Etikett: Livet

Vardagslivet

Där det gick fel

Charlotte1 kommentar

Jag får ofta en fråga som jag dessutom ställt mig själv många gånger, nämligen var någonstans mitt förra äktenskap gick fel. Jag har vetat den ungefära tidpunkten länge redan, men det krävdes en lysande kombination av Agnes Wold och Hans Rosling för att riktigt pinpointa det.

Jag stod för elva år sedan i precis samma sits som Agneta Rosling, men jag packade aldrig några väskor. Istället tog jag själv hand om barnet, brann på insidan, kämpade emot känslan av förräderi, hoppades, hoppades att det skulle kompenseras. Väntade på min tur och hamnade mer och mer efter i jämställdheten för varje föräldraledig dag, för varje VAB och varje dagis- och skollov som bara mitt jobb ”tillät” ledighet. Till slut var det en avgrund som jag inte längre var intresserad av att stå och stirra ned i.

Så när vi talar om hur man får jämställda förhållanden, så är det här kärnan. Man faller inte för frestelser. Man sätter familjen först. Och när man är två vuxna som sätter familjen först och låter bli att nappa på erbjudanden som går emot vad man kommit överens om ger man sig chansen att bli sitt bästa tillsammans med någon annan. Så måste ett bra förhållande vara.

Och här skulle jag vilja lägga till ett par saker angående vad som brukar kallas för jämställdhetsparadoxen (med ökad formell jämställdhet så gör kvinnor mer traditionella ”val”). Jag gjorde hela tiden val. Jag valde att vara hemma med barnen i totalt nästan fyra år. Jag valde att jobba kortare dagar för att kunna hämta tidigare på dagis och så vidare.

Men jag valde de sakerna för att alternativet alltid tycktes vara den där packade väskan. För att ingen annan skulle göra de valen för barnen. Alternativet var liksom inte att annars dela mer lika om jag inte ville vara hemma, eller dra ned på arbetstiden eller vad det nu kan ha gällt. Alternativen var tidigare dagisstart och längre dagisdagar. Då blir jämställdheten samma rättighet att göra karriär om man skulle vilja. Samma rättighet att välja bort barn och familj.

Och man går hela tiden med på att göra de där valen för att man tycker att man är två vuxna, smarta typer som är kapabla att resonera sig fram till lösningar som passar just oss. Vår ekonomiska situation. Vår vardag. Våra önskemål. För att man så hemskt gärna vill tro att det kommer att lösa sig med tiden och för att ju mer tiden går desto svårare blir det att packa väskan.

Tills man en dag inser att man inte har något annat val kvar än att packa längre.

Vardagslivet

Att skörda vad man sår

CharlotteLämna en kommentar

När världen ser ut som den gör så tänker jag jättemycket på den här bilden.

Kuvahaun tulos haulle 2017 will bring flowers because i am plantingSnart är det dags att köpa årets fröer. Jag planterar säkert för många tomater i år igen.

Vardagslivet

Jag drar ner på kaffedrickandet en annan gång.

Charlotte7 kommentarer

I dag kan jag ärligt säga att jag har gjort vad jag har kunnat för att undvika att blanda in tingsrätt och advokater och liknande i den här skilsmässan, men det finns liksom ingen vilja från den andra sidan. Kärnan i problemet är alltså huset och vad som ska hända med det. Eller, egentligen kanske inte vad som ska hända med det eftersom vi båda är överens om att han ska behålla det, utan snarare kanske vad min ersättning borde vara. När vi köpte vår första gemensamma bostad år 2005 investerade nämligen han pengar han anser borde stå utanför giftorätten och tillsammans med en advokat har de kommit fram till att de pengarna i dag är mer än vad vi äger i det gemensamma huset. När ”hans” andel lyfts bort finns det alltså bara skulder kvar. Hälften av dem är mina.

Och det är väl här någonstans vi har lite svårt att komma överens eftersom jag inte är alldeles beredd att köpa hans tankegångar. Att jag är villig att sälja honom eller hans flickvän min andel för en god bit under vad mäklare har värderat huset till faller inte hller i god jord eftersom min andel, enligt hans sätt att tänka, ligger på minusvärde. En del av mig känner mig som en förrädare som berättar de här sakerna, men å andra sidan känner jag att man inte ska argumentera för saker man inte är beredd att stå för. Från min horisont är det här, förutom förstås krasst ekonomiskt, väldigt mycket en ideologisk fråga – en fråga om värden och värderingar av sådant som inte alltid går att räkna på i exakta summor.

