Etikett: Genus

Historikerns historier · Kulturkrockar

Kvinnliga masterminds och det där med att nå till toppen

Charlotte22 kommentarer

I går gjorde jag mitt allra första försök att lyssna på podcast. Det var långt ifrån så där avslappnande och befriande som andra verkar tycka, för jag hann inte långt in i programmet (BBC History) förrän jag liksom bubblade av kommentarer, invändningar och personliga påhopp mot talaren – som jag inte ens kommer ihåg namnet på. Kanske har det inte så stor betydelse vem han var, för han var egentligen ganska så nyanserad och vettig, och jag tänker i princip inte opponera mig mot hans resultat. Grejen är den att han hade skrivit en bok om masterminds – alltså folk som är riktigt bra på något – och så föreslagit någon sorts syntes kring vad det är som skapar ett mastermind. Han menar att det inte finns något i hjärnan som skiljer ut vissa genier från vanliga dödliga, utan att ett mastermind är beroende av att personen verkligen är dedikerad och att det finns några svårigheter på vägen som triggar dedikationen.

Allt det där är ju intressant och plausibelt men jag har fastnat i en av hans första meningar, den där som var svaret på hur han hade gått tillväga för att välja ut de personer han skulle undersöka. Han hade nämligen helt sonika tittat på vem som åstadkommit något. Visst, det är säkert en relevant metod för honom men allt jag kan tänka på därefter är att det automatiskt utesluter alla kvinnor fram till det senaste århundradet. Det är oroväckande många som sagt till mig att anledningen till att kvinnor saknas i historieböckerna är att kvinnor helt enkelt inte åstadkommit något, ett enkelt missförstånd om man stirrar sig blind på en särskild sorts resultat. För vad det handlar om, anledningen till att det inte finns kvinnliga masterminds genom historien, är att det förutom dedikation och tillräckligt med svårigheter för att öka dedikationen faktiskt också krävs tillfällen att överkomma svårigheterna och en socialt förankrad möjlighet att leva ut sin vilja. Det har kvinnor inte haft.

Och i dag, när de formella hindren för att kvinnor ska bli masterminds är borta, finns precis samma tendenser att betrakta män som potentiella genier och kvinnor som goda vapendragare kvar. Det här är ett oerhört komplext problem, för om man i dag skulle sätta sig ner och göra vad han den där jag inte kommer ihåg namnet på har gjort och sortera ut masterminds enligt vad de har åstadkommit så skulle det fortfarande vara väldigt få kvinnor på den listan. Jag vägrar tro på att kvinnor är sämre än män. Det faktum att kvinnor gått förbi män vad gäller utbildning så snart de släpptes in på universiteten talar emot en sådan förklaring. Inte heller tror jag att män (åtminstone inte i dagens jämställda Norden) på något sätt medvetet skulle framhäva sig själva på kvinnors bekostnad – i alla fall inte mer än vad kvinnor medvetet gör på mäns bekostnad. Nej, jag tror att det låga antalet kvinnliga masterminds beror på en snirklig väv av fördomar, taskiga kompromisser och förväntningar på vad män och kvinnor borde göra.

Många säger att kvinnor helt enkelt inte har dedikationen i samma utsträckning som män. Att det är biologiskt betingat att män är mer tävlingslystna och därför når längre. Alla som varit i ett stall borde förstå att något inte är riktigt rätt med den förklaringen. Stall är nämligen fulla av små förväntansfulla flickor (85 % är av ryttarna i Sverige är kvinnor) som är dedikerade nog att tillbringa all sin vakna tid med att utföra skitsysslor utan betalning, bara för att få vara där. Om vi leker med tanken att det bara är hälften av de där flickorna som drömmer om en karriär som proffsryttare och att den andra hälften tycker att det räcker att hobbyrida borde det bli en ansenlig mängd kvinnliga proffsryttare. På Svensk Galopp meddelar man glatt svenska tjejer hållit sig framme för bland de 20 bästa jockeyna i Sverige finns inte mindre än sju tjejer. Samma tendens finns i nästan alla delar av hästsport; bland proffsen dominerar männen. Vad hände med alla de där unga tjejerna som drömde om en karriär inom hästsport?

