Etikett: Genusforskning

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Nu får det väl för i helvete vara nog.

Charlotte61 kommentarer

Jag kan erkänna att jag blev lite arg. Eller. Ja. Tugga-fradga-kasta-saker-arg. För på ledarsida i SvD skriver Per Gudmundson om ”Genusforskare som tystar debatten”. En bra dag är det bara ignorant. De flesta andra dagar är det förutom ignorant dessutom direkt felaktigt. Ja, och så eldar det på ett motstånd mot genusforskare grundat i bland annat journalisters sensationslystnad och till synes fullkomliga oförstånd inför forskning så snart genus är förled.

Det kablades ut i media att en ny svensk forskningsrapport visade att män är mer utsatta vad gäller partnervåld än vad kvinnor är. Hela mansrättsrörelsen viftar med ett kollektivt pekfinger och bah ”HAH! Vavarevisa!”, media dundrar på som kokainstinna elefanter och alla Sveriges kvinnojourer undrar vad faen som just hänt. Ungefär detsamma undrar tydligen också forskarna som utförde studien. Att män skulle vara mer utsatta än kvinnor är nämligen inte alls vad de kommit fram till. Studien visar att fler män än kvinnor, procentuellt, rapporterar att de utsatts för våld i en parrelation. Det är inte samma sak som att män är mer utsatta. Studien visar nämligen också att våldet mot kvinnor är betydligt allvarligare och att de män som rapporterar att de utsatts för våld också i allmänhet utövat våld. Innan man gått på djupet med resultaten kan man alltså inte avgöra om de män som rapporterat att de varit utsatta för våld men också slagit själva exempelvis regelbundet pryglar sin fru och en gång fått slag tillbaka. Det behöver inte vara så, men det kan inte uteslutas.

Så forskarna, bland andra professor Gunilla Krantz, som utförde studien ville inte alls delta i debatten och uppmanar media att omedelbums sluta referera till deras studie i debatten. Per Gudmundson menar att ”så fungerar ideologiskt driven forskning”. Vad han fullkomligt missar är att dessa forskare skulle behöva ta en (mycket stormig) debatt som uppkommit på basis av någonting som de inte står för. Inte heller försöker forskarna dölja sina resultat eller ta tillbaka några delar av sin forskning, eftersom de tydligt uppmuntrar folk att de facto läsa deras publikationer – vilket alla kan göra här. Allt forskarna vill slippa göra är att klampa ner sig i det bisarra träsk av vantolkningar som uppstod när media fick tag i pressmeddelandets rubrik ”Män är mer utsatta för våld i relationen än kvinnor” (vilket för övrigt givetvis kom från Sahlgrenska akademin där forskningen bedrevs, inte från Nationella sekretariatet för genusforskning). Det Gudmundson, och alla vi andra, ser är inte ideologiskt driven forskning som inte tål att diskuteras utan forskare med självbevarelsedrift. Forskarna vill inte stoppa debatten om studien, de vill att den utgår från vad studien säger. Något annat kan forskarna själva heller knappast förväntas stå till svars för.

Dessutom är det synd att Gudmundson så tydligt vill ta avstånd rån Sahlgrenska akademins forskning genom att mena att den inte är grundad på vetenskapliga principer utan på ideologi. Själv tycker jag att det vore finfint om exempelvis behandlingen av luftvägsvirus kunde utvecklas. Men det är ju jävligt ideologiskt driven forskning också, det där att vilja bota människor.

Kulturkrockar

Ett inlägg om forskning och genus och sådant jag verkligen inte förstår mig på.

Charlotte6 kommentarer

Ibland låter det nästan som om genusvetenskap är den enda tvivelaktiga vetenskapen. På Genusdebatten uppmuntras jag att ”ta debatten” om nu genusvetare på riktigt är intresserade av att diskutera sin vetenskap, som om en genuskritisk blogg är det rätta forumet för vetenskaplig debatt och vi som sysslar med genus har någon sorts skyldighet att bemöta all sorts kritik oavsett förpackning. Och ni vet att jag tycker att det är jätteviktigt att popularisera vetenskap, att forskningsresultat inte ska stanna inom universitetet utan tillhör folket. Men det är en himmelsvid skillnad mellan att presentera sina fynd i populärvetenskapligt format och att behöva stå till svars för allt vad någon random feminist vid något tillfälle sagt med en hänvisning till någonting som kunde ha varit forskning. Ingen forskare har några som helst skyldigheter bortom det första.

