Etikett: Genusföreställningar

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Lite mer om betyg, genus och skolan

Charlotte6 kommentarer

Det finns få saker som tycks få män engagerade i frågor om könsdiskriminering lika starkt som pojkars prestationer i skolan. På basis av de kommentarer som kom till mitt inlägg om att man måste skilja på mansnorm och mansroll vill jag lyfta fram några saker som är viktiga att komma ihåg i den här frågan.

* Det finns en galet stark tendens att förklara pojkars och mäns varande i biologiska termer. Alltid. Män är otrogna på grund av sina starka sexuella drifter. Män våldtar för att de inte kan kontrollera sig. Män slår för de är fyllda med testosteron. Män får höga positioner för de är tävlingsinriktade. Pojkar hamnar efter i skolan för de mognar senare än flickor. Vi måste våga se på män och pojkar som kulturella varelser, för att 1) manlighet är kulturellt betingat och 2) världen behöver inte mer anpassning efter mäns så kallade naturliga drifter.

* Folk går alldeles bananas över att flickor får högre betyg än pojkar och vill se en biologisk förklaring i att pojkar inte kan leva upp till de krav som ställs på dem i skolan för att kraven är anpassade till flickor. Alltså seriöst. Läs en läroplan. Det finns INGENTING i läroplanerna som är så svårt att inte alla skulle kunna klara av det, även om man mognar senare. Betygssystemet är inte till för att skilja smarta från inte lika smarta utan hårt arbetande från inte lika hårt arbetande. Jo, är du smart kanske du har det lättare – men den elev som faktiskt studerar klarar sig. (Här vill jag inflika att det finns massor med elever som inte klarar skolan för att de inte får det stöd de behöver, varken från skolan eller hemifrån. Vad jag menar är alltså att läroplanernas mål är enkla nog för att alla skulle kunna klara av dem i teorin – det går liksom inte att sänka dem.)

* Det finns fördomar mot pojkars förmåga i skolan, särskilt vad det gäller att sitta still och koncentrera sig. Fördomar som dessa inverkar negativt på pojkars chanser i skolan och bidrar till negativa spiraler. Det är förresten också samma fördomar som gör att flickor får leka extrafröknar och att flickor används som buffrar mellan bråkiga pojkar. Det här är allvarliga grejer som framförallt pojkar förlorar på och som inte får förekomma! Det är könsdiskriminering och måste tas på allvar.

* Det finns inte tillräckligt med manliga förebilder i skolan. Oavsett vad man tycker om kön så är könsidentiteten en av de första identiteterna och barn behöver förebilder. Hade jag varit för kvotering så hade jag tyckt att det vore viktigare för jämställdheten att kvotera in manlig dagispersonal än kvinnliga chefer.

* Så fort det finns könsskillnader i precis vad som helst så skriver folk kvinnohatspatriarkat om det är till flickors nackdel och antibiologisk nazifeminism om det är till pojkars fördel. Här kommer ett nyckelord till alla dessa diskussioner: intersektionalitet. Det är försvinnande sällan som det finns organiserade komplotter för att diskriminera. Ofta så beror snedfördelningarna på en mängd olika saker som samverkar och där kön bara är en liten del. Vad gäller betyg i skolan är följande saker i många fall mer avgörande än kön:

antal timmar lagda på skolarbete utanför skoltid
huruvida modern är heltidsarbetande eller hemma
stödet från familjen
socioekonomisk status

Till exempel: vita pojkar med hemmamammor i rika områden i bra skolor presterar bättre än en afroamerikansk flicka i förorten. Studier visar också att flickor i allmänhet lägger ner betydligt mycket mer tid på läxor – i Tyskland 2 timmar mer/vecka än vad pojkar gör (se Quality and Inequality of Education – Cross National Perspectives). Studier visar också tydligt till exempel att hudfärg har större betydelse än kön i USA. Kön är bara en faktor av många.

* Det finns massor med saker som man kan diskutera om skolan och eftersom alla har gått i skolan har alla en åsikt om hur det borde göras. Det enda som jag tycker är riktigt, riktigt viktigt är att lärarna får tid nog att möta varje elev som en individ, istället för en representant för en grupp.

* Det finns en (möjligen) biologiskt betingad skillnad mellan pojkar och flickor som tar sig uttryck i språklig mognad. I klarspråk betyder det att man kan hitta en skillnad i utveckling mellan gruppen pojkar och gruppen flickor. Det betyder däremot INTE att alla pojkar är språkligt sämre utvecklade än alla flickor, så när folk menar att man måste förändra skolan så att den anpassas efter denna statistiska skillnad får jag spunk. Varje elev ska bemötas på sin egen nivå – så står det i alla läroplaner och det tjatas det om på lärarutbildningen (tro mig, jag har gått den) – och det ska räcka. Vi kan inte anpassa skolan efter statistiska sannolikheter om könsskillnader. Alla de pojkar som är språkligt begåvade då, vad skulle hända med dem (min son till exempel)? Och alla de flickor som behöver extra stöd i sin språkliga utveckling? Det är som om alla pojkar på högstadiet ska behöva sitta på extra höga stolar och alla flickor på lägre stolar bara för att det finns en statistisk längdskillnad. Lösningen är förstås att ge dem möjlighet till höj-och sänkbara stolar i så fall. Och att ge alla elever som behöver extra stöd extra stöd.

* Vi vet att elever påverkas av både familjens, det större samhällets och framförallt lärarens förväntningar på dem. I praktiken betyder det att stereotyper kommer att påverka hur barnen har det i skolan. Man kan ju tycka olika om den saken förstås, men jag tycker att det vore en katastrof om pojkar skulle intalas att de är biologiskt sämre lämpade för skolan. Goddag, självuppfyllande profetia!

