad om att tidigare historieforskning (och då menar jag främst den från sent 1800- och tidigt 1900-tal) måste omvärderas enligt nuvarande metodologiska principer. Forskning skapad i en kontext där kvinnor anses inkompetenta och oförmögna kommer inte att visa att kvinnor var någonting annat tidigare heller.

Historikerns historier

Bland hermafroditer och ormskinnsbikinis – medeltida genusföreställningar

Charlotte4 kommentarer

Disclaimer: Det följande är baserat på ett paper presenterat på Gender and Transgression vid University of St. Andrews och är mina tolkningar av forskningsresultat framtaget av den briljanta Dr. Leon Jacobowitz Efron. Finns det felaktigheter är det mina.

Det hela börjar med en passage i Dante Allegieris Den gudomliga komedin. I Helvetet 20 beskriver Dante den grekiska profeten och trollkarlen Tiresias upplevelser som vad vi idag skulle kalla transsexuell. Enligt Dante hade Tiresias en dag sett två ormar och, så där som man kanske gör om man ser två ormar, beslutat sig för att separera dem. Men det skulle han inte ha gjort, för vips blev han kvinna! Tiresias levde sedan i sju år som kvinna, innan han en dag, så där som man kanske gör, hittar samma ormar, åter kommer på idén att separera dem och därmed förvandlas tillbaka till man. För att beskriva denna transformation använder Dante begreppet ”hermafrodit” (ermafrodito), vilket vanligen användes för androgyna människor i en tid då det där med transsexualitet inte kanske var alltigenom vanligt.

Vad Dr. Efron sedan har gjort är att studera kommentarer till Dantes text. Hur förklarade andra intellektuella 1300-talsmänniskor Tiresias upplevelser och vad var en hermafrodit? Enligt medeltida lag (och jag använder begreppet väldigt löst här) hade den som föddes med både manliga och kvinnliga organ rätten att välja väg, men fick inte därefter ändra sig eller så att säga provsmaka den andra kakan. Genom kommentarerna, som dessutom ibland innehåller episoder från författarens liv, framkommer mycket intressanta detaljer om hur man såg på genusöverskridande och visar hur även till synes vardagliga gränsöverskridande handlingar ses som sexuella brott.

Francesco di Bartolo da Buti (kommentar skriven 1385-1395) återberättade en händelse från sin ungdom då han såg en man som satt och spann, vilket för medeltidsmänniskan var helt oacceptabelt. Denna hermafrodit fördömdes av Francesco som sodomit, trots att själva handlingen (att spinna) inte utan ett alldeles osedvanligt stort mått fantasi kan tolkas som en sexuell handling.

Benvenuto da Imola (1375-1380) skriver att Dante använt det hermafroditiska beteendet (modo hermaphrodita) som en allegori för att meddela att den som inte följer vad den naturliga lagen föreskriver – att män ska vara aktiva och tagande och kvinnor passiva, mottagande och lydiga – hamnar i helvetet. För den man som tar emot sex och den kvinna som vill vara aktiv i sängen är det alltså raka vägen till helvetet utan att passera gå.

Guido da Pisa (1327-1328) berättade om en ”viss berömd familj” i Florence vars dotters könsorgan var ”svullna”. När dottern blivit gammal nog sattes hon i kloster istället för att giftas bort. När hon en kväll låg i en säng tillsammans med en av de andra i klostren (och det här med att ligga i varandras sängar framställs liksom som något helt vardagligt i ett nunnekloster) kom hennes ”male member” fram och innan någon visste ordet av var den berömda familjens dotter fader till en son. Guido drar sedan slutsatsen att Tiresias möjligen var en trollkarl som genom djävulens kraft kunde framställa sig själv som kvinna vid ett tillfälle och man vid ett annat.

En anonym kommentator (1337) hade sin egen twist på berättelsen om Tiresias. Han menade att Tiresias egentligen hade hittat två ormar, flått dem och med ormarnas skinn täckt sina manliga delar så att han blev en kvinna. Efter sju år tog han av sig sin magiska ormskinnsbikini (som Dr. Efron sa) och förvandlades till man.

Kommentatorerna tenderar till att förklara Tiresias transsexuella exkursion som ett fall av sodomi och alltså knyta alla sorters avvikande från sitt valda (eller medfödda för den delen) genus som naturstridiga sexuella handlingar. Kvinnor skulle vara på ett visst sätt, män på ett annat och den som spelade boll i båda lägren kunde se fram emot en evighet av filosofiska diskussioner med Tiresias i Helvetet, nivå 20.


Kommentarer till betydande auktoriteter var en oerhört viktig del av det medeltida akademiska livet och en bärande princip inom skolastiken. Det här är en tidig tryckt bok (en inkunabel) med kommentarer till Dante. Dantes text är alltså de där små rutorna och kommentarerna den större massan text.