Kulturkrockar · Vardagslivet

Att vara den extra föräldern. Och att inte vara det.

I vår familj är det främst jag som tar hand om barnen. Inte för att vi egentligen tycker att det är så det ska vara, utan mer för att det liksom har blivit så. Jag tjänade mindre och var därför föräldraledig. Jag har ett mer flexibelt jobb och kan därför lättare ta sjukdagar, lovdagar, whatnotdagar. Jag jobbar dessutom hemifrån och är därför hemma när barnen kommer från skola och dagis, så dagligen får jag liksom ett par timmar extra barntid. Så har det blivit, fast vi egentligen hade tänkt och ganska länge trodde att vi lyckats dela jämnt.

I princip tycker jag inte att det är något problem så här. Det funkar rätt bra, på det stora hela. Barnen har minst en förälder närvarande nästan jämt. Grejen är bara att den föräldern oftast är jag – jag blir en sorts default – och att min man därför blir en extraförälder som man tar till när defaulten inte är där. Och att ”inte vara där” är exempelvis inte att vara i duschen istället för i samma rum som extraföräldern, för även om maken sitter bredvid barnen kan de gå och leta rätt på mig för att fråga om de kan få ett glas saft. Förmodligen utan att ens tänka på det.

Och jag är inte en sån där mamma som myser av den sortens uppmärksamhet, som tycker att det är trevligt att barnen har mig som defaultförälder. Dels för att det säkert inte är så kul att alltid vara den som inte är default och att jag är övertygad om att föräldraskap är bäst delat, men mest för att jag aldrig får vara ifred. Att jag går på toaletten ses av barnen som det ultimata tillfället att diskutera oförrätter. Ta en dusch är en inbjudan till jaga-lekar i badrummet. Sitta ner med bok betyder serva med saft, bröd, inte den sortens bröd, svagare saft, hellre gröt än bröd förresten, mera saft, inte hungrig längre nu när gröten är färdig. Min man har det inte så. Under hela den tiden kan han sitta och titta på film helt ostört. Det är inte hans fel. Det är bara så det har blivit.

Någonstans blir det liksom en ond cirkel där jag sköter barnen mest så att jag sedan måste sköta barnen mest. Han får vara den där föräldern som kommer in i vår vardagsrumba och gör roliga extrasaker. Han tar dem till simhallen. Han bygger kojor. Han spelar spel. Jag svarar på förtitolvtusen varför-frågor per dag. Lagar billig mat som räcker länge. Medlar i konflikter. Svarar tålmodigt nej på alla ”men jag vill”. Funderar på om det är värt att mikra kaffet en fjärde gång eller om det bara är dags att ge upp.

Och det största problemet som jag ser det är att det ibland känns som att vi är en familj på tre. Två barn och en mamma. Och så en pappa som försöker hänga med så gott han bara kan men som blir utanför varje gång barnen av vana kommer till mig istället för till honom. Som får oförtjänt mycket skäll och gnäll av mig för att han köper med sig fel saker från affären (de tycker inte längre om sånna nuggets, bara sånna andra), har ätit upp dotterns yoghurt hon sparat, inte vet vilka av barnens kläder som blivit för små eller vilka storlekar de har. Jag undrar hur i helvete han inte kan veta, men egentligen så förstår jag ju. Jag är defaultföräldern. Det är jag som förväntas veta. Han är extraföräldern. Han vet bara det jag berättar.

Det här är inte ett system som kommer av biologiskt betingade förkunskaper, utan ett system som vi sakta men säkert – genom våra val som föräldrar – själva har arbetat fram. Och det är ju inte som att det liksom för alltid skulle vara kört och hugget i sten och klappat och klart och så. Men det krävs medvetenhet om vad som händer när en förälder (läs: mamman) tar största delen av föräldraledigheten för man är grundlurad om man tror att det inte kommer att påverka barnens relation till föräldrarna och i förlängningen dessutom föräldrarnas relation till varandra och inte minst faderns relation till resten av familjen. För det finns få saker som är så farliga som just det där att fadern har en relation till sin familj, inte att han är en del av den. Och jag hoppas att den nya trenden med hemmamammor ger gladare familjer med mer tid för varandra, inte familjer och utanförpappor.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Stackars barn som måste gå i dagvård

