Etikett: Historia

Historikerns historier

Jag har hittat något fantastiskt spännande! (OBS! Nördvarning!)

Charlotte6 kommentarer

För tillfället sitter jag och läser igenom urkunder från mitten av 1300-talet. Min teori är, som de flesta av er säkert vet, att kvinnor så snart de blivit gifta uppnådde myndighet och erhöll en legal persona. Detta innebär att gifta kvinnor hade myndighet att delta i juridiska affärer i sin egen rätt – inte bara som tidigare forskning antagit som underordnad sin make. Jag har redan hittat mängder av detaljer som tyder på att detta stämmer, och så idag hittar jag en urkund utfärdad 1353 av riddaren Sigge Magnusson av Vinstorpaätten. Sigge har dåligt med pengar och lånar därför 200 mark penningar (en ansenlig summa på den tiden) av sin tjänare Ingvald Petersson. Som säkerhet för lånet sätter han jord i Vabbnäs (i Jönåkers härad) i pant. Som vittne till Sigges skuldförbindelse kallas Ramborg Karlsdotter Oxhuvud, Sigges ”dilecte consortis” som hänger sitt sigill på urkunden jämte Sigges eget. Det här är långt ifrån första gången jag har stött på en kvinna som sigillerar, men det är första gången jag stött på en kvinna som kallas för älskade partner (consortis) istället för uxor (hustru). Det är osäkert när de ingår äktenskap. Nästa gång de dyker upp tillsammans, 1357, benämns hon uxor, och hon sätter sitt sigill på urkunder och deltar i Sigges affärer vid ytterligare minst fem tillfällen det följande årtiondet.

Om hon inte hade haft myndighet i sin person, oberoende av maken, hade hennes sigill inte behövts. Hade han haft skyldigheten att representera henne i juridiska affärer hade det inte funnits någon anledning till att hon deltog. Nej, jag föreslår att vi tror Sigge Magnusson på hans ord när han skriver att Ramborg är hans älskade partner.

Här är urkunden, för den som vill läsa själv. Sigillet som hänger kvar är Ramborgs och man kan urskilja ett oxhuvud med horn och hals i sköld.

Historikerns historier

Er input, tack!

Charlotte5 kommentarer

Här är min forskningsplan, om någon skulle vilja läsa och kommentera. Ni var så himla bra på det senast jag behövde hjälp! Det ska också påpekas att den här versionen inte får ha fler än 10.000 tecken inklusive blanksteg (och den ligger nu på 10.013). Det är snudd på sadism att sätta så låga teckenantal, men det är väl bara att lära sig svälja och le och editera lite till.

Ja just det. Hittar ni stavfel kan ni väl hojta till? Mitt stavningsprogram verkar inte samarbeta så bra och om jag fick en euro för varje gång jag skrev strukuturer hade jag inte behövt söka stipendium alls…

Forskningsplan max 10000 tecken

Historikerns historier

Vad ett patriarkat är, och vad det inte är

Charlotte36 kommentarer

Jag fick en fråga om vad ett patriarkat är för något. Det är ju ett ord man hör rätt ofta, och ett ord som jag själv använder i min forskning. Att förklara vad ett patriarkat är, är egentligen väldigt enkelt.

Ett patriarkat är ett samhällssystem där män (oftast äldre män) har den ekonomiska, juridiska och politiska makten. That’s it.

Ett patriarkat är alltså inte per definition ett samhällssystem som män har uppfunnit i syfte att förtrycka kvinnor, men det är heller inte ett system som ett gäng fulla rödvinsfeminister hittat på för att berättiga kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser. Att ett samhälle är patriarkalt säger ingenting om hur vanliga män och kvinnor lever sina vardagliga liv. Ett patriarkat är en ram, där själva bilden som ramen omger kan se ut på många olika sätt. Den jämförelse jag brukar göra för att förklara vad jag menar är med monarki. En monarki är ett samhällssystem där det finns en kungafamilj. Termen säger dock ingenting om hur samhället i övrigt fungerar, vilka andra maktfaktorer det finns eller hur vanliga män och kvinnor lever sina vardagliga liv.

