Medeltida tid

I går var jag på en av de mest intressanta och tänkvärda föreläsningar jag någonsin varit på. Dr. Denis Casey talade om hur man uppfattade tid under medeltiden – ett ofantligt stort och komplicerat ämne. Först talade han om hur tid som koncept (snarare än som fenomen) dryftades inom religionen, och om skillnaderna mellan judisk, kristen och muslimsk tidig tidsuppfattning. För den kristna världen behövdes tidsräkning för att kunna avgöra när påsken och därmed pingsten (som bekant den viktigaste kristna högtiden) skulle infalla, eftersom dessa båda högtider inte är beroende av kalendern utan av månen. Dr. Casey berättade om hur det blivit stora praktiska problem när man gjort beräkningarna enligt olika system, utvecklade under de första fem hundra kristna åren, eftersom det vardagliga livet styrdes av religionen. Under fastan fick man inte äta vissa saker, man skulle avhålla sig från sex och vissa former av arbete eller att gå till tings och det var sånt som alla visste. Problemet uppstod när fastan för somliga inte inföll på exakt samma tid som för andra eftersom man hade olika system för beräkningarna. När några goda kristna äter vad de vill medan andra fortfarande fastar, exempelvis.

Jag har ofta sagt att medeltidsmänniskan var väldigt pragmatisk och långt ifrån någon paragrafryttare. Sällan blir det så tydligt som i beräkningen av tid. Exempelvis kom man överens om att att dygnet var indelat i 24 timmar och att 12 av dessa var ljusa och 12 mörka. Alla som bor i Norden inser det uppenbara problemet med den här indelning: den finska vintern har typ 3 ljusa timmar, inte 12. Men det löste man så att timmarna helt enkelt var olika långa. Antalet timmar var viktigare än att en timme indikerade ett visst antal minuter. I klostren var möjligheten att inrätta dygnet i timmar extra viktigt eftersom klosterlivet styrdes av tidgärden – böner på ett visst klockslag. För detta hade man en vattenklocka, där vattnet läckte ut i en viss takt och nivån på vattnet fick en klocka att ringa.

En annan aspekt av  medeltida tideräkning som Dr. Casey tog upp var hur man skulle kunna skriva krönikor och kanske då framförallt hur nutida historiker ska kunna fastställa vilken tid det faktiskt rörde sig om när så många olika sätt att räkna tid var i bruk parallellt. Ett vanligt sätt att skriva år i krönikor var att utgå från vem som var regent under den tiden och säga att i Kung Xs fjärde år hände det och detta. Det låter simpelt, det där med regentår, men det var det förstås inte. För frågan var om året räknades från när Kung X kröntes och att ett år därmed var från kröningsdag till kröningsdag. Eller om året räknades från Kung Xs kröning till den sista december innevarande år  (så att år ett blev betydligt kortare) och sedan i vanliga kalenderår. Eller som när man beräknar exempelvis Gustav Vasas regeringstid: startar den när han blir riksföreståndare år 1521 eller när han kröns 1523?

Den på ett sätt cykliska tideräkningen i agrara samhällen, som var beroende av årstidernas skiftningar för sin fortlevnad, definierades av de kristna högtiderna vilket gjorde att beräkning av tiden var viktigt även för människor som inte hade tid (pun intended) att sitta och teoretisera över hur den skulle beräknas. Man var också övertygad om att vissa dagar var otursdagar, så kallade egyptiska dagar, och att det var just sådana man skulle undvika – ett koncept jag tror att de flesta av oss nutidsmänniskor kan relatera till. Man tog tid och tideräkning på stort allvar, visst, men det pragmatiska tänkande slår igenom ändå. För att lösa problemet med otursdagarna beslutade sig romarna exempelvis för att helt enkelt ta bort just de dagarna ur kalendern. Problemet löst!

Personligen är jag nästan mest fascinerad över skillnaden mellan tid som ett fenomen (som något man kan se på naturen, mörker/ljus och så vidare) och tid som koncept. När kan man säga att tiden blev till något man beräknade istället för att vara något som man upplevde? Ett exempel på skillnaden är metoden att bedöma när det är nymåne. De kristna tänkarna spenderade imponerande mycket tid med att beräkna när det skulle vara nymåne, trots att det fanns månader då ingen sist och slutligen träffade rätt. Muslimerna, däremot, gick helt sonika ut och tittade på himlen. För medeltidsmänniskan var förstås den stora frågan hur den eviga och oföränderliga Guden kunde påverka världens gång utan att själv påverkas av tiden. Hur skulle man jämka det eviga med det förgängliga och hur relaterade dessa delar till varandra rent fysiskt? Många medeltida tänkare löste det genom att förklara att Jesus representerade den fysiska formen av evigheten – den som kunde påverkas av tiden, medan Gud existerade oberoende av tid. Vad dr. Casey påpekade gällande det, och som jag tycker är en väldigt viktig tanke, är att när det finns en föreställning om saker som inte omfattas av tid är det en tydlig indikation på en avancerad tidsuppfattning.

Medeltiden har ett oförtjänt dåligt rykte (vilket ordet ”medeltiden” också antyder) och det finns fortfarande idag en allmän uppfattning om medeltiden som en intellektuellt stillastående era och som präglad av ett mental mörker. Men att beräkna tid är beroende av andra vetenskaper, så som matematik, astronomi (vilket under medeltiden snarast var astrologi) och geologi, och dessa vetenskaper utvecklades enormt under medeltiden. När man hör om medeltidsmänniskornas fantastiska lösningar kring tid, både den underbara pragmatiken, de tekniska konstruktionerna och de teoretiska förklaringarna, blir det klart att medeltiden de facto inte alls var så mörk. Och så hade man ju alltid 12 timmars dagsljus…

7 tankar om “Medeltida tid

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s