* Att flickor generellt får bättre betyg är inte en nyhet som ”den nya feministiska skolan” med grupparbeten och självständigt arbete kan skyllas för utan har rapporterats sedan 50-talet. Skillnaden på pojkars och flickors resultat står sig också i andra länder, till exempel i USA – men en statistiskt betydande skillnad har inte påvisats i flera studier över elever i t.ex. Japan och Korea (se Quality and Inequality). Problemet ligger alltså snarare i hur läraren bemöter och bedömer eleverna och framförallt i samhällets förväntningar på desamma än i könet i sig. Genus, inte kön – om man så vill.

Vardagslivet

Jag köper inte flickiga kläder till min pojke – so sue me

Charlotte11 kommentarer

Jag är med i en Facebookgrupp för genusmedvetna föräldrar, där många trådar tycks gå ut på att copy/pasta ett inlägg ur en loppisgrupp och ondgöra sig över att vissa säljare och köpare slänger sig med uttryck som ”söker byxor till kille” eller ”säljer klädpaket för flicka”. Jag förstår frustrationen, det gör jag, och en del annonser är rätt märkliga i sina kategoriseringar. Indelningen i pojk-och flickkläder kodar barn till att bli coola killar eller söta tjejer och är i många fall synnerligen problematisk. Så långt håller jag med.

När min son var bebis hade vi i princip bara könsneutrala kläder till honom. Massor av grönt och gult och vitt och beige och en mössa med långa kaninöron för jisses vad söt han var i den. Men nu, när han har fyllt 9 år, är det inte längre jag som bestämmer vad han ska ha på sig – det är han. Min uppgift är bara att stödja honom i hans val och han ser sig själv som en pojke och föredrar kläder som inte klassas som flickiga.

Vi talar inte klänningar, tyllkjolar och skrikrosa nu. Vi talar helt vanliga kläder som av barnets jämnåriga skulle klassas som könsspecifika. Det kan vara en tröja med en söt kattunge som är flickig, eller ett par byxor med dödskallar som är pojkiga. Ibland kan det vara någon detalj. Kanske bara en liten knapp som är en diamant, eller en skärning som är på fel ställe. Det kvittar hur mycket jag tycker att de indelningarna är screwed up och att det inte finns pojk-eller flickkläder, mitt barn måste själv få välja hur långt över den så att säga socialt accepterade gränsen han är villig att gå. Jag måste acceptera att det kanske inte är ens lite.

Att ge barnen vad de skulle se som könsspecifika kläder är inte i sig ett problem utan kan lika gärna vara en del i att hjälpa dem hitta sin identitet. De flesta barn känner sig nämligen som antingen pojkar eller flickor redan när de är i treårsåldern. Könsidentiteten är en av de första identiteterna som barnet söker. Det är inget vi kan ”lösa” genom könsneutrala kläder eller något som vi ens måste förhindra för att uppnå jämställdhet. Jämställdhet är ju inte avsaknad av kön utan att man behandlas lika, oavsett kön.

Det hade varit lika självklart för mig att stödja min son i hans val i fall han hade föredragit tyllkjol och skrikrosa, oavsett om han hade velat ha det för att han tyckte att det var snyggt eller för att han kände sig som en flicka och utåt ville visa det. Men nu, när han identifierar sig som pojke (och det samma gäller förresten hans lillasyster, som identifierar sig som flicka) får han för min del gärna ha könsspecifika kläder – kläder som stärker honom i vem han är. När han känner sig bekväm i sig själv skiter jag nämligen högaktligen i om jag har en pojke i pojkiga kläder så länge han aldrig någonsin ser ner på den som identifierar på ett annat sätt. Därför tycker jag att det känns helt relevant att veta om kläderna jag tittar på är ämnade för pojke eller flicka. För mig kanske det inte alls är lika uppenbart som för barnen – det är ju trots allt arbiträra kontextuella indelningar – och till min pojke vill jag inte köpa för flickiga kläder.

Gör det mig till en sämre genusmamma then so be it.

 

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att undra hur det är att ligga

Charlotte10 kommentarer

Av en händelse (som i ärlighetens namn har rätt mycket med en skandalrubrik att göra) läste jag om Karl Ove Knausgård. Han menar att det är att betrakta som fakta att alla män som träffar en kvinna undrar hur det är att ligga med henne. Han beklagar sig också över att det är sån där typisk sak som man inte får säga i Sverige längre, fast att det är alldeles sant. Sedan konstaterar han att

”När gapet blir för stort mellan vad man bör göra, vad som är moraliskt korrekt, och hur det egentligen är, har vi problem.”

I princip håller jag med honom i den slutsatsen. Jag håller bara inte med om att det är han som ska berätta ”hur det egentligen är”. Den filosofiska klämmen till trots är nämligen alla hans utgångspunkter klart tvivelaktiga.

För det första tror jag inte för fem öre på att alla män alltid undrar hur det är att ligga med kvinnor som de träffar.

För det andra är jag övertygad om att i den grupp män och i den grupp kvinnor som Knausgård talar om finns en uppsjö betingelser baserade på vad som är ideal. Det är män i en viss ålder och med en särskild inställning till livet som undrar hur det vore att ligga med kvinnor som även de är i en viss ålder och dessutom sannolikt av en viss, så att säga, kvalité. Eller undrar Knausgård hur det vore att ligga med den kvinna han träffar och som uppenbarligen har allvarliga problem med sin personliga hygien? Någon som är gravt överviktig? Någon som är trans? Någon som är 93 år? Förmodligen inte, trots att de är kvinnor. Det är en särskild sorts kvinna från ett snävt och begränsande kvinnobegrepp som åsyftas och det handlar om fördomar och genusstereotyper snarare än biologiska drifter som män bara av naturen har. Eller undrar Knausgård hur det vore att ligga med sin mormor? Dotter?

