Etikett: Genushistoria

Historikerns historier

Det nyare perspektivet

Charlotte4 kommentarer

Jag läser igenom genushistoriska nyckeltexter och översikter, bland andra Sonya O. Rose What is Gender History och Joan Wallach Scott Gender and the Politics of History. Och det är fascinerande hur typ alla historiografiska beskrivningar så tydligt redogör för utvecklingen i ungefär samma termer: vi har gått från att ha sett män och kvinnor, manligt och kvinnligt, som givet av naturen till att istället betrakta det som kulturella fenomen. Den nyare forskningen är den som frigjort sig från tanken på predestinerade biologiska betingelser och som ser hur genus alltid är beroende av kontext.

Det är en utveckling byggd på ny forskning.

Sånt brukar jag tänka på när antigenusarna härjar och hojtar om hur det biologiska perspektivet skulle vara senaste nytt.

Historikerns historier

De manipulativa kvinnorna

Charlotte1 kommentar

Jag läste Kickan Wicksells inlägg om varför kvinnor är manipulativa. Hon skriver bland annat att:

”Kvinnor har inte kunnat bestämma, domdera eller befalla såsom männen alltid gjort, och för att få något som helst inflytande över sina eget liv har kvinnor således behövt hitta andra sätt att påverka – mindre dominanta och tydliga sätt. Att skvallra och manipulera har förmodligen varit två av deras få alternativ.”

Hennes poäng är alltså att det finns sanning i att kvinnor är manipulativa för att det har varit den enda vägen för kvinnor att påverka och jag ser ju förstås logiken i den tanken. Däremot håller jag inte med. Och jag säger alltså inte alls att kvinnor inte kan vara manipulativa, för det kan de förstås, men däremot hävdar jag att kvinnor ingalunda är mer manipulativa än män. Jag är också övertygad om att det finns en dimension av manipulation där det finns ojämna maktförhållanden där den som är underordnad tvingas att övertyga den som är överordnad för att få sin vilja igenom, beroende på hur man väljer att tolka begreppet.

Men att vara manipulativ ses som ett negativt och specifikt kvinnligt karaktärsdrag och förminskar dels den makt kvinnor har och genom tiderna har haft men framförallt kvinnlig agens. En man som påverkar andra män genom att till exempel övertala dem ses som bra på att argumentera för sin sak, rådig och drivande – genom sin förmåga att övertala stärks hans makt. En kvinna ses som manipulativ och lömsk.

Det här går igen genom historien.

Även kvinnor som har haft stor reell makt har fått manipulationsstämpel. Ta Cleopatra, som ses som en listig förförerska som med sin sexualitet och sin manipulativa natur vände mäns huvud. I själva verket var Cleopatra en synnerligen duglig politiker som regerade över Egypten i nästan 20 år. Visst hade hon flera älskare, men det hade alla politiker då (också). I hennes fall framhålls det eftersom hon är kvinna och senare århundradens kristna skrivare såg det som förkastligt. Cleopatra hade bland annat ett förhållande med Markus Antonius som var romersk general, konsul och del av triumviratet och tillsammans hade de tre barn. Tolkningen som ofta görs är att hon låg med honom för att tillförskansa sig mer makt, men faktum är att Markus Antonius tjänade minst lika mycket – om inte mer – på förhållandet genom att han fick tillgång till större och starkare armé. Hon ses som manipulativ. Han inte.

Och samma öde röner de flesta av forna tiders kvinnliga regenter och politiker.

Drottning Elizabeth I av England, en av Englands absolut främsta regenter, beskylls också för att vara manipulativ trots att det knappast fanns någon, varken man eller kvinna, med mer makt än henne. Gång på gång beskrivs det hur hon manipulerade männen i sin närhet för att få sin vilja igenom, hur hon var lömsk, spred ränker och falska rykten och allt det där som kvinnor gör. Här faller Kickans förklaring platt. Elizabeth var fucking drottning. Hon kunde halshugga folk om hon kände för det (vilket hon gjorde också emellanåt). Hon var inte en underordnad kvinna som tvingades manipulera för att få sin vilja igenom. Hon var en av de tusentals historiska kvinnor som beskylls för manipulation för att hon spelade tidens politiska spel.

Jämför med en typ som Richelieu. Richelieu var kardinal i Frankrike på 1600-talet; ni vet han som de tre musketörerna slåss mot. Han var kungens närmaste man och i Allt om Historia beskriver Olle Bergmans Richelies taktik så här:

”Genom kompromisser, intriger och hot klarade han sig undan sina motståndare.”

