Kulturkrockar

Till dig, stora vuxen, som tillrättavisade ditt barn.

Du pappa som satt vid bordet bredvid oss på restaurangen igår, jag tycker att det är jättebra att du håller ordning på din trotsiga pre-teen-son. Inte för att jag vet vad det var han hade gjort, då du med kraftfull stämma bad honom be om ursäkt till dig och sedan vända sig om och be om ursäkt till alla andra. Jag antar att det fanns fog för din ilska. Jag antar också att du var frustrerad över att han inte svarade dig tillräckligt tydligt, att det kändes som om dina ord bara rann av honom och att han inte bryr sig det minsta om vad du säger. Han tror säkert att han är stor nu. Han skiter i dig, skiter i vad du säger, skiter i vad du vet är viktigt.

Jag antar att det var så det var från din plats mitt emot honom. Men vet du vad jag såg från min plats längre bort?

Jag såg en ung pojke som ville sjunka genom jorden av skam för tillrättavisningen han fick av dig, en pojke som önskade sig tusen mil bort för att i fred få sköta om förödmjukelsen och slicka sina sår. Det är möjligt att du genom att tilltala honom tillräckligt tydligt och osedvanligt länge ville visa oss andra att du minsann inte tillåter vad som helst, men vet du vad? Jag märkte ingenting av vad han gjorde. Jag hörde bara dig. Och vet du en sak till? Det gjorde han också. Om du hade suttit där jag satt hade du sett en ung pojke som blev mindre och mindre för varje ord från dig. Hade du suttit där jag satt hade du kanske sett hur han sjönk längre ner på stolen, hur han försökte dölja tårarna genom att snabbt torka bort dem, hur han till slut tog på sig jackan och drog upp luvan trots att ni knappt hade hunnit börja äta. Hur han krympte i takt med att du växte av vad du högt och tydligt menade var för hans växande och mognandes skull.

Du kanske tror att han skiter i dig men om du hade suttit där jag satt hade du sett vilket stort inflytande du har på hans varande. Du kanske tror att hans tystnad betyder han skiter i vad du säger men hade du suttit där jag satt hade du sett att dina ord går rakt in och att han inte kan försvara sig. Du kanske till och med tror att han skiter i vad du vet är viktigt men hade du suttit där jag satt hade du sett att han vill vara dig till lags, att han försöker, att han önskar att du inte hade blivit arg och att vad det nu var som han hade gjort fel aldrig hade hänt. Och hade du suttit där jag satt hade du förhoppningsvis också sett att det snart kommer att ändras, att han i sin tystnad och i sitt krampaktiga krympande febrilt bygger upp sitt försvar, för om du inte kan se honom är hans enda chans att i fortsättningen vara beredd. Att lära sig att skita i vad du säger.

Jag önskar att du hade sett honom från där jag satt för då tror jag att du hade sett att den som skulle behövt säga förlåt, det var du.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Ett historiskt perspektiv på mammans rätt till barnen

Vi har ju talat om det här förr, att mamman i dag har förtur till barnen. Som ni som hänger här redan vet tycker jag inte att det är bra för någon. Föräldrar måste ha jämställd rätt till barnen om de ska förväntas ha jämställda skyldigheter, liksom. Jag tycker dock att det är väldigt viktigt att skilja på de samhälleliga strukturer som gör att mammor ofta betraktas som förstaföräldern och på lagliga rättigheter i förhållande till sina barn. För det finns många arga röster som hävdar att kvinnor i dag har en alltför stor laglig rätt till barnen, att kvinnor alltid har haft sånna rättigheter, att fäder alltid har underskattats och att det inte finns några som helst behov av denna mammarätt. Först av allt vill jag avliva myten om att mammor i dag trumfar pappor rent lagligt, för så är det inte. Tvärtom är socialnämnden skyldig att försöka fastställa vem som är far till ett barn (vem som är mor vet man ju allmänhet redan baserat på vem som födde barnet liksom). Fadern ska sedan beredas möjlighet att fastställa faderskapet och barn, mor och far kan testas genom blodprov om någon av dem begär detta. Många ondgör sig över att faderskapet ens ska behöva fastställas, att det inte ska vara självklart, men eftersom det inte är fysiskt självklart vem som är fader och en sådan position medför livslånga förpliktelser anser jag att det är helt på sin plats att man är grundlig. Ur en rättshistorisk synvinkel känns klagomålen på fastställandet av faderskapet och moderns självklara status som smått bisarr.

