Etikett: Genus

Historikerns historier

Genusvetenskap som vetenskap. Igen.

Charlotte44 kommentarer

Så jag gav mig in i en diskussion som egentligen inte ger mig annat än magsår. Men jag vill ändå försöka förklara och så får man gärna fråga mer om något är otydligt.

Som ni ser rör det alltså frågan huruvida genusvetenskap är en vetenskap eller – vilket de flesta där verkade tycka – är en politisk ideologi. Och ska vi vara riktigt ärliga kan det vara jävligt svårt att se skillnaden så som genusdebatten går i Sverige just nu.

Problemet är som så många gånger förr att alla dem som faktiskt sysslar seriöst med genusforskning kanske tar en snabb titt på rabiata feminister och fradgetuggande jämställdister, tänker ”fuck no, de får ta död på varandra” och kryper tillbaka ner i arkivet. Tro mig, med tanke på hur mycket skit som hävs över genusforskare utan att ta någon som helst notis om skillnaden på forskningsresultat och forskaren som kommit fram till dem – saklig kritik och personangrepp – är det mycket möjligt att det här är enda gången jag orkar sticka upp näsan ur arkiven. Men, vi provar!

Om någon mot förmodan missat det är jag alltså genushistoriker och sysslar med svensk juridik 1350-1550. Bara så att grunderna är klara.

Vad gäller genushistoriska teorier är den viktigaste att det är skillnad på kön (som är biologiskt) och genus (som är socialt) och helt fundamentalt är att genushistoria rör sig om dynamiken mellan män och kvinnor, inte om könskamp eller kvinnohistoria. Av de genusvetenskapliga modeller som jag själv använder är de viktigaste enkönsmodellen och tvåsfärsmodellen. Den första, som utvecklades av Thomas Laqueur, innebär att man först för ett par hundra år sedan insåg att det finns två kön. Dessförinnan var man övertygad om att det bara fanns män. Det där med att somliga inte hade snopp förklarade man med att de befann sig längst ner på en glidande skala där manliga män var högst upp och att de andra inte var riktigt färdiga män. Min egen syn på enkönsmodellen är att den är väldigt tydlig när man tittar på medicinsk kunskap och biologiska teorier men att den i mitt eget material (juridiska källor) inte alls är lika tydlig. Tvärtom verkar det som om tvåsfärsmodellen skulle vara bättre på mitt material. I den modellen menar man att det fanns en sfär (ekonomisk, juridisk och politisk) som var för männen och en sfär (hemmet) som var för kvinnor. Ofta säger man den offentliga och den privata sfären.

Och nu kommer det viktiga, det som gör genusvetenskapen till en vetenskap, eller åtminstone gör genushistoria till vetenskap. När jag som genushistoriker tolkar vad jag ser är det inte min uppgift att döma någon utan att med hjälp av modellerna försöka förklara hur människor såg på sin verklighet – men modellerna är förstås sentida konstruktioner och ingenting annat! Trots att tvåsfärsmodellen passar bäst in på mitt material finns det helt klart en flytande gräns mellan sfärerna och undantag kan man alltid hitta. Som genushistoriker är det min uppgift att redogöra för alla dessa undantag och försvara varför jag väljer en viss modell över en annan, men som i all forskning handlar det om att teorier och modeller i ljuset av ny kunskap kan behöva omvärderas. Vilket är tur, för annars hade det knappast funnits något behov av historiker alls.

Frågor på det?

Läs också gärna om vems fel allt är!

Får man bara inte nog utan vill läsa ännu mer kan jag rekommendera exempelvis Maria Ågren Domestic Secrets (2009), Anu Lahtinen Anpassning, förhandling, motstånd (2009) och Christer Winberg Grenverket (1985).

Historikerns historier

Vems fel är allt egentligen?

Charlotte11 kommentarer

Ibland när jag och min högt vördade, älskade make har livliga diskussioner och det känns som om han har en poäng som jag inte vill erkänna slänger jag upp mamma-kortet.

Ah men, ja va ju gravid i 9 månader! Fattaru alls hur jävligt det var?

Och eftersom jag ju faktiskt var gravid i 9 månader (18 då, om man räknar båda ungarna, men så hårt har jag inte behövt slå ännu) och han helst inte vill lyssna fler gånger på riktigt hur jävligt det var ger han upp. Och jag vinner.

Ibland känns det som om hela den svenska genusdebatten fungerar på ungefär samma sätt.

Ah men, ja hör ju för fan till den delen av befolkningen som varit förtryckt i 1000 år! Fattaru alls hur jävligt det är?

