Etikett: Genus

Historikerns historier · Nyhetsplock

Myten om den milda hemmafrun

Charlotte3 kommentarer

Ibland får jag höra av sådana som är emot genushistoria att det är patetiskt att försöka göra kvinnor i historien till viktigare än vad de faktiskt var, att liksom av ett sorts snedvridet jämställdhetstvång kvotera in kvinnor i historieböckerna. Samma kritiker påstår också att anledningen till att det är huvudsakligen män som beskrivs som aktörer är att det var män som gjorde de viktigaste grejerna.

Jag har hela tiden hävdat, och hävdar fortfarande, att det är en felaktig bild av vår gemensamma historia. Om vi bortser från att det är absurt att tro att endast hälften av befolkningen har haft potentialen att påverka historien, och då endast för att de har snopp, kan man med genushistoria enkelt se att verkligheten var mycket mer komplex. Vi har tidigare talat om synlighet (visability) som en avgörande faktor för hur vi ser kvinnors liv. Kvinnor syntes inte på samma sätt i källorna, eftersom de i allmänhet inte var med i skapandet av själva källan, skapandet av det man i historieforskningen skulle kunna kalla för kvarleva. Det betyder dock inte att kvinnor inte var med som betydande deltagare i händelserna som beskrivs i källorna.

Vi vet att medeltida kvinnor inte var några milda hemmafruar. Brittiska forskare har nu insett vilken stor betydelse kvinnor spelat i bondeuppror under medeltiden. Kvinnor deltog dels i själva folksamlingarna, men de förekom också som regelrätta ledare och upprorsmakare (upprorsmakerskor?). Varför har vi inte sett det förr? En delförklaring är säkert att de som producerade texterna som berättar om upproren var män som såg händelserna i ett ljus där kvinnors agerande inte premierades. En annan, möjligen viktigare, förklaring är dock att när senare historiker skrev om händelserna försvann kvinnorna från beskrivningarna. Kvinnorna sågs inte som kompetenta nog att delta vilket gjorde att man helt enkelt bortsåg från att skapa narrativ där kvinnorna ingick. Jag menar absolut inte att det skulle ha varit en medveten förvrängning, men jag är övertygad om att tidigare historieforskning (och då menar jag främst den från sent 1800- och tidigt 1900-tal) måste omvärderas enligt nuvarande metodologiska principer. Forskning skapad i en kontext där kvinnor anses inkompetenta och oförmögna kommer inte att visa att kvinnor var någonting annat tidigare heller.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnostäder och idealism

CharlotteLämna en kommentar

Jag ska vara helt ärlig. Jag har inte läst Carin Franzéns bok om den höviska kärleken som kvinnlig strategi. Den kanske är helt skit, så kan det vara. Ändå vill jag kommentera Nina Björks syn på boken.

Kanske blev mitt intryck av Björks recension av Franzéns bok färgad av det totala oförstånd Björk tycks uppvisa i recensionens första del, den som handlar om Christine de Pizans Kvinnostaden som hon kallar för ”tråkig läsning” eftersom ”[n]amnen på hjältinnorna byts ut, men samma historia berättas om och om igen”. Jo. Det var liksom så man skrev. Visst kan man recensera Pizans fullkomligt enastående prestation som tråkig läsning, men då missar man helt att boken inte var ämnad för en bredare allmänhet eller som underhållning. Kvinnostaden är ett politiskt verk, skriven i en tid då läskunnighet var få förunnat och den tysta läsningen ännu var relativt outvecklad. Kvinnostadens upprepningar visar inte på författarinnans bristande fantasi utan på hennes synnerligen stora kännedom om samtida litterära traditioner och bör, precis som all annan litteratur, läsas för vad den är.