Av någon anledning tenderar en viss sorts människor att bli väldigt arga när man talar om patriarkat, som om det skulle vara en ideologisk eller politisk vinkling av historien. För alla som sysslar med svensk historia är patriarkat en lika självklar term som monarki – det finns ingen pågående vetenskaplig diskussion om huruvida patriarkat är en användbar term eller ett feministiskt påhitt för det är så självklart att patriarkatet är ett historiskt faktum. Att diskutera patriarkatets existens i det medeltida Sverige med en historiker är som att diskutera trovärdigheten i evolutionen med en biolog. Det ger liksom inte intryck av att man är särskilt insatt i vad modern forskning kommit fram till.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Att upprepa det självklara

Charlotte6 kommentarer

Jag sitter och grubblar över hur jag ska formulera de inledande meningarna till kapitlet om genusteori i avhandlingen och jag kommer hela tiden på mig själv med att försöka försvara varför jag har genus som en kategori – varför jag skriver genushistoria. Det är förvisso bra att alltid påminna sig själv om varför man gör det man gör, men när man sysslar med genus blir det nästan absurt mycket sådant.

I min avhandling gör jag liksom så många genushistoriker före mig. Jag tar upp och diskuterar den kvinnliga underordningen, förklarar den, sätter den i perspektiv. Men det är egentligen bara att upprepa det självklara, att tvingas börja från början varje gång, bara för att det rör genus. Inte någonsin har jag sett en ekonomihistoriker börja sitt teorikapitel med att försvara ståndpunkten att det rådde skillnader mellan olika klasser. Det finns ingen som tvivlar på det. Så varför ska jag behöva försvara och förklara utgångspunkten att det fanns en institutionaliserad kvinnlig underordning när det egentligen är lika självklart som klasskillnader? För att männen av idag känner sig hotade av att acceptera ett historiskt faktum?

Nej tack.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Den dåliga mamman som överger sitt barn

Charlotte10 kommentarer

Dagistiderna har dragit igång igen. Många barn som för första gången ska till dagis älskar det i två veckor. Sedan kommer ångesten. På morgonen, i tamburen, börjar det. Barnen har slutat klä på sig själv, rulta till dörren och ivrigt vänta på att få åka. Istället ligger det på rygg och försöker sparka dig i ansiktet när du försöker lirka på skorna och uppmuntrande påminna om allt kul man kan göra på dagis. Väl på dagis vägrar barnet lämna famnen. Det klamrar sig fast, skriker och gråter att man inte får gå. Liksom som om det man försökte göra var att mata barnet till en flock hungriga vargar, inte lämna det på dagis. Man ler och ser glad ut, säger att det kommer att bli kul och hej då vi ses snart och så går man leende och självsäkert därifrån. Och så sätter man sig i bilen och gråter i 20 minuter för att man är världshistoriens sämsta förälder.

Och inte blir det bättre över den inbördes kampen mellan mammor. Den som hämtar barnet sist är den sämsta mamman. Nästan lika dålig som den som lämnar sitt barn först på morgonen. Kvalitén på en mamma minskar exponentiellt med tiden hon har sitt barn på dagis. Barn ska ju egentligen inte gå på dagis. Det är bara en provisorisk nödlösning, en ondska man tvingas till. Barn ska egentligen vara hemma med sina föräldrar. Eller, ja ni vet. Med mamman. Det är så det borde vara.

Det är det som är NATURLIGT.

