Etikett: Jämställdhet

Kulturkrockar · Vardagslivet

Vem är ditt barns förebild?

Charlotte22 kommentarer

Just nu går jämställdhetsdiskussionen het, både här och på andra ställen. Och jag har nu genom länkar klickat mig fram till mängder av kvinnor som ställer sig väldigt tveksamma inför det här med jämställdhet och undrar vad det är som är viktigt med det. Deras tankar är symtom på vår tid och vår kultur. Det handlar om idealet att downshifta, att prioritera familjen, odla sina egna grönsaker, äta ekologiskt och vegetariskt. Att ta sig tiden att njuta av varje dag istället för att huvudlöst stressa framåt mot den berömda väggen. Och jag erkänner villigt att jag hör till den skaran som tycker att alla de där sakerna är viktiga. Jag vill inte vakna upp om tio år och inse att jag missade att se mina barn växa upp. Jag vill leva här och nu. Jag vill påta i trädgården (vilket förövrigt är helt jävla omöjligt om inte den här snön smälter snart), laga bra mat, baka bröd tillsammans med kidsen. Det är sådant jag mår bra av och det är sådant jag tror att barnen mår bra av. Sådant jag tror kommer att göra mina barn till starka och glada vuxna.

Men att den här trenden för så många verkar komma med ett underliggande förakt mot jämställdhet är obehagligt. Kärnan till det tycks vara att den som är mest lämpad för att downshifta och prioritera familjen är mamman och tanken om att så länge både mamman och pappan hjälps åt och är nöjda så är allt bra. På ett sätt är det förstås just det där med att både hon och han är nöjda och lyckliga som är det viktigaste. Inga statistiska uppfyllelser i världen kan berättigas av att man går runt med den där känslan av att det man gör är fel, och barn förtjänar lyckliga föräldrar.

Så ponera att man lever sitt lyckliga, ekologiska, vegetariskt-tre-dagar-i-veckan-liv där mamma jobbar halvtid och pysslar med hemmet och barnen och pappan jobbar heltid och hjälper till så mycket han hinner och kan.

Ponera sedan att barnen flyttar hemifrån. Pappan tar chansen att jobba några timmar extra i veckan för han har hunnit bli befordrad till avdelningschef och hans jobb är både kul och utvecklande. Dessutom får han nu chansen att resa i jobbet, något han aldrig har hunnit tidigare. Mamman upptäcker att arbetsmarknaden för den som arbetat halvtid de senaste tjugo åren är ganska begränsad. Visst har hon sin utbildning, men hennes examen är tjugo år gammal och hon har varken velat eller hunnit vidareutbilda sig. Så hon tar jobb där hon kan. Det ger henne åtminstone lite inkomst och hon har tid att ställa upp för barnen så ofta de behöver.

Ponera sedan att han blir VD. Det blir mer resande. Det är som en dröm som går i uppfyllelse och pappan njuter i fulla drag. Luft under vingarna! Ännu högre lön! Det här är livet. Det här är vad han har kämpat för. Mamman äter den ekologiska och vegetariska maten själv om kvällarna. Hennes jobb slutar klockan fem. Han är i Brasilien. Hon är ganska nöjd med att få göra som hon vill. Hon känner sig fri. Kan andas. Visst saknar hon honom ibland, men när han väl är hemma är allt perfekt och hon vet att han inte skulle kunna göra något av allt det han gör utan hennes stöd och kärlek.

Ponera sedan att han en dag upptäcker att han inte bara kan göra det utan hennes stöd och kärlek, utan att han faktiskt också kan göra det bättre så. De träffas ändå inte så mycket. De har glidit ifrån varandra. Hon är inte längre den där intressanta och nytänkande kvinnan hon var. Han ser inte längre vad han får i utbyte för det där med att han drar in alla pengar till hushållet. Så de går skilda vägar. Världen ligger för hans fötter. Hon undrar hur hon ska få sin minimipension att räcka till.

Barnen har alltid fått lära sig att de kan bli vad de vill. Att ingenting står i deras väg. Så de ser på sina älskade föräldrar och lär sig vad man ska göra om man är kvinna och vad man ska göra om man är man och så gör de likadant. Barn gör nämligen aldrig som man säger utan som man gör. Det kvittar hur många gånger man säger till sin dotter att hon kan bli astronaut, kärnfysiker eller VD för ett stort företag så länge hon kan titta sig omkring och se med sina egna ögon att det inte är vad kvinnor förväntas bli. Det kvittar hur många gånger man säger till sin son att han självklart ska få vara hemma med sina barn och odla ekologiska morötter så länge han kan titta sig omkring och se att män inte gör sådant. Så när man tycker att det är ens gudagivna rätt att hålla fast vid könsrollerna för att de passar en så himla bra, men att barnen självklart ska få göra som de vill undrar jag vem som ska vara de barnens förebild. Vem ska lära de barnen att könsrollerna är illusioner man inte måste rätta sig efter?