För det är ingen tvekan om att moderns lagliga rätt till barnen är en nymodighet, och det tror jag är oerhört viktigt att komma ihåg.  Mammor har genom århundradenas lopp inte haft någon laglig rätt till barnen utan hade bara status som mor till barnen så länge hon var gift med barnens far och uppförde sig så som det anstod en hustru. Var hon otrogen kunde hon bli utkastad ur hemmet, var hon uppkäftig kunde hon få stryk och gick det så långt som till skilsmässa (även om det var på makens initiativ) tillhörde barnen honom. En kvinna som kastats ut tillsammans med ett litet barn hade ingen rätt till bidrag ens för barnets uppehälle om inte mannen accepterade barnet som sitt – och då hade han också långtgående rättigheter att bestämma över det. Det bidrag för barn till ensamstående mödrar som infördes 1937 i Sverige var villkorat i det att det krävdes domstolsbeslut över faderns skyldighet till underhåll, vilket inte alltid var helt enkelt att få, och ifall modern hade ekonomiska möjligheter att hålla dem från fattigstugan uteblev bidraget helt. De barn som inte hade en far som erkänt dem fick ingenting, innan lagen ändrades 1947 och även faderslösa barn över tre år fick rätt till bidrag.

En annan aspekt av moderns rätt till barnet som ofta tas upp är hur kvinnan själv får avgöra huruvida en abort ska genomföras. Det är också en nymodighet. Tidigare hade en kvinna som blivit gravid då det inte var meningen aldrig rätt att göra abort, men den tilltänkte fadern hade rätten att förskjuta henne för den kommande babyns skull. Vittnena kring unga kvinnor som i desperation tagit sitt eget liv eller utsatt sig för de mest horribla behandlingar för att komma bort från graviditeten visar vilken ofattbart svår situation en oönskad graviditet försatte en kvinna i. Att kvinnan i dag har det avgörande ordet kring abort är helt enkelt en effekt av att inget annat är tänkbart, och de historiska mönster kring oönskade graviditeter som fanns i Sverige och Finland är inte förpassade till historien i länder som är starkt patriarkala och inte tillåter abort. Jag förstår att det måste vara hemskt för den man som vill bli pappa, men utan att förringa att vissa har stora problem med att få barn så måste man ju ändå säga att det är lättare att få barn igen senare än att göra sig av med det som föddes när man ångrat sig.

Det kan vara svårt att tänka sig att den här världen bara är några generationer bort, att ens egen mormor eller farmor har haft helt andra referensramar, men när man som många i dag gör sitter och beklagar sig över kvinnors rätt till sina barn (och chockerande många gör det) ska man tänka på hur nära i tiden det ligger att de rättigheterna inte ens existerade. Om min make fått igenom en skilsmässa för hundra år sedan (grund för den skilsmässan skulle väl troligen ha varit att hustrun var okontrollerbar) hade han fått barnen och jag hade inte ens fått besöksrätt. Och jag säger inte att det inte fanns män genom historien som hade velat ta hand som sina barn men blev berövade den möjligheten, eller att det inte i alla tider funnits somliga kvinnor som förstått att skamlöst utnyttja system till sin fördel utan en tanke på barnen, men det borde bara vara ytterligare bevis på vikten av att faderskap ska fastställas och att man kämpar för även strukturell jämställdhet för föräldrar. Att ensamstående mammor i dag fortfarande är en synnerligen utsatt grupp visar dessutom på vikten av mödrars lagliga rättigheter till fastställande av faderskap, till underhåll, till sina barn och till sina kroppar. Det här är inte historiska självklarheter, utan rättigheter våra mor- och far-mödrar saknade och som vi borde ha förstånd nog att vårda och bevaka.