Jag får för mig att många tänker sig att det där som är naturligt, det är så som barn uppfostrades på den gamla goda tiden när mammor inte förväntades arbeta utan kunde använda all sin tid till barnen och hushållet. Om vi för en kort stund bortser från att vårt samhälle nu kräver andra saker av både barn och deras mammor (till exempel läskunnighet och allmänbildning) kan vi titta på hur mammor skött om sina barn under historien. För det första skulle man inte amma sitt lilla barn själv, man anställde en amma. Detta gällde inte ens bara den rikaste procenten, utan betydligt fler, och pressen att inte amma själv måste tidvis ha varit stor. Jag har stött på en berättelse om en kvinna som var så fattig att hon ”inte ens hade en amma”. Idag är det få mammor som det klankas ner på riktigt så mycket som dem som inte kan/vill amma, trots att det finns fullgoda alternativ utan att ens anställa en amma numer.

För det andra talas det mycket om närheten till barnet idag. Man ska bära det i bärsjal, det ska sova i samma säng och man ska vara nära det dygnets alla timmar. Men trots att bärsjal är ett mycket gammal redskap finns det inga belägg för att det, som idag, tillkom enbart barnets moder att bära eller att man gjorde hela dagar. Man vet också att mycket små barn hade vaggor att sova i och att större barn förvisso delade säng men inte med sin mamma och pappa. Och här kommer problemet med dagis in. Många är av den bestämda åsikten att det inte är naturligt att lämna sitt barn med främlingar hela dagen, för att barnet utvecklas bäst hos sin mamma. När jag trött som ett as kom och hämtade Vilho från dagis fick jag höra att mammor som hade barn under tre år minsann inte borde få förvärvsarbeta för det är för tungt. Jag svarade milt att det vore en bättre idé att legalisera droger till barn under tre år så mammorna kunde få sova nån jävla gång.

Mammor med små barn har i äldre tider inte spenderat några större delar av sin tid med att umgås med sina barn. En kvalificerad gissning är att dagens barn, trots att de har en mamma som arbetar heltid, får mer kvalitetstid (vad nu det sen är) med sin mamma än barnen för 500 år sedan. Dels för att de uppgifter mammor i allmänhet hade att sköta (sy kläder, tvätta kläder, laga kläder, laga mat, sköta djuren, tillverka tyg, kärna ost o.s.v.) var uppgifter som tog hela dagen i anspråk. Dels för att det inte fanns en tanke om att mamman var den enda kvalificerad nog att sköta sitt barn. Först på 1800-talet kom en ny och då romantiserad syn på barndomen och mammans roll i uppfostran. Då kunde den förvärvsarbetande fadern försörja sin familj och den väna modern sköta barnen. Med det tidiga 1900-talets nationalism bet sig tanken på modern som barnets överlägsna vårdare fast – modern skulle föra över sitt folks rena egenskaper till nästa generation.

Jag menar alltså inte att mammor inte kan sköta sina barn, att vi inte är bra på det, eller att mammor som vill sköta sina barn själva är nazister. Jag menar inte heller att det inte innan 1800-talet varit viktigt att mamman var delaktig och en självklarhet hade hon hade viss bestämmanderätt för det var det. Men jag hävdar att de senaste två hundra årens politiska och ekonomiska utveckling har en betydligt större inverkan på vår nutida syn på moderskap än vad någon sorts gudagiven naturlighet har. Trots att de flesta idag motsätter sig tanken på att fadern är den enda som ska bidra till försörjningen av familjen – det som på 1800-talet var en förutsättning för framväxandet av moderns nya roll som ensam vårdare – lever myten om moderns roll kvar. Myten att en bra mamma kan ta hand om sitt barn själv och att det är ett misslyckande att ta hjälp av andra, att det är dåligt för barnet. Historiskt sett har det inte varit ett misslyckande. Fortfarande in på 1900-talet visste man att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Drängar, pigor, ammor, morföräldrar, farföräldrar, syskon och grannar. Alla var där som en naturlig del i barnets liv och tog del av barnets uppfostran.

Jag tycker att de mammor som vill vara hemma med sina barn tills de börjar förskolan har all rätt i världen att vara det. Bra för dem om de orkar, vill och kan. Men jag önskar att man kunde sluta betrakta det som det naturliga arrangemanget och det där med att ha sitt barn på dagis som avvikande. Istället borde man uppmuntra dagispersonalen att ta del av barnets liv och se det som ett givande samarbete mellan hem och dagvård. Göra dagvården till den där större släktkretsen som tidigare hade hjälpt till att uppfostra barnet. Men varför gråter barnet då? Det kan ju aldrig vara rätt?