Och eftersom alla vet att män har förtryckt kvinnor i 1000 år (minst) och mannen genom att då fortsätta diskutera med kvinnan så att säga bekräftar förtrycket ger han upp. Och hon vinner.

Det där mamma-kortet, det sparar jag för trivialiteter. Som om det verkligen är rimligt att maken åker och hämtar sushi till mig fast det är en 20 min bilresa, som att det ens är något att diskutera. Eller om gardinerna i vardagsrummet borde vara blommiga eller rutiga när det egentligen är självklart att vi ska ha båda för att enkelt kunna byta när andan faller på. Eller när vi bråkar om vems tur det är att städa kattlådan (hans veka argument att det är mina katter är förstås ingenting i jämförelse med mina graviditetssmärtor då för 4 år sedan).

Men genusdebatten är alldeles för viktig för att man ska få dra förtryckt-kortet och nu har det flitiga användandet lett till helt nya problem. Helt plötsligt höjs det röster för att kvinnor kanske inte har haft det så pjåkigt under de senaste 1000 åren ändå och att männen faktiskt har haft det rätt tungt. Kvinnligt företagande fanns ju redan för flera hundra år sedan och hemmafru-idealets era var jättekort. Män, däremot, har hela tiden slitit hårt och fått sätta livet till i krig. Män har faktiskt också haft det jobbigt.

Förutom att man framstår som två arga treåringar som står och viftar med förtryckt-kort blir en debatt om hur man ska göra vardagen bättre för människor oavsett kön idag en uppvisning i vem som haft det jobbigast under de senaste 1000 åren. Även om det ett tag är underhållande är det knappast kreativt i längden. Dessutom riskerar man genom den nuvarande historierevisionistiska utvecklingen att vi tappar perspektiv på vad vi egentligen diskuterar.

Jag är genushistoriker. Det är mitt jobb att studera relationen mellan män och kvinnor i förfluten tid. Därför känner jag mig nu manad att sammanställa en kort och mycket generell lista över saker som (genus)historiker i allmänhet är överens om och som förhoppningsvis kan ge lite perspektiv.

1: Under de senaste 1000 åren är det bara under de senaste kanske 100 som man kan tala om endast två genus. Om vi går tillbaka i tiden 400 år är det helt tydligt att två genus (män och kvinnor) inte räcker till för att beskriva hur människor hade det. En del väljer att tolka vad de ser som att det bara fanns ett enda kön, det manliga, och att de olika varianterna av genus var glidande på en skala ”manlig man” till ”kvinnlig kvinna” (men av manligt kön).

2: Män har i allmänhet varit överordnade och kvinnor i allmänhet underordnade. Det betyder inte att det inte fanns vissa kvinnor som bestämde över män (det fanns till exempel kvinnliga slottsherrar på medeltiden) och många män som hade det svårt, men strukturerna fungerade till männens fördel. Juridiskt, ekonomiskt och politiskt var männen gynnade. De kvinnliga företagarna som man nu talar om (och som absolut fanns men som utgjorde en bråkdel av det totala företagandet) var utsatta och beroende av att männen runt omkring dem tillät verksamheten. Män och kvinnor av samma sociala status var inte jämbördiga. Varför och hur stor ojämlikheten var har varierat över tiden.

3: Genus är inte en myt. Säkert vet alla att både arv och miljö bidrar till att göra oss till dem vi är och inom ”miljö” är vår könsidentitet, vårt genus, en viktig del i vår socialiseringsprocess. Vad som ibland skjuts åt sidan (bland annat för att det är oerhört svårt att utreda) är ”arv”-delen under historisk tid. Under de senaste 1000 åren har det funnits alltför många som inte passar in i nutida stereotypa mallar av hur kvinnor och män ska vara för att man ska kunna konstatera att den nutida synen på vad som är manligt och vad som är kvinnligt inte kan appliceras på förfluten tid och att idealen har varierat både över tid och rum.

4: De senaste 150 åren är första gången som det finns ett bredare folkligt stöd för lika rättigheter oavsett härkomst, kön eller social status. Ur ett historiskt perspektiv är det alltså en väldigt kort period som tanken om ett jämställt samhälle har funnits. Vad många tänker på när de tänker ”förr i tiden” och ”kvinnoförtryck” är de korta årtionden i mitten av 1900-talet då hemmafrun lyftes fram som ett ideal och då är det alltför lätt att avfärda synen på manlig dominans som en parentes. Faktum är dock att under de senaste 1000 åren har mannen haft rättigheter som kvinnan saknat och mannen har dessutom haft bestämmanderätt över alla dem som bodde inom hans hushåll.