Richelieu, om någon, var en manipulativ, ränksmidande bitch men han var man och därför beskrivs han inte i de termerna.

Därför kan jag inte hålla med Kickan om att manipulation är något som kvinnor sysslar med på grund av att de inte har andra vägar till att få sin vilja igenom. Manipulation är vad man kallar det när kvinnor kan argumentera för sin sak, när de är skickliga politiker, när de ligger med män med makt, när de är diplomatiska, när de hotar, när de kompromissar, när de utövar någon som helst påverkan. Kvinnor har beskrivits som manipulativa fullkomligt oavsett i vilken maktställning de stått i, i förhållande till dem som de påverkat.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Om de där berömda kvinnliga vikingarna

Charlotte1 kommentar

Det började igår med att Hannah tipsade mig om den här artikeln, från Tor, med rubriken ”Better Identification of Viking Corpses Reveals: Half of the Warriors Were Female”. Jag tjoade, först ganska tyst för bara mig själv och de inom 150 meters radie, sedan även på Twitter och på bloggens Facebooksida. Där skrev jag

”Osteologiska undersökningar av vikingatida skelett visar att hälften av krigarna var kvinnor.”

Detta dristade jag mig till för att jag hört något liknande tidigare och läst liknande saker förr. Artikeln på Tor, som i övrigt är inriktad mot fantasy och science fiction och vad kidsen skulle kalla ”right up my alley”, var den första artikeln jag stött på som tog ett populärvetenskapligt grepp utan att för den skull helt släppa verklighetsförankringen. Jag älskade den för att den motsade det där naturliga hemmafru-tjafset som folk kommer med alltför ofta. En kollega i Sverige, Sara Ellis Nilsson (som för övrigt håller på med en otroligt spännande avhandling om helgonkult och kristnande), länkade den ursprungliga artikeln och opponerade sig mot min hastiga formulering. På Twitter sammanfattade hon sedan artikelns kärna på ett sätt som förtjänar att upprepas:

Det där är alltså vad vi vet och vad vi inte vet. Av 14 gravar som undersökts har sex visat sig tillhöra kvinnor och sju män (en gick inte att avgöra). Samtidigt visar kommentarerna under artikeln på Tor hur många inte har rätt kontext för att förstå fynden, eller vägrar lyssna ens när de är förpackade i ett lätt paket. Någon menar till exempel att varenda kotte vet att hela grejen med att vikingarna gjorde räder är en myt, någon annan hävdar  att urvalet är för litet och flera drar av någon outgrundlig anledning upp feminister.

So what’s the fuss?

Den första vågen av vikingar som anlände till vad som nu är England var kända för att vara krigare. Till skillnad från senare vikingafärder och vikingafärder till andra områden är det ingen myt att de här vikingarna faktiskt gjorde förödande räder. Klostret i Lindisfarne brukar anges som det först kända målet och ödelades 793. De första vikingarna som seglade mot England var inte fredliga handlartyper. Det är också därför som man sett just de här vikingarna som manliga. Man vet att det var strider. Strider är som bekant ingen plats för kvinnfolk. I gravarna har man dessutom hittat manliga attribut, typ sköldar och svärd, och således har gravarna via gravfynden tolkats som mansgravar. Det nya med just den här forskningen är alltså omvärderingen av könsfördelningen. Av vikingarna som kom till England verkar det som om könsfördelningen var hyggligt jämn (mellan 30 och 50 % var kvinnor). Det hände också att även kvinnor fick ”krigarbegravning” vilket förstås antyder att kvinnor deltagit i strid med annat än att ha maten färdig när mannen kom hem. Omvärderingen baserar sig på osteologi, alltså skelettstudier, vilket är ett betydligt säkrare sätt att fastställa kön än fynd (om vi inte leker med tanken att genus varit flytande och att biologiskt kön inte avgjorde genus men världen är inte redo för det ännu). 14 gravar är rätt bra för den här tiden och själva kärnan i studien, omtolkningen, rubbas inte av att det inte var fler gravar.

Det är inte första och säkert heller inte sista gången som nutida genus tillåts förvränga resultat. I Sverige är Bäckaskogskvinnan ett lysande exempel och man har tidigare avfärdat myten om att stenålderns män var jägare och kvinnor samlare. Att ifrågasätta tidigare tolkningar är så otroligt viktigt. Att inte ta något för givet bara för att det verkar rimligt utgående från dagens ordning. Jag kan inte ens sätta ord på hur viktigt det är, inte minst med tanke på dagens diskussioner om vad som är ”naturligt” för kvinnor att göra och den förankring som vissa söker göra i historien för att fortsätta hålla kvinnor utanför. Det här är viktig forskning för den utmanar vårt sätt att tänka.