Kuriosa: Vi har redan tidigare diskuterat moderskapets historia.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Kvinnliga masterminds och det där med att nå till toppen

I går gjorde jag mitt allra första försök att lyssna på podcast. Det var långt ifrån så där avslappnande och befriande som andra verkar tycka, för jag hann inte långt in i programmet (BBC History) förrän jag liksom bubblade av kommentarer, invändningar och personliga påhopp mot talaren – som jag inte ens kommer ihåg namnet på. Kanske har det inte så stor betydelse vem han var, för han var egentligen ganska så nyanserad och vettig, och jag tänker i princip inte opponera mig mot hans resultat. Grejen är den att han hade skrivit en bok om masterminds – alltså folk som är riktigt bra på något – och så föreslagit någon sorts syntes kring vad det är som skapar ett mastermind. Han menar att det inte finns något i hjärnan som skiljer ut vissa genier från vanliga dödliga, utan att ett mastermind är beroende av att personen verkligen är dedikerad och att det finns några svårigheter på vägen som triggar dedikationen.

Allt det där är ju intressant och plausibelt men jag har fastnat i en av hans första meningar, den där som var svaret på hur han hade gått tillväga för att välja ut de personer han skulle undersöka. Han hade nämligen helt sonika tittat på vem som åstadkommit något. Visst, det är säkert en relevant metod för honom men allt jag kan tänka på därefter är att det automatiskt utesluter alla kvinnor fram till det senaste århundradet. Det är oroväckande många som sagt till mig att anledningen till att kvinnor saknas i historieböckerna är att kvinnor helt enkelt inte åstadkommit något, ett enkelt missförstånd om man stirrar sig blind på en särskild sorts resultat. För vad det handlar om, anledningen till att det inte finns kvinnliga masterminds genom historien, är att det förutom dedikation och tillräckligt med svårigheter för att öka dedikationen faktiskt också krävs tillfällen att överkomma svårigheterna och en socialt förankrad möjlighet att leva ut sin vilja. Det har kvinnor inte haft.

Och i dag, när de formella hindren för att kvinnor ska bli masterminds är borta, finns precis samma tendenser att betrakta män som potentiella genier och kvinnor som goda vapendragare kvar. Det här är ett oerhört komplext problem, för om man i dag skulle sätta sig ner och göra vad han den där jag inte kommer ihåg namnet på har gjort och sortera ut masterminds enligt vad de har åstadkommit så skulle det fortfarande vara väldigt få kvinnor på den listan. Jag vägrar tro på att kvinnor är sämre än män. Det faktum att kvinnor gått förbi män vad gäller utbildning så snart de släpptes in på universiteten talar emot en sådan förklaring. Inte heller tror jag att män (åtminstone inte i dagens jämställda Norden) på något sätt medvetet skulle framhäva sig själva på kvinnors bekostnad – i alla fall inte mer än vad kvinnor medvetet gör på mäns bekostnad. Nej, jag tror att det låga antalet kvinnliga masterminds beror på en snirklig väv av fördomar, taskiga kompromisser och förväntningar på vad män och kvinnor borde göra.

Många säger att kvinnor helt enkelt inte har dedikationen i samma utsträckning som män. Att det är biologiskt betingat att män är mer tävlingslystna och därför når längre. Alla som varit i ett stall borde förstå att något inte är riktigt rätt med den förklaringen. Stall är nämligen fulla av små förväntansfulla flickor (85 % är av ryttarna i Sverige är kvinnor) som är dedikerade nog att tillbringa all sin vakna tid med att utföra skitsysslor utan betalning, bara för att få vara där. Om vi leker med tanken att det bara är hälften av de där flickorna som drömmer om en karriär som proffsryttare och att den andra hälften tycker att det räcker att hobbyrida borde det bli en ansenlig mängd kvinnliga proffsryttare. På Svensk Galopp meddelar man glatt svenska tjejer hållit sig framme för bland de 20 bästa jockeyna i Sverige finns inte mindre än sju tjejer. Samma tendens finns i nästan alla delar av hästsport; bland proffsen dominerar männen. Vad hände med alla de där unga tjejerna som drömde om en karriär inom hästsport?