Fråga. Fråga personalen hur länge det håller på (de flesta barn slutar så fort föräldern går) och fråga om det finns något särskilt som skulle kunna påverka. Fråga hur ni tillsammans kan göra det lättare. Barnet kanske gråter för att prova om det få vara hemma? Det kanske inte gillar morgongröten? Det kanske helt enkelt saknar föräldrarna ibland? Det kanske bara gråter med mamma men inte med pappa? Men ett är helt säkert; barnet gråter inte för att det är onaturligt att mamma arbetar och inte sitter hemma på golvet och leker (precis som att barnet som gråter när man säger nej på affären inte gråter för att det är naturvidrigt att man inte köper leksaker). Man är inte en sämre mamma för att man litar på att utbildad personal kan tillföra något i barnets uppfostran.

Kuriosa: Man kan ju också tänka sig att pappan (precis som prins Daniel) tar hand om barnet (inte för att två personer räcker till för att uppfostra ett barn heller) men pappornas deltagande är en annan diskussion. Hetsen att inte ha sitt barn på dagis drivs av mammor, mot andra mammor.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Duktighetshysterin

Charlotte2 kommentarer

Det pågår en väldigt intressant debatt om det här med duktighetshysteri. Ni vet, när alla hela tiden vill vara så där duktiga som alla andra verkar vara och så blir man stressad, får magsår och blir utbränd. Det sägs att det är något i tiden nu, det där med duktighetshysterin. I en del krönikor väljer man att se en förklaring i livsstilsmagasin och i överpolerade bloggar som visar förskönade verkligheter som vanliga människor inte kan nå upp till. Man talar om superfamiljer som får hela vardagsrumban att likna ballroom dancing, om de där som lyckas lägga Pusslet så att de inte bara hinner med barnen och sina underbara jobb utan också bakar cupcakes och går på yoga. Nu är liksom eran då vi hetsar varandra till att alltid prestera mer och då alla ska vara så jävla duktiga hela tiden.

Och på ett sätt kan jag hålla med. Det finns en sorts duktighetshysteri, en förväntan att orka och kunna och dessutom göra det med ett leende. Däremot är det absolut ingen nyhet. Det är så här samhällen fungerar. Människor i samhället pressar och trissar varandra, men också peppar och hjälper varandra, att nå till det som samhället ser som viktigt för individerna. Idag heter det självförverkligande. För fem hundra år sedan hette det ekonomisk trygghet. Jag vill absolut inte förringa dem som jobbar för hårt, som känner av pressen, som inte orkar, inte hinner och som faller utanför. Det är tungt, och jag tror att alla någon gång finner sig själva stå där på kanten och svaja. Men jag tror att vi missar någonting fundamentalt i hur samhällen fungerar, och har fungerat rent historiskt, om vi tror att vår tid just här och nu kännetecknas av en press att prestera som inte har funnits tidigare.

För den pressen att prestera finns i alla samhällen, överallt, i alla tider. Prestationen ser bara inte likadan ut. För fem hundra år sedan låg det enorm press på människor att arbeta oerhört hårt med betydligt tyngre uppgifter än vad vi har idag. Två veckors sjukledighet för stress existerade inte. Det fanns en press att lära sig reglerna för socialt samspel, att inte göra några övertramp, att hållas innanför ramarna, att socialiseras in i den rätta kontexten för att kunna hitta en livspartner. Men inte vilken livspartner som helst, utan en som man sedan faktiskt skulle tillbringa resten av livet tillsammans med (låt vara att det var kortare än i dag med tanke på beräknad livslängd), som man skulle få barn tillsammans med och som skulle utgöra den ekonomiska och sociala trygghet samhällssystemet inte ännu gav. Nej, hysteri att vara duktig, att prestera och att passa in har alltid funnits.

