Etikett: Genushistoria

Historikerns historier · Vardagslivet

Hår, kvinnor och enhörningar

Charlotte7 kommentarer

Nu har jag äntligen skrivit färdigt det föredrag jag borde hålla om några timmar (kom och lyssna!). Gott om tid till godo. Jag kommer att tala om kvinnors donationer till kyrkan i senmedeltidens Sverige. Och så sitter jag här och tänker på hur det kommer sig att vi värderar det som kvinnor har gjort annorlunda än det som män har gjort. När en kvinna donerar till ett kloster brukar man ta för givet att hon antingen är änka, eller har fått tillåtelse av sin man om hon fortfarande var gift. Tolkningen backas upp av att kvinnors donationsbrev ofta var bevittnade av makar och bröder. Men faktum är att mäns donationsbrev i samma utsträckning som kvinnors bevittnades av nära släktingar. Det finns en förväntan även bland dagens forskare att den kvinna som har samröre med en man är under hans inflytande – att han alltid påverkar henne – men ingen skulle automatiskt anta att den riddare som donerade till en kyrka med sin brors samtycke inte skulle göra det av egen fri och opåverkad vilja.

Ja, och så var det det här med att ge någon till klostret. Till exempel heter det ofta att man gav sin dotter i kloster, trots att det var betydligt vanligare att kvinnor gav sig själva till klostret. De var subjekt – inte objekt.

Sånt har jag tänkt på i dag. Sånt, och enhörningar.

Det här är en bild från tidigt 1500-tal, ursprungligen broderad på en stol, som föreställer en enhörning i knäet på en vildkvinna. Kvinnan är alltså inte klädd i en blå klänning med hål för boobsen – som skulle få Lady Gaga att go all medieval – utan har på grund av sin vildhet blivit täckt av hår. Jepp. Hår. Och så rasar folk mot vilda kvinnor i dag som har lite hår under armarna. Pfft.

Historikerns historier

Feminismen då och nu

Charlotte6 kommentarer

I tisdags var jag och lyssnade på den fantastiska doktoranden Julia, som föreläste om Helena Westermarck. Även om alla detaljer kring Helena Westermarcks liv och leverne var spännande, var det mest intressanta att Julia går riktigt på djupet med Westermarcks samtids syn på sig själva. Det var slutet av 1800-talet och diskussionerna som fördes då – om män och kvinnor, om att förverkliga sig själv, om personlighet, lämplighet, nytta och plikter – är ganska exakt de samma som förs nu.

Kvinnosaksaktivisten Alexandra Gripenberg författade en skrivelse om hur finländska kvinnor inte var tillräckligt intresserade av och organiserade i kvinnokampen. De var historielösa och bortskämda, utan förmåga eller vilja att förstå betydelsen av att kollektivisera kvinnors erfarenheter. I Nya Pressen skrev hon år 1891 följande:

gripenberg

Helena Westermarck, å andra sidan, menade att det kunde finnas andra anledningar till att dessa kvinnor inte deltog i arbetet med kvinnoföreningarna, men att det inte gjorde deras insats för kvinnosaksfrågan desto mindre betydelsefull. I Nya Pressen samma år skriver hon:

westermarck

Westermarck menar alltså att alla de kvinnor som nått till positioner som inte tidigare varit tillgängliga för kvinnor – kvinnor som utnyttjar de nya möjligheterna – bidrar minst lika mycket, om inte mer, än dem som är aktiva i själva kvinnosaksfrågan. Den här debatten skulle, med undantag för de ålderdomliga språket, lika gärna ha kunnat publicerats det här året. Det är fortfarande många som anser att den kvinna som inte aktivt arbetar för feminismen och kvinnokampen inte drar sitt emanciperande strå till stacken. Historielösheten är ett ok som redan för 100 år sedan tyngde kvinnornas upplevelser. Och jag personligen kan tycka att det är en stor skillnad på att inte vilja/orka/hinna/kunna vara aktivt delaktig i feministiska organisationer i dag och de unga historielösa kvinnor som på riktigt inte verkar ens begripa vad feminismen och kvinnokampen har gjort. Det är en sak att förstå och göra ett val och en helt annan att förneka och förminska.

Med det sagt tror jag, precis som Helena Westermarck, att man inte ska underskatta betydelsen av kvinnor som i sitt dagliga liv njuter av de rättigheter som sådana som Westermarck och Gripenberg lade grunden för – men aldrig själva fick chansen att utnyttja. Det finns till exempel undersökningar som visar att bristen på kvinnliga mentorer och förebilder på högre positioner inverkar negativt på kvinnors motivation att själva söka sig dit. Det blir som en ond cirkel där betydelsen av normaliserad representation – att det till exempel inte är något särskilt med kvinnliga professorer – inte ska förringas. Att bana väg handlar inte bara om att göra vägen fri, utan också om att faktiskt gå den.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Hen de Guden

Charlotte12 kommentarer

Jag var så upptagen av Geo Stenius att jag fullkomligt hade missat debatten om hen i Hbl. Monika Pensar skrev en kolumn där hon nämnde Gud som hen och kristna bokstavstroende är väl inte kanske kända för att vara de mest toleranta så effekterna lät inte vänta på sig. Som vanligt betraktades det som ett hot mot uppdelningen i man och kvinna, vilket i förlängningen förvånansvärt ofta blir ett hot mot manligheten. Eva svarade briljant på de mer språkliga aspekterna av protesterna. Ingen försöker göra allt könsneutralt (att det ens kommer fram som en faktor här i Finland, som på ett av de inhemska språken bara har ett enda könsneutralt pronomen är fascinerande) och ett enda fjuttigt litet pronomen som komplement kommer inte att rubba patriarkala hierarkier.

Men så skriver en man (jo, det har betydelse att han är man, för där andra skriver ett yrke i presentationen av skribenterna har han skrivit just ”man”) i Hbl den 12 januari att vi i så fall måste avskaffa alla namn som slutar på -a, eftersom de indikerar kön. Monika till exempel, kallar han Hen Monik (oh, finessen!). Han påpekar också att man i Spanien kan heta Jesus Maria och att det visar att ”en reform med god vilja är genomförbar”. Kanske har skribenten aldrig varit i Spanien, jag vet inte, men jag har på känn att han inte skulle bli särskilt populär om han reste dit och började hojta om en avmaskulinisering av alla som har ett namn som slutar på -a. Det är inte en spansk feministisk reform som gör att män i Spanien kan ha namn som slutar på a, utan en oerhört lång tradition av hur man ska räkna släktskap och ge namn. Det finns alltså inte en gudagiven, biologisk koppling mellan namn som slutar på -a och kön.