Hästsport kanske är ett av de mest extra exemplen, men trenden finns även inom de flesta andra yrken. Ska man döma av hur könsfördelningen såg ut i skolkören, eller i uttagningarna till talangprogram borde musikervärlden vara fylld av kvinnor. Ändå finns det fler manliga proffsmusiker. Inom sjukhusvärlden och universitetsvärlden finns det förvisso kvinnor på alla nivåer, men andelen kvinnliga överläkare och professorer är beklämmande om man jämför med hur många kvinnor som gett sig in på de banorna. Vad händer längs vägen?

Jo, det kommer in barn i bilden. Om ett par får två barn och är föräldralediga i totalt fyra år med dessa två barn och det är kvinnan som sköter den föräldraledigheten kommer hon att automatiskt vara fyra år efter honom i karriären. Man skulle kanske kunna tro att det skulle vara ett starkt argument att någon redan satt sin karriär på paus i fyra år när man senare i livet börjar förhandla om kompromisser som att gå ner i arbetstid för att kunna möta barnen efter skolan och vabba, men i stället verkar det som om de där åren tenderar till att göra kvinnan ännu mindre lämplig för karriär – hon har genom sin erfarenhet lättare att sköta barnen och fortsätter att göra det. Gapet mellan kvinnans och mannens karriärer växer och i takt med att hon får ännu mer erfarenhet av barnskötande och han klättrar uppåt på karriärstegen blir sannolikheten att han ska vilja avbryta och hon ska våga göra något åt sin gnagande känsla av otillfredsställelse mindre.

Jag inser att det för många familjer kan funka väldigt bra att följa mer traditionella mönster. Vi gör det, av ekonomiska och praktiska skäl. Det är vårt enda sätt att få vardagen att fungera och jag ser inget principiellt problem i att det blir traditionellt – i varje enskilt fall. Men någonstans börjar alla dessa enskilda fall skapa så starka normer att de inte går att bryta trots att en viss familj kanske skulle vilja. Pressen att göra vissa val, de ekonomiska konsekvenserna av att ha mannen som tjänar mer hemma är överväldigande och då har vi ett stort problem. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; att för varje kvinna som vill komma framåt måste det till en man (i ett beklämmande heteronormativt uttalande) som tar ett steg bakåt. För varje familj med en mamma i karriären behövs det en pappa som inte tycker att karriär är så hemskt viktigt. Jag tror att ett av de stora problemen i dag är ett det i vårt samhälle ses som det ultimata att man tar för sig, att man är framåt och att det dessutom finns en underton av att dessa positiva egenskaper är manliga. Så länge det både premieras att ta för sig och ses som manligt att ta för sig kommer kvinnan att dra det kortaste karriärsstrået. Det är inte problematiskt för att man på pin tji måste bryta traditionella mönster. Det är problematiskt för att alla de kvinnliga masterminds som drömmer om att få komma ut tvingas till kompromisser som håller dem instängda. Och för att alla de män som inte vill göra karriär, inte vill ta för sig och alltid sikta på störst, bäst och vackrast, tvingas uppfylla förväntningar de inte vill ha och missar att se sina barn växa upp.