Istället skulle man kunna se det som att vi har det rätt bra idag. Duktighetshysterin kanske florerar, men bara om vi tillåter den. Vi har samhällssystem som skyddar oss (även om de är långt ifrån felfria) och det värsta som kan hända för den som säger nej till duktighetshysterin och vägrar följa strömmen är att den gör något annat. Det finns ingen utstötthet ur den sociala gemenskapen för den som inte bakar cupcakes, det finns inga kyrkostraff för den som klär sig i alternativa kläder och inga offentliga tillrättavisningar av den som skiter i att dyka upp på bikram yoga. Problemet i dag är alltså inte att det finns duktighetshysteri och prestationsångest – det är tidslösa fenomen – utan att en del lockas in i myten om att människans viktigaste mål i livet är ett självförverkligande någon annan har definierat. Säg nej, nästa gång. Det är varken svårare eller lättare än så.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Birka och myterna om Sveriges vagga

Charlotte6 kommentarer

Nya marinarkeologiska fynd från Birka visar att staden har haft bryggor som var drygt 100 meter långa, konstruerade med synnerligen avancerad teknik med så kallade stenkistor på åtta meters djup. Precis som arkeolog Andreas Olsson påpekar ger dessa fynd en bild av vikingatiden som talar om betydelsen av handel, snarare än våldsamheter. Dessutom tycks det på Birka ha funnits expertis kring tekniska lösningar som vi inte känt till, vilket förstås är oerhört spännande.

Rickard Söderberg skriver på sin blogg att uppståndelsen kring Birka snarast är att betrakta som en turistfälla och en effekt av närheten till Stockholm – en stad han anser många betraktar som Sveriges mitt. Han menar också att det är tydligt att det fortfarande är tabu att påstå att Sveriges vagga skulle ha legat någon annanstans än i Mälardalen. Jag måste erkänna att jag alltid drar öronen åt mig när det börjar talas med superlativ inom historia. Vem som var först, störst, bäst och vackrast kan vi inte avgöra längre. Å andra sidan hör man väldigt sällan historiker (eller arkeologer för den delen) av idag tala i liknande termer. Frågan om var Sveriges vagga låg, och som har upptagit generationer av historikers tid, är inte alls på agendan idag. Jag tror heller inte att det är en modesak, alltså att det just nu bara helt enkelt inte är modernt att studera det, utan att liknande studier inte låter sig göras med dagens historiesyn.

Att se på historia som en positivistisk utveckling från ett givet förflutet till en ljusare framtid, via avgörande händelser ligger väldigt långt ifrån hur historia skrivs vid universiteten idag, men är en förutsättning för att kunna söka efter ”Sveriges vagga”. Kan man inte tillskriva särskilda händelser avgörande betydelse kan man heller inte hitta den gemensamma kärna som är ursprunget. Men att se på historia på det sättet är en kvarleva från en kristen tradition och en biblisk historiesyn och rör sig bort från ”hur det verkligen var” mot myter man finner i alla slags kulturer (oavsett religion). Ofta har det varit översvämning, ett folk sätts i vandring (gärna från foten av ett berg) och bosätter sig efter tusentals år slutligen i sitt nya land. En beskrivning av finnarnas ursprung med ganska exakt dessa ingredienser finns i gymnasiets historiebok här i Finland. Man hittar den också hos flera afrikanska stammar, hos israelerna, perserna, babylonierna och i Sverige (i form av goter och folkvandringstiden).