Det här får inte bli en tävling om vem som haft det jävligast – det var säkert trist för alla utan duschar och med böldpest och spetälska – men de historiska drag som gjort att jämställdhetsdebatten ens har behövts ska man inte förneka. Så vad är det vi diskuterar här egentligen? Jag skulle vilja föreslå lika rättigheter för män, kvinnor och alla däremellan från och med nu.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Och han klev ur sandlådan!

Charlotte11 kommentarer

Igår satt jag och suckade över hur jämställdhetsdebatten i Sverige är så åt helvete sned och att det hela mest liknar en beklagansvärd sandlådeuppgörelse om vem som tog den rosa spaden.

Och idag skriver Pelle Billing ett så sansat och snyggt inlägg i debatten att man inte kan göra annat än imponeras. Lugnt och stilla konstaterar han att somliga olikheter mellan könen inte är en effekt av diskriminering. Män och kvinnor ska inom och genom lagen ha rätt att välja hur de ordnar sin vardag och ”[o]m denna individuella frihet leder till att kvinnor och män gör delvis olika val” är ”det som en konsekvens av våra demokratiska rättigheter.”

Visst behöver man inte hålla med honom i vad han skriver, men för en gångs skull står fokus på idéer, problem och lösningar istället för på personerna som representerar dem. Då kan man driva debatten framåt utan att börja kasta sand.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kliv ur sandlådan!

Charlotte16 kommentarer

Pär Ström skriver en replik på DN:s kulturdebatt angående Maria Svelands artikel om hur hon blir politiskt deprimerad. Man kan förstås läsa Svelands artikel ur precis vilken vinkel som helst – precis som att Fan kan läsa Bibeln – och jag inser att jag kanske missade att Svelands syfte inte alls var att lyfta fram problemet med att den offentliga retoriken i större utsträckning tolererar nedvärderande språk utan att racka ner på Pär Ström. Så kan det ha varit.

Men vad som kunde ha varit en upplyst replik från Pär Ström om hur delar av Svelands argument kanske är bra medan andra kan tolkas som orättfärdigt nedvärderande av inte bara Ström utan också Pelle Billing mynnar ut i just ett sådant sorts aggressivt sandlådeepos som den offentliga debatten inte behöver. Jag menar inte att Ström inte har rätten att tycka att den insinuerade kopplingen mellan tyskt 30-tal och Ströms åsikter kan tyckas väl hård. Men läste han alls sin egen replik? ”[j]ag är inte antifeminst”. ”Det är feministerna som är anti.”

Den som är fri från synd kan ju kasta första prefixet.

De citat Pär Ström väljer att ta upp – en del av de obehagligheter som sagts om honom – borde räcka för att vilken normalt funtad människa som helst ska förstå att hans kritiker har gått långt över gränsen. Så synd då att han underblåser hatretoriken genom att skriva att ”feministerna är på defensiven. De är rädda nu. De är rädda för sanningen och rättvisan.” Vems jävla sanning och vilken rättvisa? Pär Ström faller ju själv i samma grop av floskler, illvilliga missuppfattningar och hets som han anklagar Maria Sveland för.

Jag håller med Ström om att jämställdhet måste betyda att människor har samma rättigheter, oavsett kön, men det är dags för alla att ta ett steg tillbaka och fundera inte bara över vad man vill ha sagt utan hur man säger det.

Läs gärna Bo Rothsteins kommentar på Maria Svelands artikel! Den är ett utmärkt exempel på hur man kan debattera med äran i behåll (och som intressant nog bortser från genus och istället tar fasta på politisk orientering).

Min tidigare kommentar på Sveland finns här!

Historikerns historier

Det svagare könets utbildning

Charlotte4 kommentarer

Jag tycker att det är fint att man försöker ge unga kvinnor utbildning. Den här postern till exempel, uppmanar till att ge pengar för den livsviktiga utbildningen för flickor.

Och flickor över hela världen behöver stöd för att få utbildning. I Finlands största tidning Helsingin Sanomat talar alla fyra annonserna för förberedelsekurser för att det är just flickor som behöver dem.

För det kan väl inte vara så att man försöker sälja lite bättre genom att ha bilder på tjejer? Right? Och det kan väl inte vara så att man i feministisk välmening inser att det vore nästintill omöjligt att få pengar till unga utsatta pojkars utbildning eftersom vi ser flickornas behov som störst?