Jag menar inte att det finns några lätta lösningar eller rätta svar, men jag tror att det är viktigt att öka medvetenheten för sådana här frågor. Säkert finns det många som suckar (men som inte har orkat läsa ända hit) och menar att det är en del av den där berömda feministiska planen att ta över världen att tro att det skulle finnas potential för kvinnliga mastermind, alternativt några hinder för kvinnor att göra vad de vill. Förutom att ett sådant synsätt visar på inte bara en konspiratoriskt läggning utan också undermåliga historiekunskaper visar det på en oförmåga att tänka lite längre. Betänkt exempelvis att den kvinnliga formen av det manliga ordet ”master” är ”mistress”. Betänk att den kvinnliga formen av ”läkare” är ”sjuksyster”. Betänk att den kvinnliga formen av ”professor” är ”professorska” och syftar på den som är gift med en professor. Vad säger det om den underliggande synen på kvinnans chanser att nå toppen?

Kulturkrockar

Om mode för män och jämställdheten

Charlotte10 kommentarer

Jag fick den väldigt intressanta frågan om jag tycker att det är skillnad på Finland och Sverige kring det där med att det är deprimerande dåliga klädreor för män. Rent tekniskt sett är det väl inga större skillnader. Även här i Finland dominerar HM och så finns KappAhl och den inhemska kedjan Seppälä som alla har en liten herravdelning med begränsat utbud och klart högre priser än motsvarande på damkläder. Även här i Finland finns det dyrare affärer så som Zara – som har en utmärkt herravdelning dit reorna aldrig tycks nå – och även små specialaffärer endast för män där sockorna kostar 9.90 euro paret.

Den stora skillnaden mellan länderna ligger istället i inställningen till mode för män. Det finns en sorts allmän uppfattning här i Finland att svenska män är gay eftersom de inte bara klär sig i färger som matchar och kläder som sitter rätt utan även luktar gott, och den vardagliga homofobin i det här landet motsvarar vad man skulle förvänta sig av USA:s kristna extremhögers knatteliga. Det finns, enligt mig, ett motstånd mot att ens försöka klä sig snyggt om man är man, för män gör inte så. Dessutom har jag den på synnerligen vag statistiskt grund fattade uppfattningen att det är ännu vanligare att fruarna köper kläder till sina män här än vad det är i Sverige, och nu menar jag alltså inte en skjorta i födelsedagspresent utan hela tjobänget liksom – från strumpor till mössor. Det verkar också vara en allmän inställning att den ordningen är helt på sin plats. Eftersom kvinnan ändå är den enda som vet hur tvättmaskinen fungerar, vad de mystiska tecknen på tvättrådslapparna betyder, hur man fäller upp en strykbräda samt besitter de nedärvda kunskaperna om Det Rätta Sättet att vika kläder faller det sig helt naturligt att hon också är den som införskaffar kläderna. På så vis förbehåller hon sig rätten att idiotförklara mannen om han har klätt sig i något hon inte tycker passar, samtidigt som han får förminska henne eftersom det enda hon förstår sig på är mode och det ändå är meningslöst. Lite som Chucky Påklädningsdockan.

Så jag tror att det här med kläder och mode är ganska nära kopplat till öppna diskussioner om jämställdhet och könsroller, och där har Sverige nått så oerhört mycket längre. Män som är mer jämställda (eller män som hör till den klart rikare delen av samhället – vilket inte nödvändigtvis är samma sak) verkar mer intresserade av att både klä sig snyggt och att klä sig själva. Det är väl den stora skillnaden.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Jag bestämmer över min egen kropp!

Charlotte1 kommentar

Jag vill förstås att Tilda (och Vilho med för den delen) växer upp stark och självständig, med en orubblig tro på sitt eget värde, så det är klart att en liten del av mig blir glad när Tilda sätter händerna i sidan och med eftertryck deklarerar att det är hennes kropp och att det minsann är hon som bestämmer om den.