Hästsport kanske är ett av de mest extra exemplen, men trenden finns även inom de flesta andra yrken. Ska man döma av hur könsfördelningen såg ut i skolkören, eller i uttagningarna till talangprogram borde musikervärlden vara fylld av kvinnor. Ändå finns det fler manliga proffsmusiker. Inom sjukhusvärlden och universitetsvärlden finns det förvisso kvinnor på alla nivåer, men andelen kvinnliga överläkare och professorer är beklämmande om man jämför med hur många kvinnor som gett sig in på de banorna. Vad händer längs vägen?

Jo, det kommer in barn i bilden. Om ett par får två barn och är föräldralediga i totalt fyra år med dessa två barn och det är kvinnan som sköter den föräldraledigheten kommer hon att automatiskt vara fyra år efter honom i karriären. Man skulle kanske kunna tro att det skulle vara ett starkt argument att någon redan satt sin karriär på paus i fyra år när man senare i livet börjar förhandla om kompromisser som att gå ner i arbetstid för att kunna möta barnen efter skolan och vabba, men i stället verkar det som om de där åren tenderar till att göra kvinnan ännu mindre lämplig för karriär – hon har genom sin erfarenhet lättare att sköta barnen och fortsätter att göra det. Gapet mellan kvinnans och mannens karriärer växer och i takt med att hon får ännu mer erfarenhet av barnskötande och han klättrar uppåt på karriärstegen blir sannolikheten att han ska vilja avbryta och hon ska våga göra något åt sin gnagande känsla av otillfredsställelse mindre.

Jag inser att det för många familjer kan funka väldigt bra att följa mer traditionella mönster. Vi gör det, av ekonomiska och praktiska skäl. Det är vårt enda sätt att få vardagen att fungera och jag ser inget principiellt problem i att det blir traditionellt – i varje enskilt fall. Men någonstans börjar alla dessa enskilda fall skapa så starka normer att de inte går att bryta trots att en viss familj kanske skulle vilja. Pressen att göra vissa val, de ekonomiska konsekvenserna av att ha mannen som tjänar mer hemma är överväldigande och då har vi ett stort problem. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; att för varje kvinna som vill komma framåt måste det till en man (i ett beklämmande heteronormativt uttalande) som tar ett steg bakåt. För varje familj med en mamma i karriären behövs det en pappa som inte tycker att karriär är så hemskt viktigt. Jag tror att ett av de stora problemen i dag är ett det i vårt samhälle ses som det ultimata att man tar för sig, att man är framåt och att det dessutom finns en underton av att dessa positiva egenskaper är manliga. Så länge det både premieras att ta för sig och ses som manligt att ta för sig kommer kvinnan att dra det kortaste karriärsstrået. Det är inte problematiskt för att man på pin tji måste bryta traditionella mönster. Det är problematiskt för att alla de kvinnliga masterminds som drömmer om att få komma ut tvingas till kompromisser som håller dem instängda. Och för att alla de män som inte vill göra karriär, inte vill ta för sig och alltid sikta på störst, bäst och vackrast, tvingas uppfylla förväntningar de inte vill ha och missar att se sina barn växa upp.

Jag menar inte att det finns några lätta lösningar eller rätta svar, men jag tror att det är viktigt att öka medvetenheten för sådana här frågor. Säkert finns det många som suckar (men som inte har orkat läsa ända hit) och menar att det är en del av den där berömda feministiska planen att ta över världen att tro att det skulle finnas potential för kvinnliga mastermind, alternativt några hinder för kvinnor att göra vad de vill. Förutom att ett sådant synsätt visar på inte bara en konspiratoriskt läggning utan också undermåliga historiekunskaper visar det på en oförmåga att tänka lite längre. Betänkt exempelvis att den kvinnliga formen av det manliga ordet ”master” är ”mistress”. Betänk att den kvinnliga formen av ”läkare” är ”sjuksyster”. Betänk att den kvinnliga formen av ”professor” är ”professorska” och syftar på den som är gift med en professor. Vad säger det om den underliggande synen på kvinnans chanser att nå toppen?