Sveriges ursprung, vårt ursprung, Finlands del i det hela, det är saker som alltid väcker starka känslor. Det är bara läsa kommentarerna till i princip vilket som helst av Dick Harrissons inlägg kring vikingatid eller tidig medeltid för att få en snabbkurs. Men den historiesyn som presenteras i dessa kommentarer och som olyckligtvis ännu florerar i skolorna är en historiesyn som inte reflekteras i dagens forskning. Forskare har i årtionden kunnat konstatera att det aldrig har funnits någon ”folkvandringstid” exempelvis. Visst, det var oroligheter efter ”Romarrikets fall” i slutet av 400-talet (och det här är förresten också en intressant formulering för i själva verket levde Romarriket kvar i sin Östromerska form i ytterligare tusen år och om Rom inte byggdes på en dag är det lika sant att det heller inte föll på ett år), men det finns inga bevis för att större folkmassor var i rörelse under några längre tidsperioder. Mycket intressant i sammanhanget är också att det i populärhistoriska kretsar diskuteras om Sveriges vagga låg i 900-talets Mälardal, Östergötland eller Västergötland, trots att diskussionen i akademiska kretsar snarare rör huruvida vi kan tala om ett ”Sverige” – en stat – innan 1500-talet. När jag en gång på ett diskussionsforum påpekade att det är rätt irrelevant huruvida svearna eller götarna skapade Sverige eftersom Sverige som stat inte konsoliderades förrän flera hundra år efter gravhögarna i Uppsala eller slaget vid Lena höll jag på att bli lynchad.

När arkeologerna gräver ut Birka är det alltså knappast med pretentionen att klarlägga Sveriges ursprung eller för att göra politik av svensk historia. Birka är på många sätt en fantastisk plats och de nya marinarkeologiska fynden som visar på vikten av teknik, handelsrelationer och nätverkande redan för över tusen år sedan är viktiga pusselbitar till att förstå det större sammanhang som gjorde Birka till en betydelsefull plats redan då och för att komma bort från myten om den våldsamme vikingen. Visst kan det finnas realpolitiska faktorer idag som avgör varför resurser läggs på just Birka (avstånd från RAÄ är en sak som Söderberg lyfter fram), men de arkeologiska utgrävningarna är drivna av en modern akademisk historiesyn som inte lämnar utrymme för nationalpolitiska ställningstaganden.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Varför historia?

Charlotte2 kommentarer

Dick Harrison skrev igår om varför han tycker att det finns ett behov av historia. Det är som alltid väldigt läsvärt. Bland kommentarerna där och från diskussioner på annat håll blir det tydligt att många tycker att historia ska man läsa om man tycker att det är kul. Alla de som tycker att historia är urtråkigt borde slippa. Jag läser historia för att jag tycker att det är kul. Om vi säger som så; man blir inte historiker för pengarnas skull. Men jag läser också historia för att jag är övertygad om att det är viktigt, just av de orsaker Harrison listar. Historia, oavsett om det är de närmaste decennierna eller sedan senaste istiden, lär oss vilka vi är och lika mycket om vilka vi kan bli. Historia ger oss en plats i världen, ett sammanhang.

Sedan ska man också vara medveten om att de senaste kanske hundra åren har skapat den oberoende historievetenskap vi har idag, den historievetenskap som har källkritik som fundament och som inte drivs av politiska mål. Den historia som skrevs under medeltiden var uteslutande beställningsverk med syfte att förhärliga och berättiga regenters eller kyrkans anspråk. Det nordiska 1500-talet såg absoluta kungamakter och en ökad produktion av historiker över släkter – komponerat med politiska syften och bränt i den stund de inte passar in. Sveriges 1600-tal och stormaktstiden har några fullkomligt underbara verk för att berättiga och förklara hur Sverige kunde annektera andra områden. Olof Rudbeck d.ä. argumenterade till och med för att det sjunkna Atlantis legat någonstans i Sverige, förmodligen i Uppland. Fortfarande i början av 1900-talet finns tendensen att förhärliga det egna förflutna i Sverige. Grimbergs megaklassiker ”Svenska folkets underbara öden” inte bara fastslår att ”det svenska folket” existerar som ett skilt folkslag utan också att det har gemensamma underbara öden. Här har vi Karl XII som hjältekung, fantastiska slag och beskrivningar så detaljerade att en historiker av idag automatiskt rynkar på näsan och konstaterar att det finns vissa källkritiska problem.