Den där jämställdheten som så många verkar mätt på, den är inte självklar. Om vi slutar att utnyttja den är den förlorad och jämställdhet är långtifrån bara kvinnlig rösträtt. Jämställdhet är rättigheten att skapa sitt eget liv och till det behövs utbildning och jobb. Har man inte utbildat sig får man inget jobb. Har man inget ordentligt jobb får man ingen ordentlig pension. Inte ens i socialbidragens förlovade Norden. Att upprätthålla de traditionella könsrollerna fungerar jättefint så länge allt går som det ska och kärleken är evig, men ensamstående mammor utgör alltjämt en av världens mest utsatta grupper. Visst kan man luta sig tillbaka och tänka att det aldrig skulle hända en själv. Visst kan man luta sig tillbaka och säga att andra kanske behöver kämpa för jämställdhet men i vår familj räcker det med att vi är lyckliga.

Men tänk om det ändå händer? Tänk om man ändå blir en av de där i statistiken för skilsmässa, fattigdom och utsatthet för att man inte förstod att vårda sina rättigheter?

Eller tänk om det bara är så enkelt som att man har en dotter som vill bli astronaut eller en son som vill bli hemmapappa? På vems ansvar ska det ligga att visa de barnen att de får bli vad de vill?

Kulturkrockar · Vardagslivet

Kvinnor väljer inte efter status

Charlotte20 kommentarer

Kanske är det en rest från de många hundra år då kvinnors främsta uppgift var att gifta sig uppåt och producera arvingar, den där seglivade myten om att kvinnor vill ha framgångsrika män. Vi ser den reproducerad i populärkulturen, vi läser den och ser den på TV. Kvinnor väljer män med hög status. Ofta stöter jag på argumentet att det därför är kvinnornas eget fel att de tjänar mindre och blir behandlade som skit. Klart att den kvinna som gifter sig med en högstatusman får skylla sig själv att det inte blir ett jämställt förhållande.

Två saker är fundamentalt fel med det resonemanget.

1: Kvinnor föredrar inte män med högre status än dem själva. När kvinnor får ranka vad som är absolut måste i en partner vill de ha en partner som respekterar dem, som de kan lita på. Det betyder inte att pengar, status och utseende inte påverkar, men det betyder att om kvinnan skulle tvingas välja mellan respekt och lyx så väljer kvinnan respekt. Till och med långt innan det var socialt accepterat hände det att kvinnor valde med hjärtat. Agneta Horn skrev dagbok på 1650-talet. Hennes far, fältmarskalk Gustaf Horn, hörde till den absoluta gräddan i den svenska stormakten. Hennes mor, Kristina, var dotter till Axel Oxenstierna. Agnetas väg var således redan utstakad. Kvinnor som Agneta var värdefulla för de kunde forma förbindelser mellan släkter, de skapade allianser och godskomplex. Därför valdes den adlige Erik Sparre ut som lämplig make för Agneta. Hon, däremot, var vansinnesförälskad i kavalleriofficern Lars Cruus. I sin dagbok skriver hon ”[e]n brav soldat vill jag hava och inte en sådan där som han [Sparre]”. Till slut får hon sin vilja igenom. Det vore att gå för långt att säga att Cruus var lågstatus, men i jämförelse med Sparre var han det statusmässigt betydligt sämre valet. Även i en tid när kvinnor som säger nej är synnerligen ovanligt så förekom det. Status var inte allt ens då.

2: De kvinnor som efter några år, liksom jag själv, sliter med jämställdheten i ett förhållande där mannen är vad som klassas som högstatusman har inte nödvändigtvis ensamma satt sig där. När vi träffades, jag och min man, var han hovmästare på en restaurang i stan och studerade deltid. Jag föll inte för honom för hans classy jobb, om vi säger så. Jag föll för honom för hans snälla klarblåa ögon, för hans sätt att hålla om mig när vi gick över den där halkiga bron och vinden ven, för hans sätt att visa att han hade lika svårt att fokusera på vardagen som jag hade när allt vi kunde tänka på var hur vi skulle kunna passa ihop våra scheman och få träffas. För många andra börjar det likadant. Mannen kanske är några år äldre och har därför kommit längre, men oftast är man på någorlunda samma nivå. Det är nämligen så man träffas. Så man blir förälskade. Så man tänker sig att man skulle vara bra tillsammans. Sedan kommer det barn in i bilden och delar man inte föräldraledigheten jämt kommer den enas karriär att stanna av och den andras att dra ifrån. Med den traditionella uppdelningen av vem som tar hand om barnen och vem som siktar på karriären har man efter ett par ungar och några års föräldraledighet möjligen en skillnad i status som inte fanns när man träffades. Ett glapp som inte fanns när man förälskade sig. En faktor man kanske inte räknade med när man för många år sedan tänkte att man skulle vara bra tillsammans. Då ställs man inför nya utmaningar som kräver uppoffringar och tuffa beslut, men som man förhoppningsvis tycker är värt det.