Vardagslivet

Föräldravilan

Vanliga människor: Yeees, nu är det äntligen jullov och man kan vila upp sig lite igen!

Småbarnsföräldrar: Yeees, nu är jullovet slut så man får börja jobba och vila upp sig lite igen!

Vardagslivet

En berättelse om ett pepparkakshus och en väldigt arg mamma

I mellandagarna brukar vi bygga ihop pepparkakshuset, lite för att ha lite julpysslande kvar att se fram emot när man sitter i en yrande hög av julklappspapper den tjugofjärde och undrar om det verkligen var allt, och lite för att det är tradition att demolera pepparkakshuset först på Vilhos födelsedag den 9 januari. Så i dag satte vi igång med det där byggandet, jag och barnen, och vi köper alltid en färdig byggsats pepparkakshus eftersom själva ihopmonteringen är jävlig nog utan att bitarna har deformerats i ugnen och man räknat fel på antalet långsidor ett fullständigt normalt fyrkantigt hus behöver i år igen.

Jag vet inte hur många gånger jag förklarade för barnen att jag skulle smälta socker som skulle användas för att sätta ihop huset och att sockret då är alldeles fruktansvärt varmt och att det är viktigt att barnen håller sig stilla och ska man springa ska man åtminstone inte göra det i köket. Jag hade förmodligen lika gärna kunnat hålla en föreläsning på ryska om astrofysik för ett gäng pungråttor med mentala handikapp och få bättre gehör för sockret hann knappt smälta innan de första fyra ”såja, lugna er lite nu” hade prövats och båda barnen hade hunnit slå både sig själva och varandra. Så jag fortsatte att be dem lugna sig, inte springa, snälla hoppa inte här, akta det är varmt, släpp gardinen, ställ inte stolen på min fot, nej det är smält socker inte bajs – allt med mild röst och en ängels tålamod.

Och så började jag sakta men säkert montera ihop huset, frenetiskt nynnande sånger om julefrid och det härliga med små barn. Barnen tar sats från vardagsrummet, kommer farande runt hörnet i hallen och smäller in i diskbänken precis bredvid mitt byggandet. Jag andas djupt och säger för hundrade gången att det är oerhört viktigt att de inte härjar i köket just nu för att någon kan gör sig illa. Så Tilda klipper till Vilho en sista gång, han sopar till henne för rättvisans skull, båda studsar mot min ansenliga bakdel och jag droppar en stor, kokande klört med socker knappt två millimeter från min tumme. Den där droppen som får det att rinna över, liksom.

Så jag tar stekpannan med kokande socker, slår sönder hela helvetes pepparkakshuset så godisdekorationerna flyger och sedan hivar jag ut hela skiten och båda barnen, låser dörren och läser en bok i stället. Eller. Det var vad jag hade velat göra. Istället vrålar jag UUUUUT UR KÖKET till ungarna och de piper iväg i samma sorts virvlande tumult som de just anlänt. Och jag blir plötsligt så oerhört trött, hela vägen in i märgen. När man försöker göra något kul med barnen, när man anstränger sig, när man gör det som de bett om trots att man egentligen inte vill och så kan de inte lyssna på vad man ber dem om och man tvingas bli argare än vad man skulle orka. Så jag stängde jag av spisen, lät allt stå och gick upp och satte mig på sängen med gråten i halsen, ledsen och besviken över att det ibland är en omöjlig uppgift att vara en bra mamma. Tilda grät och skrek att det minsann var HON som var ledsen och besviken för att jag inte tänker sätta ihop pepparkakshuset när hon faktiskt VILL det, och Vilho tryckte på sitt TV-spel och så satte de sig i soffan. Helt plötsligt var de inte bara bästa vänner utan dessutom rörande överens om att jag var den sämsta mamman världen någonsin skådat. Så jag gick dit och sa att jag helt enkelt inte förstår hur jag ska kunna prata med dem för att de ska förstå vad jag säger när det inte räcker att jag pratar vanligt med dem och Vilho rullar med ögonen och suckar så djupt att vilken tonårsangstig emo-unge som helst hade varit avundsjuk. Så jag tar hans jävla Xbox och slår sönder fönstret med det, kastar ut skiten, och använder därefter hans spel – enligt principen populärast först – som frisbees. Eller. Det var var jag hade velat göra. Istället stänger jag av spelet. Tre gånger. Så att han skulle fatta.

