Etikett: Kvinnor kan

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnodagen är att fortfarande bli rättad av män

Charlotte8 kommentarer

Gårdagens intervju finns nu till allmän beskådan på Yles hemsidor, här. Den första som kommenterade på texten är Ove Stenmark. Ove Stenmark tycker att det är tråkigt att jag ”kvinnodagen till ära inte skiljer på den yttre och den inre verkligheten” och att varken jag eller någon annan kan avgöra hur de flesta kvinnor betraktas. Detta med anledning av att jag hävdade att de flesta kvinnor globalt sett fortfarande inte ses som fullständiga människor. ”Åsikten som hon framför som ett faktum är hennes, inte nödvändigtvis omvärldens”, påpekar Ove Stenmark. Därefter läxar han upp mig i vad jämställdhet är ”enligt tänkaren Friedrich von Hayek”, vad feministerna gör för fel och ger oss alla en länk till en annan artikel med en smart kvinna, för ”positiv kvinnlighet och styrka”.

Och jag vill inte dissa Friedrich von Hayek. Han var säkert en jättetrevlig kille. Men han föddes i slutet av 1800-talet och var huvudsakligen nationalekonom så vill man diskutera vad tänkare har tänkt om jämställdhet så finns det betydligt mer inflytelserika och betydelsefulla att referera till. Jag skulle kunna ge en lista på några av dem som jag använder i mitt dagliga arbete. Under tiden kan ju Ove Stenmark läsa på om mansplaining.

För den gode Ove Stenmark tror att det är min personliga lilla åsikt, som jag inte ens kvinnodagen till ära klarar av att skilja från verkligheten, att kvinnor världen över inte ses som fullständiga människor. Men det handlar om att kvinnor inte har rätt till sina egna kroppar, till att bestämma vem de ska gifta sig med eller om de ska gifta sig alls. Att kvinnor inte har tillgång till utbildning och till förvärvsarbete. Att 70% av de 125 miljoner barn som inte går i skolan är flickor. Att 2/3 av jordens icke läs-och skrivkunniga befolkning är kvinnor. Att kvinnor saknar grundläggande mänskliga rättigheter. Att kvinnor kan bli bestraffade för att ett brott begåtts mot dem (till exempel om de blir våldtagna). Att kvinnor inte få gå ut utan manlig bevakning, att de inte får köra bil, klä sig som de vill, umgås med vem de vill.

Det handlar om att större delen av världens kvinnor fortfarande är beroende av männen runt omkring dem för sin överlevnad eftersom lagar och strukturer förhindrar att kvinnorna skapar sin egen framtid.

När Ove Stenmark menar att jag inte kan skilja på yttre och inre verklighet och att jag framför mina åsikter snarare än fakta underskattar han å det grövsta min förmåga att läsa forskningsrapporter. Och han klappar mig på huvudet. Lilla kvinna. Inte ens i dag lyckades du förstå. Sitt här ska jag förklara för dig hur det är. Jag tycker att det är tråkigt att Ove Stenmark kvinnodagen till ära inte klarar av att släppa den överlägsna, nedlåtande ton som kvinnor som mig alltför ofta bemöts med och som gör att kvinnor även i de förhållandevis jämställda länderna i Norden hålls nere. Men det, det är ju bara min åsikt.

Historikerns historier

För våra synders skull

Charlotte18 kommentarer

Jag fick en fråga från Blixa. Den lyder som följer:

”Hej!

Har en historiefråga som jag vore extremt tacksam om du ville ta dig an. Skrev ett inlägg om hur kvinnors förlossningsskador osynliggörs eftersom det anses vara ”normala”. Många ffa män (BARA män hittills faktiskt) har kontaktat mig och vill diskutera detta ur ett evolutionärt och historiskt perspektiv. Många av dessa har en teori om att kvinnorna förr inte drabbades av förlossningsskador som framfall, rectocele, inkontinens osv eftersom de ”var byggda av ett tåligare material”. Man menar alltså att dagens välfärdskvinnor blivit svaga av våra stillasittande liv och att det är därför detta drabbar oss nu.

Finns det några uppgifter på hur kvinnor har drabbats genom tiderna och några belägg för att detta är ”välfärdsproblem”?”