Angående Franzéns bok menar Björk att man inte ska ”hänge [… sig …] åt idealism” eftersom ”[d]ominansförhållanden bygger på pengar och vapen”. Franzén menar dock (enligt Björk) att ”dominansförhållanden inte är faktiska utan bygger på ritualer och förhandlingar, på diskursiva relationer och regleringar”. Anledningen till att Franzén hittar motsägelser i riddarromantikens idealisering av maktförhållanden är att de finns där och att en samhällelig rangordning som har verkat huggen i sten i själva verket var ett mycket intrikat och komplext nätverk av allianser där både män och kvinnor deltog. Det lilla Björk lyfter fram ur Franzéns bok ger inte mig någon som helst indikation på att resultaten skulle vara ett resultat av idealism, snarare att de är helt överensstämmande med den nuvarande diskursen och andra forskares resultat. Kvinnliga strategier under medeltiden är inte omedelbart synliga eftersom nära nog all text – Christine de Pizan var ett lysande undantag – producerades av män i manligt dominerade miljöer. Men strategierna fanns där och blir synliga för den som förstår sig på tidens uttryck och tar sig tiden att lägga pusslet.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Tänk vad ett genusperspektiv kan göra

CharlotteLämna en kommentar

Vi talar ju ofta om genusperspektiv, ni och jag. Igår publicerade DN en artikel om att forskare nu kommit fram till att faderskärleken är jätteviktig för barns personlighetsutveckling. Kanske till och med viktigare än moderskärleken.
Det är ett oerhört snävt sätt att redovisa resultaten.

För det första är det mest betydelsefulla resultatet i studien som DN hänvisar till inte alls sammankopplat med faderskärlek utan med hur oerhört stor inverkan föräldrars rejection – acceptance har på barn, även sedan barnen blivit vuxna, och att denna är oberoende av kulturella skillnader. För det andra skulle ett genusperspektiv på den pågående studien av faderskärlek (där resultaten alltså inte är färdiga) som DN i förbifarten tar upp vara synnerligen välbehövligt. För vad de preliminära resultaten egentligen visar är inte att könet (man eller kvinna) skulle vara den avgörande faktorn. Den avgörande faktorn är istället vilken förälder barnet upplever har mer status och prestige, vilket i de flesta fall råkar vara fadern.

Jag säger alltså inte att faderskärlek inte skulle vara viktig, för det är jag helt övertygad om att den är, men det forskningen visar är alltså inte på vikten av faderskärlek utan på barns behov av acceptans från dem som står över dem i rang. Därför är det synnerligen betydelsefullt att fråga sig vad det är som får så många barn att uppfatta fadern som föräldern med högst status och prestige.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Det här med att vara en underordnad kvinna

Charlotte2 kommentarer

I genusforskningen förekommer begreppet kvinnlig underordning betydligt oftare än vad de flesta kritiker verkar tycka är rimligt. Oavsett vilken inställning man som forskare har till begreppet är den kvinnliga underordningen någonting som man måste ta ställning till när man forskar i genus. I just det stadiet av teoribildandet är jag själv just nu.

Begreppet är svårt. Min forskning rör Sverige 1350-1550 och det råder inget tvivel om att samhället så som det framkommer genom källorna var mansdominerat. Lagen gynnade männen vilka i sin tur hade ensamrätt på lagskapande och på så vis kunde ett system där kvinnor systematiskt uteslöts från juridiska, politiska och ekonomiska rättigheter upprätthållas. Med våra nutida mått mätt skulle begreppet kvinnlig underordning kunna vara mycket beskrivande.

Men jag ställer mig ändå väldigt tveksam. Redan 1996 frågade sig Gudrun Andersson (Lennström) och Maria Ågren om man kan påstå att kvinnor varit underordnade om kvinnorna själva inte har uppfattat det så. Jag tycker att det är en oerhört relevant fråga. För historieforskningen handlar det förstås om vilka nutida filter som påverkar historikerns tolkning av förflutna verkligheter. Av alla de tusentals dokument jag läst från 1300- och 1400-talen har jag inte hittat ens en liten antydning till att kvinnor som grupp kände sig förfördelade. Det fanns, så vitt jag kan bedöma, ingen uppfattning om kvinnlig underordning som något annat än sakernas naturlig ordning. Det fanns ingen kvinnokamp, inga tal om jämställdhet, ingen känsla av underordning som någonting negativt.