Studien i fråga, bedriven av Shane McLeod, resulterade i artikel, ”Warriors and women: the sex ratio of Norse migrants to eastern England up to 900 AD”, i den vetenskapliga tidskriften Early Medieval Europe redan i juli 2011. När jag plockade upp den (eller snarare en artikel om den) i går hade jag inte alls förstått att den rönt sådan uppmärksamhet i media på annat håll, nu, tre år senare. Inte heller tyckte jag att det var något sensationellt med själva fynden eller den ursprungliga artikeln utan jag fastnade för den populärvetenskapliga beskrivningen. Fastnade i det lätta i att länka en artikel med en bild på stridande blondin snarare än en vetenskaplig artikel bakom betalmur. Det är dagens vetenskaps problem i ett nötskal. Det som kommer ut till media är förvrängningar av resultaten. Lite upphottat. Lite mer lättsålt. Lite fler bilder. Originalet kommer man inte åt annat än från ett universitetsbibliotek med rättigheter.

female Viking warriors proof buried with swords bones rape pillage Vikings TV show

Från Tor!

Ja, och i dag gav Kaisa Kyläkoski mig en länk till en artikel om hur det kommer sig att McLeods forskning först nu uppmärksammas i mainstream media. Någon har fått tag i det och sedan fortsätter alla bara (jag inkluderat) att citera varandra utan att kontrollera McLeods artikel. Så: jag kollade inte heller McLeods artikel utan bara artikeln på Tor, trots att jag normalt brukar vara väldigt noggrann med att inte göra sådant förhastat. Eftersom jag läst liknande saker tidigare gjorde jag bedömningen att det var en korrekt återgivning.

Men ska man vara petig, och det ska man, så är det inte en korrekt återgivning. Den är sexig och catchig, men inte korrekt. Hälften av dem som anlände bland den första vågens vikingar kan ha varit kvinnor, även på den tiden när vikingarna gjorde tvättäkta vikingaräder. Det finns också gravar som har felkönats på grund av vad den döde begravts med (man förväntar sig broscher i kvinnogravar *pfft*) och även kvinnor kunde begravas med krigarattribut. Egentligen är det synd att snedtolka så som bland andra jag gjorde (en tolkning grundad i den förlegade tanken att viking och krigare är synonymer; det finns vikingar och så finns det vikingakvinnor (goddag, mansnorm!)) eftersom sanningen räcker bra.

Sanningen räcker. Särskilt när det gäller medeltidshistoria.

Historikerns historier

De försvunna historiska kvinnorna

Charlotte2 kommentarer

En av de största utmaningarna jag står inför är att försöka identifiera de kvinnor som förekommer i de medeltida källorna. Och grejen är att det förekommer massor med kvinnor, hundratals som är angivna med namn, men att försöka pussla ihop släktskap för dessa kvinnor är som att leta nål i höstack. När 1500- och 1600-talens genealoger plitade ihop släktträd var de nämligen inte särskilt intresserade av kvinnorna. Alls. Se bara på den här släkttavlan över den mycket välkända släkten Natt och Dag. Inte en enda kvinna värd att nämnas.

Bild från Riksarkivet!

Men i motsats till vad släktträdet låter påskina fanns det kvinnor även på 1300-talet. Faktum är att jag hittills har stött på tre som tillhör Natt och Dag: Märta, som var dotter till Bo Bosson; Ingeborg, som var syster t Bo Bosson och mor till det sena 1300-talets mäktigaste och rikaste man Bo Jonsson Grip; samt Sigrid, ytterligare en syster till Bo Bosson som sedan gifte in sig i släkte Bielke (där hon inte heller fick vara med på ättetavlan). Riddaren, lagmannen och riksrådet Bo Nilsson hade alltså minst tre barn. Endast ett, sonen, var värd att nämnas.

I den databas jag bygger upp som bas för min avhandling, med alla de dokument som nämner senmedeltida kvinnor, har jag gjort det till en principsak att skriva in alla kvinnors namn även vi inte vet mer än namnet. Där är Esborg som var gift med Johan Arwastson som tillsammans med några andra blivit förordnad att vara förmyndare för en ung pojke. Där är Kristina Jakobsdotter som år 1376 skänker jord till sina små barnbarn. Kristin Ormsdotter som sålde sin jord för att skrapa ihop pengar till att lösa sin make ur fångenskap. Elin, som vi inte vet något mer om än att hon 1373 donerade vad hon hade till kyrkan för att hennes älskade son skulle få extra mässor lästa över sig och hans själ slippa lida. Namnen kommer egentligen inte att hjälpa mig särskilt. De här kvinnorna kan inte identifieras. Men deras handlingar var inte obetydliga, inte då och inte nu. Inte om man kollektiviserar kvinnornas handlingar, om man låter de ensamma oidentifierade kvinnorna komma samman och genom sitt blotta antal få berätta hur de har haft det – under vilka förutsättningar de har agerat.