För det tredje tvivlar jag inte på att Knausgård och andra dudes som honom funderar över hur det vore att ligga med kvinnor som uppfyller normen för vad en kvinna är även i situationer där det inte skulle passa sig. Om man är gift men går med polarna på en öl efter jobbet och den kvinnliga bartendern är snygg. Om man sitter i ett möte och den där kollegan som verkat tyst och grå visar sig ha oväntade kvalitéer. Alltså, det är inte moraliskt förkastligt att tänka tanken. Det är inte ens fel att tänka den nästan hela tiden. Det är bara fel om man agerar på det.

För det fjärde tänker kvinnor på hur det vore att ligga med män också. Och tja… Om sanningen ska fram gick det ju inte att skriva det här inlägget utan att fundera på hur det vore att ligga med Knausgård, även om jag inte känner mig det minsta lockad att prova. Det är liksom inte en manlig grej att ha sådana tankar, utan en mänsklig. Även här är tanken fri, men handlingen har konsekvenser.

För det femte blir det en smula bisarrt när Knausgård talar om den skandinaviska nymoralismen när han egentligen menar kvinnors lika värde. Genom att lyfta fram mäns objektifierande sextankar om kvinnor som något helt naturligt som det inte finns något som helst fel med normaliseras en objektifiering som redan är ett problem. Men problemet är inte tankarna utan att de framhålls som ”hur det egentligen är” i motsats till vad somliga anser vara ”moraliskt korrekt”. Tanken om att kvinnor är lika mycket värda som män går, enligt den logiken, stick i stäv med hur världen naturligt fungerar. Och så länge det finns en utbredd tanke bland många män att man kan ”bota” kvinnor som avviker från sin underordnade plats genom att ge dem kuk är knappast det största problemet att någon blir förbannad när en man i maktposition hävdar sin rätt att säga att kvinnor är sexobjekt.

Nyhetsplock

Att vara en genustjatare – ett inlägg om att kön spelar roll

Charlotte4 kommentarer

Magdalena Ribbing fick frågan hur man ska göra när man har någon i sin närhet som ständigt tjatar om genus. Frågeställaren skriver:

”Ett exempel är när jag talar om min son som ”honom”. Inte sällan kommer det då kommentarer som ”hen menar du väl” eller ”spelar könet någon roll?”.

Ribbing svarar, inte alldeles oväntat, att frågeställaren inte bör ”[s]lösa mer tid på motargument” utan bara helt sonika le ”älskligt och tomt” och jag håller fullständigt med henne. Nu gäller det genus, så jag vågar mig på en kvalificerad gissning att den som rättar anser sig befinna sig på moraliskt högre mark. Men så här: det är oförskämt att rätta folk för att de inte delar ens åsikter.

Och jag ska erkänna att jag blir lite provocerad när frågeställaren säger att genus framstår ”mer som en fanatisk religion än faktisk vetenskap”, men samtidigt är det ju uppenbarligen inte den vetenskapliga delen som hen ständigt konfronteras med utan den oresonliga åsiktsdelen. Den delen som oavsett vad hojtar att könet inte spelar någon roll.

Men grejen är den här: könet borde inte spela någon roll. Det är inte samma sak som att kön inte spelar roll.

Jag tycker att pojkar kan ha klänning och ser inget märkligt med det, men jag skulle aldrig ge en klänning i present till en liten pojke om jag inte visste att han önskade sig det. Jag tycker inte att det har betydelse vilket kön mina barn har men jag kallar dem pojke och flicka för det är så de ser sig själva. Jag har aldrig lagt någon större vikt vid att jag är kvinna, men det är likväl en viktig del av min identitet.

Kön har betydelse, både för hur vi själva uppfattar oss och för hur omgivningen uppfattar oss – vare sig vi vill det eller inte. Att köna – att benämna ”han” eller ”hon” – är inte per automatik destruktivt så länge man inte ser kategorierna som huggna i sten. Det är mer med verkligheten överensstämmande att säga att kön har betydelse än att påstå att det inte har det.

Sedan finns det vetenskapliga delar av genus som förvisso alltid mår bra av mer forskning men som ändå är att betrakta som fakta. Den viktigaste är, enligt mig, att det är större skillnad på flickor och flickor samt pojkar och pojkar än vad det är på flickor och pojkar. Det är större skillnader i allt inom grupperna än vad det är mellan grupperna – och de skillnaderna som finns mellan grupperna är väldigt små. Det finns alltså inte en biologisk grund som har skapat de skillnader som finns mellan män och kvinnor i samhället i dag. Det är istället våra föreställningar om genus som skapat de skillnaderna. Sedan bör det väl också påpekas att det hittills inte finns några som helst indikationer på att några av dessa skillnader kommer att lösas genom att rätta dem som könar. Särskilt inte om man gör det i den utsträckningen att någon måste be Magdalena Ribbing om råd för att slippa.

