Etikett: Genushistoria

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Mannen som krigaren

Charlotte4 kommentarer

Som en uppföljning till inlägget om mannen som jägare kommer här ett om mannen som krigare. Krigarmannen är ytterligare en av de där positionerna som är hypermaskuliniserade – alltså väldigt starkt förknippade inte bara med män utan med själva manligheten. Argumenten för att krigande är karlagöra låter ungefär likadana nu som de gjorde för några hundra år sedan; mannen är starkast. Det bara är så. I dag tycks många debattörer också framhålla testosteronets inverkan på mannen som en anledning, tidigare talade man även om att kvinnan med sin vekare fysik och sitt bräckligare sinne inte var lämpad för varken styrkeprov eller blodstänk. Summa summarum: mannen är av naturen född till krigare.

Att det genom historien varit flest män som krigat råder det knappast något tvivel om. Att det kan finnas biologiska förklaringar till det verkar troligt. Men ändå (ni visste att det skulle komma, va?) så finns det tre viktiga aspekter av bilden av krigarmannen som är värda att ta i beaktande när man talar om biologiska betingelser och mannen som krigare.

För det första så finns det genom historien en mängd kvinnor som gjort karriär som krigare.

Jean d’Arc på 1400-talet ledde den franska kungliga armén i flera avgörande slag under det Hundraåriga kriget mot England. Hon avbildas ofta i krigarmundering och blev helgonförklarad (av fransmannen, engelsmännen brände henne på bål som häxa).

Hua Mulan i 200-talets Kina tjänade i den kejserliga armén och även om det är svårt att avgöra hur mycket som är mytologi av berättelserna om henne ses hon som en historisk person.

I Sverige försvarade fruar slott och herresäten och anvisade trupper när det behövdes. Detta var förstås inte unikt för Sverige, utan var något som kvinnor över hela Europa gjorde när det behövdes, ibland i flera år. Det visar inte att kvinnor i allmänhet krigade, och det är svårt att veta i hur stor utsträckning de faktiskt deltog i själva slagen, men det visar med all önskvärd tydlighet att kvinnor var tillräckligt insatta i krigets omständigheter för att leda trupper. Här ser vi Johanna av Navarra på slutet av 1200-talet (bilden är mycket senare) kväsa hertigen av Bar när han försökte starta uppror mot henne.

Antoine Louis Francois Sergent-Marceau:Jeanne de Navarre 1271-1304 Takes the Count of Bar Prisoner, engraved by Jean Baptiste Morret fl. 1790-1820 1788

Flera medeltida krigarordnar tog upp kvinnor, bland andra Tempelriddarna, Tyska orden och Order of the Garter, men förmodligen hade kvinnorna inte roller i armén utan runt om. Det fanns också ordnar bara för kvinnor, så som Order of the Hatchet som skapades efter att kvinnor hade spelat en avgörande roll i försvaret av staden Tortosa – de hade klätt sig i manskläder och kämpat med vapen i hand – på 1100-talet. I Order of the Glorious Saint Mary, skapad i Bologna på 1200-talet, kallades de kvinnliga riddarna militissa vilket indikerar att de också deltog i strid. Samma språkliga förändring skedde på andra håll i Europa, där man började skilja på chevaleresses (kvinnor som assisterade) och chevaliers (kvinnor som slogs). (Se bland annat Handbook to Life in the Medieval World, avsnittet om ”Women’s Arms” för sammanfattningar.)

Det hände alltså att kvinnor drog på sig rustning och gav sig ut i slag som ledare för ansenliga trupper. Till och med i tidsåldrar när rustningarna vägde 30 kg och kvinnor inte alltid sågs som myndiga.

För det andra har kvinnor fram till 1800-talet spelat väldigt stor roll i krig, inte bara på själva slagfältet utan också runt om, även om de inte gjort karriär. Nu var det långt ifrån så att kvinnor bara lagade mat och särade på benen för att glädja soldaterna, kvinnor var med och plundrade för att samla förnödenheter – ett synnerligen blodigt, fysiskt tungt och förmodligen också mentalt påfrestande uppdrag – bland annat i Europa under 1500- och 1600-talets krig. Men kvinnor har i andra samhällen spelat roll också på slagfältet. I Dahomey (nuvarande Benin) var kärnan av armén kvinnor i slutet av 1800-talet.