Det känns rätt töntigt att slå ett slag för pojkars rätt till utbildning. Historiskt sett har det liksom varit en helt annan grej och faktum är att ännu idag är flickor i fattigare länder betydligt mer utsatta. Men ändå. Det är något som har gått väldigt fel. Vad sägs om en annons om insamling till pojkar i slummen i Ukraina? Handen på hjärtat, skulle den verkligen funka? Behovet finns. Tänk bara vad utbildning och ett sammanhang skulle kunna göra för de unga pojkar som annars fastnar i våldsspiraler och gängverksamhet. De båda bilderna ovan kommer för visso från helt skilda världar men båda speglar med oroväckande tydlighet trender i vårt eget samhälle.

* Bilder på flickor säljer.

* Vi uppfattar flickor som så svaga att de behöver extra hjälp.

Enligt FN:s livsmedelsprogram hindras 75 miljoner barn från att gå i skolan och de behöver hjälp. Skit samma om det är flickor eller pojkar.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Ifrågasättandet och hatet

Charlotte10 kommentarer

Maria Sveland skriver ett fantastiskt intressant debattinlägg på DN om hur gränserna för vad man får göra i samhället förskjuts och hat helt plötsligt börjar tillåtas. Hon sätter fingret på något oerhört viktigt – de politiska trenderna med främlingsfientlighet, antifeminism och religionshat är farliga. I grund och botten handlar det om att se bortom kategoriseringar och upptäcka människorna bakom. Det var här det gick fel på 30-talet, som Maria jämför med, då nationalismen och framförallt rasbiologin inte bara var rumsrena utan rentav ansågs som sanningar. Försöken att dela in människor i olika fack, vare sig dessa är definierade genom tänkta raser eller politiska attribut som feminist eller rasist, gör att vi slutar lyssna på vad människorna egentligen står för och förblindas av en alltigenom påhittad struktur. För det finns lika många olika sorters feminister som det finns feminister.

Men hur ska man kunna jämka mellan yttrandefriheten och de där sakerna som man bara inte får säga? För det första måste journalister bli bättre på att ställa öppna och ärliga följdfrågor. När någon – oavsett om det är en privatperson eller en offentlig person – säger att det är bäst att kvinnor hålls hemma måste man fortsätta att fråga varför. Är det en kvinna som egentligen menade att hon önskade sig ekonomiska förutsättningar att vara hemma eller är det en kvinna som menar att kvinnorna måste vara i hemmet för att kunna fostra nästa generations arier? Skillnaden är ju ändå rätt stor.

Och vi som driver bloggar måste moderera hårt bland kommentarerna. Inte så att man inte ska tillåta kritik, men kommentarerna ska ju vara till för reflektioner kring innehållet i ett inlägg och därmed erbjuda underlag till diskussion, inte vara ett forum för hat i någon form.

Ifrågasättandet av rådande strukturer är en naturlig del av utvecklingen. I ett historiskt perspektiv ser man kontinuerligt reaktioner och motreaktioner mot gällande normer och regler, det är vad som driver samhället framåt. Det var så man fick allmän rösträtt, så kvinnorna fick börja förvärvsarbeta och så som vi vann rättigheten att säga vad vi vill. Men det var också så som Stalin kunde få järngrepp om en enorm nation och leka Fia med knuff med befolkning, så som miljoner människor kunde skickas till koncentrationsläger och så som man tog sig rätten att jaga häxor. Historien visar oss att ifrågasättandet av politisk korrekthet måste komma. Men nu om någonsin vore det på tiden att vi lärde oss någonting av det och ifrågasätter reaktionerna.

Jessica Parland-von Essen har också skrivit om ämnet!

Nyhetsplock

Skrämselpropaganda mot abort

Charlotte15 kommentarer

I Texas inför man nu, liksom tidigare i Oklahoma och North Carolina, nya regler gällande abort. I avskräckande syfte ska kvinnorna som vill göra abort innan aborten kan göras höra en läkare analysera ultraljudsbilder av fostret och dessutom se bilder av det.

Visst, det finns en oroväckande mängd aborter som sker alltför lättvindigt och framförallt graviditeter som blir för att man inte vågar tala om hur man ska skydda sig. Men ju mer tabu man gör ämnet sexualitet, desto fler oönskade graviditeter och påföljande aborter kommer man att stå inför. Historien har visat oss att sexualupplysning och tillgång till p-medel är helt avgörande, och det är där man borde sätta in krafterna – inte på skrämselpropaganda för den som redan hamnat i en mycket tung och komplicerad situation.