Jag säger inte att det här är några klara svar eller enkla lösningar, eller ens hela sanningen. Men jag hävdar bestämt att det är fel att tro att kvinnor alltid vill ha högstatusmän och att de skillnader som finns i status efter tio år tillsammans är sådant som man skulle ha fattat redan då när man började dejta. Och män som stöter på argumentet att kvinnor får skylla sig själva om det är svårt att leva jämställt borde bli förbannade. Konsekvensen av att det enbart skulle vara kvinnors fel är nämligen att män är oförmögna att göra egna val, att anpassa sig, att visa kvinnor den där respekten som kvinnor vill ha och förtjänar.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Det svåra med att ha ett jämställt förhållande – ett inlägg om en klump i halsen

Charlotte72 kommentarer

Ugglan skriver som vanligt oerhört intressant om det där med jämställdhet. Trots att undersökningar till exempel visar att kvinnor fortfarande gör betydligt mer av det obetalda hushållsarbetet och har mindre fritid än män, bedömer de allra flesta par att de har ett jämställt förhållande. Hur kommer det sig?

För det första tror jag att det ligger status i att säga att man har ett jämställt förhållande. Väldigt få skulle erkänna att de lever ojämställt, även om de känner så. Att leva ojämställt ses som något fult, något föråldrat och något som mest händer andra. I dagens samhälle är allt så jävla jämställt, liksom.

För det andra är det oerhört svårt att säga vad det är att leva jämställt. Är det en känsla av att båda drar sitt strå till stacken och att stråna är ungefär lika tunga? Är det statistik där timmar fritid versus arbete är jämnt fördelade?

Mitt spontana svar på frågan om vi har ett jämställt förhållande är ”ja”. När jag frågade min man om han tycker att vi lever jämställt svarade han att det beror på och så fick vi först diskutera hur frågan inte är ett sätt för mig att försöka sätt dit honom och därefter konstaterade han att han också anser att vi har ett jämställt förhållande.

Så börjar vi räkna på statistiken. Jag har varit hemma med barnen i totalt nästan fyra år. Han i knappt tre månader. Jag tar kanske 7 av 10 vab-dagar. Han har träning 8 timmar i veckan. Jag har 1 timme. Jag sköter tveklöst mest disk, tvätt och städning trots att vi båda två arbetar heltid.

Och jag funderar på vad i hela friden det är som får mig att svara att vi har ett jämställt förhållande.

Dels tror jag att det är en liten dos status och kärlek med i det hela. Att säga att vi inte lever jämställt reflekterar knappast väl på varken mig eller min man, samtidigt som det är komplicerat att tala om kärlek när man ser på statistiken över vårt förhållande. Det finns nämligen få saker vi bråkar om riktigt lika mycket som det där med tidsanvändning och vem som ska vabba, tvätta, diska och städa. Det finns få saker som kan få mig lika tröstlöst arg som att tvingas ta ytterligare en vab-dag för även om det är omständigheterna som är tvingande går det inte komma ifrån att den enda som kan sätta stopp för de omständigheterna är han. Men att säga det rakt ut känns som att klaga på honom, och det vill jag ju inte. Han är nämligen en alldeles osedvanligt bra man.

Dels så tror jag att vi båda två är ganska nöjda med att vi ändå har lyckats rätt fint. Ekonomin håller ihop (nästan), barnen växer som de ska (men alldeles för fort) och det där berömda livspusslet som alla moderna föräldrar måste lägga får vi oftast att passa. Då känns det inte rätt att säga att vi inte lever jämställt. Vi försöker båda så gott vi kan.

Men samtidigt är det de där omständigheterna som alltför ofta utvecklas till min nackdel. Jag jobbar hemifrån, jag tjänar minst, jag har mest erfarenhet av att sköta barn och hushåll. Därför faller det sig naturligt att han jobbar och jag fixar allt annat. Han har viktiga möten med personer som inte kan vänta. Utan hans inkomst klarar vi oss inte. När barn kräks överallt och snoren rinner i takt med att febern stiger vet jag vad man ska göra, vilka mediciner man kan kombinera, hur man tröstar och vad som hjälper och jag hinner mer, klarar mer, för jag har gjort det så många gånger för.

Och så står vi där igen i dörren och säger hej då. Han går till jobbet och gör skillnaden i inkomst och viktighet lite större för han har möten att vara på och personer att träffa. Jag stänger dörren och gör skillnaden i praktisk erfarenhet av barnaskötande och hushållsarbete lite större och så fortsätter det.

Oftast har jag inget emot det. Oftast är jag ganska nöjd med att sköta barnen, pyssla i hemmet och sitta under sena timmar och nattskriva på min avhandling. Det finns ett sorts zen i det. Ett zen och en känsla av att båda gör sitt bästa som gör att jag svarar att vi lever i ett jämställt förhållande.