Av de folk som hade kvinnliga krigare (och det fanns många) innan kolonisation och ”modernisering” förändrade levnadsmönstren var det många som blev misstolkade av de vita män som beskrev dem. När vita upptäcktsresande kom till byar som styrdes av kvinnor sökte de upp och intervjuade de män som de antog hade makten, men fick en beskrivning speglad av det västerländska patriarkatet snarare än av de verkliga samhällen de skulle beskriva.

Men kvinnor har kämpat i strid både långt efter kolonisationen och i västerländska samhällen. I 1980-talets Zimbabwe utkämpades frihetskrig till vilka kvinnor till och med fick officiell militärutbildning. Kvinnor utgjorde förmodligen så mycket som en fjärdedel av soldaterna i Zimbabwe African National Liberation Army (om detta kan man läsa mer i Tanya Lyons Guns and Guerilla Girls). Även i Amerikanska likväl som i den Franska revolutionen deltog kvinnor aktivt i stridigheterna, men till skillnad från medeltidens kvinnor var dessa oftast inte ur de högre samhällsklasserna och därför inte namngivna. De kunde heller inte göra karriär inom det militära. Redan under medeltiden deltog dock även fattigare kvinnor i revolutionära stridigheter, så som i den stora Bonderevolten i England på 1300-talet.

Kvinnor kanske således inte deltog i samma utsträckning som män, men deras insatser i krigföringen var av avgörande betydelse ändå, genom vad som ibland kallas markservice. Dessutom finns det gott om kvinnor som faktiskt deltagit som soldater, eller på annat sätt medelst vapen hjälpt till i krig.

För det tredje är det väldigt oklart hur kopplingen mellan biologi och en lyckad krigarkarriär ser ut. Det vill säga, om biologi är vad som avgör vem som blir krigare eller inte måste krigets form vara sådant att män konsekvent är mer lämpade. Vi har inte tillräckligt mycket information om krigföring från ett så långt tidsperspektiv att det går att avgöra krigets relation till genetisk utveckling. Jag ifrågasätter inte att män i allmänhet är starkare än kvinnor och att det därför, som sagt, finns en koppling, men jag ifrågasätter om den alltid har varit avgörande och hävdar att krigande åtminstone i västvärlden under de senaste två tusen åren är ett manligt ideal snarare än en biologisk betingelse. För kvinnorna i Dahomey var inte fysiskt starkare än sina manliga samtida, och det finns ingenting som tyder på att deras testosteronnivåer skulle ha avvikit från andras. Kvinnorna i Dahomey blev krigare av socialt grundade faktorer, inte biologiska. Det finns alltså samhällen med andra kulturella värderingar där kvinnor är de ultimata krigarna. Västvärldens oerhört starka ideologiska koppling mellan manlighet och krigföring är exemplifierad i utvecklingen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då krigsteknologiska framsteg förändrade krigföring. Teoretiskt sett skulle teknologin ha kunnat överbrygga den biologiskt betingade svagheten hos kvinnor. Kvinnor hade kunnat bli piloter, tankförare eller ansvariga för biologisk krigföring, men istället sågs den teknologiska utveckling som för komplicerad för den svaga kvinnan att bemästra. Visst var det kvinnor som tillverkade teknologin i fabriker och industrier, men att använda den, det var att gå för långt.

Ytterligare en faktor som talar för att krigarmannen är en ideologi snarare än en biologisk nödvändighet är homosexuella i armén. Frågan om huruvida homosexuella ska tillåtas i armén har varit stor på många håll, men fullkomligt enorm i USA. Det finns nämligen många som menar att homosexuella män inte platsar i armén, trots att det enda som skiljer en homosexuell man från en heterosexuell man är vem de tänder på. Om vi återvänder till krigarstaten Sparta var homosexualitet allmänt accepterat i armén, och det faktum att en man ville ha sex med en annan man ansågs inte negativt påverka krigarförmågan – vilket det rent genetiskt heller inte borde.

Även om män är fysiskt starkare är det alltså inte självklart att män är mer lämpade för krig, eller att männen alltid är krigarna. Och det som många framhåller i dag, både i den nutida armén och i diskussionerna kring krigarmannens biologiska drifter, behöver nyanseras. Det är ett hypermaskuliniserat ideal, den där idén om den starke krigarmannen, men det idealet är historiskt och kulturellt betingat – inte biologiskt.

Det här tänkte jag på när jag fick en länk till bilder av en av de där stammarna i Peru som aldrig haft kontakt med den yttre världen, och där männen krigar och kvinnorna tar skydd. Bilden såg ut så här:

Uncontacted tribe in Brazil

Och jag vet inte varifrån de har fått informationen om vem som gör vad på den här bilden, om nu ingen någonsin varit i kontakt med stammen. Kanske det har funnits någon kontakt, kanske det någonstans finns bättre bilder än de här, men att utifrån de här bilderna dra slutsatsen att alla med vapen är män, det är ganska vanskligt. Om vi säger så.