Den där idén om att barn mår bäst hemma med sin mamma är väldigt stark här i Finland. Intressant är också att det inte bara är de stora grupperna, ljudnivån och sånt som man vänder sig emot, utan själva vårdaren – det är mamman som ska vårda sitt barn och det med tre års vårdledighet för varje nytt barn (i praktiken talar vi alltså 9 år för tre barn). Inte ens i länder som Frankrike och Spanien som har synnerligen begränsat med vårdledighet för att sköta barn och därmed uppsägning för den som vill sköta barn hemma verkar man ha ett lika stort fokus på just modern som vårdaren. Visst. Det ansvaret faller inte direkt på pappan heller, men det finns ett betydligt bredare kontaktnät av släktingar och anställda vårdare som hjälper till att sköta barnen. Mamman är inte den enda som förväntas sköta barnen.

Att göra jämförelser mellan systemen är kanske helt meningslöst. I grund och botten tror jag ändå att varje familj själv måste få avgöra vilka sorts vårdformer som passar dem. Vad jag menar är bara att den där tänkta kopplingen mellan mor och barn som i Finland alltså sträcks ut i många, många år inte i dagens västliga samhällen har någon verklig motsvarighet annorstädes (inte ens bland housewives där det ofta finns extrahjälp i form av hushållerskor eller barnsköterskor – den som har råd att inte jobba har också råd med en nanny, ironiskt nog). Att ha mamman som ensam vårdare för barnen i många år är rätt unikt, både i tid och i rum.

Och ju mer jag talar med mammor som väljer att vara hemma med sina barn i tio år, desto mer står det klart att dessa mammor är helt övertygade om att barnen har det bäst hemma med dem. Dumt vore det ju annars liksom. Och jag säger inte att de skulle ha fel, men ibland funderar jag över hur mycket den där känslan av att man förråder sitt barn när man lämnar det i någon annans vård – oavsett om det är för barnets bästa eller inte – får påverka beslutet att vara hemma. Hur många mammor som helt enkelt tycker att det är så känslomässigt tungt att lämna ifrån sig barnet att det är bäst om barnet är hemma. Och hur många mammor som är så övertygade om sitt eget goda inflytande att de samtidigt övertalar sig själv om att andras inflytande fördärvar det egna snarare än kompletterar det.

För att hålla sina barn hemma när andra barn går på regelbunden dagvård är också att stänga sitt eget barn ute från vad som kan vara en viktig gemenskap. Och andra barn ser det. Vilho kom hem från förskolan en dag och sa att det var synd om hans kompis. När jag frågade varför svarade han att det var synd om kompisen för hans mamma kom så tidigt och hämtade varje dag. Så tidigt att kompisen inte ens hann vara med på timmen då man får leka med sina egna medhavda leksaker, den roligaste timmen i typ hela världen. Sånna barn är det synd om, tycker Vilho. Inte sånna som måste gå i dagvård, utan sånna som blir hämtade tidigt.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Vad prinsessor vill – ett inlägg om att prata med sina barn

I en del genuskretsar används rosa prinsess-saker som exempel på höjden av patriarkalt förtryck och på misslyckade icke-genusmedvetna föräldrar – förutsatt att den som har de rosa prinsessakerna är en flicka förstås. Jag ser mig själv som en en genusmedveten förälder, som sätter individens rätt att utveckla sig själv oberoende av normer högt upp på prioriteringslistan. Och jag har en dotter som är överförtjust i allt vad rosa prinsesskrams heter. Ibland blir jag orolig över det här prinsessandet. Som vuxen ser jag ett samband mellan att flickor leker prinsessor och framtida utseendehets, ätstörningar, nedvärdering av den egna kompetensen och ett bekräftelsebehov som i tonåren inte kommer att leda till trevligheter. Förmodligen är det liknande saker som de där som talar illa om prinsessgrejer också ser.