Vidare skriver den här mannen att ”[d]e kristna ‘hen-teologerna’ vill avskaffa Guds (Jehovas) manliga attribut och kalla detta gudomliga väsen ‘Hen de Guden’ ”. Jag har i ärlighetens namn aldrig träffat några kristna hen-teologer, eller någonsin tidigare hört talas om Hen de Guden (men jag gillar namnet, catchigt tycker jag), men kyrkan är inte ett av de ställen som kommer att släppa patriarkatet i första taget, om vi säger så. Mannen kan säkert sova tryggt i att kampen om kvinnliga präster kommer att uppta all reformanda ännu i många år. Men faktum är att tanken på Gud som någonting större och mer omfattande än bara en man inte är ny. På medeltiden omtalades Jesus ibland som modern (särskilt inom cistercienserorden), och delar av bildkonsten plockade tydligt upp temat med Jesus som den ammande modern. Som på den här bilden från 1400-talet, där Jesus ger Katarina av Sienna av hans livgivande blod, ett blod som ansågs bestå av samma sorts vätska som den mjölk som babyn fick när det ammade.

Jesus var också den som födde fram kyrkan. Och kungar, påvar och andra heliga personer. Så här:

Grattis! Det blev en kung!

Och säga vad man vill om medeltiden, men det var inte direkt en era av feministisk väckelse och hen-teologer. Däremot var det teologins guldålder, där man diskuterade och filosoferade över livgivande krafter, relationen mellan människa och Gud och stod öppna inför en tolkning av Jesus som moder. Så när mannen i Hbl skriver att det är ”en svår teologisk nöt” hur i hela friden ”avlandet av Jesus genom Guds Helige Ande” skulle ha gått till om Gud var en hen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Verkligen? En allsmäktig Gud som har skapat världen och sedan via sin Heliga Ande ger Maria Jesusbarnet utan beröring så att den heliga treenigheten ska kunna bildas där Gud är allt men ändå tre och Jesus kan dö på korset för att människorna ska få syndernas förlåtelse. Ursäkta mig alltså, men det är tanken på Gud som inte varande av strikt manligt kön som skulle vara det svåraste att förklara? Har man en allsmäktig Gud som dagligen utför mirakel kan det väl inte vara ett större problem att hen är både man och kvinna i samma gudomliga varelse.

Lästips: Caroline Walker Bynum har skrivit massor med spännande om medeltida teologi.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Ett historiskt perspektiv på faderskap, föräldraskap och kvinnors rättigheter

Charlotte62 kommentarer

När man diskuterar mäns och kvinnors rättigheter (som två skilda grupper gentemot varandra) brukar föräldraskapet av förståeliga skäl hamna i förgrunden. Därför tänkte jag att det var hög tid att vi redde ut några punkter ur ett (främst) genushistoriskt perspektiv.

Om vi börjar med rätten till abort. I Sverige har alla kvinnor sedan 1974 rätt till fri abort, med vissa förbehåll. Finland å andra sidan har inte fri abort. Abort är en oerhört svår fråga som det inte finns några enkla lösningar till. Det är en sista utväg och ska så förbli. Självklart är det viktigt att mannen och kvinnan diskuterar sina möjligheter att bli föräldrar och att de får stöd i svåra beslut, men sista ordet måste vara kvinnans. Varför? För att det är hennes kropp. Det är egentligen varken svårare eller enklare än så. En abort är ett medicinskt ingrepp som ofta medför minst psykiska biverkningar och ingen annan kan ha rätt att avgöra medicinska ingrepp än den som de görs på.

Så var det det här med rätten till barnet. När ett barn föds blir modern automatiskt vårdnadshavare. Fadern, om föräldrarna inte är gifta, måste ansöka om vårdnad. Eftersom vi inte var gifta när vår son föddes var det just det här som vi fick göra och jag kan inte säga att jag var alldeles övertygad om att det var ett bra system då. Vi fick nämligen ta med oss vår baby och åka till magistraten för att visa upp oss och redogöra för hur babyn kom till. Hela proceduren kände jävligt 1800-tal. Men å andra sida, vad hade varit alternativet? Hur ska myndigheter och system veta vem som är fadern? För om vi säger så här; det är inte rättssäkert att förutsätta att alla män som bor ihop med kvinnor är fäder till de barn kvinnorna föder. Och det ÄR viktigt vem som är förälder. Det är ett livslångt åtagande med ekonomiska, sociala och juridiska konsekvenser. Därför är det det enda rimliga alternativet att modern automatiskt blir vårdnadshavare eftersom det är hon som föder barnet (och de som närvarade vid födseln måste alltså fortfarande vittna till att just den babyn klämdes fram av just den kvinnan) och att pappan måste ansöka. Att den som födde barnet är förälder till det är nämligen det enda som man med säkerhet kan sluta sig till. Sedan är det alltså en seglivad myt att modern fullkomligt kan stänga fadern ute genom att vägra erkänna honom som förälder. Finns det rimliga skäl att anta att en viss man är pappa har han rätt att göra ett faderskapstest. Mer om faderskap kan man läsa här!

Inbakat i rätten till barnet finns också ett ideologiskt upphöjande av moderskapet. Till skillnad från de rent rättsliga omständigheterna, som i sin nuvarande form är så jämställda det går, kan de ideologiska omständigheternas inverkan på jämställdheten verkligen diskuteras. Mamman ses i dag alltför ofta som den främsta föräldern bara på grund av kön. Så får det förstås inte vara. Vad som däremot är viktigt att komma ihåg är att denna mammans rätt till barnet är en nymodighet som saknar motstycke i historien. Delvis handlar det om att den som är vårdnadshavare i dag både är ansvarig för barnets välbefinnande och för barnets tillgångar. Tidigare fanns det en tydligare uppdelning mellan dessa, så att kvinnor förvisso i allmänhet var ansvariga för barnets vardag, men det hade inget ansvar för de ekonomiska och juridiska delarna av föräldraskapet. På medeltiden ansågs det rentav ofta olämpligt att modern var vårdnadshavare (i betydelsen ha lagliga rättigheter över barnet) eftersom att hon skulle kunna tjäna på barnets död och därmed inte sköta barnet på bästa sätt. Att mammor skötte sina barn gav dem alltså inte bestämmanderätt. Det betydde till exempel att mammor inte hade rätt till barnets tillgångar, men också att de inte hade rätt att avgöra var barnet skulle bo, vem som skulle sköta det eller exempelvis vem barnet skulle gifta sig med när det kom upp i den åldern. Det betyder förstås inte att många föräldrar inte ändå kommunicerade med varandra, diskuterade och försökte komma överens, bara att mannens ord var det som gällde.

I de lagliga rättigheter som mannen hade ingick också att han hade rätt till sin kvinnas kropp. Våldtäkt inom äktenskapet blev ett brott så sent som 1994 i Finland, och fram till 1864 (i Sverige) hade maken laglig rätt att aga sin fru. Aborter fanns förstås inte (åtminstone inte den lagliga vägen, på andra sätt har det förekommit i alla tider) och inte preventivmedel heller, så kvinnans möjligheter att bestämma någonting alls som hade med hennes egen kropp att göra var oerhört små och i princip helt beroende av mannens goda vilja. Det här är en av anledningarna till att fri abort och preventivmedel är en så oerhört viktig fråga för dagens kvinnorörelser. För att förstå vidden av betydelsen dessa saker har för kvinnors livskvalitet behöver man inte mera än att titta på länder utan tillgång till dem.