Alla dessa kvinnor som fallit ur historien. Det är så vansinnigt hög tid att de får komma tillbaka.

https://i0.wp.com/www3.ra.se/sdhk/bild/10831.jpg

Kristinas gåvobrev till förmån för sina brorsöner (SDHK 10831). Hon hade inget eget sigill, utan de två som hänger kvar på brevet tillhörde häradshövding Knut Lindormsson och barnens far, Kristinas son kyrkoherden herr Peter.

Historikerns historier

”Jag har inget eget, för jag är en gift kvinna”

Charlotte2 kommentarer

Det är väldigt mycket tal om allt vad kvinnor kunde göra förr i tiden – att kvinnor inte var så underordnade som vi trott. Inom forskningen kallas det för att man undersöker kvinnors aktörskap. Det handlar om att hitta vad kvinnor gjorde och varför. Förutom att det är fullkomligt avgörande för vår förståelse av historia att även den halvan av befolkningen som inte var män får sin historia beskriven är det också otroligt spännande. Kvinnor var med nästan överallt. Skulle man dra någon sorts (väldigt) generell slutsats skulle man kanske kunna säga att de lagtexter och förordningar som äldre forskning fokuserat på som ”riktig” historia var betydligt mer flexibla och anpassningsbara än vad vi i dag skulle tänka oss att lag kan vara.

I kölvattnet av den nya genushistorien som beskriver kvinnligt aktörskap har vissa (särskilt antifeministiska) människor fått för sig att kvinnor egentligen hade det rätt bra. Att patriarkatet skulle vara en feministisk myt. Att kvinnor liksom i alla tider egentligen har varit de som bestämt. Men det faktum att den underordning som föreskrevs i lagar och förordningar i somliga situationer inte var heltäckande betyder förstås inte att kvinnor inte var underordnade.

I England (och alla de områden som kom att råda under eller influeras av engelsk lag) kallades underordningen för coverture. Coverture innebar att en kvinna så snart hon blivit gift uppgick i sin makes juridiska person. Hon var alltså, inför lagen, inte en egen person. En kvinna under coverture kunde heller inte äga, utan allt det som hon tidigare ägt tillhörde efter giftermålet hennes make. Hon fick inte göra sig av med något eller köpa något utan hans tillstånd.

Det hände förstås att kvinnor ibland köpte saker, till exempel mat till sin familj och att de då – liksom de flesta andra – fick kredit. Hade maken inte uttryckligen godkänt kvinnans inköp skulle dock kreditgivaren inte förvänta sig att få betalt. I början av 1300-talet uttryckte överste domare Bereford det som att ”you should have thought of all that before you lent your money [to a married woman]”. (Beattie, Married Women, Contracts and Coverture, 2013, sid 140)

Alexandra Shepard har samlat tusentals kvinnors vittnesmål från kyrkoprotokoll. I protokollen redogjorde alla vittnen för sitt värde. Och alla vi som är bekanta med Jane Austens verk vet att värdet är ett diskussionsämne. Varje gång en ny karaktär introduceras redogörs det för värdet.

”A single man of large fortune; four or five thousand a year. What a fine thing for our girls!”

Mrs. Bennet angående Mr. Bingley i Stolthet och fördom

I Alexandra Shepards forskning finns drygt 1 800 hustrur. Av dessa hänvisade 20% till att de var gifta kvinnor och därför inte värda någonting när de tillfrågades. En trädgårdsmästares hustru, Margret Jancock, menade på 1630-talet att hon inte var värd någonting ”for she is a married woman, and under Coverture”. En mjölnares hustru svarade år 1671 att ”she being a marryed woman hath nothing of her owne.” Agnes Mersche svarade år 1608 att hon var ”worth nothing for that which shee hath it is her husbands”. Margaret Younge menade att  hon var ”under covert barne & not worth any thinge more then her apparell”. Helen Chapman svarade att hon ”as she is a marryed wyfe she is worth nothing but her Clothes of her backe”. (Citat från Shepard, Married Women Witnesses in the English Church Courts, 2013)

Det fanns vägar för kvinnor även förr i tiden att påverka, att utöva makt, att försörja sig och att leva ett gott liv. Men när genushistoriker framhåller att kvinnorna gjorde alla de sakerna endast när männen i deras närmaste omgivning medgav det så är det inte en feministiskt vriden snedtolkning. Det är effekten av underordning. Det är effekten av att ens värde inte bestäms av att man är människa på lika villkor med andra människor.