Och genusvetenskap är också den vetenskap som anklagas för att baseras på felaktiga premisser, som att det skulle finnas en socialiserad skillnad mellan män och kvinnor. Men visste ni att man i flera stora grundläggande teorier inom ekonomi inte tar med bankerna som en faktor i det ekonomiska systemet för att bankerna liksom inte skulle påverka det ekonomiska kretsloppet? Varför blir folk så heligt förbannade över att lärare uppmuntras att uppmärksamma sättet de bemöter pojkar och flickor på för att det på något vis skulle grundas på felaktig forskning, men inte över att bankerna faller (pun intended) utanför ekonomiska teorier?

Ja, och sedan är genusvetenskap den vetenskap som gång på gång får ta emot kritik för att syssla med värdelösa saker som ingen borde lägga skattepengar på. Har ni hört om forskarna som nu har kommit fram till att om man bakar med bävrars analsekret så smakar det vanilj? Really? Var är alla antibävermänniskor? Var är protesterna mot värdelös kunskap? Eller hade det bara varit kontroversiellt om de sagt att det var en tjejbäver och att killbävrarnas analsekret inte smakar vanilj utan mer liksom bajs?

Nä. Ibland förstår jag mig inte på folk.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Att upprepa det självklara

Charlotte6 kommentarer

Jag sitter och grubblar över hur jag ska formulera de inledande meningarna till kapitlet om genusteori i avhandlingen och jag kommer hela tiden på mig själv med att försöka försvara varför jag har genus som en kategori – varför jag skriver genushistoria. Det är förvisso bra att alltid påminna sig själv om varför man gör det man gör, men när man sysslar med genus blir det nästan absurt mycket sådant.

I min avhandling gör jag liksom så många genushistoriker före mig. Jag tar upp och diskuterar den kvinnliga underordningen, förklarar den, sätter den i perspektiv. Men det är egentligen bara att upprepa det självklara, att tvingas börja från början varje gång, bara för att det rör genus. Inte någonsin har jag sett en ekonomihistoriker börja sitt teorikapitel med att försvara ståndpunkten att det rådde skillnader mellan olika klasser. Det finns ingen som tvivlar på det. Så varför ska jag behöva försvara och förklara utgångspunkten att det fanns en institutionaliserad kvinnlig underordning när det egentligen är lika självklart som klasskillnader? För att männen av idag känner sig hotade av att acceptera ett historiskt faktum?

Nej tack.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Myten om den milda hemmafrun

Charlotte3 kommentarer

Ibland får jag höra av sådana som är emot genushistoria att det är patetiskt att försöka göra kvinnor i historien till viktigare än vad de faktiskt var, att liksom av ett sorts snedvridet jämställdhetstvång kvotera in kvinnor i historieböckerna. Samma kritiker påstår också att anledningen till att det är huvudsakligen män som beskrivs som aktörer är att det var män som gjorde de viktigaste grejerna.

Jag har hela tiden hävdat, och hävdar fortfarande, att det är en felaktig bild av vår gemensamma historia. Om vi bortser från att det är absurt att tro att endast hälften av befolkningen har haft potentialen att påverka historien, och då endast för att de har snopp, kan man med genushistoria enkelt se att verkligheten var mycket mer komplex. Vi har tidigare talat om synlighet (visability) som en avgörande faktor för hur vi ser kvinnors liv. Kvinnor syntes inte på samma sätt i källorna, eftersom de i allmänhet inte var med i skapandet av själva källan, skapandet av det man i historieforskningen skulle kunna kalla för kvarleva. Det betyder dock inte att kvinnor inte var med som betydande deltagare i händelserna som beskrivs i källorna.