Så kommer den dagen då jag ska på konferens, då jag har längtat, planerat och taggat i månader. Och barnen blir sjuka så som barn tenderar att bli. Han har sina möten som han inte kan missa. Ingen saknar mig på konferensen. Jag sitter hemma och baddar febriga pannor och försöker förtvivlat svälja den där klumpen i halsen. Tänker att det kommer fler konferenser, att det blir min tur sen. Bäddar ner barnen i sängen och torkar i smyg tårar över prospektet att det inte blir min tur. Att jag aldrig kommer att komma ifatt i viktighet och lön och på riktigt kunna motivera att det är min tur. Och jag nattskriver avhandling tills det första barnet vaknar och måste tröstas tillbaka i sömn och jag själv inte längre kan hålla mig vaken.

Det där med jämställdhet är så jävla svårt. Det handlar inte om att räkna statistik och orättvisor, men samtidigt handlar det inte heller bara om känslan. För genom att förlita oss på att vi båda gör vårt bästa och det viktiga inte är att vi har lika många hobbytimmar utan att vi båda så ofta det bara är möjligt får göra vad vi vill hamnar vi i den där dörren där han går och blir viktigare och jag blir kvar och blir mindre. Jämställdhet måste vara ett aktivt val att inte alltid ta den lättaste vägen, att inte alltid göra det som för stunden är det vettigaste utan att skapa en grund för båda att utvecklas och få känna sig viktiga. Att leva jämställt är beroende av att man ibland tittar på den där statistiken och säger att det inte behöver vara någons fel att det har blivit helvetes snett men att det måste vara bådas ansvar att räta upp det.

Jämställdhet handlar om att se strukturerna och att arbeta för att inte fastna i dem, om både känsla och statistik. Lika mycket som man ska få ta plats, få vara sin egen lyckas smed och få förverkliga sig själv så är ett jämställt förhållande beroende av att den som tar det där steget tillbaka och bereder utrymmet inte alltid är samma person. Att de där skillnaderna inte får bli så stora att man en dag ser sig själv stå på varsin sida om dem och inte når varandra längre.

Och att man vågar säga att det inte alltid är så jävla jämställt, men att man kan jobba på det. Tillsammans. För om vi på riktigt ska nå jämställdhet får det inte finnas tabu på att säga att man inte alltid klarar det, att man ibland får den där klumpen i halsen och håller på att kvävas av strukturerna. De där lömska omständigheterna som en gång skapades av fria val men blev en rutin och ett tvång, dem kan man inte tysta ihjäl.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Det där med att vara kvinna och få välja

Charlotte3 kommentarer

Det går inte komma ifrån att kvinnor i dag har en fantastisk valfrihet. En valfrihet att göra vad de vill – något som kvinnor knappt ens började vågade drömma om för bara 100 år sedan. Tyvärr träffar jag överallt på den för mig fullkomligt obegripliga uppfattningen att det där med att kvinnor i dag har valfrihet innebär att män inte har det. Nu är det kvinnorna som får välja och allt männen kan göra är att stå och titta på. Och visst, det var ungefär det som männen var rädda för då för snart 100 år sedan när drömmen om någon sorts jämställdhet på allvar började ta form, men det känns ungefär lika verklighetsförankrat som att det där tåget på den första filmen skulle köra över publiken. Kvinnorna har inte kört över männen. Kvinnors valfrihet likviderar inte männens dito.

Nej, det som har hänt är att män måste lära sig att kompromissa, precis som kvinnor. Och inte kompromissa så som i den medeltida lagen när det i paragrafen om faderns rätt att bestämma vem dottern skulle gifta sig med stod att det skulle ske ”med moderns råd” – vilket i praktiken betydde att det var bra om de tyckte samma sak men att hans ord vägde tyngst även om han efter att ha uttryckt sin vilja gick och dog – utan på riktigt kompromissa. Ibland göra något man kanske inte vill göra bara för att det är viktigt för någon annan. Värdera sin dotter lika som sin son. Lyssna på och ta råd även från kvinnor. Visa hänsyn för hustruns vilja och inte slå henne ens lite grann. För de män som levde för 100 år sedan upplevdes detta säkert som kränkande ingrepp i deras naturliga rättigheter, som att alla deras valmöjligheter strypts, att män inte längre inger respekt och att deras makt lösts upp. Det är vanföreställningar som männen av i dag borde ha kommit över.

Kulturkrockar

Om mode för män och jämställdheten

Charlotte10 kommentarer

Jag fick den väldigt intressanta frågan om jag tycker att det är skillnad på Finland och Sverige kring det där med att det är deprimerande dåliga klädreor för män. Rent tekniskt sett är det väl inga större skillnader. Även här i Finland dominerar HM och så finns KappAhl och den inhemska kedjan Seppälä som alla har en liten herravdelning med begränsat utbud och klart högre priser än motsvarande på damkläder. Även här i Finland finns det dyrare affärer så som Zara – som har en utmärkt herravdelning dit reorna aldrig tycks nå – och även små specialaffärer endast för män där sockorna kostar 9.90 euro paret.