Uncategorized

Mannen som jägaren

Charlotte14 kommentarer

De flesta av er vet säkert att de första människorna levde som jägare och samlare, eller hur? Under de senaste årtiondena har det, genom bland annat tandanalyser och undersökningar av fossilerad avföring, blivit klart att det i själva verket var ganska lite jakt och väldigt mycket samlande. Människorna levde huvudsakligen av nötter, bär, rötter och liknande, och kompletterade födan med kött bara ibland. Det är bland jägarna och samlarna man ibland tänker sig att de första genusspecifika uppdelningarna kom. Mannen jagade. Kvinnan samlade. Mannen var större och starkare och häftigare eftersom han kunde erbjuda något som var ovanligt, lite lyxigt, och något som kvinnorna inte kunde skaffa själva.

Den här bilden är dock helt baserad på våra sentida föreställningar och vem som ska göra vad och det finns inga bevis för att det var den rådande uppdelningen i jägar-och samlarsamhällen. Ett väldigt välkänt exempel på hur våra nutida genusidéer står i vägen för återgivningar av tidigare samhälle är Bäckaskogskvinnan, som levde i södra Sverige för 9000 år sedan. Genom att tolka fynden i graven kom arkeologerna fram till att det var en man. Hon hade nämligen fått med sig redskap för både jakt och fiske. Men efter närmare undersökningar visade det sig att skelettet tillhörde en kvinna – en kvinna som av allt att döma jagade under sin levnad. Den tanken var så svår att smälta att många i början sökte rätt vidlyftiga förklaringar till hur det kom sig att Bäckaskogskvinnan varit jägare. Som att hon var transsexuell. Eller hermafrodit. Eller på något sätt i alla fall avvikande för man kan verkligen inte ha en kvinna som sysslar med jakt. Men hon var långt ifrån den enda kvinnan som jagade, vilket visas av fler gravfynd liknande detta. Jämförelser med folk som fortsatt att leva som jägare och samlare visar dessutom att det fanns ganska gott om stammar där kvinnorna var de som jagade, medan männen var ansvariga för samlandet. Barnen sköttes gemensamt av exempelvis släktingar medan kvinnorna var på jakt.

Så mannen som den store mäktige jägaren som genom sin styrka och manlighet lade grunden för genusuppdelade sysslor är en myt. Det är faktiskt inte ens säkert att jagandet var det som hade högst status. Det måste ha stått klart även för stenåldersmänniskan att det var genom samlandet som man upprätthöll en god vardaglig standard, och att det var samlandet som gjorde att stenåldersmänniskan i princip aldrig hade brist på mat. Det finns alltså inga belägg för att männen skulle ha bidragit med något som värderades högre än det som kvinnorna bidrog med, eller att man under stenåldern tyckte att det var så viktigt att göra skillnad på män och kvinnor att man var villig att riskera tillgången på föda genom att säga till Superjägaren Berit att hon inte fick vara med.

Historikerns historier

Det senaste om genushistoria

CharlotteLämna en kommentar

Den internationella konferensen Gender and Transgression 2013, som hölls i St. Andrews, var som vanligt alldeles lysande. Det var mängder med oerhört intressanta papers som presenterades, vansinnigt trevligt folk och därför också synnerligen givande diskussioner. Som avslutning hade vi en round table, där vi diskuterade konferensen som sådan och vad som händer inom genushistoria just nu. I stora drag diskuterades följande:

* Genus som verktyg i historisk forskning håller på att normaliseras, även om det fortfarande på vissa håll finns ett visst motstånd. Vi var rörande överens om att när man väl börjat läsa in genus och blivit medveten om kategorin så kan man inte längre förneka den stora betydelsen. Det går helt enkelt inte att beskriva förflutna verkligheter utan att ta genus i beaktande – mäns verkligheter har inte sett likadana ut som kvinnors verkligheter oavsett klass, etnicitet och kultur.

* Det fanns inte bara två genus under medeltiden, men det är också vanskligt att tala om ”ett tredje genus” som förklaring. Istället är det viktigt att alltid ta i beaktande att det fanns ett spektrum av olika manligheter och olika kvinnligheter, som inte nödvändigtvis är varandras motsatser på en skala. I största allmänhet är det problematiskt att arbeta med dikotomier, eftersom de är förenklingar och snarare fast i det sena 1800-talets analytiska kategorier (då motsatser som offentlig/privat, man/kvinna, stark/svag, rationell/känslostyrd var rådande) än i medeltida verkligheter.