Men hon fick inte gå ut i bara nattlinnet och nya bootsen i alla fall.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Klädrea för män

Charlotte15 kommentarer

Efter att ha spenderat så många timmar på mellandagsrea att jag hann gå från stadiet där man aktivt letar efter något trevligt fynd till stadiet där allt förvandlas till ett sjukt social experiment om hur man lockar fram det sämsta hos människosläktet funderar jag på det här med kläder för män. Min man är en av de där, nu för tiden ganska många, männen som gillar accessoarer, bryr sig om sitt utseende och som gärna shoppar kläder. Att komma med honom för att shoppa är deprimerande. Inte så där som somliga män som shoppar med sina fruar skär-hellre-upp-mina-handleder-för-nu-missar-jag-hockeyn-och-det-där-är-fanimej-samma-jävla-byxor-hon-testade-för-fyra-timmar-sedan utan för att utbudet är fullkomligt värdelöst.

Och i ett samhälle där man beskyller kvinnor för att vara utseendebesatta våp och män för att vara ointresserade slackers ger klädaffärerna tydliga indikationer om att det är den rätta världsordningen. Redan för små barn är ”flickavdelningen” betydligt mer omfattande, varierande och inspirerande och dessutom drastiskt billigare än ”pojkavdelningen”. När man kommer upp bland vuxenkläderna har det gått så långt att det inte längre finns en damavdelning; det finns en affär full med damkläder och en liten, sketen herravdelning. Med tanke på hur många frustrerade hyggligt modemedvetna män som suckande plockar bland de tre par herrskor som kommit ut på rean till det facila priset av 79 euro per par och sneglar på hylla efter hylla av damskor Alla-under-20-euro-special, finns det betydligt större efterfrågan än tillgång på varierande herrmode.

Jag blir uppriktigt förbannad å min stilige makes vägnar, för att det ska vara så in i helvete svårt att hitta bra och snygga herrkläder till priser som motsvarar vad man skulle ha gett för damkläder och för att utbudet är patetiskt begränsat. Dessutom blir jag förbannad över den eviga förväntan att kvinnor ska bry sig om sitt utseende och att män inte ska göra det. Men mest förbannad blir jag på fördomen att den ordningen är biologiskt betingad, att den fånigt lilla herravdelningen är en effekt av att män inte hinner befatta sig med trivialiteter som shopping – inte att män blir uttråkade för att utbudet suger – och att alla de män som faktiskt vill handla kläder och se bra ut förmodligen är homo.

Kulturkrockar

Småflickor och det där med att brösta upp sig

Charlotte12 kommentarer

Det händer att jag hör klagomål över små flickor som går och skjuter fram brösten redan många år innan de har några, att dessa flickor liksom anses förstörda av det sexualiserade samhället och bilden av kvinnor som våp vars största värde är deras liggbarhet. Eftersom jag själv har en flicka som älskar att dansa runt i vackra, frasiga klänningar och gör just så där som många klagar över att små flickor absolut inte ska lära sig att göra har jag funderat mycket på hur det kommer sig. I början gick funderingarna kring hur det kommer sig att hon gör så, var hon har fått det ifrån, men nu undrar jag istället varför hon inte ska göra så. Om vi gör det klassiska byt-genus-på-protagonisten-tricket och tänker oss att det är en liten pojke istället så får vi nämligen det här.

Och den som riktigt bröstar upp sig kanske i förlängning blir ungefär så här.

Att små flickor ”skjuter fram brösten” kan lika gärna tolkas som att de är orädda upptäckare, fyllda av självförtroende, istället för miniatyrvåp. För visst är det väl som en liten tuffing vi tolkar en pojke som skulle göra samma sak? Inte för att det är skillnad på dem som barn, utan för att det är skillnad på vad vi som vuxna tror att det kommer att bli av barnen. Att blotta bröstkorgen är ett sätt att visa upp sig för både män och kvinnor, men för män tolkas det som styrka och självförtroende och för kvinnor som sexualiserad undergivenhet, men det är en effekt av vår kultur där boobs av somliga ses som något så betydelsefullt att man väljer att genomgå operationer för att fixa till dem och inte en allmängiltig sanning.