Kanske kan begreppet kvinnlig underordning användas för att neutralt beskriva ett patriarkalt samhälle där kvinnor inte hade tillgång till samma sfärer som männen? Men ändå. Motsatsen till kvinnlig underordning är manlig överordning och även i ett starkt patriarkalt samhälle kräver dessa begrepp en värdering av dels samhällsfunktionerna (ofta genom att värdera traditionellt manliga sfärer högre än traditionellt kvinnliga), dels aktörernas förmåga att styra sina egna val. Kan man vara underordnad utan att känna sig underordnad? Och vem är det i så fall som har rätten att bestämma vad som ska betecknas som underordning? I vårt västerländska nutida samhälle ser vi ofta kvinnor i burka som manifestationer av den ultimata kvinnliga underordningen. Men är de kvinnor i burkaförbudens Frankrike som klär sig i sin burka och går ut för att demonstrera för sin rätt att klä sig som de vill verkligen underordnade? Och i så fall underordnade vad och vem?

– Jag klär mig som jag vill!

– Nej kvinna! Du är så underordnad att du inte ens förstår det själv!

Nyhetsplock

Våldsamma spel och sexualiserat våld

CharlotteLämna en kommentar

Hannah skriver om skillnaden på hur män och kvinnor framställs i våldsamma spel, om hur kvinnor av någon outgrundlig anledning tenderar till att vara halvnakna och sexualiserade oavsett om de är döda, snart kommer att vara döda eller är dem som gör dödandet.

Jag har spelat oroväckande mycket spel i mina dar. Jag var med på LAN-kvällar på den tiden en bärbar dator var vilken dator som helst som man kunde hjälpas åt att bära från plats A till plats B och jag har spelat Counter Strike natten lång.

Men i takt med att grafiken utvecklades (och det är för mig en oerhört viktig faktor) tappade jag helt lusten att spela liknande spel. First person shooters blev inte längre bara samarbete, krypa runt hörn och vänta med bultande hjärta bakom en låda utan mord. Oavsett om våldsamma spel gör människor mer troliga att begå våldsbrott eller inte (vilket jag inte tror) gör det oss avtrubbade. Det är bara så många gånger man i HD kan skjuta någon i huvudet innan det blir en akt som normaliseras. Det betyder inte att man sedan gör det på riktigt, men för mig handlar det om att man har tränat bort en liten men oerhört betydelsefull aspekt av att vara människa. Att döda någon annan ska väcka omedelbart avsky – inte ge tillfredsställelse.

För mig är problemet med det sexualiserade våldet inte egentligen att kvinnor framställs som sexuella objekt att dominera utan att någon sjuk jävel suttit och kommit på en story om män (för det är nästan alltid män) som mördar för njutning och för sitt manliga ego. Och att folk sedan köper det.

Dessutom framstår inte alltid bilden av kvinnor som slåss som riktigt övertygande. Jag älskar mina högklackade skor, det borde vara allmän kännedom vid det här laget, men om jag skulle ge mig ut på ett livsfarligt uppdrag som förmodligen kommer att innebära springande, klättrande, hoppande och volter från en vägg tänker jag mig att högklackade inte skulle vara det första valet. Däremot skulle jag självklart använda mina Tassels of Intimidation.

Historikerns historier

Att vara lika inför lagen

Charlotte6 kommentarer

En av de, i mitt tycke, mest intressanta kommentarerna angående den feministiska historieskrivningen och kvinnors historiska underordning bygger på att man inte kan jämföra dåtid med nutid eftersom dåtida juridiska rättigheter inte vilade på en demokratiskt grund. Kort sagt; då fanns det ingen tanke om lika inför lagen men det gör det nu. Att det fanns orättvisor förr kan förklaras med att behoven såg annorlunda ut. Det håller jag förvisso med om, men jag vidhåller att detsamma i så fall måste gälla även beträffande dagens orättvisor. Inte heller de är skapade av någon som supit sig full och ville jävlas, utan tillkommit av att det fanns behov för att kompensera något.