* Genushistoriker är på ett sätt ett könat ord så till vida att den stereotypa genushistorikern är en (ung) kvinna. På konferensen var det dock en bra blandning av män och kvinnor, vilket förstärker att genushistoria inte är feministisk ideologi utan en särskild inriktning inom historievetenskapen.

* Genus är dock fortfarande i alltför många sammanhang nästan liktydigt med kvinnor. Det är en syn som grundas i den manliga normen där kvinnan i egenskap av avvikande är studieobjektet för könsskillnader – det som mannen gör är det neutrala, det som kvinnan gör är könat – men som är på väg att utrotas. Vi var helt överens om betydelsen av att beskriva genus i förhållande till genus, det vill säga; man kan inte beskriva en kvinnlighet utan att det finns en manlighet att förhålla sig till. Samtidigt kvarstår problemet att källorna nästan uteslutande är producerade av män och dessutom för en manlig publik. Kvinnorna är alltså definierade av männen, medan männen sällan är definierade av kvinnorna utan av sig själva. Det borde dock inte vara ett hinder för att beskriva de manligheter som kommer fram.

* Vi är på väg mot ett skifte i genushistorias inriktning och utformning, där nästa generation forskare omvärderar tidigare resultat. Detta kommer att ge plats för mer studier i olika sorters manlighet och i påverkan från den moderna tidens översättningar och tolkningar av källtexter på synen på medeltiden. Det blir också mer forskning i genus utanför normerna samt ett ifrågasättande av vilka normer vi egentligen talar om.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Militanta kvinnorörelsen för hundra år sedan

Charlotte5 kommentarer

Den tidiga rörelsen som arbetade för kvinnors rättigheter i Storbritannien, suffragetterna, tränade jiujitsu. Somliga för att kunna försvara sig själva mot våldsamma män, andra för att kunna försvara rörelsens medlemmar och framförallt ledare mot poliserna. Suffragetterna fick nämligen inte hålla möten eller utföra andra aktioner utan blev brutalt slagna tillbaka och titt som tätt tillfångatagna (bara år 1912 blev Emmeline Pankhurst arresterad 12 gånger). År 1913 gick den såkallade Cat and Mouse Act igenom, och myndigheterna fick rätt att tvångsmata hungerstrejkande suffragetter tills de blivit starka nog att släppa ut endast för att strax därefter arrestera dem på nytt.

Edith Garruds man skulle egentligen ha varit den som höll en uppvisning i jiujitsu för några av suffragetterna, men när han var tvungen att lämna återbud steg Edith fram. Det var tidigt 1900-tal och de asiatiska kampsporterna var förvisso på väg att bli mode men var fortfarande i stort okända i väst. Edith blev suffragetternas tränare. Med en suffragett utklädd till polis visade Edith hur man skulle försvara sig och knappa trettiotalet kvinnor utsågs till The Bodyguard, elittränade jiujitsu-suffragetter som skulle försvara kvinnorna som sammanträdde mot poliserna – åtminstone tillräckligt länge för att ledarna skulle kunna hinna iväg. Kvinnorna beväpnade sig med en slags indiska klubbor som de gömde bland sina kjolar, de hade förklädnader, taggtråd dold i blomstergirlanger och body doubles för Emmeline Pankhurst.

Kvinnorörelsen blev bara utbrett militant i Storbritannien eftersom de flesta andra länder införde rättigheter för kvinnor genom politiska diskussioner. Men Edith var också övertygad om att det inte bara var suffragetterna som måste försvara sig mot polisen utan att det var varje kvinnas skyldighet att lära sig att försvara sig själv mot de män som våldförde sig på henne. I en artikel för den första hälsotidningen, Health and Strength, år 1910 skrev Edith en artikel kallad Damsel vs. Desperado i vilken hon menade att kvinnor nuförtiden var utsatta för allsköns faror ”för så många som kallar sig själva ‘män’ är inte värda den upphöjda titeln”. Året efter skrev hon den illustrerade ”Ju-Jutsu as a Husband-Tamer” där hon låter Liz slå tillbaka när Bill ger sig på henne. Bill är en bra make när han är nykter, men det är inte så ofta.