Man ska inte överdriva kvinnors situation i historisk tid, och säga att allt var misär och skit och mörkt och så, för så behöver det förstås inte ha varit. Däremot är det jätteviktigt att vi inte tappar bort den historiska kontexten kring varför vissa saker klassas som viktiga ännu i dag. Abort, preventivmedel och bestämmanderätt över den egna kroppen är saker som varit långt ifrån självklara för kvinnor tidigare, och som bara en liten del av världens kvinnor i dag har rätt till. Det är lätt att bli fartblind, för att vi har alla de där sakerna här hos oss i dag. För att det är så självklara för oss. Det är lätt att inte se det verkliga värdet i dem och förstå vilken enorm inverkan de har haft på vår tid i allmänhet och kvinnors livskvalitet i synnerhet. Så när det ibland kan tyckas som att kvinnorättsaktivister och feminister går ut lite väl hårt för att försvara kvinnors rätt till sina kroppar och sina barn är det inte för att försvara årtusenden av kvinnliga dominans i hushållen, utan en effekt av att dessa rättigheter föddes ur den feministiska kampen. Att dessa rättigheter varit dyrköpta. Man behöver inte gå tillbaka mer än dryga hundra år i tiden för att se det. Att kvinnor som ville ha rösträtt sågs som olämpliga mödrar visas tydligt av antisuffragettepropaganda. På den tiden gick nämligen inte ens rösträtt och självbestämmande ihop med lämplighet som moder. Det är härifrån vi har kommit. I dag är det inte många som anser att en kvinna som har barn inte borde få rösta. Nej, i dag gäller det andra saker. Som rätten till arbete, till exempel. Men då krävs det att föräldraskapet ur ett ideologiskt perspektiv blir jämställt.

Kuriosa: När mina barn var små fick jag höra att mammor med barn under 3 år inte borde få arbeta, eftersom jag var så trött. Jag svarade med att det vore bättre att legalisera droger för små barn så att de skulle sova nån jävla gång.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Tröttsamma typer och historielösheten

Charlotte22 kommentarer

Det finns ganska många saker som jag tycker i grund och botten är väldigt enkla men som verkar vara helt otroligt svåra för somliga att greppa. Det mesta av det verkar grundas i den nya historielösheten, där man ser på Sverige (eller Finland för den delen) i dag utan att ha någon som helst förståelse för hur vi har kommit hit. Och jag menar nu inte att alla måste börja rabbla kungalängder och avgörande årtal och sånt, men man skulle åtminstone kunna sluta stoltsera med att man inte förstår. Som en gåva från ovan kom i dag i mitt FB-feed den här bilden, om den historielösa karriärkvinnan.

Jag tycker förstås att man inte måste vara feminist bara för att man är kvinna. Själv är jag inte heller bekväm med uttrycket så som det används i dag. Med det sagt är det en sak att vara skeptisk mot delar av dagens feministiska rörelser, och en helt annan att inte förstå vad feminismen gjort för jämställdheten. Vi har alltså inte kommit så nära jämställdhet som vi är i dag för att kvinnor som individer har fått frihet att utveckla sig, utan för att kvinnor som grupp stått upp för sina grundläggande rättigheter. Hela anledningen till att vi i dag kan tala om kvinnor som individer och om kvinnors självförverkligande är den kamp som kvinnor som grupp fört före oss. Det bekväma liv vi lever i dag hade vi inte haft om inte tidigare generationers kvinnor gjort sig jävligt obekväma – i dubbel bemärkelse. Hur många av oss i dag är beredda att förlora allt vi har för att föra en sådan kamp?

Å andra sidan kan jag få fullkomligt krupp på historielösa radikalfeminister också, för kvinnokampsrörelsen har aldrig varit så enkel som ”kvinnor mot män”. Alltsedan starten har rörelsen till exempel inkluderat även män. Kampen har dessutom inte varit mot män (vilket man lätt kan få intrycket av i dag) utan mot strukturerna. Det är en himmelsvid skillnad, dels eftersom att män inte är en homogen grupp som kollektivt förtjänar kvinnlig vrede och dels eftersom att strukturer skapas och upprätthålls av både män och kvinnor. Ja, och sedan är rörelsen för kvinnors rättigheter den enda folkliga rörelsen där sådana vars rättigheter man kämpar för också finns på den andra sidan; det fanns flera anti-kvinnorättsrörelser som startades och drevs av kvinnor.

The National League for Opposing Woman Suffrage skapades år 1910 när Women’s National Anti-Suffrage League slogs ihop med Men’s League for Opposing Women’s Suffrage.

Det kvinnliga kollektivet var alltså aldrig så enkelt definierat, även om kollektiviseringen av kvinnors erfarenheter var av avgörande betydelse. Enkelt, eller hur? Historia behövs. Historielöshet är farligt. Vi ska fortsätta på det temat under veckan, men nu ska jag skriva avhandling.

Kuriosa: Stavningsprogrammet ville rätta ”kvinnokampsrörelsen” till ”broderskapsrörelsen”. As if.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Ett historiskt perspektiv på misandrin

Charlotte2 kommentarer

Jag fick en kommentar med en länk på mitt inlägg om att det inte finns strukturellt, socialt accepterat manshat. Länken är till en artikel på SvDs kultursidor som grundar sig på en bok av sociolog Cristoph Kucklick – Das unmoralische Geschlecht (ung. Det omoraliska könet). Och jag ska säga direkt att jag inte har läst Kucklicks bok och därför inte vet hur väl artikelförfattaren (Håkan Lindgren) återger vad Kucklick faktiskt står för. Lindgren menar dock att ”Kucklick har […] hittat något som, om han har rätt, gör att vi behöver skriva om de senaste 200 årens historia en aning”.

Så vad är det då Kucklick har hittat? En uppsjö negativa uttalanden om män, gjorda av stora tänkare alltsedan 1700-talets slut. Och det finns många. Kucklick hade säkert kunnat spendera halva sin karriär på att gräva fram fler. Men sedan gäller det hur uttalandena ska tolkas. Kanske ligger problemet nu i att jag bara läst artiklarna (det finns två), inte själva verket, men om det fanns en historisk kontextuell förankring i Kucklicks bok lyser den med sin frånvaro i Lindgrens artikel.