Särskilt tycker jag att det här är viktigt att komma ihåg när somliga (män) tjatar om hur synd det var om männen som hade försörjningsansvar och att det på något vis skulle göra att kvinnlig underordning inte var så allvarlig. På 1600-talet, under coverture, var det bara 27% av arbetarnas hustrur som hänvisade till att de fick sin försörjning via sina män. Män som, trots att kvinnorna försörjde sig själva, var deras rättsliga ”jag”.

Kuriosa: Alexandra Shepards bok baserad på hennes fynd från vittnesmålen borde publiceras under nästa år.

Kuriosa 2: Coverture bestod fram till andra halvan av 1800-talet.

Historikerns historier

Det föränderliga könet och osmanska riket

Charlotte3 kommentarer

En av dem som var keynotes på förra veckans konferens om förmodern lust var Dror Ze’evi. Han talade om det osmanska riket och om hur kön kunde förändras, men att genus var mer beständigt. I den medicinska litteraturen i osmanska riket rådde det nämligen inga tvivel om att en-köns-modellen (som vi ju talat lite löst om tidigare) var förhärskande. Det fanns män, och kvinnor var varianter av män. Livmodern och vaginan var underutvecklade testiklar och penis. Eftersom kroppen var uppbyggd av de fyra elementen (främst luft och eld för män och vatten och jord för kvinnor) behövde kroppen en balans för att upprätthålla rätt kön. Blev balansen fel var det möjligt att kvinnor blev män och tvärtom.

Särskilt inom islam fick det inte finnas några mellanting. All religionsutövning inom islam går ju i princip ut på skillnader mellan könen, där män och kvinnor ber på olika sätt och på olika ställen. Dror Ze’evi ställde sedan den tydliga dikotomin inom religionen mot den klara ambivalensen inom litteratur och konst. På bilden ser ni ett exempel på ambivalensen. Två män och en kvinna är avbildade.

20140409-110440.jpg

Att avgöra kön genom att bara titta på bilderna var helt omöjligt, åtminstone för mig. Jag gissade fel på i princip alla. Grejen är att de markörer för kön som vi är vana vid att se i princip saknas på de här bilderna, och att det var ett medvetet val. I det osmanska riket fanns det en imponerande mängd grupper som bytte kön – eller åtminstone rörde sig i något sorts gränsland mellan man och kvinna – samtidigt som den formella religiösa indelningen mellan män och kvinnor var strikt. Flera diskurser samverkade.

Dels fanns det förstås eunucker – kastrerade män – som var ansvariga för att övervaka palatsens kvinnor. Dels fanns det unga pojkar som uppfostrades som kvinnor för att bli dansare. Sedan fanns det också unga slavpojkar vilka de äldre männen vid palatsen utnyttjade sexuellt men som senare i livet utbildades till härförare och regenter. Ze’evi talade också om sufi – en sorts mystiker som genom dans utövar religion och som genom sexuella uttryck inte lät sig kategoriseras strikt som män.

Dror Ze’evi återknöt också till vad Faramerz Dabhoiwala hade talat om några dagar tidigare, nämligen den första sexuella revolutionen i början av 1800-talet. När det osmanska riket öppnades upp för västvärlden hade väst redan genomgått denna första sexuella revolution och fått de könsstereotyper och indelningar vi bär med oss delar av än i dag. En av de starkaste idéerna är den om att det är uteslutande kvinnligt att bli penetrerad och att det är ett brott för en man (vilket det alltså var, vi ska återkomma till det en annan gång) om han intog den positionen. De grupper i osmanska riket som rört sig i det faktiska gränslandet mellan manligt och kvinnligt sågs inte med blida ögon av västerlänningarna som hånade vad de såg – trots att dessa grupper egentligen inte tillhört de utsatta i samhället utan eliten. När den nya sexmoralen kom in i det osmanska riket var det således inte som en utveckling i samhället i sig utan som ett färdigt åsiktspaket i kontrast till tidigare kulturyttringar, något som fortfarande är svårt att förhålla sig till.