Att vårt stillasittande liv och påföljande exempelvis dålig bäckenbottenmuskulator påverkar hur man återhämtar sig efter en förlossning råder det knappast något tvivel om. Det är med all rätt som kvinnor som just fött barn uppmanas att göra knipövningar till exempel. Men jag kan inte vara nog tydlig med det här: de förlossningsskador som drabbar kvinnor i dag är i allmänhet peanuts jämfört med hur kvinnor hade det innan den moderna läkarvården. Det finns inga som helst tecken på att kvinnor förr i tiden var byggda av något sorts tåligare material än dagens kvinnor och därför liksom var bättre på att föda barn.

Det här bottnar snarast i myterna kring barnafödande som fortfarande florerar. Om män tenderar till att anlägga ett evolutionär-historiskt-perspektiv så finns det många kvinnor som håller fast vid uppfattningen om den fantastiska kvinnokroppen på vad som ibland nästan liknar religiösa grunder. Visst, kvinnokroppen är fantastisk, men att föda barn är helt sjukt farligt och långt ifrån alla kvinnor är skapade för smidiga födslar. Näringsriktig mat, hälsa, andningsövningar och allt det där påverkar förstås, men bara till en viss gräns. Går man tillbaka lite i tiden, till den där tiden då kvinnorna var gjorda av det virke som födde barn utan smärtlindring, råder det inga tvivel om att gravida kvinnor förstod allvaret och det hot mot deras och barnets liv som födseln skulle innebära. Det finns otaliga böner och dagboksanteckningar och liknande där gravida kvinnor förbereder sig inför förlossningen som inför stundande död. Den här dikten skrev Anne Bradstreet (1612-1672) i slutet av en av sina graviditeter, som ett farväl till sin man:

”All things within this fading world hath end
Adversity doth still our joys attend;
No ties so strong, no friends so dear and sweet,
But with death’s parting blow is sure to meet.
The sentence past is most irrevocable,
A common thing, yet oh, inevitable.”

– efter Westerkramp 1999

Så om det är så att kvinnor förr i tiden hade det värre, är det då så att kvinnor i dag bara helt enkelt är av den sorten som klagar på krämpor? Nej. Dagens kvinnor vet att ställa krav på normalt välmående, krav som hade varit helt otänkbara innan kvinnoemancipationen. Tidigare århundradens kvinnor (och kvinnor i andra kulturer, även i dag) tar till vad som står dem till buds och det mesta handlar om folktro. Om man följer sjukvårdens utveckling i ett par hundra år står det klart att kunskap om kvinnor och kvinnors krämpor har varit ytterst bristfällig fram till ungefär nu. Fortfarande ligger det ett slags tabu över de skador som många kvinnor som fött barn dras med, och precis som Blixa skriver i sitt inlägg får de flesta av oss höra att skadorna är helt normala. Och jo. Klart att det är helt normalt att det blir skador när man föder barn för man klämmer ut en typ 3 kilos klump genom ett hål som avgjort inte alltid är tillräckligt stort. Det säger sig själv att det är lätt att det blir skador. Så har det ju alltid varit. Grejen är bara den att vi vet förhållandevis lite om hur skadorna uppstår och framförallt hur vi ska kunna undvika dem, eller åtgärda dem. Vi talar inte så mycket om det, och den forskning som bedrivs är ur ett längre tidsperspektiv relativt ny. Dessutom misstänker jag att det finns ett betydande glapp mellan forskning och det som kvinnor får höra. Att tillgängliggöra medicinsk forskning vore guld värt.

Någonstans måste man förstås fråga sig vad som är sådant man måste räkna med om man föder barn. När man opererar bort blindtarmen får man ett ärr. Kanske man måste räkna med ärr av att föda barn också? Själv har jag till exempel randig mage efter stretch marks, och det kommer med största sannolikhet aldrig att läka. Men det är skillnad på att ha ärr och att ha men. Skillnaden ligger i livskvalité, och man behöver inte tala med särskilt många kvinnor för att inse att många kvinnor som fött barn i dag upplever försämrad livskvalité på grund av skador från förlossningen – trots att dessa skador kanske klassas som normala av sjukvården. Så borde det inte vara. För medeltidens kvinnor rekommenderades böner till Gud. Som den här:

”How long shall my bowels thus sound like an harpe, my bones and sinews be racked asunder, and my inward parts be thus greevioulsie tormented for my sins? Consider, O Lord, how I am troubled, how my wombe is disquieted, and my hart wambleth within me for anguish.”