Så vad är då en historisk kontextuell förankring? Jo, det är att se människor som barn av sin tid, och fenomen som delar av en viss tid och plats. För att förstå dessa negativa uttalanden om män måste man också förstå tiden i vilka de gjordes. Kucklick menar, enligt Lindgren, att samhället haft ett problem med män alltsedan moderniteten kom och att detta inte har någon motsvarighet i historien. Enligt detta var det ett ”intellektuellt patriarkat” i form av exempelvis Fichte, von Humbolt, Kant och Hegel som ”formulerade den nya manlighetskritiken”.

Redan här tycker jag att det borde ringa några klockor, för vad har Fichte, von Humbolt, Kant och Hegel gemensamt? Jo, de är män. Ändå ska de ”på kort tid” byggt ”upp en konsensus om att mannen är mänsklighetens fiende”. Så om vi går tillbaka till början av 1800-talet och ser på hur samhället såg ut förstår vi mer av hur mannen som mänsklighetens fiende ska förstås. Modernismen och industrialismen innebar bland annat att städerna fylldes av fattiga i sällan skådat antal och vi närmar oss klasskamper och konflikter mellan arbetsgivare och arbetstagare. Med modernismen och 1700-talets vetenskapliga utveckling kom också viljan att strukturera samhället och att sortera in människorna i liknande system som Linné gjort för växterna. Vi får Darwin, rasbiologi och kriminologi. Samtidigt har vi också kolonialism och en enorm debatt om slaveri i USA. I den här tiden föds tanken på de olika människoraserna (som ett vetenskapligt grundat fenomen) och på att man genom att mäta exempelvis näsor, pannor, ögon och så vidare kan avgöra hur en person är. Eftersom de fysiska uttrycken går i arv gör också personligheten det. En kriminell pappa ger alltså en kriminell son.

När detta intellektuella patriarkat således formulerar den nya manlighetskritiken så är det inte huvudsakligen mot män som skilda från kvinnor utan mot somliga män som skilda från andra män. När man i slutet av 1700-talet skrev ”all men are created equal” var det rättigheter för dessa olika typer av män som man talar om – även om man sedan på 1800-talet inte längre visar några tecken på att ens alla män skulle vara skapade som likar.Man var medveten om både klass- och rasskillnader och det är dessa skillnader man framhäver genom att exempelvis tala om barbariska män. Lindgren skriver:

”Det som hände, säger Kucklick, var att moderniteten placerade allt den avskydde hos sig själv i mannen. Är samhället grymt och nyckfullt, drivet av ett egenintresse som struntar i alla konsekvenser? Sådan är mannen! Mannens ”karaktär” blev en bekväm förklaring till en social omvandling som var svår att få grepp om.”

Jo, men denna manliga karaktär kom i en uppsjö olika varianter där det fanns den rationelle, vetenskapligt och litterärt bevandrade mannen som var det högsta idealet. Det faktum att alla tänkare som skrev om männens karaktär på den här tiden var män talar sitt tydliga språk. Det är män som diskuterar andra män i förhållande till män i en tid när exempelvis gifta kvinnor inte är myndiga, där kvinnor inte får ha yrken eller äga mark och där de första kvinnorna just under stora protester fått tillgång till högre utbildning. Det fanns tveklöst en väldigt nedlåtande syn på män, men den var grundad i klass och etnicitet – inte bara i kön – och den drevs av de män som satt på all makt. Därför är det fel att tala om strukturell, socialt accepterad misandri (alltså manshat) för det gällde inte alla män.

Men kvinnorna då? Även kvinnorna sorteras in i det samhällssystem som skapas men kvinnor fanns det i de flesta analyser bara en sort av. Dimensionen av klass och etnicitet som fanns för männen finns inte längre i kvinnobeskrivningarna. Därför får man också en beskrivning av kvinnan som godheten själv, som from och mild, av naturen. Lindgren skriver:

”Med giftermålet övergick alla rättigheter till mannen – men bara kvinnan hade rätt att bestämma om äktenskap ska ingås eller upplösas, eftersom äktenskap, enligt Fichte, bara borde ingås av kärlek, och bara kvinnan var förmögen att älska. I mannen ”finns ursprungligen ingen kärlek, bara könsdrift”, ansåg han.”

Det här kanske verkar nytänkande och bra för kvinnorna, men om vi läser det noga så ser vi att nyckelpunkten är kvinnans bestämmanderätt vad gäller att ingå äktenskap. Eftersom hon får bestämma om hon vill gifta sig är det sedan i sin ordning att alla rättigheter tillkom hennes make. Men redan kanonisk rätt tillskrev kvinnan rätten att säga sin åsikt innan hon gifte sig. Redan på medeltiden hade hon alltså den rätten – det var inte ett modernistiskt nytänkande. Det nya är att äktenskap ska ingås på grund av kärlek, och det är här som den nya vetenskapliga forskningen kommer in. Kvinnan är irrationell och kan känna irrationella känslor som kärlek (vilket förstås är positivt här). Könsdriften som mannen drivs av gör honom och kvinnan till väsensskilda. Och om vi ska vara petiga, vilket vi ska, så är det ungefär den samma indelningen som dagens evolutionspsykologer ger män och kvinnor. Kvinnor söker kärlek – män söker sex.

I del två av Lindgrens artikel, ”Patriarkatet gör mannen helt värdelös”, landar vi i så många historielösa missförstånd att jag knappast hinner redan ut dem här. Ett citat om det klassiska att positionera sin forskning mot vad tilltänkta feminister har gjort och tyckt:

”Feminister som har studerat 1800-talskällor har missuppfattat vad de läst, säger [Kucklick]. De har haft sin maktanalys klar från början: männen ansåg sig själva totalt överlägsna och betraktade kvinnor som underlägsna på alla plan.”

Istället för att positionera sig mot feminister hade det varit mer relevant att diskutera vad historiker har sagt om 1800-talskällorna. Som en tanke bara.

Därefter kommer vi till den brinnande punkten: Lindgren menar att manskritiken kan ”samexistera med en övervärdering av mannen”. Jag håller fullkomligt med. Men vad är det då vi ser? Vad är Kucklicks citat uttryck för? Inte är det ett strukturellt socialt accepterat manshat i alla fall. Den diskussion som fördes inom 1800-talets intellektuella patriarkat var till för andra likasinnade. Det var inte böcker ämnade för bred läsning eller ens för en kvinnlig publik. Män satt fortfarande på all makt, så mycket av den rentav, att de kunde drista sig till att börja kritisera lägre former av manlighet. Vi ser också en romantisering av förhållandet mellan män och kvinnor (av en viss status och etnicitet) där kvinnor lyfts upp på piedestal, moderskapet hyllas, kvinnligheten ska skyddas. Det är ett särskiljande av könen och ett hyllande av vissa ideal som hör mycket nära samman med nationalismen. Då man inte såg skillnad på olika kvinnor (utan bara den vita, lite rikare kvinnan) talade man om kvinnan som varandes på ett visst sätt, medan man utgick från en myriad av olika sorters män och därför kunde värdera dem olika. Så snart vi ger plats för olika tolkningar av kvinnor och kvinnlighet – vilket äntligen börjar komma – kommer vi att se samma variation i synen på kvinnan också. Vad Lindgren tycker att han ser i att män får symbolisera allt problematiskt även i dagens diskurs är inte ett uttryck för misandri, utan ett uttryck för den manliga normen.