Det är en självklarhet att man inte ska betrakta förfluten tid utifrån våra nutida premisser och därför blir liknande jämförelser syntetiska. Min poäng med inlägget var att visa hur den juridiska och intellektuella ramen som formade kvinnors och mäns relationer såg ut och att det där med att kvinnor som grupp var underordnade män som grupp inte är något som feministisk historieskrivning fabricerat. Förenklat, men i klartext. Men när i sådana fall infördes i Sverige en sådan demokrati att historiska jämförelser med nutiden skulle låta sig göras? Som jag förstod det av kommentaren var det viktiga att dagens demokrati förutsätter en likhet inför lagen och att det därför är förkastligt att män diskrimineras. Men vad är likhet inför lagen? Att lagen är helt könsneutral? Eller att ett historiskt bagage vars effekter fortfarande syns kompenseras?

Historikerns historier

Myten om den feministiska historieskrivningen och manshatet

Charlotte41 kommentarer

Det har varit mycket debatt på bloggen de senaste dagarna och många intressanta aspekter har kommit fram. En av dessa rör manshatet. Det finns nämligen sådana som anser att Sverige idag präglas av ett manshat. Jag tycker att det är dumheter. Det betyder inte att det inte finns folk i Sverige som hatar män, men jag menar att det inte är den rådande uppfattningen.

Dessutom menar jag att om man tycker att det finns ett manshat i Sverige i dag måste man acceptera att det under de 1000 föregående åren varit kvinnohat som gällde. Jag tycker att det också är dumheter, men man kan liksom inte både ha kakan och äta den. Samma argument som används för manshatet idag kan användas för kvinnohatet förut.

Så vad är då argumenten för dagens manshat? För det första talas det om att män inte har samma juridiska rättigheter som kvinnor, för det andra om hur skolan premierar flickors naturliga sätt att lära sig och för det tredje hur den akademiska världen (och då främst genusvetarna) reproducerar en negativ bild av männen som ondskefulla och kvinnor som goda. Ni som är historiker sitter kanske som jag själv och suckar och tänker att det är ungefär exakt det samma som tidigare riktats mot kvinnor. När jag framfört det har jag fått höra att även om några få förr i tiden hatade kvinnor var det ett väldigt litet antal som allmänheten inte behövde lyssna på, vilket skiljer sig från dagens manshat som är mer utbrett. Dessutom har jag fått höra att man inte kan lita på den feministiska historieskrivningen som berättar om hur kvinnor haft det eftersom den är ideologisk och inte vetenskaplig. Så jag tänkte ge raka citat från originalkällor och från historiker som verkade innan feminismen ens var påtänkt så att ingen behöver vara rädd för att det har gjorts ideologiska tolkningar angående det historiska kvinnohatet.

Vi börjar med de juridiska rättigheterna. Ett flitigt motargument är att det bara var vissa män i maktpositioner som hade rättigheter över kvinnor. Därför har jag samlat citat som gällde för alla, oavsett social status. I Magnus Erikssons Landslag som kom ut runt 1350 och som gällde för hela Sverige stod följande i gifto Balken (äktenskapsbalken) flock IX:

”Nu siþan bonde ok husfru gift æru, þa þe haua naat i siæng saman lighat, þa ær han henna rætter malsman […]”

På modern svenska blir det: Sedan bonden och husfrun blivit gifta och legat i samma säng en natt är han hennes rätta målsman. För dem som bodde i staden gällde Stadslagen som har en liknande formulering. I Landslagens ærfþa Balken (arvsbalken) flock I står att

”Dör bonde ællæ husfru ok liua barn æfte, son ok dotter, ærue son tua lyti ok dottor þriþiung […]

På modern svenska blir det: Dör bonde eller husfru och deras barn lever, son och dotter, då ärver sonen två lotter och dottern en tredjedel.

Angående mannens rätt över kvinnan under medeltiden har riksarkivarie Nordström (Bidrag till den svenska samhälls-författningens historia : efter de äldre lagarne till sednare hälften af sjuttonde seklet. 2. afdelningen, Helsingfors 1840, sid 60) skrivit att maken

”utan ansvar inför verdslig öfverhet icke blott [kunde] tukta [sin hustru] efter godtycke, utan ock sälja och till och med bringa henne om lifvet”

Magnus Erikssons Landslag och Stadslag var, med de smärre uppdateringarna som skedde 1442, rådande lagar fram till 1734 och gällde alltså alla män och kvinnor oavsett social status i nästan 400 års tid. I 1734 års lag (Giftermålsbalken IX Kap.) hade flocken om målsmanskapet blivit:

”Sedan man och kvinna sammanvigda äro, då är han hennes rätte målsman och äger söka och svara för henne; hustrun följer ock mannens stånd och villkor.”