Den stora skillnaden mellan länderna ligger istället i inställningen till mode för män. Det finns en sorts allmän uppfattning här i Finland att svenska män är gay eftersom de inte bara klär sig i färger som matchar och kläder som sitter rätt utan även luktar gott, och den vardagliga homofobin i det här landet motsvarar vad man skulle förvänta sig av USA:s kristna extremhögers knatteliga. Det finns, enligt mig, ett motstånd mot att ens försöka klä sig snyggt om man är man, för män gör inte så. Dessutom har jag den på synnerligen vag statistiskt grund fattade uppfattningen att det är ännu vanligare att fruarna köper kläder till sina män här än vad det är i Sverige, och nu menar jag alltså inte en skjorta i födelsedagspresent utan hela tjobänget liksom – från strumpor till mössor. Det verkar också vara en allmän inställning att den ordningen är helt på sin plats. Eftersom kvinnan ändå är den enda som vet hur tvättmaskinen fungerar, vad de mystiska tecknen på tvättrådslapparna betyder, hur man fäller upp en strykbräda samt besitter de nedärvda kunskaperna om Det Rätta Sättet att vika kläder faller det sig helt naturligt att hon också är den som införskaffar kläderna. På så vis förbehåller hon sig rätten att idiotförklara mannen om han har klätt sig i något hon inte tycker passar, samtidigt som han får förminska henne eftersom det enda hon förstår sig på är mode och det ändå är meningslöst. Lite som Chucky Påklädningsdockan.

Så jag tror att det här med kläder och mode är ganska nära kopplat till öppna diskussioner om jämställdhet och könsroller, och där har Sverige nått så oerhört mycket längre. Män som är mer jämställda (eller män som hör till den klart rikare delen av samhället – vilket inte nödvändigtvis är samma sak) verkar mer intresserade av att både klä sig snyggt och att klä sig själva. Det är väl den stora skillnaden.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Den kvinnliga sexualiteten försvinner i terminologin

Charlotte4 kommentarer

Nästan ofelbart om man skriver något om hur kvinnor har haft det och det inte råkar vara en berättelse om hur kvinnor burits runt på rosor och matats med vindruvor av lättklädda, muskulösa män, kommer det någon med jämställdhetstourettes som bara måste påpeka att det har varit minst lika jobbigt för män. Som när man skriver om våldtäkt och reflekterar över det smått otroliga i att våldtäkt inom äktenskapet blivit ett brott så sent att ens mormor eller mamma kan ha varit med om den tidigare lagen och någon påpekar att män alltså också kunde ha blivit våldtagna inom äktenskapet.

Och jo, visst finns det en teoretisk sådan möjlighet. Och nej, man bör inte utesluta att det hänt bara för att det inte finns ett enda fall dokumenterat. Men manlig och kvinnlig sexualitet i historisk tid går inte att jämföra på ett nutida jämställt sätt. Man utgick ifrån att kvinnor inte hade en sexualitet och att samhället skulle organiseras kring den manliga sexualiteten – kring männens val.

Detta reflekteras också i terminologin. Polygyny är ett användbart ord i forskningen och indikerar att en man har mer eller mindre starka sexuella band till fler än en kvinna. Vet ni vad motsatsen är? Nej, de flesta har aldrig hört det ordet: polyandri. Och varför har man inte hört det? Jo, för att det aldrig någonsin har varit accepterat för en kvinna att ha flera män annat än i mycket små lokalsamhällen av vilka noll låg i Europa. Faktum är att av världens alla samhällen är det under 1 procent (Ferraro och Andreatta 2009, 221) som präglas av polyandri och det mest kända polyandriska samhället (Toda) blev sådant på grund av att kvinnorna höll på att ta slut eftersom man också hade vanan att ta död på flickbebisar. Siffran ska jämföras med att 70 % av världens kända kulturer traditionellt har haft polygyny (Peoples och Bailey 2011, 175) och att betydligt fler än vad som varit öppet polygyna ändå har sett fenomenet som en statussymbol. På många vis lever den traditionen kvar även i väldigt jämställda länder så som Sverige och Finland, där den man som har haft många kvinnor ökar i status – samtidigt som den kvinna som haft många män sjunker i status.

Även om det alltså finns terminologi för att på ett teoretiskt plan diskutera kvinnlig sexualitet med samma sorts termer som manlig sexualitet gör det faktum att polyandri praktiskt taget är okänt att även neutrala termer får en manlig konnotation. I praktiken betyder det exempelvis att polygami – månggifte – används i betydelsen att en man är gift med många kvinnor, inte för att det skulle finnas någon universell motvilja att diskutera kvinnor som gifter sig med flera män utan helt enkelt för att underlaget för en sådan diskussion i en generell kontext är obefintligt.