Lindgrens slutsats är att

”Patriarkatet är inte en ordning där mannen värderas högst – det är en ordning där mannen är fullständigt värdelös utom när han utövar makt genom hot och våld.”

Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga, utom att det är en grov förenkling, frikopplad från historiska verkligheter och utan relevans för diskussioner av patriarkatet. I ett patriarkat värderas somliga män högre än andra män, främst utgående från ålder, men varje man är överordnad kvinnorna på samma nivå som han själv. Det har inte med filosofiska utläggningar om lynnen att göra, utan med fördelning av makt och resurser.

Kuriosa: Kvinnor kunde i allmänhet inte dömas för mord som vanliga brottslingar eftersom det inte låg i kvinnans natur att kunna mörda. Kvinnliga brottslingar tenderade därför till att klassas som psykiskt sjuka.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Lite om kvinnors och mäns arbete

Charlotte4 kommentarer

I samma veva som kampanjen Tala om löner lanserades läser jag mycket lägligt Christopher Pihls avhandling om arbete och skillnadsskapande i 1500-talets Sverige. Han är den förste som har tagit sig an det synnerligen tidskrävande uppdraget att pussla ihop alla de spridda uppgifter om arbete som finns för att försöka bygga någon slags helhetsbild, och vad han får fram är riktigt intressant. Eller alltså. Jag tycker ju att 1500-talets Sverige är fruktansvärt spännande, så jag är möjligen lite partisk, men det här är faktiskt en av de få avhandlingar som jag skulle rekommendera vem som helst som är intresserad av arbetets historia att köpa och sträckläsa.  Det följande är mina tolkningar och funderingar kring hans avhandling och ingenting han ska lastas för.

För det första står det klart att människorna själva skilde på mäns arbete och på kvinnors arbete. Det fanns arbeten som män var lämpade att utföra och andra som kvinnor var mer lämpade att utföra och det var så Gud hade bestämt och det som var den naturliga ordningen. På många vis liknar det den inställning som somliga har i dag, om hur männen alltid sköter de tyngre arbetena och det är så det måste vara för män är fysiskt starkare. Det är den naturliga ordningen. Det intressanta är bara att exakt vilka arbeten som det varit naturligt för män respektive kvinnor att sköta har varierat över tid.

När skrivmaskinerna först kom (under 1880-talet) var det till exempel främst män som arbetade på dem för de var så avancerade att det var osannolikt att kvinnor skulle klara av det. Ja. Och sedan blev sekreterare ett kvinnojobb och rätt som det var var det bara kvinnor som skrev på maskin. När datorerna tog över var det liknande idéer. Datorer är jättesvåra. Män använder datorer. Sedan blev datorer vanligare och kvinnor de främsta användarna. Men det är flest män som är IT-support för datorer är fortfarande väldigt svåra på insidan.

Det finns några yrken som varit kvinnligt kodade så långt tillbaka i tiden vi kan följa dem. Allt som hade med kor och mjölkning att göra till exempel. Kärna smör och ysta var kvinnliga uppgifter och Olaus Magnus skriver i sin Historia om de nordiska folken att det var fåfängt av män om de ville närvara vid ystningen. Manligt kodade yrken var det mesta som hade att göra med hästar, allt från skötsel till körslor. Intressant nog är det en trend som lever kvar. Det myllrar av hästtokiga tjejer i stallen, men vad gäller hästar som yrke är det väldigt många män. Sedan finns det också yrken som var kvinnligt kodade här i norr, som exempelvis vallning av får och getter, men som i Centraleuropa var typiskt manliga.

Ett av de där arbetena som åtminstone jag har sett som typiskt manliga är kolare. Ensam i skogen, svärtade kläder, svettigt och tungt. Men faktum är att den manliga kolaren är en kodning som uppkom först vid 1800- och 1900-talen. Christopher Phil har inte bara hittat flera hustrur som arbetade vid kolmilorna, utan även kvinnor som själva var dem som lyfte lönen för mödan och andra forskare har hittat flera kvinnliga kolare under 1700-talet. Inte heller det tunga och mycket farliga arbetet i kolgruvorna i England var bara för män. Att barn deltog (och att det var mycket kontroversiellt) är rätt väl känt men även kvinnor slet och dog i gruvorna innan 1842 års Royal Commission rapporterade hur omoraliskt  det var att kvinnor arbetade i gruvorna och att det måste få ett slut. Omoraliskt inte bara för att kvinnorna arbetade väldigt hårt och det var fysiskt tungt utan för att man hade hittade kvinnor som arbetade för lättklädda. Det är viktigt att notera att 1800-talets viktorianska syn på moral var väldigt speciell. Till exempel tyckte man att det var ganska ok att män fortfarande slet i kolgruvorna medan kvinnor endast fick arbeta ovanför jord.

Det verkar finnas en idé i dag om att det är män genom tiderna som skött de tyngsta, smutsigaste och farligaste arbetena och att detta dels har att göra med en negativ syn på mäns värde, dels med att män naturligt är så mycket starkare och därför mer lämpade för fysiskt tungt arbete. Ser man på hur The Royal Commission resonerade så förstår jag hur man kan komma till den slutsatsen, men det är likväl en alltför grov förenkling för att hålla. Anledningen till att man inte tillät kvinnor i kolgruvorna var för att skydda kvinnorna för att de var svaga och skulle sköta hushållet och serva sin man. Men arbete i kolgruvorna var långt ifrån det enda arbete man ville skydda kvinnor från. Kvinnor skulle ju inte vara skomakare, handlare, lärare, jurister och så vidare, för yrkesarbete tog bort kvinnors fokus från vad som var deras naturliga uppgift; att sköta hemmet. Det var också farligt för kvinnor att arbeta där det fanns män, för kvinnornas moral och anseende kunde skadas och utan moral och anseende var en kvinna inget värd. Det skydd män med makt ville ha för kvinnor var alltså inte för att kvinnor värderades högre än män, utan för att kvinnor (och nu talar vi idéer från 1800-talet) helt enkelt inte ansågs klara yrkesliv. Det gick emot den kvinnliga naturen. Detta synsätt döljer tyvärr att historien är full av yrkesarbetande kvinnor som slet livet ur sig.