Vi vet att medeltida kvinnor inte var några milda hemmafruar. Brittiska forskare har nu insett vilken stor betydelse kvinnor spelat i bondeuppror under medeltiden. Kvinnor deltog dels i själva folksamlingarna, men de förekom också som regelrätta ledare och upprorsmakare (upprorsmakerskor?). Varför har vi inte sett det förr? En delförklaring är säkert att de som producerade texterna som berättar om upproren var män som såg händelserna i ett ljus där kvinnors agerande inte premierades. En annan, möjligen viktigare, förklaring är dock att när senare historiker skrev om händelserna försvann kvinnorna från beskrivningarna. Kvinnorna sågs inte som kompetenta nog att delta vilket gjorde att man helt enkelt bortsåg från att skapa narrativ där kvinnorna ingick. Jag menar absolut inte att det skulle ha varit en medveten förvrängning, men jag är övertygad om att tidigare historieforskning (och då menar jag främst den från sent 1800- och tidigt 1900-tal) måste omvärderas enligt nuvarande metodologiska principer. Forskning skapad i en kontext där kvinnor anses inkompetenta och oförmögna kommer inte att visa att kvinnor var någonting annat tidigare heller.

Historikerns historier

Att använda patriarkatet som ett begrepp i historisk forskning

CharlotteLämna en kommentar

I diskussionerna angående den feministiska historieskrivningen (ett begrepp jag förövrigt inte är bekväm med eftersom det insinuerar ett ideologiskt ställningstagande) föddes frågan om hur man kan använda begreppet patriarkat i forskningen.

Som jag har förklarat tidigare är patriarkat ett samhällssystem där den ekonomiska, juridiska och politiska makten ligger hos (äldre) män. Själva begreppet patriarkat kommer från patria potestas, husfadern med rätt att bestämma över hushållsmedlemmarna. Patriarkatet innebär alltså inte att det sitter män på de absoluta toppositionerna utan att det är män på alla nivåer i samhället som har makten.

Men patriarkatet som begrepp är en struktur, ett sorts ramverk, och inte en förklaringsmodell och kan närmast jämföras med begrepp som monarki. Ett patriarkat förklarar alltså inte hur människorna i patriarkatet levde sina liv annat än på ett mycket generellt plan och det betyder inte automatiskt att kvinnor hade det sämre än män. Huruvida patriarkatet är ett användbart begrepp eller inte beror helt på vad man studerar. Studerar man handelsvägar över Östersjön på 1600-talet är det förmodligen inte alls ett särskilt användbart begrepp. Studerar man kvinnor som handelsresande över Östersjön på 1600-talet kan begreppet vara betydligt mer användbart eftersom man genom att använda patriarkatet som ram sätter scenen för kvinnors förutsättningar till ekonomisk makt (eftersom sådan makt låg hos män).

Patriarkatet innebär inte värderingar och säger inget om vem som hade det värst och det innebär inte automatiskt förtryck. Inte heller betyder det att alla män gled runt på en räkmacka, att män var elaka eller att män inte kämpade för sin dagliga överlevnad precis som alla andra. Det är också i all forskning som använder patriarkatet som begrepp en förutsättning att patriarkatet aktivt upprätthålls av både män och kvinnor, det vill säga: det är inte en struktur uppfunnen av män som ett sätt att kontrollera kvinnor.

Den lättaste jämförelsen är med begreppet monarki. En monarki innebär att ett visst geografisk område styrs av en monark. Om vi för enkelhetens skull leker att monarken är en kung så kan scenariot se ut så här:

Steg 1:
Ramen är monarki: Begreppet och ramen säger oss att det här landet har en kung med den formella makten.
Ramen är patriarkat: Begreppet och ramen säger oss att den formella juridiska, ekonomiska och politiska makten ligger hos män.

Steg 2:
Ramen är monarki: Kungen är minderårig och landet styrs i själva verket av rådet.
Ramen är patriarkat: Männen har dragit ut i krig och kvinnorna har övertagit den juridiska och ekonomiska makten för hushållet.

Steg 3:
Ramen är monarki: Kungen är till fulla år kommen och tar över makten i riket. Han kan nu göra vad han vill med det som rådet beslutat i hans frånvaro. Teoretiskt sett har han makten att upphäva alla rådets beslut, förklara rådet inkompetent och upplösa det.
Ramen är patriarkat: Männen kommer hem från kriget. De kan nu göra vad de vill med de beslut kvinnorna fattat i deras frånvaro. Teoretiskt sett har de makten att upphäva alla kvinnornas beslut. Men eftersom de älskar sina hustrur och respekterar deras beslutsfattande väljer de att inte göra det.