– efter Hellwarth 2002

När kvinnor i dag får höra att det är deras fel att de får problem av att föda barn för att de inte är av det rätta virket är det inte nytänkande evolutionära fakta, utan en modern version av den gudsfruktan och tuktan med vilken forna tiders kvinnor förväntades uthärda smärtor och skador. I dag borde vi ha kommit tillräckligt långt för att fysiskt välmående inte ska bottna i mysticism. Problemet är inte dagens kvinnor, utan att det fortfarande kan vara svårt att få adekvat eftervård.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Lite kort om vad som är naturligt med att föda barn

Charlotte14 kommentarer

Om det inte har framgått redan har jag lite svårt för när man talar om vad som är naturligt för kvinnor i relation till barn och barnafödande. Jag kan i ärlighetens namn inte komma på något annat som är så mytomspunnet som just det här. Delvis säkert för att det är rätt fantastiska grejer, det där när ett nytt litet liv kommer till världen, men delvis för att det är först de senaste kanske 150 åren som man ens på allvar forskat kring kvinnors hälsa kopplat till barnafödande. Det finns ett magiskt skimmer kring hela grejen.

Och så det här med att det är naturligt att det gör ont när man föder barn. Klart som faen att det är naturligt att det gör ont när ett fyrakilos paket ska tryckas ut genom ett hål som en bra dag rymmer ett par fingrar. Om ni ursäktar den mentala bilden. Det är inte så konstigt att det gör ont. Däremot är det väldigt konstigt att det ska läggas en värdering i den smärtan så att den som klarar av att föda barnet utan att få smärtan lindrad har fött barn naturligt. Det implicerar nämligen att den som får smärtlindring inte fött barn naturligt och det är inte så lite problematiskt. För det finns betydligt fler faktorer än låg smärttröskel och dålig tilltro till den fantastiska kvinnokroppens underbara förmåga att föda barn som avgör. Och de sakerna ska få avgöra. Ingen ska bli dömd för att de gjort på ett visst sätt. Förlossningen är inte en uppvisning i optimal kvinnlighet.

För jag tycker att om vi ska kalla förlossningar utan smärtlindring för naturliga förlossningar så ska vi också acceptera att kvinnor dör när de föder barn. Det är nämligen precis lika naturligt. Varje minut dör en mamma av komplikationer i samband med förlossning. Varje år dör 287.000 mammor och varje dag 800 världen över och för varenda en av dessa mammor som mister livet finns det 20 till som får skador, handikapp eller infektioner. De flesta av dödsfallen hade kunnat förhindras om mammorna haft tillgång till sjukvård. Av de där 800 mammorna som dör per dag är det bara 5 i västvärlden och bland unga kvinnor i utvecklingsländer är barnafödande den främsta dödsorsaken. Världen över är det 42% av alla graviditeter som medför komplikationer. 15% av alla graviditeter medför komplikationer som är livshotande. Och det är fortfarande betydligt fler mammor som dör av att de går sönder vid förlossningen, än vad det är kvinnor som dör vid osäkra aborter.

En kvalificerad gissning är att den här statistiken har ett samband med hur det magiska skimret runt barnafödande kunde uppkomma. För bara 10 år sedan var det över 500.000 mammor per år som fick sätta livet till. Siffrorna i stycket ovan är alltså förbättringar med 47% och har varit betydligt större. Historien är fylld med böner för mammors säkerhet, med tröstande ord, med tankar tyngda av vetskapen om de överhängande riskerna. Att överleva barnafödande var en bedrift.