Och jag tycker egentligen inte att man ska jämföra kvinnors slit med mäns slit och försöka avgöra vem som slitit mest alls, för jag ser ingen poäng med det, men jag blir förtvivlad över att 1800-talets idéer om dygd och moral och naturlig lämplighet får överskugga kvinnors faktiska insatser. Att kommissionen inte tyckte att kvinnor skulle arbeta i gruvorna betyder inte att kvinnor inte arbetade i gruvorna. Att kvinnor inte fick bli borgare betyder inte att kvinnor inte utförde alla borgarens sysslor utan den rättsliga statusen. Och att kvinnor är fysiskt svagare betyder inte att kvinnor inte har utfört extremt tunga och farliga arbeten. Att byka i en tid när det inte fanns varmvatten var ett fysiskt oerhört tungt arbete med en mängd riskmoment och många skador. Från 1500-talets mitt finns det kvar uppgifter om mat på Kastelholms slott. Där skulle dagligen 310 personer äta. 310 personer. Det är inte ett fysiskt lätt arbete att sköta den trakteringen (tänk er att knåda bröddeg för 310 pers). Köksarbete är ytterligare ett fysiskt tungt arbete med hög risk – och även på vanliga gårdar var det tiotals människor som skulle ha mat dagligen – som främst kvinnor skulle sköta. Ja, och sedan skulle det diskas och städas också. Vad gäller tvättning var det en typiskt kvinnlig syssla med låg status, men tvättningen ger också fingervisning om hur kvinnors arbete har belagts med lägre värde än det arbete män utförde. I kungliga hushåll hade man nämligen ibland manliga tvättare. Inte för att det var tyngre eller för att kvinnor inte skulle kunna klara det, utan för att det var högre status.

Både kvinnor och män har slitit genom århundradena. Ibland, så som vid skörden, slet de sida vid sida. En bra kvinna har alltid uppskattats, men värdet på det arbete kvinnor har gjort har konsekvent varit lägre än värdet på männens arbete – särskilt sedan 1800-talet och utvecklingen av yrkesarbete utanför hemmet. Även om det alltid funnits idéer om vad som är naturligt arbete för män respektive kvinnor har de specifika arbetsuppgifterna varierat över tid, och att kvinnor inte skulle utföra fysiskt tunga och farliga arbeten är en moraliserande myt som fortfarande lever och frodas. Till exempel var det år 2009 i Sverige 55718 kvinnor med arbetsskador mot 45381 män och sjukvården, som domineras av kvinnor, är en av de yrkeskategorier som är mest i riskzonen för både skador och hot och dessutom har tveklöst flest nya sjukfall. Samtidigt finns det kvar rester av tankarna om att män på grund av sin större fysiska styrka också ska klara av hur mycket som helst utan att gå sönder – och att den som inte orkar är vek – och metallarbete och övrigt industriarbete toppar listan över riskfyllda arbetsplatser. Synen på vad som är naturligt för män och kvinnor säger betydligt mer om vår samtid än om vad som de facto är ”naturligt” och påverkar både värderingen av arbete och mäns och kvinnors möjligheter att göra vad de skulle vilja. Man behöver inte mer än att studera historia för att se att det.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Underordning och överordning och vilken ordning då?

Charlotte23 kommentarer

Efter att ha läst, skrivit och gråtit inne på Genusdebatten – då de diskuterade min pro gradu – står det helt klart för mig att det finns grundläggande brister i förståelsen för vad genusvetenskap studerar och hur. Genusvetenskapen studerar genus, det socialt skapade könet. Att det finns ett sådant råder det inget tvivel om inom forskarvärlden. Det är inte ett ämne uppe för debatt. Hur man bäst ska studera genus är givetvis beroende av saker som vilka källor man har (sysslar man exempelvis med skriven text eller intervjuer?) och i vilken kontext man studerar genus (med tidsmässig och geografisk avgränsning). Ett av de begrepp som folk hängde upp sig på inne på Genusdebatten var ”underordning”. Så länge någon någonstans säger att kvinnor är underordnade så tolkas det av somliga som liktydigt med att män är onda, women are wonderful, offerkofta, ideologi istället för vetenskap, Fan och hans underordnade moster. Vi måste reda ut en del saker här.

Tittar man historiskt på Sverige finns det inga som helst (alltså Inga. Som. Helst.) tvivel på att kvinnor var strukturellt underordnade män och att detta gällde oavsett klass. En rik kvinna kunde vara överordnad en fattig man, men gällande man och kvinna från samma samhällsklass var kvinnan underordnad. Underordning och överordning är begrepp för att beskriva maktstrukturer. Att kvinnor var underordnade betyder alltså att kvinnor inte hade samma makt som män. Igen; det här finns det ingen som tvivlar på. Inte ens vi som sysslar med att undersöka kvinnors agerande, och som dessutom visat att kvinnor hade betydligt mer makt än man tidigare förutsatt, kan gräva fram saker som skulle rubba underordningen. På Genusdebatten var det många som tänkte sig att kvinnor kunde utnyttja sin sexuella makt, förtala sin man, tjata, gnata och göra alla de där sakerna som kvinnor gör i dag (just det) för att få män att göra som de vill. Jag sa det där och jag säger det här igen: det finns inga tecken på att kvinnor skulle ha gjort det i så stor utsträckning att det skulle ha blivit en maktfaktor. Är det fullt rimligt att tänka sig att en ung vacker hustru kunde lirka med sin man? Absolut. Hade hon något att säga till om ifall han istället för att rätta sig efter henne pryglade upp henne med jämna mellanrum och tvingade sig till sex? Nepp. Att det kan ha förekommit att kvinnor lirkade till sig makt (även väldigt högt upp i hierarkin) förtar inte det faktum att de var strukturellt underordnade.

Men fram tills det senaste århundradet var det inget märkligt med över- och underordning. Det var så samhället fungerade och det var så människorna i samhället – både män och kvinnor – tyckte att det skulle fungera. De var alla en del av det stora hela med sina egna platser att fylla. Kvinnor gick inte runt och tyckte synd om sig själva för att de var underordnade. Kvinnor bidrog dessutom aktivt till upprätthållandet av det hierarkiska samhället, och överordning är inte liktydigt med förtryck eller med att ha det bättre. Det är bara ett uttryck för maktfördelning inom forskningen. När genushistoriker talar om kvinnlig underordning är det alltså inte ett ideologiskt dömande, utan en neutral, generell beskrivning av förhållandet mellan könen.

På samma sätt som kvinnor var underordnade män och det var helt i sin ordning (pun intended) var exempelvis landbor (som brukade andras jord) underordnade godsägarna. Det betyder inte att godsägarna var dåliga människor, att landborna inte kunde vara lyckliga och nöjda eller att inte både godsägare och landbor aktivt upprätthöll systemet. Det är bara ett uttryck för hur maktfördelningen såg ut. Och när somliga antigenusare (för att använda ett knepigt samlingsnamn) menar att kvinnor hade sexuell makt och kunde förtala och sånt, skulle man kunna säga precis detsamma om landbor i förhållande till godsägare. Landborna kunde förtala, bråka och krångla (vilket vi också vet att de gjorde, för det finns spår av det i källorna) men de kunde också råka illa ut om de gjorde det. Att det fanns kanaler att påverka förtar inte underordningen. Man är inte kommunist för att man beskriver den jordbrukande befolkningens underordning gentemot den jordägande, lika lite som man är feminist för att man beskriver kvinnors underordning gentemot män.