I sina tjusiga hattar, långa klänningar och hårt snörda midjor lärde sig kvinnorna att försvara sig. Det handlade aldrig om att attackera, aldrig om att bli mindre kvinnlig eller att initiera våld. Istället handlade det om rättigheter. Rättigheter att rösta och att få bestämma över sig själv förstås, men också om att kvinnan skulle ha rätten och framförallt kunskapen att försvara sin kropp och sin själ mot vad eller vem helst som försökte ta henne.

För den som vill läsa mer kan jag rekommendera Emelyne Godfreys Femininity, Crime and Self-Defense in Victorian Literature and Society: From Dagger-Fans to Suffragettes (2012)

Historikerns historier · Kulturkrockar

Utan att tala om genus

Charlotte26 kommentarer

Det verkar finnas någon sorts allmängiltig uppfattning om att genusforskning är, om inte det enda som får statliga bidrag, så åtminstone det som får mångfaldigt mer än allt annat. Det är förstås inte sant. Genusforskning precis som all humanistisk forskning som det inte omedelbart kommer att tjänas pengar på får se sina tillgångar strypta. En del tycker att det är det bästa som kan hända eftersom genusforskningen är den sämsta ”forskningen” i typ hela världen och förmodligen gör mer skada än forskning som går ut på att testa läppstift på små vita fluffiga kaniner.

Samtidigt finns det också en utbredd missuppfattning att genusforskningen liksom ses som helig och att man inte får röra den. Säga vad man vill om hur de olika disciplinerna nu är indelade och om genusforskning borde vara en egen disciplin eller integrerad i andra, det tycker jag absolut att man kan diskutera, men jag har hittills inte träffat på ett enda ämne som man med så begränsad intellektuell spänst och så fördomsfulla, nedlåtande antiargument får häva skit över. Jag rör mig inom tre olika (rättshistoria, medeltidshistoria och genushistoria) så jag vet. Säger man att avhandlingen är rättshistorisk nicka folk nådigt och säger ”bra, bra”. Är det medeltidshistoria får man ungefär samma reaktion, ibland med kommentaren om att medeltiden är väldigt spännande eftersom det handlar om kungar och krig.

Säger man däremot att det är genushistoria, då har man glatt öppnat sig för kritik. Och nu talar vi inte bara om kritik från Anonym på internet – vilket det kommer drösar av – utan om ”skojiga” skämt inom akademien. En klapp på huvudet och ett ”jasså du är sån”. Ett ”tona ner de feministiska bitarna bara” eller ett ”det är ju inte ett riktigt ämne”, ”genus är väl bara för arga kvinnor”, ”bäst att du inte säger något om genus”. Unt so vidare. Då återstår bara frågan; hur i hela helvete ska man kunna studera äktenskapet – den av nästan samtliga medeltidsforskare klassade som mest betydelsefulla ekonomiska och sociala faktorn – utan att tala om genus? Hur ska man kunna förklara och problematisera kvinnors begränsade juridiska rättigheter – som ingen medeltidsforskare ifrågasätter – utan att tala om genus?

Historikerns historier

Genushistoria och historieskrivning

Charlotte10 kommentarer

Om någon gav mig en euro för varje gång jag fick skit för att jag skriver om genus hade jag förmodligen inte behövt oroa mig över min ekonomi någonsin igen. En av de allra vanligaste sakerna som folk kritiserar är att genushistoria är ideologiskt dravel vars enda syfte är att vanställa historiska verkligheter och av politiskt motiverad illvillighet hitta kvinnor som det varit synd om (och det kan låta som att jag raljerar, med det är faktiskt i ganska exakt de här termerna som kritiken framförts).

Men faktum är att genushistoria behövs för den raka motsatsens skull; för att nyansera historiska verkligheter och för att visa hur kvinnor inom vissa ramar har påverkat historiens gång. Det blev extra uppenbart när jag nu inför min artikel om medeltida arvsrätt läste Åke Holmbäcks Ätten och arvet (1919). Holmbäck var en oerhört respekterad forskare under förra hälften av 1900-talet och hans verk är fortfarande till vissa delar att klassas som auktoritativa i dag. Hans vattentäta argument (”att så varit förhållandet kunna icke jävas” s. 22) för att kvinnor under medeltiden inte kunde äga egendom är det simpla ”sak kan ju ej ägas av sak” (s. 23). Hepp. Bevisat.