Ibland undrar jag vad kvinnor från tidigare århundraden skulle säga om de kunde läsa dagens diskussioner om de naturliga förlossningarna.
– ”Jo alltså, vi kan ta bort smärtan och förminska lidandet.”
– ”Alright!”
– ”Men om du inte har förjävligt ont så går du miste om att få känna hur fantastisk kvinnokroppen är.”
– ”Men babyn då?”
– ”Om du föder utan smärta kan vi ändå nästan garantera att resultatet av förlossningen är att du får en baby och ett par års betald ledighet.”
– ”Ehhh…”

Alltså alla måste ju få göra som de tycker och vad som känns bra. Det jag ställer mig emot är att det skulle vara mer naturligt att göra på det ena sättet än det andra. Och igen alltså; det är ett oerhört lyxproblem att oroa sig över upplevelsen av själva förlossningen som en betydelsefull del i att få barn, istället för att oroa sig över om man kommer att få se sitt barn växa upp. Det får vi inte glömma.

Statistik finns bland annat på WHO.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Målande kvinnor och boocha till alla stereotyper

Charlotte15 kommentarer

Och just som jag sitter här och njuter av belysandet av kvinnors insatser och ifrågasättandet av dogmer kommer en artikel om grottmålningar upp i min FB-feed. Nu har man visat att kvinnor var med och målade i grottorna för 12.000-40.000 år sedan. Typ 75% av händerna som klottrade forntidskonst var kvinnohänder. Och det är det här jag menar; man förutsätter att det är män som gjort saker för att män gör saker och för att kvinnor liksom inte gör det. Förutsätter att utveckling, konst, kreativitet, världsalltet drivs och upprätthålls av män nu och för alltid amen. I det här fallet är det, som i så många andra fall, våra nutida föreställningar om vem som gör vad som fått stå i vägen för möjligheten att kvinnor målade jaktscener. Att somliga vill hålla fast vid stereotyperna visas med all önskvärd tydlighet av evolutionsbiologen Dale Guthrie, som menar att det är unga pojkar som målat eftersom vuxna säkert inte skulle vilja gå in i grottorna för det kan vara farligt, men att unga killar skulle ha gillat det. ”They drew what was on their mind, which is mainly two things: naked women and large, frightening mammals.” Nej. De var kvinnor. Varför de målade? Ingen aning. Kanske forntidskvinnor tänkte på nakna kvinnor och stora, farliga djur.

Historikerns historier

En första sammanfattning av historiskt genus och politik

CharlotteLämna en kommentar

Nu har jag efter en mycket lång resa äntligen landat hemma igen och tänkte att jag skulle ge mig på några första sammanfattande tankar av konferensen, Gender and Politics 1400-1800.

Det allra viktigaste är kanske också det mest självklara: genus får inte vara en kategori att välja bort i politisk historia, lika lite som klass. Merry Wiesner-Hanks menade under sin keynote att studera genus har gått från att vara radikalt till att vara oumbärligt, och även om det finns viss protest mot genus fortfarande har hon fullkomligt rätt. Det går inte att studera politiskt historia (eller nästan någon sorts historia) utan att ta genus i beaktande. Det behöver inte vara en huvudkategori för analys, men ett ställningstagande krävs. Samma ställningstagande gör ju historiker automatiskt när det handlar om klass. Det finns inte en avhandling som inte meddelar vilket samhällsskikt källorna härstammar från och hur det påverkar resultaten. Samma hänsyn borde tas till genus. Är det män eller kvinnor som har producerat källorna? På vilket sätt kan det tänkas påverka bilden källorna ger?

Det andra viktigaste (jo, man kan ha två) är att kvinnor har varit politiskt aktiva lika länge som män. Bara under 1500-talet fanns det i världen i alla fall trettiotalet regerande drottningar, alltså drottningar som regerade i sin egen rätt. Räknar man längre är det hundratals. De är så många att det inte kan och inte får klassas som undantag. Kvinnor var fundamentala i spridningen av den västerländska kulturkretsen under koloniseringarna. Kvinnor deltog i uppror (även beväpnade) och organiserade politiska möten. Anledningarna till att kvinnor inte har synts på samma sätt som män är flera. För det första har genealogier (alltså släktskap) ofta räknats endast i manslinjer varpå kvinnors släktskap och inflytande har byggts in i och dolts av den man som representerade släkten i officiella källor. För det andra (och detta visade exempelvis Grethe Jacobsen med all önskvärd tydlighet) så var idealbilden – den man ville föra vidare till kommande generationer – tydligt delad i manligt och kvinnligt och politik föll inom det manliga. Det Jacobsen gjort är att jämföra de predikningar som lästes över avlidna adelskvinnor- och män med deras faktiska gärning. Knappt ett ord nämns om kvinnornas politiska gärning (trots att andra källor visar att kvinnorna haft stort inflytande på politiken) medan männens redogörs för i noga detalj. Liknande sortering gjordes när arkiven skapades (många på 1800-talet) då männens handlingar sorterade under historieskapande och kvinnornas under miscellanea.