Att använda underordning om dagens svenska samhälle är betydligt mer problematiskt. Ser man på de traditionella sätten att visa på makt, till exempel tillgång till resurser, är det fortfarande män som är överordnade. Därefter blir det svårare. Kvinnor är inte längre juridiskt underordnade, de är inte utestängda från politiken, deras nätverk har officiell acceptans och så vidare. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas tillfällen då det är helt relevant att studera kvinnlig underordning i dagens Sverige. Löneskillnaderna är ett sådant exempel, för genom lägre löner förskjuts den ekonomiska makten bort från kvinnor. Det skulle också vara relevant att studera manlig underordning i exempelvis föräldraskapet, för inom familjen har dagens pappa avgjort en underordnad position.

Men man måste inte studera kvinnors underordning för att studera genus. Mitt fokus i min avhandling är inte på underordning utan på aktörskap – alltså vad kvinnor kunde göra snarare än vad de inte kunde göra. Väldigt många genushistoriker har gjort samma sak. Inte heller den mycket snabbt växande genren med fokus på män och manlighet har kvinnors underordning som objekt. Det samma kan sägas om den forskning som syftar till att ta fram information om kvinnor som ett komplement till vad vi redan vet om män (som exempelvis kvinnors brevskrivande – WEMLO).

Och slutligen skulle jag vilja säga att de enda jag någonsin hört säga att alla män skulle vara onda är antifeminister/jämställdister och radikalfeminister. Det är inte något som genusforskning utgår från eller någonsin kommer fram till. En del på Genusdebatten protesterade för att så länge man säger att män är överordnade så framställer man dem som onda. Genusvetarnas enda uppgift är att beskriva hur förhållandet mellan män och kvinnor ser ut, inte att ta ställning till vems fel det är. Det går helt enkelt inte att beskriva män och kvinnor genom historien utan att se det uppenbara i att män var överordnade och kvinnor underordnade. Det är inte en värdering. Det är ett beskrivande faktum. Vill antigenusarna på riktigt ta itu med bilden av män som onda (en bild jag ställer mig mycket tveksam till som en generalisering) föreslår jag att man slutar protestera mot genusvetenskap och vänder blicken mot populärkulturen i stället. Där kan vi tala värdering i mansbilden. Och det blir inte alltid positivt.

Historikerns historier

En första sammanfattning av historiskt genus och politik

CharlotteLämna en kommentar

Nu har jag efter en mycket lång resa äntligen landat hemma igen och tänkte att jag skulle ge mig på några första sammanfattande tankar av konferensen, Gender and Politics 1400-1800.

Det allra viktigaste är kanske också det mest självklara: genus får inte vara en kategori att välja bort i politisk historia, lika lite som klass. Merry Wiesner-Hanks menade under sin keynote att studera genus har gått från att vara radikalt till att vara oumbärligt, och även om det finns viss protest mot genus fortfarande har hon fullkomligt rätt. Det går inte att studera politiskt historia (eller nästan någon sorts historia) utan att ta genus i beaktande. Det behöver inte vara en huvudkategori för analys, men ett ställningstagande krävs. Samma ställningstagande gör ju historiker automatiskt när det handlar om klass. Det finns inte en avhandling som inte meddelar vilket samhällsskikt källorna härstammar från och hur det påverkar resultaten. Samma hänsyn borde tas till genus. Är det män eller kvinnor som har producerat källorna? På vilket sätt kan det tänkas påverka bilden källorna ger?

Det andra viktigaste (jo, man kan ha två) är att kvinnor har varit politiskt aktiva lika länge som män. Bara under 1500-talet fanns det i världen i alla fall trettiotalet regerande drottningar, alltså drottningar som regerade i sin egen rätt. Räknar man längre är det hundratals. De är så många att det inte kan och inte får klassas som undantag. Kvinnor var fundamentala i spridningen av den västerländska kulturkretsen under koloniseringarna. Kvinnor deltog i uppror (även beväpnade) och organiserade politiska möten. Anledningarna till att kvinnor inte har synts på samma sätt som män är flera. För det första har genealogier (alltså släktskap) ofta räknats endast i manslinjer varpå kvinnors släktskap och inflytande har byggts in i och dolts av den man som representerade släkten i officiella källor. För det andra (och detta visade exempelvis Grethe Jacobsen med all önskvärd tydlighet) så var idealbilden – den man ville föra vidare till kommande generationer – tydligt delad i manligt och kvinnligt och politik föll inom det manliga. Det Jacobsen gjort är att jämföra de predikningar som lästes över avlidna adelskvinnor- och män med deras faktiska gärning. Knappt ett ord nämns om kvinnornas politiska gärning (trots att andra källor visar att kvinnorna haft stort inflytande på politiken) medan männens redogörs för i noga detalj. Liknande sortering gjordes när arkiven skapades (många på 1800-talet) då männens handlingar sorterade under historieskapande och kvinnornas under miscellanea.

På konferensen kom det också upp diskussioner om problematiken med att arbeta i motsatspar. Privat vs offentlig finns det kanske inte så många som använder fortfarande, men studerar man politisk historia – framförallt innan 1800-talet – är den indelningen synnerligen vansklig. 1700-talets franska salonger – drivna av kvinnor i deras hem och politiska som få – är ett praktexempel på varför privat vs offentlig är svår. Politik bedrevs inte bara i institutioner skilda från hemmet och kvinnornas vardag. Vad som också stod klart på konferensen var att kvinnors politiska deltagande inte får ses endast genom männen. Det vill säga; kvinnor deltog inte bara indirekt genom sina män utan även själva, i sin egen rätt. Den dimensionen borde tillföras vad vi redan vet om kvinnors indirekt påverkan.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Akademiskt språk, intersektionalitet och kvinnliga erfarenheter

Charlotte5 kommentarer

Inne på PK-maffian finns ett fantastiskt bra inlägg om intersektionalitet och om hur dagens feminism är den vita kvinnans kamp. Läs det!

Någon som jag inte vet vem det är men som kallar sig Jemym hade kommenterat om hur feminismen utvecklats och måste utvecklats.

”Äldre feminism har lutat sig på konfliktsperspektiv där kategorier ställs mot varandra där du antas gynnas av att vara på rätt sida om gränsen.

Men intersektionalism hanterar ju kulturellt förpackade stereotyper. Här är hemmafru, modell och genusvetare tre genuskodade stereotyper med olika verkligheter och med kontextspecifika maktaxlar men vardera tre stereotyper rymmer individer som formas och påverkas av stereotypen i sig lika mycket som de styr stereotypen.