I dag finns det inte en medeltidshistoriker, med genusinriktning eller utan, som skulle hävda att kvinnor inte ägde jord under medeltiden och den syn vi har på historien – sättet att handskas med tidigare levnadsöden – gör att det där med att benämna kvinnor som saker numer är oacceptabelt. Holmbäck var inte feminist. Förmodligen visste han inte ens vad det var. Den ovan citerade boken kom ut ett par år innan kvinnor fick rösträtt och gifta kvinnor blev myndiga. Han skrev vad man trodde att man bevisat då, och det ska man förstås inte klandra honom för. Men varje gång jag får höra om hur jag som genushistoriker förvrider verkligheten för att jag skriver om genus (till synes helt oberoende av vad jag kommer fram till) brukar jag tänka på Holmbäck och alla de andra gubbarna som beskrev historiska förlopp på den tiden då kvinnor inom akademin var få och bespottade och genushistoria helt otänkbart. För jag är helt övertygad om att den historia som genushistoriker i dag skriver är betydligt närmare verkligheten än den som Holmbäck och de andra presenterade. Dessutom är det avgjort inte längre lika synd om medeltidskvinnorna…

Historikerns historier · Kulturkrockar

Om det livsviktiga hushållet

Charlotte14 kommentarer

Ganska nära relaterat till vad vi har pratat om de senaste dagarna, alltså kvinnor som aktivt arbetar för att förbättra vad de ser som orättvisor och det där med att saker som kvinnor gör tenderar till att klassas som trivialiteter är betydelsen av hushållet. Visst finns det en vits i att fler kvinnor gör sina egna val, oavsett vad de väljer att göra, och inte bara följer med strömmen och tar den lätta vägen ut. Det är ett faktum som man inte kommer ifrån. Samtidigt är det beklagligt att vår västerländska kultur inte förstår vikten av hushållet – det som traditionellt har varit (och statistiskt fortfarande är) kvinnornas domän.

Sett ur ett historiskt perspektiv är det ett nytt fenomen, rimligtvis kopplat till industrialiseringen och introduktionen av förvärvsarbete på 1800-talet, det här med att hushållet inte räknas. Historiker ur en mängd olika discipliner har under det senaste halvseklet betraktat hushållet och/eller familjen som en grundläggande enhet för nästintill alla samhällsfunktioner, även om det inte råder konsensus kring vad framförallt en familj egentligen var. Generellt brukar man säga att hushållet bestod av husfadern och husmodern vilka var gifta med varandra. Därtill fanns deras barn, men det var långt ifrån säkert att alla var deras biologiska barn. Med en ofta betydande ålderskillnad mellan husfadern och husmodern samt den höga dödligheten var omgiften och styvfamiljer mycket vanliga – men vi kan prata mer om det en annan dag. I hushållet fanns också med största sannolikhet tjänstefolk. Större hushåll hade fler, men även tämligen små bondehushåll kunde ha en piga eller en dräng som hjälp.

Hushållet var den minsta ekonomiska enheten. Det märks exempelvis genom beskattningen, där skatten räknades utgående från hushållet – inte den enskilda individen. Hushållet var också den minsta juridiska enheten. Det var en husmoders uppgift att hålla ordning på barn och tjänstefolk, och enligt lagen fick hon ta till fysiska straff om det behövdes. Huvudansvaret hade dock husfadern, som också hade rätt att fysiskt tillrättavisa sin hustru när det behövdes och som representerade hushållet vid exempelvis tvister eller röstningar. Men hushållet var också en viktig produktionsenhet där kvinnorna tillverkade kläder, försåg det egna hushållet med mat och förmodligen också tillverkade någon produkt som kunde säljas när det blev marknad. Hushållet var därtill en statussymbol. Ett välskött hushåll reflekterade en god husfar och en lyckad husmor. Många fler exempel skulle kunna ges. Hushållet var helt enkelt livsviktigt, både för den enskilda individen och för samhället i stort.

Så om hushållet var så himla viktigt, vad har hänt?

1: De som skrev historia skrev om politik, krig och kungar. Vi ska inte gå närmare in på varför, även om det är intressant i sig, utan bara konstatera att hushållet var en så självklar konstant att det inte fick plats i en historieskrivning som var besatt av avgörande händelser.

2: Eftersom husfadern var hushållets ansikte utåt och självskrivne ledare doldes hushållets andra aktörer, framförallt kvinnorna, bakom hans auktoritet. Så fort man pusslar med källorna för att återskapa bilden av hushållet framkommer kvinnornas stora betydelse. Från medeltiden och fram till 1736 stod det i lagen att kvinnan skulle giftas bort med med orden ”jag giver dig min dotter, till heders och till husfru, […] till lås och nycklar”. Ett hushåll utan en kvinna fungerade inte.