Men först och främst vill jag göra helt klart att det inte finns något vetenskapligt bevisat sådant samband mellan prinsesslekar och tonårsproblem. Och sedan vill jag berätta om hur det har gått när jag och Tilda har talat om hur det är att leka prinsessa. För i vårt samhälle i dag tenderar vi vuxna att knyta samman prinsessor med en hel uppsättning aspekter som små barn inte ser. För små barn kan prinsessleken helt enkelt vara en rollek, jämförbar med att leka katt, eller polis, eller arkeolog. Små barn sätter inte inbördes värderingar på rollekarna, där det skulle vara automatiskt bättre med det ena eller det andra. En del dagar är man katt. Andra dagar är man prinsessa. En del dagar lämpar sig ypperligt för arkeologer och andra för poliser. Vitsen med rolleken är att det är en roll som barnet kan anta och sedan byta. Den är inte en del av personligheten, utan en del av utvecklingen.

I Tildas prinsesslekar ingår ofta smink, långa klänningar, höga klackskor och öronbedövande skrikande. Jag frågade Tilda vad det var som var så bra med att vara prinsessa. Och vet ni vad hon svarade? Att sjunga och dansa hela dagarna. Gissningsvis håller inte kronprinsessan Viktoria med om att det är riktigt vad prinsesslivet går ut på, men för Tilda är det vad som lockar. Och innan någon nu säger att det inte skulle vara bra att sjunga och dansa hela dagarna, att det inte kan jämföras med det viktiga arbete poliser och brandmän utför, att det är typiskt flickor att vilja ägna sig åt irrelevant skit, skulle jag vilja be att ni sätter er in i ett barns värld. Min dotter, min lilla Tilda, är full av sång. Hon sjunger sina egna komponerade sånger hela dagarna. Hon dansar, hoppar, snurrar och virvlar. För henne är det en prinsesslek, men det är också otroligt utvecklande för språket, för musikaliteten, för fantasin, för finmotoriken, för styrkan, för konditionen, för balanssinnet… Hon lär sig, hon utvecklas – och hon njuter av att göra det. Det är en ganska bekymmerslös värld att vara prinsessa (om det inte finns elaka häxor i närheten). Det är en rosa, glittrande, gullig värld, javisst, men den är också utvecklande och det ena utesluter inte det andra. Rosa glitter hämmar inte barnen så länge ingen får barnen att tro att prinsesslek är begränsande, så länge ingen förser dem med vuxenvärldens snäva syn.

Prinsessor vill också vara fina. De tycker om smink och smycken. För många är kanske det här den mest problematiska biten, att barnet vill vara ”fint”, och i vissa kretsar är det nästintill bannlyst att säga till barn att de är fina. Men har ni frågat barnet vad det menar när det säger ”fint”? När barnet kommer och frågar ”är jag fin nu”, vad menar barnet då? Tilda frågade ständigt vid matbordet om hon var fin och jag blev till slut ganska irriterad. Men när jag frågade henne vad hon menade med ”fin” förklarade hon att hon undrade om hon hade torkat sig duktigt runt munnen. Hon menade egentligen kanske inte ”fin” utan ”ren”. Så nu svarar jag ”ja, du är ren, vad du har ätit duktigt” när hon frågar. Andra gånger har hon sminkat sig, tagit på alla smycken (the more, the merrier liksom), glittriga klackskorna och den fluffiga, rosa klänningen och kommer svassande med samma fråga: ”är jag fin nu?”. Och alla känner ju sina egna barn bäst så jag säger inte att jag sitter på några allmängiltiga lösningar, men tänk ett steg längre. Kanske barnet menar ”är mitt utseeende bra nu?” och då tycker jag att det finns all anledning att säga något i stil med ”du är alltid fin, för du är en så himla bra unge”. Så säger jag ibland till Tilda också, och så förklarar jag att finhet kommer från hjärtat. Den som har ett gott hjärta är fin, oavsett hur den ser ut utanpå. Men när hon specifikt har klätt upp sig, när hon gått in i sin roll som prinsessa, då kan frågan om hon är fin lika gärna betyda att hon vill ha bekräftelse på att hon lagt ner tid på sin utklädnad. Frågan kan lika gärna vara ”ser du hur jag ser ut nu?” eller ”tycker du att jag har lyckats med det jag ville göra”?. Det handlar inte om hennes utseende, utan om bekräftelse på något hon har gjort. Om man tror att det egentligen är frågan kan svaret vara exempelvis ”wow, vad du har hittat många, coola grejer, jag har en hatt som du kanske vill låna” eller ”du har verkligen gjort bra”. Fin behöver inte alltid vara utseende.