Sist – men definitivt inte minst: var finns männen i allt detta? Varför ska kvinnorna – som ju ändå får utstå själva det medicinska ingreppet – hållas ensamma ansvariga för vad som per definition kräver manlig inblandning? Knappast sker de flesta aborterna bland kvinnor som lever i trygga parförhållanden, utan bland kvinnor som är ensamma och utsatta, och dessutom ofta väldigt unga. Så om man lyckas med att bryta ner en kvinna tillräckligt för att hon ska ändra sig, gå igenom graviditeten och föda sitt barn, vad finns det då för planer på hur man ska hjälpa henne vidare? Hur tryggas hennes ekonomi med ett litet barn och varifrån får hon stödet att orka i vad som även i de bästa av förhållanden är en tung period? Inte kan det vara så viktigt att föda nya barn till världen att det får tillåtas bli ett självändamål utan långsiktiga planer på hur barnen ska få växa upp till trygga och starka vuxna.

Den kvinna som tar det svåra beslutet att göra abort ska stöttas, inte skuldbeläggas, och den man som gör en kvinna gravid ska ta sitt ansvar som medskapare av ett nytt liv och vara delaktig i besluten kring vad som ska hända med detta liv.

DN, SvD, SVT, GP

Historikerns historier · Kulturkrockar

Bikinibilder och objektifiering

Charlotte2 kommentarer

Vi har behandlat ämnet förr, det där med att objektifiera kroppar, men det verkar vara ett ämne som upprör och engagerar i tid och otid.

Tyvärr verkar det också som om de som engageras mest är just de där som av obetänksamhet eller av illvilja eldar på objektifieringen. Amanda frågar sig vad det säger om vår tid att Blondinbellas bikinibilder fått så många kommentarer (nu är det 1200!), vilket på många vis är en oerhört relevant fråga. Varför känner över 1200 människor att de har rätten att kommentera någonting om hur hon ser ut? För i ärlighetens namn är det Blondinbellas utseende och rätt att visa sig i bikini som är de huvudsakliga ämnena och inte miljöproblemen på Bahamas, turismindustrins inverkan på lokalbefolkningen eller ens Finlands behov av global uppvärmning vilket alla är ämnen som skulle vara mer berättigade och betydligt viktigare.

För någon annans kropp har vi inte med att göra!

Det handlar inte om att Blondinbella är ”modig som vågar visa sig i bikini fast hon inte är trådsmal”. Förutom att liknande dumheter visar att man måste vara ”modig” för att visa sig i bikini eftersom man förväntas utsättas för omvärldens bedömning bidrar man på så vis själv – i all välmening – till att rättfärdiga dömandet genom att själv göra en bedömning.

Inte heller handlar det om att Blondinbella ”borde hoppa i vattnet för att hon är för fet för att visa sig”. Visst får man tycka vad man vill men har man inget vettigare att säga kan man hålla käft och bloggmoderatorn borde rensa bort sådana kommentarer.

Faktum är att det inte ens handlar om Blondinbellas ”rätt att visa sig i bikini”. Den rätten är så självklar att den inte ens borde diskuteras, men alla som kommenterar någonting vare sig det är positivt eller negativt om hennes kropp bidrar till att göra den till ett objekt. Det faktum att så många ser det som att hon ”visar upp sig i bikini” istället för ”njuter på en söderhavsö” bevisar att vi hellre objektifierar än kontextualiserar – hellre ser Blondinbella som ett kroppsligt objekt än som en människa med turen att inte sitta fast i ett snöhelvete med 20 minusgrader och snålblåst.

Vad det handlar om är att vi tjejer ska sluta försöka hålla ihop och ge varandra komplimanger om hur snygga vi är i någon sorts snedvriden girl power trip. Det handlar om att det ska vara skit samma hur vi ser ut för ingen – ingen – har rätten att tro att vårt utseende säger någonting om våra kvaliteter!

Kuriosa: Peppe rönte liknande, men inte lika omfattande, resultat när hon poserade i bikini på en söderhavsö.

Historikerns historier

Och dessutom borde man ju se snygg ut

Charlotte1 kommentar

Djupt försjunken i feministisk juridisk teoribildning slås jag av problemet med jämställdheten.

Å ena sidan ska kvinnor behandlas lika som män eftersom det inte är skillnad mellan könen vilket leder till att kvinnor tvingas till att formas in i manliga strukturella normer och feministerna googlar molotov cocktail.

Å andra sidan ska kvinnor behandlas som en missförstådd underordnad grupp av likformiga individer med samma hemliga önskan att vara någonting större och kvoteras in i yrken de i jämställdhetens namn borde vilja ha.

Då är det inte lätt att vara hemmafru eller hänsynsfull man.

 

 

Läs gärna Janice Richardssons ”Selves, Persons, Individuals: Philosophical perspectives on women and legal obligations” (Aldershot, Ashgate 2004)!