Och när vi ändå har öppnat upp för tanken att det inte måste vara sexuella undertoner till att flickor bröstar upp sig, och att det inte är att underminera jämställdheten när det händer kan vi passa på att titta på vad som händer när vuxna kvinnor gör det. Om en kvinna går rak i ryggen kommer boobsen, i de fall där tyngdkraften inte tagit dem, att framhävas. Det är en naturlig effekt av att sträcka på sig, att sänka axlarna, att ta en ledig men förtroendeingivande pose på just ett sådant sätt som dem som tror på sig själva och sin makt gör (och som dessutom motverkar ryggproblem, men det är kanske en annan sak) och som människor runt omkring kommer att uppfatta som självförtroende. Så nästa gång någon tittar på en liten flicka som bröstar upp sig hoppas jag att den personen kan se igenom sina egna filter och inse att där står en liten flicka som samhället ännu inte har tryckt in i mallen där kvinnor ska slopa med axlarna och tona ner sina boobs för att bli tagna på allvar. Och sedan hoppas jag att världen hunnit förändras tillräckligt mycket för att den lilla flickan ska få fortsätta sträcka på sig även sedan hon blivit större.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Vilda flickor och snälla pojkar

Charlotte12 kommentarer

I dagens Helsingin Sanomat finns det en kolumn som handlar om hur en väluppfostrad flicka inte lyder. Det är en bra kolumn, och om man kan finska ska man absolut läsa den! Barn ska få vara barn och bli starka av trädklättring, utmattade av vattenpölshoppning och inte bannade för att de inte kunde sitta still och vara tysta lika länge som vuxna. Jag har, som ni vet, en fyraårig flicka som heter Tilda. Hon är bäst i kvarteret på att hoppa i vattenpölar och lärde sig cykla ett år tidigare än alla andra. Det är en flicka som är snabb och stark och som vill att jag känner på hennes biceps varje gång hon ätit för ”NU har mina muskler vuxit, mamma”. Hon var två år när hon tog en pinne och drämde till de äldre dagispojkarna som tagit hennes hink. Hon var tre år när hon kastade sig från kanten på simbassängen med en lätt övertro på sina simkunskaper. Hon var fyra när hon sedan satt högst upp på den stora vattenrutschkanan och helt obekymrad över sin väna moders svindel och dödsrädsla svuschade ner innan någon hann säga nej. Det är inte bara en eller två gånger som jag fått höra att hon är vild på ett sådant sätt som inte anstår en liten flicka. Kanske folk blir lurade av att Tilda också älskar rosa prinsessklänningar, smink, glitter och väskor och tror att hon (liksom vuxna) uppfattar dessa som begränsningar av hennes rörelseutrymme och som yttre tecken på hennes inre mildhet och då är det klart att somliga blir besvikna över att hon sedan visar sig vara den som skrålar högst och skrattar rått åt tillrättavisningar hon anser obefogade.

Men trots att det finns ganska gott om just sådana som tittar på Tilda och tycker att hon är vild för att vara flicka, sådana där som Rosa Meriläinen beskriver i sin kolumn, är jag ganska övertygad om att Tilda kommer att klara sig riktigt bra. Världen är redo för flickor som tar för sig. Eller snarare, världen är redo för vem som helst som tar för sig.

Och ni vet att jag tycker att man ska få diskutera specifika genusproblem bara utgående från ett genus och slippa kasta in den där brasklappen med att andra också kan ha det svårt. Men i det här fallet vill jag ändå lyfta fram den andra sidan, pojkarnas sida. I kolumnen berättar Meriläinen om en bekant som blev glad över att hon skulle få en flicka eftersom hon förväntade sig att det skulle bli betydligt lättare att uppfostra en snäll liten flicka. Det är tragiskt för flickornas skull, visst, men vad säger det om de sociala förväntningarna på en liten pojke? Jo, är det en pojke kan man förvänta sig en stor dos trubbel. Pojkar bråkar, smutsar ner sig och lyder inte. Jag har, som ni vet, en sexårig pojke som heter Vilho. Han gick med på att ta av stödhjulen på cykeln två månader innan hans syster krävde att vi tog bort hennes också, trots att det är två års ålderskillnad. Vilho kan brodera mönster som är så svåra att dagispersonalen till slut inte kunde hjälpa honom med dem, han kan sitta i timmar och bygga LEGO och är vi på ett nöjesfält vill han i allmänhet hellre titta på än prova själv. Han kan ligga i sängen och mysa med mig nästan hur länge som helst men gömmer sig om det kommer gäster som förväntar sig kramar. Han är helt enkelt den tystare, mer betraktande typen.