Många föräldrar verkar bli ställda när barnet frågar om hen är fin, och många verkar se det som problematiskt när barn leker prinsesslekar. Och det finns många aspekter av finhet och prinsesslek som är värda att ta upp (en annan gång) och som verkligen inte är utvecklande för barn. Jag menar alltså inte att det skulle vara helt problemfritt. Jag menar bara att det inte måste vara så, att barn frågar, provar och leker på sätt som inte alltid omedelbart stämmer överens med våra vuxna fördomar. Att vara fin och att vara prinsessa kan lika gärna vara att ha ren mun och att få spendera sina dagar med att sjunga och dansa. Genom att prata med sina barn, få dem att sätta ord på vad de menar kan man hjälpa dem att navigera, att behålla fantasin, öppenheten och den dåliga respekten för vuxenvärldens normer som utmärker ungar. Här nedanför finns ett kort videoklipp från sir Ken Robinsons fantastiska föreläsning om att förändra skolan, kopplat till hans Ted Talk om utbildning och kreativitet. Det han berättar om hur barn är kreativa genier gäller inte bara när de får frågan hur många användningar de kan se för ett gem. Detsamma gäller deras rollkaraktärer. Vi vuxna kan inte se att prinsessor fyller någon verklig funktion bortom finhet och utseende. För barn är de nyckeln till dans, till sång, till att kunna prata med djur, till ledarskap, till givmildhet, till äganderätt, till drakar, till baler, till skattkammare, till trädklättring, till flygande, till guld och till gröna skogar – ända tills vi vuxna lär dem något annat.

Vardagslivet

Tröttheten

Minns ni den däringa enorma pelargonen som jag skröt lite om i morse? Den som jag vårdat i sticklingsformat hela förra våren, som jag med glädje sett växa under sommaren, få sina första blommor? Den som fått flytta in till hösten och som under alla långa vintermånader fört en hård kamp mot vintermörkret, överlevt, flyttat ut i solen igen och glatt mig varje gång jag öppnat ytterdörren? Minns ni den?

Den dödades av mina barn. Och det känns lite som att pelargonens onda bråda död symboliserar en fas vi är inne i nu, jag och barnen, då de tämligen effektivt förintar allt jag försöker ordna. Nu hoppas jag att den här fasen snart är över. Och att de brutna pelargonkvistar jag satte i vatten ska få rötter. Det behöver vi, både jag och pelargonen.

Vardagslivet

Saker barn kan bråka om en alldeles vanlig fredagskväll

Vems sida av badkaret som har mest och fluffigast bubblor.

Vems fel det är att mamman aldrig mer kommer att ge dem något bubbelskum.

Mot vem som mammans kollektiva aldrig-mera-bubblor-straff är mest ondskefullt och orättvist.

20130524-203106.jpg

Vardagslivet

Barn upphör aldrig att förvåna

Jag fick vinterkräksjuka och var utslagen i tre dagar. Så i går natt (vid de sedvanliga 15 minutrarna efter att jag gått och lagt mig, då allt som inte borde hända händer) började Vilho spy. Och det fortsatte han med ett par gånger i timmen hela natten, tills han vaknade till ordentligt vid halv åtta och undrade hur länge han måste ligga innan han får gå upp och spela Minecraft (vaddå beroendeframkallande spel…?).

Och tja. Sen åt han lite bulle, spydde lite till, åt en bit av Tildas födelsedagstårta (mer om det senare) och är nu ute i solskenet och cyklar. Så där som barn gör.

Själv vill jag bara gå och lägga mig igen. Så där som mammor vill.