Sedan vägrade jag fortsätta pyssla med barnen tills de sagt förlåt. Tilda kom snabbt farande och snyftade ”förlåt mamma” och så var det bra och vi gick ner för att fortsätta. Vilho, den långsinte lille skiten, vägrade komma med utan låste in sig på rummet och spelade musik och övade sig i att vara fjorton och missförstådd av alla. Så jag lät honom vara i fred, och till slut kom han smygande och gömd bakom en dörr sträckte han fram ett litet brev – det han hade sysslat med instängd på rummet.

20121228-174518.jpg

Just när man tror att man inte lyckats få honom att förstå hur ledsen man blivit bevisar han att han inte bara förstått utan också tagit till sig min sorgsenhet och vill göra något åt det, även om han inte kan göra det på samma omedelbara sätt som Tilda.  Älskade ungen! Och så kramas vi allihop och talar om hur viktigt det är att vi lyssnar på varandra för att ingen i vår familj ska behöva skrika för att göra sig hörd och så kramas vi lite till. När vi alla sedan blivit sams igen byggde vi ihop ett prima pepparkakshus, där en av huvudprinciperna är att få plats med så mycket godis som möjligt, precis så som det ska vara!

20121228-174525.jpg

Nyhetsplock · Vardagslivet

Om det där med alkohol och föräldraskap

I gårdagens Husis var det ett imponerande stort uppslag med en intervju gjord här hemma hos oss, angående alkohol och föräldraskap. Vad som sades får ni väl läsa själva, men jag skulle vilja kommentera några av kommentarerna som citerades från den enkät som Husis låtit göra.

För det första var det en som meddelade att personen varje gång den ser föräldrar som dricker någon alkohol i närheten av sina barn omedelbart gör en anmälan till barnskyddet. Nu hoppas jag innerligt att det där bara är en sån sak man säger för att förklara att man inte tycker att alkohol och barn hör ihop, vilket jag håller med om, för det finns så oerhört många barn som på riktigt far illa att det är sorgligt om någon vill tynga en redan överarbetad yrkeskår med sina personliga nykterhetspreferenser. De allra flesta föräldrar är nämligen fullt kapabla att ta ett glas vin till maten utan att barnen på något vis far illa. Det är en vansinnigt stor skillnad på att dricka alkohol och att vara full.

För det andra var det någon som sa att man inte ska dricka den minsta droppe alkohol inför barnen efter som att barnen tar efter vad vuxna gör. Visst förstår jag det argumentet, men samtidigt är det bra att ta ett steg tillbaka och fundera på hur barn tar efter sina föräldrar. Var går gränsen för vad vuxna ska kunna göra med argumentet att man är vuxen? Eller ska man heller inte tända levande ljus? Använda spisen? Sitta uppe sent på kvällen och titta på film? Köra bil? Barn förstår riktigt bra när man säger att en del saker får bara vuxna göra och det där med att dricka alkohol är inget undantag. Kanske är det här någon som inte vill att barnen ska dricka alkohol alls när de vuxit upp, och då är det förstås helt rimligt att man själv inte gör det. Personligen har jag inget emot att mina barn, när de fyllt 18, tar ett glas vin med oss (läs: med sin pappa) och då vill jag att de ska uppskatta alkohol och vara försiktiga och kräsna på precis samma sätt deras far är. Kanske är det istället någon som inte vill att barnen ska supa skallen av sig i tonåren? I så fall är jag ledsen att vara den som säger att i tonåren kommer föräldrarna inte längre att vara förebilderna – då är det kompisarna som gäller – och att mamma och pappa har avstått från alkohol är långt ifrån en garanti. Det enda man som förälder kan göra är att hoppas att man utrustat sitt barn med tillräckligt mycket egen vilja, styrka och säkerhet för att inte falla för grupptryck. Och hoppas att barnet litar på en tillräckligt mycket för att ringa och be att man kommer och hämtar när allt ändå skiter sig.