Vad blir det av en ganska tyst och ganska snäll pojke i en värld där föräldrar känner lättnad över att få en flicka för att det inte blir lika svårt att uppfostra henne? Vad blir det av den som är tyst och snäll i en värld där bara framåtanda och utåtagerande premieras? Jag blir uppriktigt förbannad över hur man lägger genusspecifika förväntningar på små barn, och visst fräser jag till varje gång någon förfasas över revor i Tildas klänningar för att hon just hoppat ner från ett träd för så borde inte flickor göra, men jag blir betydligt argare över att någon förväntar sig att min älskade son, underbare, intelligente Vilho, ska spela hockey, bråka på skolgården och ställa till bekymmer bara för att han är pojke. På skolgården hör jag att ”i den klassen är det så många pojkar så inte konstigt att den är svår att hantera”. Men i det här samhället tror man ju att pojkar är jävliga så inte konstigt om de är svåra att hantera. Vilho och andra små pojkar som egentligen är tysta och snälla möts alltför ofta av vuxna med uppfattningen att de förmodligen innebär trubbel. De blir en självuppfyllande profetia.

Jo, det är ett problem att flickor förväntas vara tysta och milda. Ett jätteproblem faktiskt. Men de flickor som bryter mot flicknormen är betydligt mer accepterade än de pojkar som bryter mot pojknormen genom att vara just tysta och milda för det här samhället kretsar kring att man inte ska vara tyst och mild. Här ska man säga sin åsikt oavsett kontext och man ska stå upp för sina rättigheter även om man råkar stå på någon annan. Att bryta mot sin könsroll och bli något som samhället inte premierar, att bli snäll och betraktande, det kräver riktigt mod och betydligt större stöd än vad som ofta ges.

Barn måste få vara barn och det är härligt när de inte låter sig tyglas av vuxenvärldens genusförväntningar. Men det är hög tid att vi gör upp med den manliga normens totala dominans och säger att det är ok att vara tyst, ok att vara försynt och ok att vara vårdande – oavsett om man är pojke eller flicka. Ingen ska få tvinga min flicka att låta bli att göra saker hon vill göra. Men ingen ska heller få tvinga min pojke att göra saker han hellre låter bli.

Kulturkrockar

Att vara borta från barnen

CharlotteLämna en kommentar

I dag ingår ett oroligt meddelande om att vara borta från sitt barn i rapporten från Nickby. Själv sitter jag på ett hotellrum i Stockholm, så det där med att vara borta från barnen känns kanske lite extra relevant. Och här talar vi inte hur jobbigt det är för barnen; på gott och ont verkar de små liven klara frånvaro i några dagar riktigt bra. Nej, vi talar här om mammahjärtat som vill gå sönder bara vid tanken på att åka bort.

Michaela skriver om horrorn i att vara borta två nätter från barnet och en liten del av mig fnyser åt det. Två nätter liksom. Det är ju ingenting. Men egentligen minns jag ju hur hysterisk jag var över bara enstaka nätter i början (läs: de första fyra åren) och konstaterar att två nätter kan vara en evighet i bland. Själv trodde jag ju att jag skulle dö i somras när jag åkte till Durham och Leeds och omständigheterna gjorde att det blev totalt sju nätter borta. Jag var övertygad om att barnen knappt skulle komma ihåg vem jag var när jag kom hem, och att jag skulle ligga vaken och gråta hela nätterna, men jag sov som en stock utmattad av långa arbetsdagar och barnen kallade mig fortfarande mamma när vi sågs på flygplatsen.