20130421-132611.jpg

Kulturkrockar · Vardagslivet

Jämställdhetssvårigheterna – en dag i vårt liv

Vi har ju pratat rätt mycket om det där med hur svårt jämställdhet är de senaste dagarna. Om hur man kan vara helt överens om att jämställdhet är viktigt, att det är så man vill ha det, men sedan blir det liksom ändå inte så.

Som i dag.

Min högt vördade älskade make har åkt till Tyskland på arbetsresa. På dagis var det påskpyssel med mor-och farföräldrar. Vi hade inga mor-eller farföräldrar tillgängliga och så står man där. Alltså, inte så att det var något svårt val. Klart att jag som har möjligheten att följa med på påskpyssel gör det. Klart att Tilda inte ska behöva lida för några jämställdhetsideal. Men när det var pyssel på Vilhos förskola var det precis samma sak fast det var inte Tyskland utan något möte som kom i vägen. Och när det var höstfest. Och när det var Luciafest. Och när det var julfest när maken var tvungen att stressa iväg halvvägs in i programmet och jag kunde sitta kvar.

Det är inte rättvist. Inte mot någon.

Inte mot mig som har den teoretiska möjligheten att jobba ikapp vid ett annat tillfälle och alltså blir den förälder som får jobba kväll och helg för att jag har varit på pyssel och fester.

Inte mot maken som känner tyngden och stressen av att vara den som måste gå tidigare och tjäna pengar, som aldrig får sitta kvar och på riktigt vara delaktig i den miljö där våra barn trots allt tillbringar en ganska stor del av sin dag.

Och inte mot barnen som förvisso är ganska nöjda över att ha sin mamma på plats, men som säkert skulle vara ännu nöjdare med att ibland få ha sin pappa där också.

Men vet ni vad jag tycker är det värsta? Det är att så många inte ser något problem med att det ser ut så här. Att det är som det ska att mamman går på alla barnens pysseldagar och festligheter och att pappan inte gör det.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Vem är ditt barns förebild?

Just nu går jämställdhetsdiskussionen het, både här och på andra ställen. Och jag har nu genom länkar klickat mig fram till mängder av kvinnor som ställer sig väldigt tveksamma inför det här med jämställdhet och undrar vad det är som är viktigt med det. Deras tankar är symtom på vår tid och vår kultur. Det handlar om idealet att downshifta, att prioritera familjen, odla sina egna grönsaker, äta ekologiskt och vegetariskt. Att ta sig tiden att njuta av varje dag istället för att huvudlöst stressa framåt mot den berömda väggen. Och jag erkänner villigt att jag hör till den skaran som tycker att alla de där sakerna är viktiga. Jag vill inte vakna upp om tio år och inse att jag missade att se mina barn växa upp. Jag vill leva här och nu. Jag vill påta i trädgården (vilket förövrigt är helt jävla omöjligt om inte den här snön smälter snart), laga bra mat, baka bröd tillsammans med kidsen. Det är sådant jag mår bra av och det är sådant jag tror att barnen mår bra av. Sådant jag tror kommer att göra mina barn till starka och glada vuxna.

Men att den här trenden för så många verkar komma med ett underliggande förakt mot jämställdhet är obehagligt. Kärnan till det tycks vara att den som är mest lämpad för att downshifta och prioritera familjen är mamman och tanken om att så länge både mamman och pappan hjälps åt och är nöjda så är allt bra. På ett sätt är det förstås just det där med att både hon och han är nöjda och lyckliga som är det viktigaste. Inga statistiska uppfyllelser i världen kan berättigas av att man går runt med den där känslan av att det man gör är fel, och barn förtjänar lyckliga föräldrar.

Så ponera att man lever sitt lyckliga, ekologiska, vegetariskt-tre-dagar-i-veckan-liv där mamma jobbar halvtid och pysslar med hemmet och barnen och pappan jobbar heltid och hjälper till så mycket han hinner och kan.