På konferensen kom det också upp diskussioner om problematiken med att arbeta i motsatspar. Privat vs offentlig finns det kanske inte så många som använder fortfarande, men studerar man politisk historia – framförallt innan 1800-talet – är den indelningen synnerligen vansklig. 1700-talets franska salonger – drivna av kvinnor i deras hem och politiska som få – är ett praktexempel på varför privat vs offentlig är svår. Politik bedrevs inte bara i institutioner skilda från hemmet och kvinnornas vardag. Vad som också stod klart på konferensen var att kvinnors politiska deltagande inte får ses endast genom männen. Det vill säga; kvinnor deltog inte bara indirekt genom sina män utan även själva, i sin egen rätt. Den dimensionen borde tillföras vad vi redan vet om kvinnors indirekt påverkan.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

En händig man

Charlotte2 kommentarer

I dag har Fritjof Sahlström skrivit en synnerligen intressant kolumn i HBL. Jag hade länkat till den om det inte vore för att HBL lyft in 90% av det läsvärda materialet bakom betalmur. Men nu ska vi inte vara bittra över det.

Sahlströms kolumn handlar om att Hasse aldrig heter Hanna. Alla de där som fixar saker, som lagar, kopplar, monterar, är alltid män. När det blir en kris ringer man en man som kan fixa det. Och tänk efter. Räddaren i nöden är man. Handyman finns men inte handywoman. Mekaniker, elektriker och snickare är alla yrken som inte ens existerar i femininum.

Någonstans handlar det förstås också om fysisk styrka. Som för ett par dagar sedan när jag skulle gräva ut en ny rosenrabatt. Lika länge som det tog mig att karva bort typ 30 kvcm gräsbeväxt lerjord tog det sedan min man att gräva upp hela rabatten, bära dit en påse ny jord, blanda i jorden, luckra den, samt flinande fråga mig hur jag ser på det där med könsindelat arbete nu. Jag älskar min nya rosenrabatt. Så är det bara. Och jag hade förmodligen fortfarande inte varit färdig med den om jag hade tvingats göra den själv.

Så vad är då problemet om det nu är snabbare och lättare att han gör det? Jo, det finns tendenser att värdera det fysiskt tyngre högre än det som inte är fysiskt tungt. Är det till exempel mer status att gräva upp rabatten än att plantera blommorna och göra den vacker? Eller är det rättvist att säga att bådas insats är lika viktig för rabattens tillblivelse? Så länge det finns idéer om det är ärofyllda i svettigt slit och så länge det är männens domän finns det saker att ta itu med.

Ett annat problem är att medan männen är ute och leker räddare i nöden binds kvinnorna hårdare vid vardagens slit. Som Sahlström skriver så måste någon laga maten om pappa är ute och snickrar på altanen. Och även om fysisk styrka underlättar när man bygger en altan finns det mängder med saker kvinnor skulle kunna göra lika bra. Mäta ut altanen. Spika bräder. Oljebehandla. Och så vidare. Men för det mesta ses liksom hela projektet som någonting som mannen ska göra, även om det är kvinnans idé och även om hon skulle kunna göra delar av det själv, bara för att det har med typiskt manliga (snickeri)-grejer att göra. Så kvinnan passar barnen, lagar maten, sköter markservicen och blir ännu mer defaultföräldern som vi talade om tidigare. Mannen sitter sedan stolt som en tupp på altanen han byggt och får beundran och självförtroendeboost från imponerade grannar och gäster. Vilken vansinnigt händig man!