Så vad ska man göra? Personligen ser jag ingen anledning att i jämställdhetens namn försöka ta tillbaka termen polygami – så länge den inom forskningen används i sin korrekta form. Istället skulle jag vilja ha den som ett bra exempel på hur kvinnlig sexualitet aldrig har varit och fortfarande inte är jämbördig med männens. Det finns mångfalt fler samhällen som har dödsstraff – den yttersta strafformen – på polyandri än vad som tillåter det, medan polygyny inte är straffbart eller ens nödvändigtvis för med sig ett socialt stigma. Det betyder inte att män inte har det kämpigt ibland, men det betyder definitivt att det är en nödvändighet för en verklighetsrelaterad diskussion att man tar hänsyn till de vitt skilda förutsättningarna.

Kuriosa: Polygyny har teoretiskt sett varit straffbart i århundraden även i Sverige men har i praktiken väldigt sällan bestraffats och aldrig (mig veterligen) med dödsstraff.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Vem vill ha en framgångsrik man?

Charlotte6 kommentarer

Pelle Billing skriver ett intressant inlägg om hur vi är vana vid att höra om den kvinnliga objektifieringen, men bortser från att män objektifieras minst lika mycket. Han skriver att den kvinnliga objektifieringen är utseendefixerad och att den manliga istället fokuserar på framgång. Även om jag håller med om delar av essensen i hans inlägg, det där med att kvinnor också kan ställa orimliga krav på män, missar han helt objektifieringens kärna.

Att objektifiera betyder att man gör någon till ett objekt (som motsats till subjekt). Objektet kan inte själv handla, utan är föremålet för handlingen. Att det skulle vara objektifiering då män framställs som framgångsrika är alltså en paradox: man kan inte vara ett framgångsrikt objekt. Det betyder inte att män inte kan bli objektifierade, eller att stereotyper och orimliga ideal inte är problem för både män och kvinnor, men det betyder att framgångsidealet inte är objektifiering. Vidare skriver Pelle att ”kvinnors framgångsobjektifiering av män, går stick i stäv med feministiska tankar om att jämna ut könsfördelningen på samhällets ledande positioner, samt mäns och kvinnors genomsnittliga inkomster. Om fler män börjar arbeta deltid, avstår befordringar och söker sig bort från framgångsrika karriärer – blir det färre män som uppfyller mallen för objektifieringen.”

Exemplet på den där ”framgångsobjektifieringen” som Pelle lyfter fram är från en klassisk tantsnuskbok där mannen utmålas som rik, snygg och pianovirtuos, så visst finns det kvinnor som reproducerar idealet med den manliga framgången och visst finns det kvinnor som konsumerar det, men det är bara slå upp vilken tidning riktad till män som helst för att kunna konstatera att män själva i minst lika stor utsträckning reproducerar framgångsidealet (precis som kvinnor i viss mån reproducerar objektifieringen). Inte någonsin intervjuar Slitz herr Medelsvensson i sina skitiga kalsonger i sin medelmåttiga soffa i en medelstor stad någonstans ungefär i mitten av Sverige. Framgångsidealet är inte en effekt av vad kvinnor verkligen söker i en partner, utan avspeglar stereotypa ideal upprätthållna och reproducerade av både män och kvinnor.

Så är det så att de män som vill vara jämställda och inte jaga framgångsidealet är dömda till ett liv i ensamhet eftersom kvinnor faktiskt suktar efter en rik, snygg pianovirtuos? Inte alls. Jag är helt övertygad om att män vill ha snygga objektifierade stereotyp-kvinnor i ungefär lika stor utsträckning som kvinnor vill ha framgångsrika super-män. Det vill säga: inte speciellt mycket. En man vill säkert inte ha en kvinna med fyra magar, tre ögon och hår som kan skrubba bort inbränd mat ur kastruller, precis som en kvinna förmodligen inte vill ha en man som spenderar dagarna med att klia sig på pungen och spela navelludds-memory med sig själv, men vanliga män och kvinnor vill oftast ha andra vanliga män och kvinnor.

Kvinnor har i alla tider kunnat finna kärleken trots att de inte varit trådsmala modeller, så varför skulle inte män kunna göra det fast de inte är chefer?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Mammor och pappor och andra sorters föräldrar

Charlotte17 kommentarer

Det har blivit en hel del debatt efter de senaste inläggen om föräldraskap och jämställdhet. Det är kul och det är nyttigt. Med bra debatt driver man samhället framåt. Intressant i debatten är trenden att fortfarande skylla allt på mammorna. Det är deras fel om karriären blir lidande, deras fel om pappan inte vill leva jämställt för det skulle kvinnan ha förhört sig om redan innan hon valde honom till pappa och det är mammans fel när pappan anklagas för att inte sköta sitt barn tillräckligt för mammor är just sånna snåla jävlar som tycker om att beklaga sig.

Pappor då? Vad gör dom? Karriär och inget mer? Var finns alla vanliga, snälla, trevliga män och pappor i den här debatten?

