Vardagslivet

Ved ved ved.

När jag vaknade imorse var det minus 24 grader ute. Termometern i köket visade fräscha 11,5, i höjd med diskbänken – golvet var avgjort kallare. Det är inte direkt vad min käre far skulle ha kallat ”trivselvarmt”. Oljepannan fungerar alltså fortfarande inte, och det känns som om större delen av mitt liv kretsar kring ved. Tack och lov kan man elda med ved även i pannan.

På många vis är det rätt häftigt. Jag hugger ved, bär in till alla olika eldstäder, fyller på ute i pannrummet, staplar och pysslar. I pannan måste man fylla på en gång i timmen, så det är ju ett jävla springande. Men det går. Jag klarar det. Och jag är på ganska stolt över mig själv de dagarna det känns som om jag klarar det.

Jo, jo. Visst förstår jag också att drygt 11 grader kanske eventuellt inte räknas som att ”klara det” vad gäller att hålla värmen, och huggandet är jag bevisligen sämre på än vad jag trott (och då hade jag inte direkt skyhöga förväntningar på min vedhuggarkompetens). Sedan jag för några veckor sedan lyckades hugga så snett(?) att jag skickade iväg(?) en vedklabb (? Vet inte ens vad de heter i singular) så att den nära på krossade min hand har jag inte varit särskilt kaxig när jag ska hugga. Och det är med att hugga ved som med mycket annat, att man kan inte göra det halvdant. Man måste bara bestämma sig för att nu jävlar ska här huggas och sedan hugga. Således har jag varit ganska stolt över mig själv också över att jag varje dag bekämpar min rädsla och gör vad som måste göras. I dag lyckades så skicka iväg en vedklabb igen. Jag skrattade väldigt lättad över att den a) var en tredjedel så stor som den förra och b) knappt ens nuddade mig eftersom jag är FUCKING NINJA och typ matrixade mig undan. Först när jag kom in märkte jag att handsken var våt av blod. Hudskador. Bara. Känns knappt.

Men var var jag? Jo. Jag klarar det.

Marginalerna är fan inte stora, men jag klarar det.

Och jag förundras över hur jag säkerligen känner samma känslor som människor i hundratals år har kämpat med. Hur man ska kunna hålla värmen. Det är mitt slit, mina tårar och nu tämligen bokstavligen mitt blod som håller huset varmt (i skrivande stund strax över 20 grader. Plus alltså.) Jag följer väderleksrapporterna och fröjden över att det ska bli mildare väder är enorm. Jag ser också med viss nervositet hur vedhögarna krymper. Utan veden är jag fucked och ved har börjat bli en bristvara här i trakten. Mina vanliga leverantörer har slut.

För herreminjesus så det går åt ved. Det gäller att elda rätt och smart. När jag fick tre kubik ved dumpad på gården för några månader sedan tänkte jag att jag nog aldrig sett så mycket ved. Någonsin. Och jag bar och staplade och bar och staplade och tänkte att det måste vara så här folk kände sig förr i tiden när de förberedde sig för vintern. Det var en mycket nöjd tant som betraktade staplarna. Nöjd och blåögd. Tre kubik räcker inte på något vis när det knäpper till och blir kallt. I början av året beställde jag 4,5 kubik till. Det är slut. För ett par veckor sedan fick jag hem ytterligare 4,5 och jag skulle säga att det inte är mer än hälften kvar. En fucking kubik i veckan går det åt. Helt sjukt. Men också helt sjukt skönt att sjunka ner i fotöljen om kvällarna, när det är varmt och skönt i huset och jag vet att det är jag som har ordnat det.

Nu är det bara hoppas att det inte tar alltför lång tid att installera ett alternativt värmesystem…

Jag klarar det.
Vardagslivet

Min son ninjan

I går var vi igen på judotävling med Vilho. Och jag vet inte hur det kom sig att jag av alla människor fick en sportig son och blev en sån där morsa som står i en svettig dojo en söndagsmorgon, men det är en annan historia. I förra tävlingen förlorade han, efter hård kamp, alla sina matcher så det var en synnerligen taggad liten unge som gav sig ut på mattan. Tre matcher gick han, och det tog honom totalt 41 sekunder att vinna alla tre. Den snabbaste gick på fyra sekunder. Ungen stod som ett ljus och väntade på signal, for sedan fram, greppade tag och dängde den andra i marken med en skräll som fick hela publiken att brista ut i ett unisont ”ouff”. Sen log han sitt milda leende, bugade mot sin motståndare och klev av mattan igen.

Alltså jisses vilken unge!

20150209-095232.jpg