Det här handlar alltså inte bara om fysisk styrka utan också om att få göra projekt som stärker det egna jaget, som är avbrott från en tradig vardag och som kvinnor inte hinner med om de också ska sköta hushållet. Här finns således ett jätteproblem för jämställdheten. Ett problem som möjligen bottnar i fysiska skillnader men som tveklöst är långt mer komplext än så.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnor i bolagsstyrelser

Charlotte22 kommentarer

Det finns inte lika många kvinnor som män på styrelseposter. Det kanske vi kan vara överens om. Ibland diskuterar vi hur det kan komma sig. Det tycker jag är väldigt intressant, och jag betvivlar starkt att det skulle gå att hitta en enda avgörande faktor till hur det kommer sig. Många olika faktorer, exempelvis bristen på kvinnliga förebilder, fördomar om andra och sig själv och starka normer påverkar det statistiska utslaget. Det är inte männens fel, och det är inte kvinnornas fel, utan en synnerligen komplex väv av samspel, normer och jämkningar. Jag tycker själv att jag är ganska öppen inför förslag och idéer och att jag åtminstone brukar försöka att på allvar beakta faktorer som jag kanske inte såg som självklara.

Men att det skulle finnas biologiska faktorer bakom snedfördelningen faller inom kategorin Mycket-ska-man-höra-innan-öronen-faller-av och är väldigt långt ifrån de där sakerna som faktiskt påverkar. Varför? Jo, till exempel därför att…

… kvinnor i de flesta av världens länder öppet diskrimineras när det gäller tillsättandet av toppositioner.

… det fortfarande i ett land som är så jämställt som Finland finns nätverkande elitklubbar dit kvinnor inte är tillåtna.

… kvinnor bara de senaste hundra åren har haft förvaltningsrätt till sin egendom, rättighet att ha ett eget bankkonto och tillgång till högre utbildning.

… pappor fortfarande bara tar ut 25% av föräldraledigheten (år 2011 var det totalt 2443 pappor i hela Finland som tog ut delar av föräldraledigheten) vilket betydligt försämrar kvinnors karriärmöjligheter – både för att de halkar efter och för att de är presumtiva risker.

… dagvård för barnen och därmed frigörelse av tid för de kvinnor som förväntas sköta barn är ett nytt påfund, och bristen på dagvård globalt fortfarande binder miljontals kvinnor till hemmet.

… det finns yrken där kvinnor inte tillåts, eller där de officiellt tillåts men där kollegorna tar avstånd.

… de flesta bolag finns inom sektorer som är traditionellt manligt kodade och där även kvinnor förväntas klä sig och bete sig som män för att passa in – inte för att det ger biologiska fördelar utan för att det är norm.

… män ses som teknikgenier och kvinnor som för ologiska för att förstå sig på komplicerat tänkande, inte för att det är biologiska sanningar utan för att det är en del av vårt kulturella arv.

… kvinnor inte har varit myndiga, och därmed inte ens har tillåtits sköta sina egna privata affärer, innan början av 1900-talet.

Så alltså, jag kan se frestelsen i att säga att eftersom män biologiskt sett tar för sig mer och tar fler risker är det också män som sitter på toppositioner, det gör jag. Men eftersom män och kvinnor genom århundraden av samhällelig utveckling inte har haft ens i närheten av samma möjligheter finns det helt enkelt inte fog för att påstå att det är biologi i grunden. Den (för en historiker) snabba utvecklingen av affärslivets jämställdhet sedan dörrarna öppnades för kvinnor talar också sitt tydliga språk, liksom en lång, lång historia av stolpskott satta på betydelsefulla positioner. Det finns inte ens nödvändigtvis en korrelation mellan topposition och lämplighet för positionen trots att det är en man. Till detta bör också läggas den fullkomliga bristen på respekt för sysslor som kvinnor alltid utfört och som kräver enorma mängder viljestyrka (potträna treåring), organisationsförmåga (laga inspirerad och varierad vardagsmat 14 gånger i veckan), uppfinningsförmåga (bästa leksaken gick sönder), riskkalkylering (fyra barn har spysjuka samtidigt) och dessutom tålamod (babyn upptäcker vad som händer när hen kastar en leksak i golvet) och envishet (barnen har gått och lagt sig men ska bara upp och kissa/snyta sig/fråga en sak/äta/gråta över random oförrätt). Till listan kan också fogas expertis i ledarskapsförmåga och resultatinriktad verksamhet.

Så nej. Någon biologiskt betingad snedfördelning finns inte, men synen på kvinnor som sämre än män verkar leva och frodas.