Jämställdhet är ett givande och tagande, ett ständigt kompromissande och letande efter lösningar där båda parter måste vara lika aktiva och lika villiga att se till varandras bästa och att göra avkall på det egna. Jämställdhet är inte en färdig mall som alla familjer ska kunna leva efter, eller ens millimeterrättvisa i vem som sköter hushållssysslor och barn.

Och jämställdhet är inte en kvinnofråga. Det borde ligga i allas intresse att se till att dem som står en närmast i livet är lika lyckliga som man själv.

Föräldraskap är inte heller en kvinnofråga. Barns rätt till bra föräldrar ska gälla oavsett om föräldrarna är två kvinnor, två män eller en av varje. De där som tror på det magiska bandet mellan mor och barn, hur brukar de förklara fullt normala ungar som vuxit upp med två pappor?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

En jämställdhetsskillnad mellan Sverige och Finland

Charlotte39 kommentarer

Ju mer jag tänker på det, desto mer blir jag övertygad om att den skribent som framhävde symbiosen mellan mor och barn i HBL för ett par dagar sedan är ett tecken på Finlands jämställdhetstänk. Mammor ska förstås också få arbeta. Det är bara bättre om de först sköter om barnen och sedan kanske jobbar halvtid eller så. I Finland har man rätt att vara hemma i tre år med sitt barn. Tre år! Tänk vilken fantastiskt lyx att ha ett sådant alternativ! 6 % av den tiden utnyttjas av pappor – att jämföras med Sveriges 22 %. Dessutom, och det här är en av de viktigaste sakerna, tar papporna i Finland nästan bara ut sin pappaledighet (alltså några veckor i samband med födseln) och inte delar av föräldraledigheten vilket gör att finländska pappor alltså är hemma samtidigt som mammorna.

I just en sån miljö kan myten om det magiska bandet mellan mor och barn få frodas. För det känns nästan magiskt, det håller jag med om. Det där livet man i månader har känt så nära till sitt hjärta har man plötsligt i famnen. Det är ett ansvar så stort att man knappt förstår det. Man vaknar på natten och kontrollerar att babyn andas, man förundras över hur en så liten hand kan vara så perfekt och så stark och första gången baby ler ett stort leende förstår man att man vill ägna resten av sitt liv åt att locka fram flera. Och den där kärleken som tar över allt. Som gör att man orkar när man trodde att krafterna var slut och som får en att förstå att livet nu är större och viktigare än vad det någonsin varit tidigare.

Allt det där har barnets pappa också rätt till.

Och visst. Sveriges 22% är väl inget att dansa glädjedanser över, men i Sverige är det fler pappor som är själva hemma med sina barn, som får självförtroendet man får när man inser att man faktiskt klarar av att sköta barnet. Och det finns ett helt annat samhälleligt stöd för att mammor ska jobba (ibland tyvärr så stark att den mamma som vill vara hemma lite längre betraktas som avvikande) och en självklarhet i att pappor också kan. För ett jämställt samhälle är det helt fundamentalt att mammor och pappor är likvärdiga föräldrar.

Idag skriver professor Paul Lillrank i HBL att anledningen till att det finns så få kvinnor i bolagsstyrelser är att man till dessa styrelser ska välja ”kompetens och erfarenhet” framför ”allmänna principer och statistiska fördelningar” – en kolumn jag har på känn inte direkt skulle ha fått något hjärtligt mottagande i Sverige. Men jag håller helt med honom. Klart att kompetens och erfarenhet ska gå före. Men det är dags att fundera över varför så många kvinnor inte upplevs ha denna kompetens och erfarenhet som krävs och kopplingen till synen på modern som überförälder är uppenbar. Själv har jag varit mammaledig i nästan 4 år. Grannfrun på ena sidan i totalt 9 år, och hon på andra sidan staketet i nästan 13 år. Ingen av oss kommer att ha en chans att någonsin konkurrera på samma villkor som män utan avbrott i karriären. Visst får vi skylla oss själva som fått barn, och visst hade vi inte behövt vara hemma riktigt så länge med barnen. Men hade samhället sett det som självklart att ledigheten skulle delas lika mellan båda föräldrarna, för att båda föräldrarna är lika värda, hade vi på andra sidan småbarnstiden haft samma förutsättningar till konkurrens som männen.

Jämställdheten har kommit långt. Den formella diskrimineringen är borta. Men den strukturella diskrimineringen lever och frodas. Här i Finland är det extra tydligt.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det magiska bandet mellan mor och barn; eller hur man håller kvinnor hemma

Charlotte34 kommentarer

I ett svar till Peppes intressanta intervju med Johanna Ögren och Daniel Åberg angående deras nya bok om föräldraliv skriver en arg kvinna i HBL att det är skamligt att man så totalt kan ignorera mammans speciella band till sitt barn. Kvinnan hänvisar till ”åratal av psykologisk forskning” som visar på detta magiska band och den livsviktiga symbiosen mellan mor och barn, och menar att det är ”så här fanatiska ideologier fungerar, man negligerar och och sopar undan fakta om de inte passar in” med tanke på svårigheten med att kombinera symbios och jämställdhet.