Sedan finns det också sådana som tycker att lite historia är ok och att man då skulle kunna börja vid en avgörande tidpunkt sisådär två hundra år tillbaka i tiden. Det synsättet finns exempelvis i Frankrike där den franska revolutionen 1789 är startskottet för den riktiga historien. Synsättet finns även här i Finland, där gymnasiets obligatoriska historiekurs i finsk historia endast rör tiden efter 1809, då Sverige förlorade Finland. Det finns få faktorer som lika effektivt skapar en snedvriden historiesyn som tanken att ett enda år av alla tusentals har varit så avgörande att tiden dessförinnan blir betydelselös. I fallet med Finland blir resultatet av att kapa historien år 1809 att staten Finland framträder som en predestinerad produkt av det finska folkets månghundraåriga kamp för sin frihet, vilket inte har någon som helst förankring i verkligheten. Jag förstår förvisso behovet av att framställa Finland som ett separat land med en egen historia men att börja 1809 bäddar för missförstånd kring hur utvecklingen faktiskt sett ut, berövar Finland sin verkliga historia och medför att händelser även efter 1809 förlorar sin historiska kontext. Exempelvis ska kampen mellan svenomaner och fenomaner inte ses som ett resultat av någon sorts frihetssträvan efter århundraden av förtryck utan som en effekt av en tidsenlig nationalism som inte fanns på exempelvis 1700-talet.

Alla kan inte tycka att historia är kul, men alla som på något vis är intresserade av att driva samhället framåt måste förstå varifrån vi kommit. Den historia som skrivs vid nordiska universitet idag skrivs utan rädsla för att centralmakten ska misstycka och skicka släkt och vänner på en gratis tripp till Sibirien, utan tryck att försköna Reinfeldt eller Silvia och utan intention att vara en evig sanning. Folk som anser historia oviktigt borde läsa mer historia för att förstå den oberoende historievetenskapens betydelse för ett demokratiskt samhälle.

Historikerns historier

Rädslan över spridning

Charlotte8 kommentarer

Vi har varit och tittat på Durham University Museum och Durham Castle. Jag hade gärna bjudit er på bilder, men man får inte fotografera någonting här utan ett särskilt tillstånd.

För de ömtåliga artefakterna kan skadas när alla går runt och knäpper bilder med blixt.

Visst. När det är så mycket folk som kommer måste förstås artefakterna skyddas även mot vad som kan tyckas småsaker. Grejer som har hållit i många hundra år och ska hålla i många hundra år till tål inte ens småsaker, och ljus är i bevarandet av känsligt material inte en småsak.

Men varför får man inte fotografera utan blixt då…?

Nej, fotoförbudet handlar inte om att skydda materialet från förstöring utan från spridning. Det finns olyckligtvis en ganska utbredd idé om att museum kommer att dö ut så fort människor får tillgång till bilder av samlingarna.

Som om någon någonsin struntat att gå på ett museum för att man redan sett grejerna på bild. Hela vitsen med museum är ju att det inte bara är bilder – kopior – utan äkta grejer, stora grejer, yttepyttesmå grejer och grejer vars färger och sammansättning ingen bild i världen kan ge rättvisa till. Därför är jag övertygad om att bilder på objekt inspirerar till besök och bilder tagna av besökare som sedan delar med sig på bloggar och Facebook inte komprometterar samlingar och gör museum onödiga utan är gratis reklam och har en viktig funktion som informationsspridare och intresseväckare.

Museum borde uppmuntra folk att fotografera istället.

Historikerns historier

Bloggskugga

CharlotteLämna en kommentar

Det är lite tyst på bloggen just nu. Jag är på väg till the International Medieval Conference i Leeds. Man vet att det är en stor konferens när den där broschyren man får hem med program och kortare information är storleksordningen Dostojevskijs samlade verk. Men med den lilla skillnaden att det här är riktigt intressant läsning. Så mycket spännande saker att lyssna på. Bara två öron.

Oh my.