IT-ingenjör?

even a woman can open it ad

Entreprenör?

Gott om tid att satsa på karriären?

Vardagslivet

Tankar om ensamma kvällar

Charlotte14 kommentarer

Det har varit många kvällar borta för min högt vördade make nu på sistone, och så är han borta ikväll igen. Det är jobbgrejer, så han kan i princip inte göra så mycket åt det, och jag kan trösta mig med tanken på att han säkert gärna skulle ha varit hemma istället.

Och så sitter jag här och tänker på alla män som faktiskt tror att det är ok att vara borta mycket, att det ju inte gör något om de är borta en kväll till för hustrun har aldrig några problem med att hinna med disken och tvätten och barnen. De behövs inte hemma ändå. Som om man valde sin man efter hans städarpotential, liksom. Som om själva anledningen till att man en gång bestämt sig för att leva tillsammans var synergieffekten av att kunna dela tvättmaskin. Jag är rädd för att allt för många av de män som prioriterar annat än hemmakvällar inbillar sig att det är vad det handlar om. Ibland blir jag rädd att min egen man tror att det är vad det handlar om, kanske för att det där med hushållsarbete är lättast att räkna på, mest konkret.

Men nej, de där ensamma kvällarna är det inte orättvisor i fördelningen av hushållssysslorna som jag brukar tänka på, utan ensamheten. Saknaden. Berättelserna om stort och smått som ingen lyssnar på. Den gnagande känslan av att inte vara prioriterad, oavsett hur bra anledning att vara borta han än har. Påtvingad tystnad. En kall säng.

Allt annat klarar jag själv, men till tvåsamhet måste man vara två.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

När kvinnan själv får välja – ett inlägg om drömmar, politik och ställningstagande

Charlotte12 kommentarer

När jag skrev om drömmen om ett hus på landet var det många som hörde av sig och berättade att de kände igen sig. Längtan efter ett eget potatisland, äppelträd, en lugnare vardag, mer tid för barnen och möjligheten att kunna odla sin egen mat. Det är många som drömmer om det, många som känner en stark längtan till ett sådant sorts liv. Det kallas för en trend. Det är på modet nu. En nyck. Kvinnor är ju nyckfulla modeslavar. En del sätter det till och med i samband med den så kallade jämställdhetsparadoxen – att ju mer jämställt det blir desto mer vill kvinnor tillbaka till hemmafrulivet. För att downshifta och leva ekologiskt är kvinnligt kodat, trots att det är långt ifrån bara kvinnor som gör det. Men är det hela familjer som downshiftar blir de intervjuade i livsstilsmagasin för kvinnor eller så förs diskussionerna på bloggar drivna av kvinnor. Eftersom det ses som en livsstilstrend faller det så att säga inom kvinnornas område.

Så läser jag i en några år gammal Allt om trädgård en liten notis om en bok av Stefan Sundström. Den heter Stefans lilla gröna – en handbok i utanförskap och handlar om att Stefan nu vill leva självförsörjande, odla sin egen mat och dela med sig av recept. Först kändes det lite uppfriskande med en man som drömmer den där drömmen som blivit så tydligt kopplad till kvinnor. Men så ser jag skillnaden. Medan kvinnor drömmer rosaröda livet-på-landet-drömmar har Stefan Sundström gjort ett politiskt val. ”Här blir trädgård politik”. Det är en livsstil, ett ställningstagande.

20130430-123033.jpg

Och så slår det mig att det här är ytterligare ett typiskt exempel på hur någonting som betraktas som kvinnligt nedvärderas. För längtan efter ett lugnare liv är ett politiskt val, det är ett ställningstagande långt bortom pelargonsticklingar, broderade kökshanddukar och cupcakes. Längtan efter ett lugnare liv handlar om ekologiskt, om närodlat, om mer vegetariskt, om förståelse för hur mat blir till och hur den fungerar, om kretslopp och om vår påverkan på naturen. Att män har ett betydligt större ekologiskt fotavtryck än kvinnor är välkänt. Män flyger mer och åker mer bil. En riktig man ska äta kött och tämja naturen att tjäna mannen. Den traditionella manliga livsstilen är ett stort hot mot miljön. Ändå ses kvinnors längtan efter något annat som trender, inte som de ställningstagande mot global uppvärmning, de rika ländernas klimatpåverkan och ohållbara påfrestning på miljön som denna längtan lika gärna skulle kunna vara.