Den som är intresserad av att veta mer kan med fördel läsa Dror Ze’evis bok Producing Desire – Changing Sexual Discourse in the Ottoman Middle East 1500-1900. Är den ens i närheten av lika bra som hans föreläsning är det väl investerade slantar att införskaffa den!

Historikerns historier

Om kvinnors myndighet under medeltiden

Charlotte1 kommentar

Jag fick en fråga om vad jag menade när jag skrev att medeltida kvinnor inte egentligen var omyndiga. Nu ska jag försöka svara på den frågan.

Min avhandling handlar om det medeltida målsmansskapet. I medeltidslagarna står det nämligen att en man ska vara sin hustrus målsman så snart de är gifta. Därefter står det att han ”äger söka och svara för henne”, vilket i allmänhet tolkas som att han har juridiskt och ekonomiskt ansvar för henne. Hustrun var omyndig.

Jag är inte den första forskaren som ifrågasätter kvinnans omyndighet, men jag är den första som gör en grundlig genomgång av målsmanssystemet. Så varför? Är inte lagen tydlig? Vet man inte att gifta kvinnor myndigförklarades först år 1921?

Att kvinnor varit omyndiga under historiens gång finns det knappast skäl att ifrågasätta, på det stora hela. Annars skulle det inte ha behövts någon myndighetsförklaring då 1921. Att kvinnor var omyndiga under 1800-talet betyder dock inte att det såg likadant ut 450 år tidigare, när min undersökning börjar. Grejen är nämligen att den historia som bland annat beskriver kvinnors myndighet började skrivas på 1800-talet – det kanske mest patriarkala av århundraden – och var då också ett berättigande av mäns överhöghet. Ifrågasättandet av de strukturer som påverkade både män och kvinnor hör till de senaste kanske 50 åren och då får man som historiker arbeta sig igenom en tjock gröt av patriarkalt 1800-tal för att nå till källorna.

För min egen del kan det röra sådana saker som att källorna började arkiveras och förtecknas på 1800-talet. Ofta är man ju åtminstone i ett första stadium beroende av hur källorna arkiverats. Jag använder SDHK, där alla Sveriges medeltidsurkunder (rättsliga dokument) finns samlade, och FMU för finska diton (Sverige och Finland var ju samma land). Det jag gör först är att läsa regesten (sammanfattningen) för varje dokument för att göra en första sortering. Det jag letar efter är dokument som nämner kvinnor för att undersöka vad kvinnor (framför allt gifta) kunde göra, men också i vilken utsträckning deras män agerade målsman (vad nu det innebar). Ibland händer det att jag hittar dokument som FMU 2452 (SDHK 24076). Regesten lyder som följer:

”Gunne Magnusson i Taipale uti Masko socken ingår ett ängsbyte med Nådendals kloster.”

Men, när jag sedan läser själva texten i dokumentet framgår det att han inte var riktigt ensam:

”Jak Gunne Magnusson j Taipala j Masku sokn gör allom vitherlighit met thetta mit opna breff mik hafwa giort met mynna hustrv oc næstafrænda radhe oc godh wilia oc met beradhno modhe […]”

Det ängsbytet han gör, och som ser ut att vara en ensam mans handling, är alltså i själva verket en handling som han gjort med sin hustrus och sina fränders (släktingars) ”råd, goda vilja och berått mod”. Gunne lovar också att om hans äng är värd mer än den han får i utbyte från Nådendal så ska det överstigande värdet tillhöra Nådendal för hans och hans föräldrars själar. Om hustrun var omyndig, och han hennes målsman (med den betydelse vi lägger i ordet i dag), varför skrev Gunne specifikt ut att hon hade blivit tillfrågad och samtyckt till bytet? Om han kunde bestämma över all egendom som tillhörde hushållet, varför står hon då med?

Det tycker jag är väldigt relevant att fråga sig, särskilt när hustrurna som samtycker börjar uppgå i hundratals. Gifta kvinnor utfärdade också dokument (även här talar vi hundratal), ibland med egna sigill. Hittills har jag inte några riktiga svar, utan främst spekulationer. Det är dock helt klart att gifta kvinnor inte stod utan någon form av juridiska rättigheter – annars hade Gunnes hustrus samtycke inte behövt stå med. Det står också klart att de juridiska rättigheterna inte var desamma som män hade. Hustrun nämns till exempel inte vid namn, så det var viktigare att hon var Gunnes hustru än vem hon var – positionen var viktigare än identiteten och de rättigheter hon hade hängde samman med positionen som hustru. Så därför kan man inte säga att medeltida kvinnor var omyndiga. Det är att förenkla system som var väldigt komplicerade.