På en strukturell nivå är det diskriminering att ta kön i beaktande. Kön ska inte ha betydelse när man tillsätter tjänster, för löneutvecklingen, för betygssättningen, för fördelningen av makt, tid och pengar men faktum är att kön redan är en väsentlig faktor. Det är dock, som redan påpekats, inte könsskillnader utan föreställningarna om kön – genus – som avgör. Är vi inte medvetna om denna påverkan kan vi heller inte lindra effekterna. Om man till exempel har två likvärdiga kandidater för en tjänst kan kön mycket väl få spela in så att könsfördelningen blir lite jämnare och det behöver inte vara negativt. Medvetenhet om våra föreställningar om kön kan också göra till exempel så att män inte alltid ses som mer kompetenta utan göra oss uppmärksamma på när genus påverkar våra bedömningar.

Det är lätt att säga och lätt att tycka att kön inte spelar roll, men det är i bästa fall en grov förenkling och annars bara direkt felaktigt. Sånt ska man inte pracka på andra.

Uncategorized

När det är större att tänka rätt

Charlotte2 kommentarer

Som ni vet är jag med i diverse diskussionsgrupper med inriktning mot genus och som ni vid det här laget också vet är det långt ifrån alltid som jag känner mig särskilt hemma i de där grupperna. I dag var det någon på en grupp för genusmedvetet föräldraskap som ställde en fråga om medfödda betingelser. Hon funderade över hur det kommer sig att samma genusmedvetna människor som hävdar att kön bara sitter i normer och är något man socialiseras in i också kan ställa sig bakom transpersoners känsla av att vara felkönade. Tanken på om transpersoner inte skulle finnas i en värld där kön var helt oviktigt kom upp.

Inte alldeles oväntat brakade helvetet lös.

Någon menade att cispersoner minsann inte ska sitta och föra intellektuella diskussioner om transpersoners existensberättigande. Ordet ”transfobi” slängdes i vanlig ordning i väg. Folk kände sig så kränkta att de yrkade på att hela tråden borde stängas ner.

Och det är liksom där någonstans som jag känner vanmaktens raseri och bara vill ge upp att alls försöka hänga på diskussionsgrupper för genusfolk för vad i helvete håller de på med? Det är så viktigt att man håller sig inom de snäva ramar som det ”fria” genustänket skapat att första som ens vågar sig i närheten av gränserna får en pöbel på sig. Jag har också blivit kallad transfob. Det var när jag, i mitt eget tycke lugnt och sansat, försvarade några andras rätt att inte använda ordet hen om de inte kände sig bekväma med det. Till saken hör dessutom att alla de som inte ville använda hen var överens om att om de träffade någon som såg på sig själv som hen skulle de givetvis respektera det och att alla hade rätt att använda det om de så ville. Grejen var bara att de inte kände sig bekväma med att använda det ex tempore. När jag menade att det måste vara deras rätt att inte använda ordet och att det knappast var något att bråka över blev vi allihopa beskyllda för att vara transfoba troll som inte hade där att göra.

Dagens katastrofala fråga rörde inte transpersoners existensberättigande. Inte överhuvudtaget. Det var en känslig, smart och relevant fråga om genus. Är det något som transpersoner visar så är det ju nämligen att kön inte alls är så enkelt som att vi skolas till att vara man eller kvinna. Om så vore fallet skulle ju ingen kunna felkönas för det skulle bara vara att ”skola” den personen till att matcha kön och det går inte. Jag vet inte vad det är som gör att jag känner mig som kvinna, men jag är innerligt tacksam för att jag även inför omvärlden är kvinna och aldrig har behövt slåss för min rätt att vara det. Det skulle vara lätt för en sådan som mig att ta för givet att allt det som gör att jag definierar mig som kvinna är sådant som samhället lagt på mig för jag har aldrig upplevt den konflikt som blir när man felkönas. Så är det dock inte för alla.

Det kan inte råda några som helst tvivel om att vi föds med könskomponenter som går bortom det biologiska könet. Däremot är det mycket oklart hur de komponenterna ser ut. Ofta kallas de mentalt kön och är det kön man själv upplever sig som. Att vara kvinna eller man är dock inte det samma i dag som det var för 500 år sedan eller vad det är i andra kulturer. Det vi kallar ”man” och det vi kallar ”kvinna” är bundet till tid och rum och det har aldrig funnits bara två genus – två binära vägar att vara manlig eller kvinnlig. Det där är grymt komplicerade grejer utan självklara svar. Som jag ser det är det enda man kan göra att lyssna på dem som känner att de hamnat i kläm, att respektera att andra inte upplever kön på samma sätt en själv och att vara öppen för nya perspektiv. Inget av det är dock liktydigt med att skrika transfob.

För nej, ingen borde diskutera transpersoners existensberättigande. Det borde vara alldeles självklart att samma rättigheter ska gälla alla oavsett kön, sexuell läggning, inställning till LOL-cats och whatever. MEN nota bene! Det är inte per definition transfobiskt att filosofera över genusöverskridande eller att diskutera faktorer bakom kön och genus. På ett fundamentalt plan handlar det om något så enkelt som att alla vi som uppfyller cisnormen behöver lära oss om hur det är att inte göra det (vare sig vi vill eller inte). Ingen vill dock vara transfob och så länge andra cispersoner anklagar folk för att vara transfob för vad som uppenbart är ärliga och uppriktiga funderingar kommer vi bara åstadkomma en terrorregim av korrekta saker att säga och nackskott för alla dem som tänker fritt. Det handlar inte om att skapa ett trevligt debattklimat (det finns inget att debattera) utan att skapa ett fritt och öppet diskussionsklimat (för det finns massor att diskutera). Skräm inte nyfikna till tystnad.