Längtan om ett lugnare liv handlar också om att få större bestämmanderätt över sin egen tid, att få se barnen växa upp, att delta, uppskatta och vårda när den psykiska ohälsan växer och ekorrhjulen snurrar allt snabbare. Ändå ses kvinnors vilja att disponera sin egen tid som en tillbakagång till 50-talets instängda hemmafru, som att det där med att disponera sin egen tid automatiskt skulle innebära att passa upp på sin man. Det ses inte som politiska protester mot hårdare arbetsklimat, längre arbetsdagar, högre pensionsålder och en närmast sjuklig dragning till att ständigt tjäna mer pengar, trots att det ofta är faktorer som påverkar valet.

Längtan om ett lugnare liv handlar dessutom om att tillverka egna saker, att reparera gamla möbler, lappa kläder, lägga in konserver och göra storkok. Det kallas för husmorsideal för att kläder och mat var kvinnornas områden och i dag ses det som pittoreskt om man förstår sig på det, som om husmorskunskaper är kuriosa. Varför är inte det kunnande som nu väcks till liv igen istället att betrakta som revolt mot konsumtionshysterin och mot slit-och-släng-kulturen?

Ett av de allra största problemen är att jämställdhet fortfarande ofta räknas i hur många kvinnor som gör traditionella mansgrejer. Och alldeles enkelt är det inte. Jag ser en jättestor risk i att downshifting innebär att kvinnor får mer tid för barn och hushåll medan männen måste arbeta hårdare för att kunna försörja dem. Dels är det inte en rättvis fördelning, dels skapar det ett starkt beroende där kvinnan om något skulle hända hamnar i en väldigt utsatt position med begränsad arbetslivserfarenhet, sämre pension och sämre tillgång till ersättningar. Så behöver det dock inte vara så om man bara är medveten om riskerna. Man kan (som någon föreslog) pensionsspara tillsammans om den ena vill förvärvsarbeta mer, man kan skriva äktenskapsförord och skydda huslån mot att den som tjänar mest blir arbetsoförmögen. Någon sorts ekonomiskt oberoende måste vara en grundbult. Därefter tycker jag att vi kan skita i de traditionella mansgrejerna. Skit i förvärvsarbete, hög inkomst, köra bil och äta kött. Det finns mängder av män, kvinnor och familjer som redan bevisat att det går. På Lundagård har man gjort buisness på det. Underbara Clara har skapat sig en synnerligen intressant och betydande karriär på det. Listan skulle kunna göras lång.

Och så ska alla de kvinnor som får höra att de minsann bara följer livsstilstrender förstå att livsstil är politik och ställningstagande, de ska stå upp för sina val och de ska göra det med stolthet. Ingen ska få komma och säga att valen inte är viktiga bara för att det är kvinnor som gör dem.

Uppdatering: Jag hann inte mer än koka en kopp kaffe förrän jag ramlade över det här inlägget om hur kvinnor kan vara snygga och arbeta hårt ändå. Förstås. Läs det!

Vardagslivet

Det där gamla ruttna huset

Charlotte13 kommentarer

Ni vet det där gamla huset vi var och tittade på? Det där som vi kanske blev en liten smula dödskära i? Det är i värre skick än vad vi trodde. Komplett med läckande tak, rör som stinker som en sillmarknad som någon glömt i Thailand, utebyggnader som faller (eller redan har fallit) ihop, en övervåning man inte kan gå på, kök som inte uppdaterats de senaste femtio åren och badrum som inte funkar. Allt till det facila priset av 350.000 euro.

Och vi bah njae hörrni.

Men så drömde jag om huset. Drömde att vi hade råd att rädda det från förfallet. Så nu sitter jag här med en Ikea-katalog och önskar att jag hade haft den där magiska kvinnliga intuitionen som gör att kvinnor automatiskt känner på sig vilka män som kommer att bli helt satans rika så att man hade kunnat gifta sig med en sån. Det hade kommit väl till pass nu.

20130321-122204.jpg