Så här ser dokumentet ut:

Sigillen tillhör riddaren Hans von der Arssen, Tomas präst som var kapellan i Nådendal och Filip Jonsson i Isonkylä. Gunne själv hade inget sigill.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnornas makthistoria

Charlotte7 kommentarer

I dag formligen bubblar min Facebook-feed av glada tillrop med anledning av en debattartikel i DN. Den handlar om den föråldrade synen på historia som framförallt skolans historieböcker sprider, och om hur historien är full av kvinnor med makt om man bara låter bli att tro på myten om mannens excellens. Ja, allt det där är ju saker som den trogna bloggläsaren redan vet. Ni läste säkert DN:s artikel, nickade förnöjt och bah ”jojo, det där är ju precis vad Charlotte brukar säga”.

På många vis är debattartikeln nära relaterad till vad jag skrev i går, om den manliga normen. Det handlar om förutfattade meningar om vad som är viktigt och vem som har gjort det. För det finns fortfarande folk i dag (inte bland historikerna, men bland internetdebattörerna) som på fullaste allvar menar att anledningen till att kvinnor inte är med i historieböckerna är att kvinnor inte har gjort något av historiskt värde. Detta med ungefär samma logik som man hävdar att det inte finns kompetenta kvinnor till styrelseposter eller kvinnliga experter att uttala sig i media. (En blindhet som i vår tid lade grunden för till exempel Rättviseförmedlingen.) Det finns någonting så oerhört förmätet i att att luta sig tillbaka och svälja ”the master narrative” utan att ifrågasätta att hälften av jordens befolkning endast på grund av sitt kön inte har bidragit till samhällsutvecklingen. Alltså. Va.

Nej. Det här är ett ämne som måste lyftas fram igen och igen och igen. Om hundra år ska inte fördelningen av utrymme för viktiga män och viktiga kvinnor vara lika sned som den är nu, och har varit de senaste hundra åren. För en synnerligen illustrativ bild hänvisar jag till ett inlägg jag skrev för ett och halvt år sedan. Här. Det är fortfarande väldigt aktuellt.

Och så bara för att jag inte kan låta bli att vara petig: Jag gillar INTE DN:s rubrik på debattartikeln, ”det var kvinnor som styrde”. Det var förstås inte bara kvinnor som styrde, på samma sätt som det inte var bara män som styrde. Hela poängen är väl att det var betydligt mer komplext än så. Dessutom står det i faktarutan att kvinnan var omyndig, vilket är en sanning med modifikation. Kvinnor under medeltiden var inte omyndiga, åtminstone inte i ordets nutida bemärkelse.

Historikerns historier

En fråga om genusvetenskapens historia

CharlotteLämna en kommentar

Jag fick en fråga från Britt-Mari. Hon undrar när man började läsa/forska i genushistoria på universiteten i Sverige. Genushistoria började som kvinnohistoria på 60- och 70-talen. Kvinnohistoria föddes ur behovet av att skriva socialhistoria och hör nära samman med exempelvis arbetarhistoria. Tidigare historieskrivning hade varit inriktad på politisk historia i form av årtal, krig och kungar. Under första hälften av 1900-talet hände mycket med historieskrivningen och det föddes ett antal nya ”skolor” beträffande hur man skulle skriva historia, vad som var relevant och viktigt och vad som driver samhällen. Kvinnohistoria som ämne hörde förstås ihop den feministiska rörelsen, men den var också ett barn av sin tid i den bemärkelsen att historieämnet som sådant utvecklades enormt vid den tiden.

Ämnet växte fram med de kvinnor som studerade historia allteftersom dessa kvinnor klättrade uppåt i universitetshierarkin och fortsatte att ha kvinnors historia som objekt. Det var förstås inte alls populärt i början, men i takt med att fler och fler anslöt sig till de forskare som redan forskade i kvinnohistoria växte ämnet likväl. Det kvinnohistoriska seminariet i Göteborg var ett av de första, och det finns fortfarande kvar som ett betydande seminarium. Den första professorn i kvinnohistoria i Norden är Gunhild Kyle, som utnämndes 1984. Då fanns det alltså också ett uttalat kvinnohistoriskt seminarium – det vill säga en samling studenter som alla forskar i kvinnohistoria.