På ett annat plan handlar det om möjligheten att vetenskapligt undersöka genus. Jag menar på intet sätt att det var vad som gjordes i gruppen för genusmedvetet föräldraskap, men jag hävdar med bestämdhet att det var ett litet spår av sådant tänkande. Ett ifrågasättande – inte av transpersoners existens utan av alltför många människors förutfattade meningar om vad genus är. Gränstrakten mellan genus och biologi är svår och behöver utforskas mer. Det kommer att gynna oss alla, men kanske främst dem som inte är cis. Vi ska inte ta saker för givet.

 

 

Nyhetsplock

Kampanjen som slog fel

Charlotte4 kommentarer

Den eminenta tidningen Borgåbladet publicerade i dag en artikel om en ny kampanj om jämställda arbetsplatser. Tanken med kampanjen är (och det tog mig jämt avrundat 42 minuter att lista ut vad i hela friden kampanjen går ut på) att ungdomar ska uppmuntras att inte fastna i könsstereotypa yrkesval. Det är en jättebra tanke. Men så kom man på att man skulle illustrera den tanken med den här bilden:

alapaalla

Och alltså. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Kampanjens slogan är ”Välj yrke med knoppen, inte med kroppen” – även den fullkomligt obegriplig. För vad slogan och bildmaterial insinuerar är ju att den sneda könsfördelning i yrkeslivet beror på att vi väljer yrke med könet. Att det finns någonting i vår kropp som driver oss till att välja på ett visst sätt. I själva verket är det ju precis tvärtom. Hela vitsen är ju att det INTE finns något i vår kropp som gör att vi väljer yrken enligt traditionella mönster utan att allt det sitter i knoppen. Det är där de fördomar och stereotyper som driver valen växer och frodas.

Dessutom är bilden (och det finns alltså en motsvarande med en tjej också – med sitt eget, inte en mans, huvud mellan benen) dragen ur en jargong rotad i mansnorm och heteronormativitet. Alltså; det finns skämt om hur män tänker med kuken men inga om hur kvinnor tänker med vaginan. Om vi inte går tillbaka till 1800-talets medicinska teorier förstås, då man menade att kvinnor inte kunde tänka så bra eftersom det blod som behövdes i hjärnan var i livmodern och äggstockarna. Men tja. Något säger mig att det är skämt om att tänka med sin dumb-stick snarare än 200 år gammal medicinsk facklitteratur som har legat till grund för bilden ovan.

Som om det inte vore nog med att sloganen är obegriplig, bildmaterialet är obscent och provocerande och båda är direkta vantolkningar av budskapet har kampanjen en hemsida. På den uppmuntras ungdomar (typ högstadieelever) att göra egna animationer. Jag säger de igen: de uppmuntrar ungdomar att göra egna animationer. Det är ett kardinalfel. Få saker är lika säkra att barka käpprätt åt helvete som att be ungdomar göra kul animationer. Särskilt när man ska använda bilder av sig själv (läs: någon man vill jävlas med).

tystkropp

Rubriken är dessutom ”Tysta ner kroppen”. Alltså. Ungdomar i dag borde uppmuntras att lyssna på sig själva, lyssna på sina kroppar och låta hela jaget få avgöra vilka yrken man vill söka sig till. HELA GREJEN ÄR JU ATT MAN INTE SKA TYSTA SIG SJÄLV! Att ha en kampanj om hur man inte ska följa sitt kön som börjar med att man ska ange könstillhörighet för att göra animationer… *implode*

Ok. Ok. Jag ska här inflika att det är lysande att kampanjen finns på felfri svenska (vilket är långt ifrån en självklarhet). Dessutom kommer de med en hel del vettiga tips, som att uppmuntra eleverna att praoa på ett ställe som domineras av det motsatta könet. Men ja, det förutsätter ju att alla elever känner sig bekväma med sitt biologiska kön. Vi fortsätter.

En av de viktigaste sakerna en sådan här kampanj skulle kunna erbjuda är relevant, saklig och enkel fakta. Det tänkte säkert de som gjorde kampanjen också. Därför slog de upp rubriken: ”Endast var sjunde finländare har ett jämställt yrke”. Det är en rubrik som säger absolut ingenting. Vad är ett jämställt yrke? Hur har man kommit fram till att det gäller var sjunde finländare? Och framförallt: vad har det för relevans? Och med risk för att jag fullkomligt överskattar min egen förmåga här, men om jag har svårt att lista ut vad som menas så tänker jag mig att den högstadieelev som läser kommer att ha ännu svårare. Att döma av texten är ett jämställt yrke ett yrke där könsfördelningen är hyggligt jämn, men har det någon relevans om det är den enda faktorn? Kanske lönen inom yrket likväl följer kön? Kanske karriärmöjligheterna följer kön?

För vuxna finns det också ett test med fem frågor.

testpaalla

När jag ser en kvinnlig elmontör tänker jag ”vad fint att elmontören kunde komma”. Vad hade de tänkt skulle vara ett rätt svar här? Att kvinnor är extra noggranna eller va?

Jag förstår verkligen inte hur man kan göra så här många feltänk i en och samma kampanj. Det måste vara något slags rekord. Vad tänkte de med (pun intended)? Precis som Micaela hade jag velat vara flugan på väggen när de kom fram till den här kampanjen. Vad ratade man för att komma till att det här var bästa alternativet? Och det är så vansinnigt synd för det här är otroligt viktiga frågor. Det är livsviktigt att ungdomar får veta att världen är deras, att de inte måste anpassa sig efter några färdiga mallar och att anledningen till att det fortfarande ser ut som det gör i arbetslivet är att tidigare generationer inte har fått den chansen de nu har att lyssna till sig själva. Om man så sitter hemma och konverserar med sin vagina eller inte.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Om de där berömda kvinnliga vikingarna

Charlotte1 kommentar

Det började igår med att Hannah tipsade mig om den här artikeln, från Tor, med rubriken ”Better Identification of Viking Corpses Reveals: Half of the Warriors Were Female”. Jag tjoade, först ganska tyst för bara mig själv och de inom 150 meters radie, sedan även på Twitter och på bloggens Facebooksida. Där skrev jag

”Osteologiska undersökningar av vikingatida skelett visar att hälften av krigarna var kvinnor.”