3: Ekonomihistoriker har till exempel visat att andelen timmar lagt på obetalt hushållsarbete har varit lika stor som andelen timmar lagt på förvärvsarbete, något som inte tas i beaktande när man beräknar BNP. Rodney Edvinsson menar att det där med att ”exkludera halva ekonomin, i arbetstimmar räknat, från analysen om ekonomisk tillväxt måste betraktas som minst sagt problematiskt”. Hushållet är alltså fortfarande en viktig ekonomisk enhet – det tas bara inte i beaktande.

Visst ser inte samhället likadant ut nu, och visst har hushållet som enhet förändrats radikalt de senaste hundra åren, men hushållet är fortfarande livsviktigt för samhällsutvecklingen. Hushållet är fortfarande en statussymbol – det kommer man inte ifrån. Men hushållet – hemmet – spelar också en betydande roll beträffande barns utveckling och ett dysfunktionellt hushåll är en avgörande faktor för alltifrån inlärningssvårigheter, anpassningsmöjligheter, drogmissbruk och så vidare. Hushållet, som tidigare var en produktionsenhet, är numer kanske viktigare som konsumtionsenhet – vilket ur ett ekonomiskt perspektiv fortfarande är oerhört viktigt.

Så jag fortsätter att vidhålla att även om det är fint att kvinnor uppmuntras att delta i samhällslivet även utanför hushållet är det en beklagansvärd effekt av vår tids sjukliga fascination av pengar, produktion och tillväxt som gör att så många inte verkar förstå att hushållet fortfarande är livsviktigt, att det obetalda arbetet är en grundpelare i samhällsekonomin och att ett tryggt hushåll föder trygga individer. När kvinnor konstant uppmanas att ta mer plats i samhället, att göra en större insats, är det en direkt reflektion av att man ser ner på det som kvinnor gjort för samhällsutvecklingen i hundratals år och fortfarande inte inser betydelsen av kvinnors insats bara för den felaktiga uppfattningen att den traditionellt kvinnliga domänen är mindre värd.

Det är inte jämställt att förringa kvinnors insatser genom århundradena men det är ett stort steg på vägen att erkänna kvinnors traditionella sysslors betydelse. Det är inte jämställt att tro att fler kvinnor i männens traditionella domän förändrar något om vi inte samtidigt får fler män som sköter hushållssysslor.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Genushistoria är viktigt (eller: sådär säger ju alla feminister)

Charlotte4 kommentarer

Ett ämne vi har pratat om rätt många gånger här på bloggen är ju det där med att genusvetenskap är en riktig vetenskap. Och det är spännande hur en disciplin kan väcka så mycket ont blod. Visst, jag vet att det finns personer som är uttalade feminister och som gör de mest hårresande uttalanden om förtryck och kastrering och gudvetvad. Men det är en himmelsvid skillnad mellan vad som händer inom forskningen och vad som händer på den politiska arenan, och man kan inte döma ut en vetenskap på grund av hur vissa (för det är oftast samma namn) utanför akademien väljer att popularisera koncept. Alltså, om det står någon på ett torg och skriker att patriarkatet lever och att kvinnor är förtryckta är det bisarrt att anta att personen valde att på väg hem från sitt arbetsrum på universitetet klättra upp på barrikaderna och sparka några män på pungen. Ändå är det exakt sådana fördomar som finns.

Det har blivit väldigt tydligt i kommentarerna på den här bloggen. Skriver jag något om min egen forskning tar det inte lång tid innan någon kommenterar att det är ju så himla typiskt feminister asså, oftast helt oavsett vad jag skrivit. Som när jag rapporterade från konferensen i Glasgow att forskare i Tyskland kartlagt tydliga mönster för hur kvinnor i högadeln påverkade det politiska spelet bakom kulisserna: så jävla typiskt feminister att bara fokusera på överklasskvinnor! Eller som när jag presenterade min syntes på det paper jag lade fram i St. Andrews angående att genus bara är ett användbart analytiskt verktyg om man låter begreppet inbegripa alla skillnader mellan män och kvinnor oavsett om de kan ha en biologisk grund eller inte: vad är det ni feminister kämpar mot, är det väderkvarnar eller? Eller som när jag nu för ett par dagar sedan hävdade att man inte kan tolka nutida lagar bokstavligt utan att också väga in rättspraxis: underligt att en person som kallar sig forskare och som tydligen läser gamla lagar för att finna så många bevis som möjligt för att kvinnor varit förtryckta inte klarar av att läsa dagens lagbok.