Riktigt när kvinnohistoria blev genushistoria är svårt att säga. En del anser fortfarande i dag att de sysslar med kvinnohistoria, många andra (jag, till exempel) tycker att  genus är ett betydligt bättre begrepp eftersom det visar att vi inte bara sysslar med kvinnornas historia utan med historia ur ett genusperspektiv. Begreppet genus lanserades i Sverige av Yvonne Hirdman (som numer är professor i historia i Stockholm), som också talar för att kvinnohistoria inte bara handlar om vad kvinnor gjorde utan ska problematisera kön. Det betyder att man inte bara ska beskriva vad kvinnor (eller män) gjorde utan göra det utifrån att de var just kvinnor (eller män).

Den som vill läsa mer om Gunhild Kyle och den tidiga kvinnohistorian kan göra det här!

Historikerns historier

Frågor och svar om medeltida kvinnor

Charlotte1 kommentar

Bakpappa, som den tappre människa han är, dök upp på mitt föredrag om kvinnors donationer till kloster och kyrkor i senmedeltidens Sverige i måndags. Nu ställer han en massa relevanta och intressanta frågor som jag tänkte svara på här:

”Som jag förstod det igår [måndag] så hade kvinnor i Sverige enligt din tes det bättre juridiskt sett än vad man tidigare tänkt sig? Då kunde man tycka de även i samhället hade haft det bättre än vad man tänkt sig? Dvs. att det skulle finnas någon form av avspegling eller koppling?”

Jag är helt övertygad om att det finns någon sorts avspeglig i samhället. En av de många aspekter som kommit fram när genus blev en faktor i historieskrivningen är just att kvinnor inte alls har haft det så illa som man skulle kunna tro om man bara läser källorna utifrån männens synpunkt. För ungefär 100 år sedan skrev en synnerligen berömd professor i rättshistoria att mannen på medeltiden kunde sälja sin hustru eller ta hennes liv. Det finns inte många som skulle skriva under på en sån tolkning av källorna i dag.

”Vet man varför kvinnan i de senare lagarna är myndig? Och en lag var kvinnan är myndig är väl mera jämlik än en var hon är omyndig? Det låter som en väldigt stor skillnad.”

Njae. Det är väl ingen som vet ännu, för det är liksom lite vad jag jobbar med och det finns många som inte skulle acceptera den tolkningen (fast jag tycker att den är klar som korvspad). Och en lag där kvinnan är myndig är förstås mera jämlik än en lag där hon inte var myndig, men den stora fråga gäller vad myndighet innebär. Vad betyder det att vara myndig? Kvinnan hade inte samma juridiska rättigheter, och framförallt inte samma juridiska skydd, som männen. Hennes status följde mannens och hon var beroende av honom. När hon gifte sig fick hennes jordegendomar samma status som mannens – gifte hon sig med en bonde blev hon skattskyldig (eller hushållet var skattskyldigt) även om hon var född adel. Hade hon gift sig med en adelsman och blev änka, fick hon bara behålla sin status så länge hon var ogift. Därefter följde hennes status den nye makens. Det var heller inte självklart att det var modern som blev förmyndare för barnen om maken dog (under senare århundraden var det inte så) och en make hade laglig rätt att prygla sin hustru. Bara för att kvinnan var myndig (vilket hon förövrigt blev när hon gifte sig = beroende av man) betydde det inte att hon var jämlik. Medeltida lagstiftning var inte jämlik och strävade inte heller efter det. Man skilde på bofasta män och lösdrivar, på rika och fattiga, på män och kvinnor, på getter och kossor (shit you not).

”Finns det någon jämförelse av hur många kvinnor och män som förekommer t.ex. som donatorer (?) till kloster? Man kunde ju anta en man med i genomsnitt mera/större egendom gör fler donationer än en kvinna med mindre egendom? Jämnar 1:2 förhållandet ut sig? Finns det t.ex. dokumenterat sigill och vad är könsfördelningen där?”

Nej, det finns inte någon sådan jämförelse än, för jag är inte färdig med den. Män gör tveklöst flest donationer, men riktigt hur många fler vet jag inte ännu. Till slutet av månaden borde jag ha färdigt siffrorna för Nådendal, för det ska bli en artikel med deadline ungefär då. En hel del sigill finns kvar, men jag skulle inte våga gissa på hur många. Det är förkrossande många fler män än kvinnor som sigillerat. Även på ett dokument utfärdat av en kvinna var det flest män som sigillerade, eftersom bara män kunde ha förtroendeposter och att sigillera innebar att bevittna. När man bad någon sigillera bad man ofta någon på just en förtroendepost; häradshövdingen, en präst eller en riddare. Däremot hade många adelskvinnor egna sigill och det var faktiskt inte så ovanligt som man skulle kunna tro att även en del rika bönder hade sigill men det var inte kvinnor eller bönder man frågade när man ville ha trovärdiga vittnen.