På många vis är det väldigt trist att det här enorma orosmolnet ska hänga över oss för det händer så mycket härligt också. Fåglarna kvittrar alldeles för tidiga vårsånger, avhandlingen framskrider för närvarande (ja, alltså, så snart jag bloggat klart..) i en rasande takt och ljuset återvänder både metaforiskt och rent bokstavligt. Sen är det en sak till också. Men jag berättar lite senare.

Ja, och så lovade jag mig själv att jag skulle dra ner på kaffedrickandet. Nästa dag hittade jag den här besten på loppis för 20 e. Och vet ni vad en av de bästa sakerna är? Det enda arrangemanget jag gjort för den här bilden är att jag lagade en kopp kaffe och ställde bredvid maskinen. Shit you not. Vår diskbänk i grovköket ser på allvar ut så där, med blommor och en vacker burk. Det är sådant jag orkar göra när vi är två vuxna som delar på ansvaret.

Vardagslivet

Mörkrädd

CharlotteLämna en kommentar

När jag fortfarande bodde i ett stort hus ute på landet fick jag ofta frågan om jag inte var rädd där, alldeles själv (så när som på två barn) om kvällarna. Folk undrade om jag inte borde skaffa mig en hund så att jag skulle känna mig tryggare.

Nu har jag en hund och jag tror aldrig att jag varit så helvetes rädd om kvällarna förr.

Hunden hör nämligen massor med ljud som kräver omedelara hundliga åtgärder, i form av alltifrån små bjäfs till ylande skall. Dessutom ser hundar rätt dåligt i mörker, och den här hunden reagerar även i fullt dagsljus på minsta lilla detalj som inte är som det varit sedan Hedenhös längs våra promenadsträckor. Under dygnets icke ljusa närmare 20 timmar har hon regelbundna nervsammanbrott då hon tvärvägrar att röra sig, alternativt försöker backa. Man behöver inte vara lagd åt det paranoida hållet för att börja inbilla sig saker tillsammans med en sådan.

Om man ska känna sig tryggare av att ha en hund så hjälper det säkert om hunden inte är den enda i familjen mer mörkrädd än en själv.

Vardagslivet

Dags att ta av sig silkeshandskarna

Charlotte4 kommentarer

Vi har kommit hem från fler veckor i Sverige än vad jag har spenderat där sedan jag flyttade. Omtumlande. Fantastiskt och fasansfullt på samma gång. Det är alltid känslofyllt att komma tillbaka till Sverige och desto mer förstås när man är utan barn och dessutom ska fira jul.

Men vi fick en underbar jul och även om starten på det nya året var en smula… skakig, verkar det nu gå i rätt riktning. Med nya år ska man också förstås ta sig en ordentlig funderare på vad som hänt och vad man önskar händer i framtiden. 2016 var ju minst sagt omvälvande. Skilsmässa, katastrofer, kärlek, hundvalp, nytt hem och så vidare. Det finns många anledningar att stanna upp en stund och fundera över vad man egentligen vill.

Till exempel kan man fundera på vad man vill med sin blogg. Det som en gång var ett andningshål, en oas och ett pulserande diskussionsforum med en envåldshärskarinna har mest blivit ett rosa blaj med bilder på min hund och min snygge man – uppdaterad sparsamt och misskött. Svåra beslut måste fattas.

Eller vad säger jag. Det var inget svårt beslut egentligen. Jag älskar bloggen. Jag behöver bloggen. Så jag köpte min egen domän och väntar nu på att jag ska bli smart nog för att krafsa ihop en bättre design för en mer lättmanövrerad, trevligare plats. Sedan drar vi igång igen.

De säger att han liknar mig. Och så läste han nästan hela jullovet.
A älskar fyrverkerier, men det satt i ryggmärgen att ducka varje gång det smällde.
Det var coola fyrverkerier runt hela min pappas hus.
En ny familj.
Ankprinsessan.
Jag har miljoner bilder tagna från en bil med brinnande solnedgångar över östgötaslätten.
Vardagslivet

Advent är över

CharlotteLämna en kommentar

En katt slumrar trött på den gamla soffan. Il Divo vrålar heliga julsånger i högtalarna. Vi har ätit mer god mat än vad vi både borde gjort och egentligen förtjänar. Igår turistade vi skiten ur Stockholm, och nu är vi äntligen hemma hos min fina pappa och Fia. Att det kan vara så jäkla härligt att vara tillsammans!

Vardagslivet

På resande fot

CharlotteLämna en kommentar

Det tveklöst svåraste med att skilja sig är att jag inte längre har rätten att träffa barnen när jag vill. Att dela med sig av sina barn till någon man i ärlighetens namn inte är så himla förtjust i suger. Och det här året är det jag som får fira jul barnlös. Jul barnlös är från röven.