Det går helt enkelt inte att göra rätt för det finns så många som förutsätter att man gjort fel. Jag tycker att genushistoria är viktigt – och det här säger jag inte bara för jag håller på och söker stipendium. Genus som kategori är helt oumbärligt, precis som klass som kategori. Det går inte att säga att något har sett ut på ett visst sätt utan att ta båda dessa faktorer i beaktande. Det är inte ett politiskt ställningstagande utan ett vetenskapligt faktum. Ändå finns det en överraskande stor mängd tyckare som tycker att genus måste bort, men av vitt skilda anledningar. Här är de fyra vanligaste invändningarna och mina kommentarer.

1: Genushistoria är samma sak som kvinnohistoria och att skriva kvinnohistoria är att göra feministiska efterhandskonstruktioner. Att kvinnor inte finns med i äldre historieskrivning är bara för att kvinnor helt enkelt inte gjort något viktigt.

* Genushistoria har inte varit liktydigt med kvinnohistoria under de senaste årtiondena. Dessutom tar genushistoria i beaktande relationen mellan män och kvinnor eller aspekter av manlighet eller kvinnlighet i en given kontext och är inte en parallellhistoria till den ”vanliga” historien. Att det vid en första blick kan tyckas som om kvinnor inte exempelvis deltagit i det politiska livet har väldigt mycket att göra med de senaste århundradenas arkivbildning. Arkiven har samlat material i samlingar med utgångspunkt i manliga linjer. Brev från den politiska toppen från 1500-talet är exempelvis ofta samlade under mannens namn, och hustruns brev (som kan ha synnerligen politiskt innehåll riktat till hennes ursprungliga familj) kan ligga i en extra mapp kallad ”misc.”. Till exempel. Att kvinnor inte skulle ha gjort något viktigt – någonting som drivit samhället framåt – under de senaste 1000 åren är en efterhandskonstruktion om något.

2: Genushistoria letar bara efter förtryckta kvinnor och försöker misskreditera män.

* Genushistoria beskriver relationen mellan kvinnor och män. I Norden fram till början av 1900-talet har män haft rättigheter som kvinnor saknat. Det finns inte en enda historiker som skulle säga emot detta – det är inte en feministisk myt. Däremot så finns det knappast heller en genushistoriker som skulle påstå att kvinnor under alla dessa år varit förtryckta, eller påstå att det skulle vara männens fel. Tvärtom har genushistoriker nyanserat synen på underordning, patriarkat och genus och visat att det var långt ifrån statiska strukturer.

3: Genushistoria letar bara efter starka överklasskvinnor och försöker misskreditera män.

* Va? Vänta här nu.

4: Genushistoria är skit eftersom genus är skit. De skillnader som finns mellan män och kvinnor är biologiskt betingade och genusvetare vägrar ta biologin i beaktande.

* Många verkar tro att de forskare som framhåller biologiska skillnader, exempelvis evolutionsbiologer, har bevisat att skillnader mellan män och kvinnor bottnar i biologi. Så är det förstås inte. Självklart påverkas vi av biologiska drifter, men ingen forskare tvivlar på att vi också påverkas av social kontext – att människor socialiseras in i ett visst sammanhang. Det är i allmänhet inte en genushistorikers uppgift att undersöka biologiska skillnader. De verktyg och källor en historiker har att tillgå räcker sällan till för sådana slutsatser. Däremot är det helt uppenbart att många av de skillnader som man ser i historisk tid var socialt konstruerade – inte biologiskt. Som exempelvis att män var högre utbildade. Det var ju inte för att män var smartare, utan för att kvinnor inte tilläts vid lärosätena, trots att det fanns en nästintill allenarådande uppfattning att kvinnor på grund av sitt lägre intellekt helt enkelt inte lämpade sig för tänkande i flera hundra år.

Sedan är det det där med att konsekvent slå ner alla genushistoriska idéer genom att säga att vad det än är minsann är så typiskt feminister. Jag är inte feminist och har aldrig sett mig själv som feminist. Men det har inte med saken att göra. Att anklaga någon för att vara feminist kan inte ens med lite god vilja klassas som konstruktivt debatterande. Feministargumentet är den nya Godwins lag. Argument mot genushistoria måste baseras på vad genushistorisk forskning faktiskt kommer fram till, inte vad några inskränkta anti-vad-som-nu-är-närmast menar att feminister säger. Så välkommen att diskutera genushistoriska forskning med mig, men vill ni diskutera vad sånna där feminister alltid säger är ni på fel ställe.