Som historiker slår jag mig för pannan och upplyser om att moderskapsidealet som lever kvar än i dag är en effekt av 1800-talets romantiska syn på den väna moderns naturliga fallenhet för att sköta sitt barn och nationalismens uppbyggande ideal om modern som fostrare av en ny generation arier. I mina egna källor från medeltiden är det inget tal om att mamman skulle leva i symbios med sina barn. Där härskar en praktisk syn på uppfostran, där hushållets medlemmar har i uppgift att fostra hushållets barn till att förstå sin plats och kunna axla det ansvar det innebar. Huvudansvaret låg på pappan. I en del domstolsprotokoll från England där mammor som blivit änkor ansöker om vårdnaden för sina barn går diskussionen het om lämpligheten i att modern sköter barnet och man framhåller risken för att modern tar livet av barnet för att få ut arv, eller för att gynna barn i ett senare äktenskap. Det var inte ovanligt att den mamma som gifte om sig förlorade vårdnaden om barnen från det tidigare äktenskapet. Det innebär inte att medeltidsmamman inte älskade sina barn lika mycket som senare tiders mammor, bara att samhällets syn på moderskap inte var densamma. Man trodde inte på ett magiskt band. Man trodde inte på ett liv i symbios. Men man älskade sina barn ändå.

Och faktum är att psykologisk forskning under de senaste 20 åren omvärderat idén om moderns betydelse på minst två mycket betydande sätt. För det första talar man inte längre om modern utan om primary care taker (huvudsakliga vårdaren). Oftast är det den biologiska mamman, men det kan lika gärna vara till exempel en pappa, en adoptivmamma eller en farfar. Det är den personen som ett litet barn har den starkaste anknytningen till. För det andra har man förvisso bekräftat att anknytningen är jätteviktig för barnets utveckling men att det inte finns någon standardiserad form för hur anknytning skapas eftersom den skapas i växelverkan mellan barn och primary care taker. Dessutom (och det här är jätteviktigt) har man fastslagit att även mycket små barn kan forma betydelsefulla och viktiga band med andra än med primary care taker UTAN att anknytningen dem emellan påverkas negativt.

Om vi accepterar ett magiskt band mellan mor och barn blir också följden att adoptioner borde ifrågasättas. Om bandet, den där symbiosen, skapas automatiskt mellan mor och barn, hur ska då en adoptivmamma någonsin kunna vara bättre än den biologiska mamman? Nej. Adoptivmammor och pappor kan bevisligen skapa mycket stark anknytning till sitt barn, eftersom anknytning är något man skapar genom interaktion – inte genom förlossning. Och hur är det med alla de mammor som drabbas av förlossningsdepressioner? Är de naturvidriga, sämre mammor som inte upplever ”det härligaste tillstånd du kan befinna dig i”? Förstås inte. Mammor som drabbas av förlossningsdepression kan med rätt hjälp skapa en bra anknytning till barnet för gissa vad? Anknytning är något man aktivt skapar!

Det är helt avgörande för jämställdheten att vi skrotar myten om det magiska bandet mellan mor och barn. Om barnets biologiska mamma är skapad för att leva i symbios med barnet är det fel att mödrar förvärvsarbetar eftersom det inte vore för barnets bästa. Mammor här i Finland intalar sig själva och varandra att den där helt naturliga känslan att man inte ska överge sitt barn egentligen betyder att ingen annan än mamman är kvalificerad nog att sköta barnet och att den mamma som överlåter ens delar av ansvaret är en dålig mamma. Det måste sluta! Det handlar inte här om att kvinnor ska slå sig ur sina eviga bojor som husmödrar och göra vad männen i alla tider gjort, utan om att ge kvinnor samma möjligheter som män har haft under de senaste 300 åren, då förvärvsarbete dominerat som inkomstform, att bidra till familjens inkomster, att forma samhället och att utveckla sig själv utan att tryckas ner av en myt. Men det handlar lika mycket om att pappor måste sluta att klassas som andra sortens föräldrar och börja krävas på ansvar men också tillåtas ta det ansvaret. Mammor blir primary care taker genom sin roll i hushållet – inte genom en biologisk level up i samband med födseln. Pappor måste släppas in och mammor måste släppas ut.

Själv är jag mamma till två synnerligen välartade små monster. Jag älskar dem mer än allt annat på jorden och skulle någonting hota dem finns det ingenting jag inte skulle göra för att se till att mina barn är trygga. Men hur förmätet vore det inte av mig att tro att min kärlek till barnen är större och viktigare än den kärlek deras pappa känner? Hur egoistiskt vore det inte att tro att jag är den enda föräldern beredd att gå genom eld för deras skull? Och varför skulle jag ha någon rätt att kräva jämställdhet om jag inte ser pappans värde som lika stort som mitt?

Läs också Helena S!