Så jag och A gjorde det enda rätta. Vi tog vårt pick och pack och stack till Sverige. I mellandagarna kommer barnen hit och så kör vi nyår så det ryker om det.

Vardagslivet

Snö och självrannsakan

CharlotteLämna en kommentar

När man skiljer sig börjar man gärna tänka jättemycket på vad man liksom egentligen vill. Jag tror inte att jag gjort det mycket de senaste typ tio åren. Ibland känns det som att jag är så ovan att tänka på vad jag vill att jag inte har någon vilja längre (och detta är förstås relativt, jag är en tämligen viljestark person så helt bläh har jag väl inte blivit – mer borttappad kanske). För första gången sedan barnen föddes har jag tid som ingen har gjort anspråk på. Jag kan på allvar göra vad jag vill.

Och jag kommer på saker som jag aldrig trott att jag skulle tycka om som jag faktiskt gillar, och andra saker som jag tänkt mig skulle vara najs men som jag inte vill. Till exempel är det betydligt trevligare att börja dagen med en snabb hundpromenad än vad jag någonsin trott att det skulle vara. Jag var övertygad om att den delen skulle vara det värsta med att ha hund.

Jag har också tänkt mig att jag gillar långa promenader i princip oberoende av väder – att det bara handlar om att det är svårt att komma ut. I gårdagens vertikala snöyra insåg jag att så inte är fallet. Jag gillar inte att bli våt och kall ens lite grann. Det finns avgjort något som heter dåligt väder och som oberoende av kläder gör sig bäst betraktat inifrån ett varmt hus, uppkrupen i en soffa med en kopp varm te och en bok.

Insåg också att jag matchar hunden från det gråa fluffet ner till de röda detaljerna.
Det här är inte tillräckligt varmt och torrt för min smak.
Vardagslivet

Några saker som eventuellt kan tyda på att jag är lite trött

CharlotteLämna en kommentar

Utan inbördes ordning:

  • Att jag var väldigt, väldigt nära att tvätta bort mitt ögonsmink med nagellacksborttagning.
  • Att jag inte kan hålla i sär dotterns och hundens namn.
  • Att jag inte kan hålla i sär sätten jag kallar på dottern och på hunden (vilket förvisso är egalt då ingen av dem lyssnar på något av sätten (eller namnen)).
  • Att jag blev lite grinig över att någon skickat mig en medlemsräkning för 2016 när jag är helt säker på att jag betalat förra årets räkning redan och det tog mig två veckor av surande och ett telefonsamtal att bli uppdaterad kring vilket år vi är på just nu.
Vardagslivet

Att gräva gravar

Charlotte2 kommentarer

I morse vaknade jag av att Tilda satt inne på sitt rum och hulkade ”vakna, snälla vakna då!”. När jag kom in satt Tilda på golvet vid hamsterns bur, med hamstern liggande slapp i hennes kupade små händer. Hamstern såg mycket riktigt väldigt död ut. Jag virade in honom i en handduk och satte mig på sängen, ganska handfallen. Om 20 minuter borde vi susa i väg till skolan. Strax därefter borde jag vara på väg in till stan och min föreläsning.

Men när jag sitter med hamstern där i handduken så känns han ändå inte död. Han har liksom den där mjukheten, som levande små fluffisar ska ha. Och när jag känner vid hans lilla hjärta så pickar det på. Svagt, men stadigt. Han känns kall, så det första jag gör är att andas på honom, det varmaste jag kan uppbåda. Minutrarna går. Han blir sakta varmare. Börjar andas tydligare. Börjar röra lite på sig.

Hoppet vaknar hos oss alla och jag sitter där och andas på honom för att han ska orka fortsätta andas. I lite drygt en halvtimme sitter jag så, medan barnen stilla gör sig redo för skolan, innan han drar sitt sista andetag och det är över.

Tildas sorg är överväldigande. Hon får komma med mig på föreläsningen och hon känner sig lite bättre när hon får göra skuggdjur på min powerpointpresentation och kaninöron på mig medan jag pratar om medeltida lagar. På kvällen gräver vi en grop under rosenbusken och säger ett sista farväl. Jag gråter över Tildas förlust, över vilket år av avsked, saknad och sorg hon har haft, och över en hamster som var den bästa lilla hamstern någonsin.

Men mest av allt gråter jag av enorm lättnad och tacksamhet. Lättnad och tacksamhet över att det trots allt bara är en hamster som levde ett lyckligt hamsterliv. Andra begraver just nu sina barn. Jag har förmånen att trots allt vara så pass skyddad att jag kan gråta över en hamster.