Visst har det säkert lite med barnens ålder att göra också, det där med hur lätt eller svårt det är att åka bort ett tag utan dem, men jag tror också att det har att göra med hur van man som förälder är att lämna dem. Just där – i den där vanan – skulle jag vilja påstå att det finns en mycket stor och väldigt betydelsefull skillnad mellan pappor och mammor. Så länge det är mammorna som är hemma med barnen ens bara när papporna är på jobbet kommer papporna att få en vana att lämna barnen som mammorna saknar. Den vanan (som jag alltså tycker är väldigt nyttig i en lagom dos) gör sedan att pappan tycker att mamman är en tråkig tönt som inte ens vill lämna barnet för en romantisk hotellhelg, att mamman tycker att pappan inte älskar sina barn så mycket som hon gör, att pappan tycker att mamman går för långt i daltandet med barnen och inte bryr sig om honom och så stannar hon hemma och han åker bort och så blir det bara värre.

För jag tror inte att det skulle vara jobbigare för mamman att åka någonstans bara för att hon är mamma utan för att hon statistiskt sett inte har vanan inne. Därför tycker jag att det är oerhört hälsosamt att göra som Micaela i Nickby och säga att barnet inte mår dåligt av att man åker bort – it’s not you it’s me – och sedan bara göra det. Åka bort ett litet tag. Lära sig att förstå att man kan vara en bra förälder fast man inte är hemma alltid. Och sedan komma hem igen förstås.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Den kvinnliga sexualiteten försvinner i terminologin

Charlotte4 kommentarer

Nästan ofelbart om man skriver något om hur kvinnor har haft det och det inte råkar vara en berättelse om hur kvinnor burits runt på rosor och matats med vindruvor av lättklädda, muskulösa män, kommer det någon med jämställdhetstourettes som bara måste påpeka att det har varit minst lika jobbigt för män. Som när man skriver om våldtäkt och reflekterar över det smått otroliga i att våldtäkt inom äktenskapet blivit ett brott så sent att ens mormor eller mamma kan ha varit med om den tidigare lagen och någon påpekar att män alltså också kunde ha blivit våldtagna inom äktenskapet.

Och jo, visst finns det en teoretisk sådan möjlighet. Och nej, man bör inte utesluta att det hänt bara för att det inte finns ett enda fall dokumenterat. Men manlig och kvinnlig sexualitet i historisk tid går inte att jämföra på ett nutida jämställt sätt. Man utgick ifrån att kvinnor inte hade en sexualitet och att samhället skulle organiseras kring den manliga sexualiteten – kring männens val.

Detta reflekteras också i terminologin. Polygyny är ett användbart ord i forskningen och indikerar att en man har mer eller mindre starka sexuella band till fler än en kvinna. Vet ni vad motsatsen är? Nej, de flesta har aldrig hört det ordet: polyandri. Och varför har man inte hört det? Jo, för att det aldrig någonsin har varit accepterat för en kvinna att ha flera män annat än i mycket små lokalsamhällen av vilka noll låg i Europa. Faktum är att av världens alla samhällen är det under 1 procent (Ferraro och Andreatta 2009, 221) som präglas av polyandri och det mest kända polyandriska samhället (Toda) blev sådant på grund av att kvinnorna höll på att ta slut eftersom man också hade vanan att ta död på flickbebisar. Siffran ska jämföras med att 70 % av världens kända kulturer traditionellt har haft polygyny (Peoples och Bailey 2011, 175) och att betydligt fler än vad som varit öppet polygyna ändå har sett fenomenet som en statussymbol. På många vis lever den traditionen kvar även i väldigt jämställda länder så som Sverige och Finland, där den man som har haft många kvinnor ökar i status – samtidigt som den kvinna som haft många män sjunker i status.