Detta dristade jag mig till för att jag hört något liknande tidigare och läst liknande saker förr. Artikeln på Tor, som i övrigt är inriktad mot fantasy och science fiction och vad kidsen skulle kalla ”right up my alley”, var den första artikeln jag stött på som tog ett populärvetenskapligt grepp utan att för den skull helt släppa verklighetsförankringen. Jag älskade den för att den motsade det där naturliga hemmafru-tjafset som folk kommer med alltför ofta. En kollega i Sverige, Sara Ellis Nilsson (som för övrigt håller på med en otroligt spännande avhandling om helgonkult och kristnande), länkade den ursprungliga artikeln och opponerade sig mot min hastiga formulering. På Twitter sammanfattade hon sedan artikelns kärna på ett sätt som förtjänar att upprepas:

Det där är alltså vad vi vet och vad vi inte vet. Av 14 gravar som undersökts har sex visat sig tillhöra kvinnor och sju män (en gick inte att avgöra). Samtidigt visar kommentarerna under artikeln på Tor hur många inte har rätt kontext för att förstå fynden, eller vägrar lyssna ens när de är förpackade i ett lätt paket. Någon menar till exempel att varenda kotte vet att hela grejen med att vikingarna gjorde räder är en myt, någon annan hävdar  att urvalet är för litet och flera drar av någon outgrundlig anledning upp feminister.

So what’s the fuss?

Den första vågen av vikingar som anlände till vad som nu är England var kända för att vara krigare. Till skillnad från senare vikingafärder och vikingafärder till andra områden är det ingen myt att de här vikingarna faktiskt gjorde förödande räder. Klostret i Lindisfarne brukar anges som det först kända målet och ödelades 793. De första vikingarna som seglade mot England var inte fredliga handlartyper. Det är också därför som man sett just de här vikingarna som manliga. Man vet att det var strider. Strider är som bekant ingen plats för kvinnfolk. I gravarna har man dessutom hittat manliga attribut, typ sköldar och svärd, och således har gravarna via gravfynden tolkats som mansgravar. Det nya med just den här forskningen är alltså omvärderingen av könsfördelningen. Av vikingarna som kom till England verkar det som om könsfördelningen var hyggligt jämn (mellan 30 och 50 % var kvinnor). Det hände också att även kvinnor fick ”krigarbegravning” vilket förstås antyder att kvinnor deltagit i strid med annat än att ha maten färdig när mannen kom hem. Omvärderingen baserar sig på osteologi, alltså skelettstudier, vilket är ett betydligt säkrare sätt att fastställa kön än fynd (om vi inte leker med tanken att genus varit flytande och att biologiskt kön inte avgjorde genus men världen är inte redo för det ännu). 14 gravar är rätt bra för den här tiden och själva kärnan i studien, omtolkningen, rubbas inte av att det inte var fler gravar.

Det är inte första och säkert heller inte sista gången som nutida genus tillåts förvränga resultat. I Sverige är Bäckaskogskvinnan ett lysande exempel och man har tidigare avfärdat myten om att stenålderns män var jägare och kvinnor samlare. Att ifrågasätta tidigare tolkningar är så otroligt viktigt. Att inte ta något för givet bara för att det verkar rimligt utgående från dagens ordning. Jag kan inte ens sätta ord på hur viktigt det är, inte minst med tanke på dagens diskussioner om vad som är ”naturligt” för kvinnor att göra och den förankring som vissa söker göra i historien för att fortsätta hålla kvinnor utanför. Det här är viktig forskning för den utmanar vårt sätt att tänka.

Studien i fråga, bedriven av Shane McLeod, resulterade i artikel, ”Warriors and women: the sex ratio of Norse migrants to eastern England up to 900 AD”, i den vetenskapliga tidskriften Early Medieval Europe redan i juli 2011. När jag plockade upp den (eller snarare en artikel om den) i går hade jag inte alls förstått att den rönt sådan uppmärksamhet i media på annat håll, nu, tre år senare. Inte heller tyckte jag att det var något sensationellt med själva fynden eller den ursprungliga artikeln utan jag fastnade för den populärvetenskapliga beskrivningen. Fastnade i det lätta i att länka en artikel med en bild på stridande blondin snarare än en vetenskaplig artikel bakom betalmur. Det är dagens vetenskaps problem i ett nötskal. Det som kommer ut till media är förvrängningar av resultaten. Lite upphottat. Lite mer lättsålt. Lite fler bilder. Originalet kommer man inte åt annat än från ett universitetsbibliotek med rättigheter.

female Viking warriors proof buried with swords bones rape pillage Vikings TV show

Från Tor!

Ja, och i dag gav Kaisa Kyläkoski mig en länk till en artikel om hur det kommer sig att McLeods forskning först nu uppmärksammas i mainstream media. Någon har fått tag i det och sedan fortsätter alla bara (jag inkluderat) att citera varandra utan att kontrollera McLeods artikel. Så: jag kollade inte heller McLeods artikel utan bara artikeln på Tor, trots att jag normalt brukar vara väldigt noggrann med att inte göra sådant förhastat. Eftersom jag läst liknande saker tidigare gjorde jag bedömningen att det var en korrekt återgivning.