År 1921 får gifta kvinnor bli myndiga när de fyllt 21 år.

I 1734 års lag (Ärvdabalken II Kap.) hade flocken om arv blivit:

”Dör fader, eller moder; ärve då frälsemans och bondes son efter landsrätt två lotter, och dotter tridjung”

År 1845 införs lika arvsrätt för män och kvinnor.

Så vad sa den lärda eliten angående utbildning? Återigen, dessa författare var välkända hela vägen ner bland bönderna. I Rousseaus mycket berömda Emile, som var känd även i Sverige i alla samhällsklasser och som behandlade utbildning och uppfostran stod det:

”A woman’s education must be planned in relation to man. To be pleasing in his sight, to win his respect and love, to train him in childhood, to tend him in manhood, to counsel and console, to make his life pleasant and happy, these are the duties of women for all time.”

I Platos Republic, som var flitigt läst och använd inom akademien stod följande angående vad män och kvinnor kan lära sig:

”[A]ll the pursuits of men are the pursuits of women also, but in all of them a woman is inferior to a man”

Men kanske inte alla bönder ändå läste Plato och Rousseau. Däremot läste varenda en Luthers Lilla Katekes, för om man inte lärde sig valda delar ur katekesen utantill fick man inte ta nattvarden och fick man inte ta nattvarden fick man inte gifta sig. Prästerna kontrollerade genom husförhör att alla, inklusive tjänstefolket, lärde sig katekesen och att misslyckas kunde medföra bestraffning. I Katekesens hustavla som bestod av upplyftande bibelcitat stod det för männen:

”På samma sätt skall ni män leva förståndigt tillsammans med era hustrur som är det svagare kärlet.”

Och för kvinnorna:

”Ni hustrur, underordna er era män, så som ni underordnar er Herren. Ty en man är sin hustrus huvud, liksom Kristus är församlingens huvud – han som är Frälsare för sin egen kropp. Som församlingen i allt underordnar sig Kristus, skall hustrun i allt underordna sig sin man.”

Jag känner mig hela tiden frestad att tolka de här citaten, sätta in dem i deras kontext, nyansera. Precis på samma vis som jag gör med citat idag där män inte framställs som de alltigenom mest kompetenta. Men eftersom jag är genushistoriker vill jag inte besudla citaten med min åtta år långa universitetsutbildning utan låter var och en själv tolka fritt. Så där.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Att misstolka en genusvetare

Charlotte25 kommentarer

Pelle Billing skriver idag på sin blogg om en genusvetare som uttalar sig sexistiskt på radio. Radiointervjun med genusvetare och historiker Marie Eriksson baserar sig på nyheten om ett danskt hotell som infört en våning endast för kvinnor. Billing menar att Eriksson endast tar upp tre delar till analys, nämligen mäns våld mot kvinnor (som i Billings tolkning sägs vara så påtagligt att en egen våning för kvinnor är nödvändig), att hotell är ”manligt kodade domäner” och att det ”nya kvinnorummet ‘skapar kvinnlighet’ med många speglar och dylikt”. På vilket sätt detta ska vara sexistiskt förstår jag inte alls. Faktum är att jag tycker att det är en mycket bra intervju där Marie Eriksson lyfter fram verkligt viktiga aspekter av att göra särskilda utrymmen för kvinnor.

Marie Eriksson talar nämligen om hur vi i dagens mycket jämställda Sverige och Danmark ser en uppgång i särskiljande av könen och menar att en hotellvåning enbart för kvinnor är en del av den processen. Observera att hon inte säger att det är bra eller dåligt, eller beskyller någon för det, utan hela tiden håller en väldigt vetenskaplig ton. Eriksson talar också om att rum inredda för kvinnor med extra stora speglar så kvinnorna kan spegla både fram och bak skapar kvinnlighet som något separerat från manlighet och förstärker könsnormer.