När något presenteras som “feminism” utan att ha tagit till sig detta så riskerar den att bli vit, västerländsk, heteronormativ, heterosexuell, puritan och en rörelse för äkta kvinnor där de med högst socialt kapital definierar äkta. Nu kör vi, the fuck behöver körkort.”

I enlighet med min princip att ge uppmuntrande kommentarer till sådant jag gillar på nätet, för att liksom motarbeta all skit som sprids, passade jag på att skriva att jag tyckte att det var en väldigt, väldigt bra kommentar. På Twitter skriver Jack Werner så här:

Och på bloggen, som svar till mig och till Jemym skrev någon som kallar sig Lol:

”Men gud skojar du lr, onanin över akademiskt språk e.. Lugn m alla svåra ord. Poängen med den här bloggen e sylvassa analyser som e skrivna på sätt som e lätt å ta till sig. Så kommer ni här å ba ÄLsKaR motsatsen? Fuck off till ngt universitet sluta besudla den här heliga platsen som e ca enda stället jag verkligen känner pratar om/med mig

Töntar”

Tre saker: För det första är det inte så lite korkat att under ett inlägg om exkludering be folk att dra trots att de håller med om hur viktigt det är.

För det andra är det exakt samma fegisar som söker makt och utrymme bakom sin anonymitet som slänger ur sig sådana här kommentarer som dem som är rent ut hatiska. Sånt här borde man liksom nip in the bud, eller be att folk står med sitt eget namn bakom dem.

För det tredje, och det var det här jag tänkte vi skulle tala mer om i dag, är det väldigt intressant med reaktionen mot det akademiska språket. Faktum är att jag inte ens reagerade på att Jemyms kommentar kunde klassas som komplicerad innan Jack Werners kommentar dock upp i mitt Twitterflöde. Jag tyckte Jemym var helt right on – kort och koncist. Men när jag sedan läste den igen och funderade över hur den kanske låter för sånna som inte är lika insnöade som somliga andra (no names), så ser jag ju att den är… ganska akademisk. Det är svårt med akademiskt språk. Riktigt svårt. Och inte bara att läsa det utan också att skriva det. När man skriver vetenskapligt måste språket vara definierande och beskrivande så att det inte kan finnas utrymme för alltför vidlyftiga tolkningar. Det vill säga, det ska inte bara vara klarspråk, det ska också vara ett exakt språk. För den som inte är insatt i terminologin kan det därför bli rätt tungt att läsa, för alla de där termerna är till för att skapa exaktheten, vara definitionerna.

Jag har nu på heltid spenderat två år med att undersöka målsmanskapet i förhållande till gifta kvinnors juridiska handlingsutrymme under medeltiden. Två år på ett ganska snävt ämne. Innan jag är färdig kommer tiden att ha fördubblats. Resultatet ska bli 250 sidor text. 250 sidor avskalad, exakt text utan någonting extra, ingen kuriosa, inga kul anekdoter, inget ”det var jag, en katt och en tvättmaskin”. Fyra års arbete ska genom språk formuleras på 250 sidor. Och när någon frågar mig vad jag skriver om är det gynnsamt för det sociala samspelet om jag kan förklara det i några meningar, trots att jag inte är säker på att jag skulle få med allt jag skulle vilja berätta om ens på en hel termins föreläsningsserie. Språket måste vara exakt.

Det var det här som jag uppskattade i Jemyms kommentar, att hen fångade problematiken med äldre feminism som ser på världen i motsatser (som i Hirdmans dikotomier, som vi ju talat om) istället för kategorier, beroende av sin kontext och via skalor. Jemym får också med samspelet mellan skapandet av stereotyper och individen – hur individ och stereotyp skapar varandra. Om man inte betraktar alla dessa saker, utan tror (som tidig feminism) att det finns något sorts globalt systraskap där kvinnor av alla sorter delar erfarenheter enkom för att de är kvinnor kommer man att få just den exkluderande feminism som PK-maffian skriver om. Som exempel kan vi ta en hemmafru i dagens Finland. Hon går helt enkelt inte att jämföra med en hemmafru i 1850-talets Finland, eller för den delen med en hemmafru i dagens Nigeria. De har inte gemensamma referensrammar, inte gemensamma erfarenheter och kan inte förväntas prioritera och vilja samma saker. Deras sätt att definiera sig själva kommer inte vara lika, och ska inte heller vara det.

Och här kommer vi tillbaka till det akademiska språket. När man skriver om feminism inom genushistoria är det nämligen ganska så självklart i dagens forskning att det inte finns något globalt systraskap och att feminismen i sin nuvarande form är skapad av och för den vita medelklasskvinnan. Genom tron på systraskapet förväntas även andra kvinnor hålla med om och kämpa för feminismen, trots att den inte är deras. Som de muslimska kvinnorna i Frankrike som slåss för sin rätt att bära burka, samtidigt som många feminister menar att de flesta former av slöja är patriarkala symboler som måste bekämpas.

Att genussystem är nära kopplat till andra sorters maktsystem, såsom klass och etnicitet, är fullkomligt självklart. Särskilt tydligt blir det med kolonialismen i Amerika i vilken ingår inte bara klass och etnicitet utan också exempelvis sexualisering av mörkhyade (som sågs som osedvanligt sexuella och okontrollerbara – en syn som lever kvar än i dag). År 1772 kommenterade den västindiske plantageägaren Edward Long att ”the lower class of women in England are remarkably fond of the blacks”. I relation till detta skriver Merry E. Wiesner-Hanks i sin underbara ”Gender in History – Global Perspectives” (s. 208) att

”Long’s brief comment manages to bring together sex, gender, race and class, and he was far from alone in his thinking. […] Racial hierarchies became linked with those of sexual virtue, especially for women, with white women representing purity and nonwhite women lasciviousness [lustfylldhet].”

Inte ens på ett väldigt generellt plan är synen på den vita kvinnan jämförbar med synen på den mörka kvinnan, inbyggt i genussystemet finns alltid klass och etnicitet. Ändå förväntas färgade kvinnor i dag sluta upp i den vita medelklasskvinnans kamp mot patriarkatet, trots att dessa olika kvinnor kanske inte definierar sig själva eller sin plats i samhället utgående från samma kriterier. Inom genushistoria är detta viktigt och dessutom i postkolonialismens spår rätt väl utforskat. Därför tyckte jag att Jemyms kommentar var en bra sammanfattning av vad vi i dag har att tampas med. I hens exakta språk låg kärnan – vikten av att definiera, att inkludera, att specificera. Bara på så vis kan vi ge röst åt och utrymme för alla olika erfarenheter. Så man ska inte bli skrämd av det akademiska språket, eller falla i fällan att känna sig dum när det inte är självklart vad insnöade, pedantiska akademiker som sysslat med samma lilla aspekt i många år faktiskt menar. Man ska fråga. Det finns knappast någon akademiker som inte gärna utvecklar vad hen menar.