Men ska man vara petig, och det ska man, så är det inte en korrekt återgivning. Den är sexig och catchig, men inte korrekt. Hälften av dem som anlände bland den första vågens vikingar kan ha varit kvinnor, även på den tiden när vikingarna gjorde tvättäkta vikingaräder. Det finns också gravar som har felkönats på grund av vad den döde begravts med (man förväntar sig broscher i kvinnogravar *pfft*) och även kvinnor kunde begravas med krigarattribut. Egentligen är det synd att snedtolka så som bland andra jag gjorde (en tolkning grundad i den förlegade tanken att viking och krigare är synonymer; det finns vikingar och så finns det vikingakvinnor (goddag, mansnorm!)) eftersom sanningen räcker bra.

Sanningen räcker. Särskilt när det gäller medeltidshistoria.

Kulturkrockar

Om det där med att använda nya ord och att vara normbrytande

Charlotte4 kommentarer

Jag försökte förklara för min högt vördade älskade make vad diskussionen om snoppbarn och snippbarn gick ut på. Han tittade på mig med en sån där min som någon har om man försöker förklara för dem hur grisar gör när de flyger.

Det är så jävla svårt det där med nya ord.

Och tja. Jag älskar ju språk. Jag älskar föränderligheten i språket, hur det anpassas efter användarna men också hur det ibland är begränsande och leder in på vissa spår för att orden inte räcker till för nya. Det är fascinerande. Inte heller tycker jag att man ska vara rädd för att använda nya ord eller så. Nej, språket blir vad vi gör det till.

Samtidigt verkar det ibland som om vissa ord – och nu tänker jag främst på sådana som har kommit i kölvattnet av det stigande intresset för genus – är lätt krystade uppfinningar eller, en bra dag, überteoretiska konstruktioner. Många ord börjar förstås just som sådana innan de sakta men säkert normaliseras och blir oumbärliga. Men jag tänker så här: Om man till exempel kallar sitt barn för snopp- eller snippbarn (vilket jag nu känner mig nödgad att påpeka att man givetvis är fri att göra) så sänder man ut signaler till omvärlden om sig själv. Man gör ett statement om sig själv och sin syn på världen. Man sätter sig själv i en kategori.

Som vuxen är det säkert lättare att acceptera att man genom sitt ordval kategoriserar sig. Det är ett val man kan göra och stå för. Men när vi uppfostrar våra barn till små normbrytare (vilket jag är helt för!) så gör vi dem en björntjänst om vi inte också utrustar dem med verktyg att tackla vad som kan komma att hända dem. Till exempel kommer de allra flesta barn  att i något skede börja skämmas. Det är en kulturell grej som utvecklas, och som ska utvecklas, hos oss alla. Som förälder tror jag inte man kan göra något åt att skamkänslorna utvecklas (de behövs för empatin också), men jag tycker att man ska arbeta för att barnen lär sig att hantera dem och övervinna dem. En av de första identiteterna som utvecklas hos barn är könsidentiteten, då barnet börjar se på sig själv som pojke eller flicka – eller åtminstone fundera kring vad som är vad och varför. De grubblar över vad som förväntas av dem. Det är säkert många föräldrar som sett att just förväntningar kring kön är en av de där grejerna som väcker skamkänslorna.

Och kanske är jag bara inskränkt, men jag tror att det är viktigt att låta barnet följa normerna om det känner sig tryggare så. Visst kan man uppmuntra till att testa nya saker, på samma sätt som man uppmuntrar till att testa nya maträtter, men det måste få vara på barnets villkor. Personligen tror jag att det är jätteviktigt att barnet också får veta vad som är inom normerna, särskilt när det börjar skämmas för saker. Jag ser inget problem med att diskutera med mina barn kring vad som förväntas av pojkar respektive flickor, även om jag förstås noga påpekar att de själva är fria att göra som de vill.

Till exempel ville Vilho en dag prova nagellack. Han hade det på på dagis men blev retad och skämdes så mycket att han bara var en liten knut av skam när jag kom och hämtade honom. Jag sa inte till honom att pojkar inte kan ha nagellack (förstås, doh-oh) utan visade honom bilder på pojkar med nagellack och så att man kan och man får ha nagellack fast man är pojke, men att alla kanske inte vet det. Jag talade med honom om hur många tycker att pojkar inte får ha nagellack, men sa också att jag tycker att de har fel. Jag har också talat med barnen om varför en del kvinnor täcker sitt hår, varför alla gjorde det även här i Finland förr i tiden, att bara pojkar fick ha byxor och bara flickor fick ha klänning, om långt hår och kort hår, smink och så vidare.

Ibland går jag så långt att jag varnar, och då särskilt Vilho eftersom han är äldst. Det kan vara till exempel när vi är på affären och ska köpa honom nya kläder och jag föreslår en viss tröja som jag tycker är snygg. Om jag vet att det är en tydlig ”flicktröja” (ni förstår vad jag menar va?) så säger jag ibland det. Jag frågar honom om han tycker att den är för flickig eller om han vill ha den. Och jag gör det inte för att trycka in honom i en mall utan för att skydda honom. För att andra kommer att se och uppmärksamma vad som är ”flickigt”. För att han ska kunna vara beredd på det och beredd att stå för vad han vill ha. Och för att han ska slippa stå där, i sin nya fina tröja och skämmas för att han inte förstått att han har en flicktröja. Oftast skiter han förstås fullkomligt i om något ser flickigt ut om han vill ha det. Andra gånger rater han saker omedelbart för att de ser flickiga ut. Grejen är att det måste vara upp till honom själv att avgöra vad han känner sig bekväm med.