Det är inte Eriksson själv som framhåller att mäns våld mot kvinnor skulle ha någon betydelse för en kvinnovåning. Intervjuaren frågar henne om hon kan se något positivt med våningen varpå hon påpekar (eftersom hon själv forskat på mäns våld mot kvinnor i nära relationer) att hon möjligen kunde se att det bland vissa kvinnor skulle finnas ett behov ”i framtiden kanske, i det värsta scenariot”. Betydligt intressantare än hennes kommentar angående det värsta scenariot är analysen kring problematiken med att utmåla den nya kvinnovåningen som säker eftersom den har extra skyddsanordningar och att våningen på hotellets hemsida (enligt Eriksson) kontrasteras mot hemmets trygghet som om kvinnor som inte stannar inom hemmets väggar skulle behöva extra skydd. Det är alltså inte Eriksson som säger att en liknande våning är bra för att kvinnor är offer. Hon påpekar bara att det är den bilden man får av att en särskild kvinnovåning behöver förses med säkerhetskedjor och larmsystem. Dessutom påpekar hon det uppenbara i att det mesta våldet mot kvinnor inte sker i offentligheten utan i hemmet, trots att offentligheten både historiskt och i dagens samhälle ofta utpekas som ett hot mot kvinnors säkerhet.

Billing beklagar sig över att Eriksson inte i större grad diskuterar det problematiska i att män utestängs, vilket förstås hade varit intressant att höra mer om. Men förutom det uppenbara i att intervjun bara är 6.26 lång och tiden således synnerligen begränsad är det synd att Billing väljer att tolka allt det smarta Eriksson säger – och som är problematiskt för både män och kvinnor – som sexistiskt. Hon tangerar att män utestängs men vill inte uttala sig om utsträckningen utan att att ha sett alla hotellets utrymmen, något jag tycker endast höjer trovärdigheten i hennes analys. I likhet med de flesta andra håller hon sedan med om att det strikt talat är en orättvisa att särskilja könen på det viset, men viktigare i hennes resonemang är att även om man tror att man gör något bra för kvinnor, något som kvinnor vill ha, är det snarare kontraproduktivt för jämställdheten att skapa nya könskodade utrymmen. För problemet med kvinnovåningen, som jag ser det, är att man återigen låter påskina att kvinnor inte kan göra samma saker som män utan behöver förmildrande omständigheter. Och det gör mig faktiskt i ärlighetens namn riktigt, riktigt lack.

Historikerns historier

Välj ditt kön

Charlotte9 kommentarer

När man söker stipendium från Finska Vetenskapsakademin ska man i den elektroniska ansökan medelst en rullist välja om man är man eller kvinna.

Vad i hela friden ska det ha för betydelse?

Historikerns historier

Genusutmaningen är tillbaka på ruta ett

Charlotte15 kommentarer

Så jag tröttnade på att somliga tar sig friheten att kritisera genusvetenskap som ovetenskaplig utan att de läst en enda genusvetenskaplig text och uppmuntrade kritikerna att släppa medias bisarra rapportering och faktiskt läsa originaltexter.

Det gick så där.

För faktum är att ingen genuskritiker har haft någonting att komma med när det gäller att kritisera genusvetenskaplig metod och teoribildning utifrån forskningslitteratur. En del framför personliga erfarenheter och reflektioner, vilka trots att de är intressanta inte är grundade i forskningslitteratur utan i upplevelser.

Och så finns det alla de där som trampar i samma gamla spår. Ofta låter det någonting i stil med ”om man jämför med kreationistiska tankar” eller ”feminister är som nazister” eller (och det här är nog en personlig favorit) ”men det är klart att jag inte kan referera till forskningslitteratur som motbevisar vad du säger eftersom det Stora Feministmaskineriet har strypt all forskning som motbevisar det”. Sedan finns det förstås klassiker som ”mäh, genus’vetenskap’ ä ba flum”. Jomenvisst. Och det där var ju verkligen en intellektuellt paketerad vetenskaplig syntes. Tack för den.

Kanske det bara tar tid att läsa forskningslitteratur? Kanske är det inte lika spännande som vinklade utsagor i media? Kanske, kanske man skulle lära sig något nytt om man försökte?