Jag tror att det där med att dricka alkohol (och nu menar jag kanske ett glas vin eller så ibland) inför barnen är något som varje familj själv måste få ta ställning till, och så gör man som man känner är tryggast och rätt utan att trycka ner det i halsen på någon annan. För min egen del var jag oerhört glad och lättad över att uppriktigt kunna säga att jag aldrig har behövt säga till min make att jag tycker att det är dags att sluta dricka för han har alltid kunnat avgöra det själv. Inte heller har jag någonsin behövt säga till någon av våra vänner. Olika människor reagerar olika på att dricka och det är vanskligt att säga att en viss mängd är ok och allt därefter för mycket. Istället gäller det att ha bra vänner, och en bra partner, som trots att de inte delar inställningen till den synnerligen tvivelaktiga njutningen med alkohol ändå förstår att barnen är det viktigaste och att deras trygghet aldrig får äventyras.

Läs gärna Ugglans fantastiskt fina text om en vit jul!

Vardagslivet

Mysfredag

Barnen har kommit hem från dagis och förskola. Tilda har inte pratat på hela tiden sedan hon kom hem.

Hon har skrikit. Oavbrutet.

Den som uppfann konceptet ”mysfredag” borde skjutas. Eller tvingas genomleva kvällen med en fyraåring i huset.

Vardagslivet

Att lämna ifrån sig barnen

När jag och min högt vördade make var på Bloggpriset igår var barnen hemma hos Pappans fantastiska fru och deras förtjusande barn (Pappan själv var ute och svirade). Det är en av de få gånger vi har hittat någon som sagt att de kan ta barnen över natten och som sedan inte hunnit ångra sig fort nog för att komma undan. Och det är himla märkligt det där med att oavsett om barnen tycker att det är världens roligaste grej att få åka hem till några kompisar över natten och oavsett om jag och maken faktiskt mår bra av lite tid på tumis, så känner jag mig som en dålig mamma för att jag lämnade ifrån mig barnen.

Den där känslan höll dock bara i sig medan barnen var borta. Nu, när de är hemma och klättrar i gardinerna, sprider satans lego över golvet, skriker, härjar och tjatar är jag helt beredd att lämna bort dem igen. Eller sälja dem till en cirkus.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Offra sig för barnens skull eller för sin egen

Via Fröken Makelös Facebook ramlar jag på en artikel om The Motherhood Mystique, där det diskuteras vilken press det ligger på dagens föräldrar (och då framförallt på mödrar) att offra sig själva för sitt barn. Och jag måste erkänna att det här är ett av de där ämnena där jag är oerhört tudelad.

Å ena sidan så kan jag inte komma ifrån att barnen är det allra viktigaste i mitt liv och att det inte finns något som jag inte skulle offra för dem.

Å andra sidan är jag övertygad om att mina barn blir lyckligare av att ha en mamma som inte har offrat allt för deras skull – en mamma som är stark och självständig och kan visa dem världen.

Egentligen ser jag inga problem med att kombinera de här två sakerna och jag tror att alla föräldrar måste hitta sin egen balans. Vad som stör mig är dock att så många tar sig friheten att beklaga sig över andras val – andras balans. Att vara förälder är nästan alltid förknippat med dåligt samvete och det blir fan inte bättre av att förståsigpåare ena dagen varnar för att curla sina barn och andra dagen för att sätta barnen i dagis. Det största hotet mot barnens välbefinnande tror jag ändå är föräldrar som känner sig alltför pressade.