Genom orden som vi använder om barnen och till barnen så ger vi dem verktyg att hantera omvärldens oförstånd. Mina ungar vet att man ”förr i tiden” inte fick göra som man ville och att vissa människor är fast där. De är i de flesta fall beredda att borsta av sig syrliga kommentarer, men det finns också fall då de helt enkelt känner sig väldigt obekväma med vissa saker som manifesterar kön (som färger, till exempel). Ibland förstår de inte helt själva varifrån känslan av olust och skam kommer men de plockar upp vibbar snabbare än NSA skannar tweets. De känner på sig att de gör något som inte förväntas av dem men förstår inte alltid varför. Jag ser det som min uppgift att vara öppen med dem om varför. Att inte klappa dem på huvudet och säga att det inte är någonting – att känslan de plockat upp var en felsondering –  utan att förklara och uppmuntra dem till att inte bry sig.

Därför tänker jag också att barn som lär sig att använda ord som snoppbarn istället för pojke, eller hen istället för hon/han bör få vara förberedd på att barnet kommer att kategoriseras (förmodligen under ”hjärntvättad feministunge”) och högst troligt bemötas med oförstånd. Även om man som förälder tycker att ordet är självklart bör man ta i beaktande det faktum att större delen av världen inte gör det. Inte resignera, men acceptera. Om ni förstår hur jag menar.

 

Historikerns historier

Normbrytarhistoria

Charlotte4 kommentarer

Det finns en stark tendens att tro att vi lever i den första och största av normbrytartider, som om tidigare århundradens människor levde med samma gamla statiska normer som ingen vågade bryta mot.

Det här är Anna Hujdus, fotograferad i Göteborg på 1880-talet. Anna vann förvisso inte Eurovision Song Contest, men kanske ändå kan säga oss något om normer och revolutionärt brytande mot dem.

Historikerns historier

Det föränderliga könet och osmanska riket

Charlotte3 kommentarer

En av dem som var keynotes på förra veckans konferens om förmodern lust var Dror Ze’evi. Han talade om det osmanska riket och om hur kön kunde förändras, men att genus var mer beständigt. I den medicinska litteraturen i osmanska riket rådde det nämligen inga tvivel om att en-köns-modellen (som vi ju talat lite löst om tidigare) var förhärskande. Det fanns män, och kvinnor var varianter av män. Livmodern och vaginan var underutvecklade testiklar och penis. Eftersom kroppen var uppbyggd av de fyra elementen (främst luft och eld för män och vatten och jord för kvinnor) behövde kroppen en balans för att upprätthålla rätt kön. Blev balansen fel var det möjligt att kvinnor blev män och tvärtom.

Särskilt inom islam fick det inte finnas några mellanting. All religionsutövning inom islam går ju i princip ut på skillnader mellan könen, där män och kvinnor ber på olika sätt och på olika ställen. Dror Ze’evi ställde sedan den tydliga dikotomin inom religionen mot den klara ambivalensen inom litteratur och konst. På bilden ser ni ett exempel på ambivalensen. Två män och en kvinna är avbildade.

20140409-110440.jpg

Att avgöra kön genom att bara titta på bilderna var helt omöjligt, åtminstone för mig. Jag gissade fel på i princip alla. Grejen är att de markörer för kön som vi är vana vid att se i princip saknas på de här bilderna, och att det var ett medvetet val. I det osmanska riket fanns det en imponerande mängd grupper som bytte kön – eller åtminstone rörde sig i något sorts gränsland mellan man och kvinna – samtidigt som den formella religiösa indelningen mellan män och kvinnor var strikt. Flera diskurser samverkade.

Dels fanns det förstås eunucker – kastrerade män – som var ansvariga för att övervaka palatsens kvinnor. Dels fanns det unga pojkar som uppfostrades som kvinnor för att bli dansare. Sedan fanns det också unga slavpojkar vilka de äldre männen vid palatsen utnyttjade sexuellt men som senare i livet utbildades till härförare och regenter. Ze’evi talade också om sufi – en sorts mystiker som genom dans utövar religion och som genom sexuella uttryck inte lät sig kategoriseras strikt som män.

Dror Ze’evi återknöt också till vad Faramerz Dabhoiwala hade talat om några dagar tidigare, nämligen den första sexuella revolutionen i början av 1800-talet. När det osmanska riket öppnades upp för västvärlden hade väst redan genomgått denna första sexuella revolution och fått de könsstereotyper och indelningar vi bär med oss delar av än i dag. En av de starkaste idéerna är den om att det är uteslutande kvinnligt att bli penetrerad och att det är ett brott för en man (vilket det alltså var, vi ska återkomma till det en annan gång) om han intog den positionen. De grupper i osmanska riket som rört sig i det faktiska gränslandet mellan manligt och kvinnligt sågs inte med blida ögon av västerlänningarna som hånade vad de såg – trots att dessa grupper egentligen inte tillhört de utsatta i samhället utan eliten. När den nya sexmoralen kom in i det osmanska riket var det således inte som en utveckling i samhället i sig utan som ett färdigt åsiktspaket i kontrast till tidigare kulturyttringar, något som fortfarande är svårt att förhålla sig till.

Den som är intresserad av att veta mer kan med fördel läsa Dror Ze’evis bok Producing Desire – Changing Sexual Discourse in the Ottoman Middle East 1500-1900. Är den ens i närheten av lika bra som hans föreläsning är det väl investerade slantar att införskaffa den!