Även om det alltså finns terminologi för att på ett teoretiskt plan diskutera kvinnlig sexualitet med samma sorts termer som manlig sexualitet gör det faktum att polyandri praktiskt taget är okänt att även neutrala termer får en manlig konnotation. I praktiken betyder det exempelvis att polygami – månggifte – används i betydelsen att en man är gift med många kvinnor, inte för att det skulle finnas någon universell motvilja att diskutera kvinnor som gifter sig med flera män utan helt enkelt för att underlaget för en sådan diskussion i en generell kontext är obefintligt.

Så vad ska man göra? Personligen ser jag ingen anledning att i jämställdhetens namn försöka ta tillbaka termen polygami – så länge den inom forskningen används i sin korrekta form. Istället skulle jag vilja ha den som ett bra exempel på hur kvinnlig sexualitet aldrig har varit och fortfarande inte är jämbördig med männens. Det finns mångfalt fler samhällen som har dödsstraff – den yttersta strafformen – på polyandri än vad som tillåter det, medan polygyny inte är straffbart eller ens nödvändigtvis för med sig ett socialt stigma. Det betyder inte att män inte har det kämpigt ibland, men det betyder definitivt att det är en nödvändighet för en verklighetsrelaterad diskussion att man tar hänsyn till de vitt skilda förutsättningarna.

Kuriosa: Polygyny har teoretiskt sett varit straffbart i århundraden även i Sverige men har i praktiken väldigt sällan bestraffats och aldrig (mig veterligen) med dödsstraff.

Kulturkrockar

Alla vackra kvinnor

Charlotte13 kommentarer

I går ramlade jag på den här:

Och så sitter kvinnor och suckar lyckligt och ba’ ”men just så där är det ju tjejer! Vi är alla jättevackra, det bara krävs rätt man för att se det” och jag dunkar förtvivlat huvudet i tangentbordet.

ggytitpyiytfruifrofrdplsdolfrfdrvglopöåolådlöflokf,ö,oklöfpöäbgöftloköbgfpdlfsö
Jag tror på att det bor något vackert i alla, det gör jag, på ungefär samma sätt som jag tror på fred på jorden. Men alla de kvinnor som blir hänförda och inspirerade av det där citatet har ett långt och svårt liv framför sig, för även om de en dag hittar den där mannen som tycker att de är vackra kan de bara bli besvikna. Kvinnor måste sluta sätta värde på att män tycker att de är vackra! Jag menar inte att man inte ska få njuta av uppskattning, ta det om det erbjuds liksom. Men ingen uppskattning kommer att vara nog om man inte förstår att gilla sig själv. Det ska inte krävas en man för att bekräfta skönheten. Skönheten – oavsett hur den ser ut – måste vara grundad i en inre styrka och genuin tro på att man är värd respekt, uppmuntran och uppskattning och att man själv är villig att ge sig detta – och kräva det från andra.

Och sedan är det som vanligt det sjuka i att kvinnor ska värderas utifrån sitt utseende. Det är väl skit samma om det kommer en man som tycker att man är vackrast i världen om han sedan talar till en som om man vore en förståndshandikappad kattunge. Sånt kan man liksom inte bygga hållbara relationer på. Det måste finnas mer. Det måste få vara djupare och viktigare. Bekräftelsen från en partner kan inte i längden vara begränsad till ”oh vad du är vacker” utan frodas och växer i ömsesidigt utbyte av erfarenheter, tankar, känslor och världar. Istället för att fokusera på utseendet borde kvinnor själva lära sig att lägga värde i att de har en röst, att de har något att säga, något att tillföra.

Jovisst. Kanske alla kvinnor är vackra men det ska fan inte vara upp till någon man att avgöra det. Och det ska inte vara kvinnans enda värde.