Men den där balansen kan vara så vansinnigt svår att hitta och framförallt bibehålla. Ofta tror jag att jag har den, att det funkar, att jag får vara lagom mycket mig själv och lagom mycket någon annans mamma. Men så kommer jag på mig själv med att sakna barnen, inte bara för att de är kul typer utan för att jag är liten och osäker när jag ska vara bara Charlotte. I ärlighetens namn händer det att jag nästan är gråtfärdig när jag inte har barnen med, exempelvis på fester eller till affären, för att jag vissa dagar bara har så svårt att stå för mina egna val, min egen vilja och mina egna behov. Barnen blir en sköld att gömma sig bakom, en anledning att inte behöva ta ansvar för sin egen vilja och ett sätt att ha en färdig roll att fylla.

Så när jag får den där kvävande känslan av att jag hellre vill gömma mig än gå någonstans som bara Charlotte och inte ”Vilhos och Tildas mamma” brukar jag se till att ta mig ut en stund själv. För vet ni vad? Jag är livrädd för att ge efter för frestelsen att bara finnas för dem – att helhjärtat få gå in i modersrollen och ägna mitt liv åt barnen och inte behöva tänka på vad jag vill. För i längden tror jag inte att det blir bra. Jag tror att jag skulle sakna mig själv. Och framförallt tror jag att mina barn skulle sakna mig.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Bokmässan – ett inlägg om föräldraskap

Förra helgen var vi på bokmässan i Helsingfors. För mig är det en av årets viktigaste händelser för (suprise, surprise) jag älskar böcker. Att strosa runt på mässan och lyssna på spännande föredrag och njuta av de enorma boktravarna är liksom himmelriket. Därför vill jag förstås också ta med barnen. Ge dem en bit av den fantastiska värld som en riktigt bra bok kan erbjuda. Följande fyra faktorer, som har varit viktiga för min upplevelse av tidigare bokmässor, får här symbolisera hur perspektiven på en riktigt lyckad tur till bokmässan förändras med föräldraskap, om vi bortser från att utflykten är två timmar lång med barn och tre dagar utan.

1: Böckernas läsvärde. Den enda bok som barnen blev riktigt exalterade över att vi skulle köpa var Tatu och Patus ”Det här är Finland”. Nu hade man ju kunnat tro att det vore för att deras ömma moder fostrat ett viss historieintresse hos barnen men nej. På ett ställe i boken säger en figur ”lågblöd” istället för rågbröd. Det är tydligen sådant som avgör en boks kvalité.

2: Valfriheten. Tilda fick välja helt själv vilken bok på hela mässan hon ville hon och jag lovade att köpa den till henne. Vad skulle jag inte ha gett för att någon skulle släppa in mig i en mässhall med typ miljoner böcker och säga att det inte fanns några gränser, att världen låg öppen för mina fötter, att allt var möjligt. Ungen valde en Monster High dagbok. Det är sånt som får mig att fundera på om vi alls är släkt med varandra.

3: Prioriteringarna. Akademiska bokhandeln hade 20% rabatt på allt. Vi hann inte dit för barnen behövde mat. Mat. När det är 20% rabatt på Akademiska bokhandeln! ‘Nuff said.

4: Fokuset. Det stånd barnen allra mest ville gå till låg inte alls inne på bokmässans område utan på matmässans och bestod av en buss jag tänker mig att den där clownen från It skulle ha om han körde buss. Bussen var full av vansinnigt dyr fudge och rätt snart visade det sig att barnen inte alls behövde mat, utan fudge. Vilket jag förstås kan respektera. De var så rusigt lyckliga när de fick plocka åt sig stora, ljuvliga fudgeblock att de utan problem borstade av sig mina måhända lätt sarkastiska kommentarer om ”lågblöd”.