Ramen ger oss en kontext men vad som utspelas i kontexten är kanske inte definierat av ramen. Steg 1 beskriver det enda vi vet utgående från ramen. Steg 2 ger ett scenario som skulle tyda på att ramen inte existerar längre. Steg 3 målar upp möjliga maktrelaterade effekter som passar i ramen (det vill säga rambegreppet är relevant) men som inte förklaras av ramen. Hade begreppen i steg 3 varit omvända hade ramen inte längre varit relevant.

Många verkar tycka att det är fel att använda begreppet patriarkat eftersom man med det säger att män hade makten och därmed har gjort ett ställningstagande. Men att säga att Sverige historiskt sett var ett patriarkat är inte ett ställningstagande utan en observation som det inte finns en enda historiker som skulle motsäga. Hur relevant begreppet är måste sedan varje forskare ta hänsyn till i förhållande till sitt eget projekt. Själv använder jag inte begreppet monarki i min forskning. Det betyder inte att jag inte erkänner att Sverige var en monarki, utan att det helt enkelt inte ger en relevant ram för vad jag sedan beskriver.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kritiska män

Charlotte29 kommentarer

Pelle Billing skriver om genusvetenskapens problem och frågar sig varför man på Umeå universitets hemsida marknadsför grundkursen i genusvetenskap som ”en introduktion till det genusvetenskapliga och feministiska kunskapsområdet” och med ”feministisk vetenskapskritik”.

Utan att vara närmare bekant med Umeå universitets tanke bakom det här skulle jag våga påstå att det beror på hur man ser på ordet feminism. Få ord har väl blivit lika missbrukade i svensk politik, men egentligen står feminism för idé-och kunskapskomplexet som uppfattningen om sociala kön har skapat. Det finns en uppsjö olika feministiska teorier från alla politiska vinklar, trots att feminismen i Sverige är klarröd. På grund av den starka politiska kopplingen i Sverige skulle det möjligen vara tid att diskutera huruvida det är lämpligt att ha ”feministisk vetenskapskritik” eller om man borde kalla det genusbetonad vetenskapskritik eller kanske något helt annat, men så länge feminism som begrepp är så internationellt gångbart är det kanske bättre att upplysa folk om skillnaden på feministisk vetenskap (som alltså är vetenskap som rör genus) och politisk feminism (som inte har med vetenskap (eller egentligen feminism) att göra).

Billing frågar sig också varför man talar om ”kritiska studier av män och maskuliniteter” och skriver att det uppenbarligen inte går ”för sig att bara ha mansstudier eller maskulinitetsstudier, utan det måste a priori betonas att män och manlighet ska vi vara kritiska mot”. Nej då, det handlar absolut inte om att vara kritiska mot män och manlighet som sådana utan mot tidigare historieskrivning och mot normer. Eftersom historieskrivningen har varit så centrerad kring män finns det ett välutvecklat narrativ (alltså en berättelse) om manshistoria, men genom att med kritisk blick studera detta narrativ får vi fram männens livsvillkor på ett sätt som tidigare historieskrivning inte har tillåtit. Vi kan ta krig som exempel. Krig har setts som den ultimata manliga sysslan. Kungarna red i täten av hären, alla stora män var på ett eller annat vis högt uppsatta inom militären och fortfarande finns det unga män som blir kallade fjollor om de inte gör värnplikten (här i Finland aktualiserades detta vid presidentvalet). En kritisk granskning av det tidigare narrativet kan lyfta fram exempelvis vardagen vid fronten och männens livsvillkor. Genusvetenskapen har redan genom att kritiskt granska gett oss kunskaper om att krig historiskt sett var långtifrån en helt manlig angelägenhet. Som exempel kan nämnas att på 1600-talet följde fruar och barn ofta med härarna, men deltog förstås inte i drabbningarna. I förlängningen skulle de kritiska studierna av män och maskuliniteter i det här grovt förenklade exemplet kunna leda till större kunskaper om hur politiska faktorer kan ha bidragit till att upprätthålla soldatlivet som ett manlighetsideal och därmed eftersträvansvärt, istället för att se krig som effekt enkom av mannens biologiska drivkrafter.

Det handlar alltså inte om att vara negativ mot män (vilket tyvärr är vanligt förekommande inom den politiska feminismen) utan om att vara kritisk mot tidigare mansfokuserad forskning (vilket är kännetecknande för feministisk vetenskapskritik).