Ponera sedan att barnen flyttar hemifrån. Pappan tar chansen att jobba några timmar extra i veckan för han har hunnit bli befordrad till avdelningschef och hans jobb är både kul och utvecklande. Dessutom får han nu chansen att resa i jobbet, något han aldrig har hunnit tidigare. Mamman upptäcker att arbetsmarknaden för den som arbetat halvtid de senaste tjugo åren är ganska begränsad. Visst har hon sin utbildning, men hennes examen är tjugo år gammal och hon har varken velat eller hunnit vidareutbilda sig. Så hon tar jobb där hon kan. Det ger henne åtminstone lite inkomst och hon har tid att ställa upp för barnen så ofta de behöver.

Ponera sedan att han blir VD. Det blir mer resande. Det är som en dröm som går i uppfyllelse och pappan njuter i fulla drag. Luft under vingarna! Ännu högre lön! Det här är livet. Det här är vad han har kämpat för. Mamman äter den ekologiska och vegetariska maten själv om kvällarna. Hennes jobb slutar klockan fem. Han är i Brasilien. Hon är ganska nöjd med att få göra som hon vill. Hon känner sig fri. Kan andas. Visst saknar hon honom ibland, men när han väl är hemma är allt perfekt och hon vet att han inte skulle kunna göra något av allt det han gör utan hennes stöd och kärlek.

Ponera sedan att han en dag upptäcker att han inte bara kan göra det utan hennes stöd och kärlek, utan att han faktiskt också kan göra det bättre så. De träffas ändå inte så mycket. De har glidit ifrån varandra. Hon är inte längre den där intressanta och nytänkande kvinnan hon var. Han ser inte längre vad han får i utbyte för det där med att han drar in alla pengar till hushållet. Så de går skilda vägar. Världen ligger för hans fötter. Hon undrar hur hon ska få sin minimipension att räcka till.

Barnen har alltid fått lära sig att de kan bli vad de vill. Att ingenting står i deras väg. Så de ser på sina älskade föräldrar och lär sig vad man ska göra om man är kvinna och vad man ska göra om man är man och så gör de likadant. Barn gör nämligen aldrig som man säger utan som man gör. Det kvittar hur många gånger man säger till sin dotter att hon kan bli astronaut, kärnfysiker eller VD för ett stort företag så länge hon kan titta sig omkring och se med sina egna ögon att det inte är vad kvinnor förväntas bli. Det kvittar hur många gånger man säger till sin son att han självklart ska få vara hemma med sina barn och odla ekologiska morötter så länge han kan titta sig omkring och se att män inte gör sådant. Så när man tycker att det är ens gudagivna rätt att hålla fast vid könsrollerna för att de passar en så himla bra, men att barnen självklart ska få göra som de vill undrar jag vem som ska vara de barnens förebild. Vem ska lära de barnen att könsrollerna är illusioner man inte måste rätta sig efter?

Den där jämställdheten som så många verkar mätt på, den är inte självklar. Om vi slutar att utnyttja den är den förlorad och jämställdhet är långtifrån bara kvinnlig rösträtt. Jämställdhet är rättigheten att skapa sitt eget liv och till det behövs utbildning och jobb. Har man inte utbildat sig får man inget jobb. Har man inget ordentligt jobb får man ingen ordentlig pension. Inte ens i socialbidragens förlovade Norden. Att upprätthålla de traditionella könsrollerna fungerar jättefint så länge allt går som det ska och kärleken är evig, men ensamstående mammor utgör alltjämt en av världens mest utsatta grupper. Visst kan man luta sig tillbaka och tänka att det aldrig skulle hända en själv. Visst kan man luta sig tillbaka och säga att andra kanske behöver kämpa för jämställdhet men i vår familj räcker det med att vi är lyckliga.

Men tänk om det ändå händer? Tänk om man ändå blir en av de där i statistiken för skilsmässa, fattigdom och utsatthet för att man inte förstod att vårda sina rättigheter?

Eller tänk om det bara är så enkelt som att man har en dotter som vill bli astronaut eller en son som vill bli hemmapappa? På vems ansvar ska det ligga att visa de barnen att de får bli vad de vill?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Sköta barn, förvärvsarbeta och det där med att inte ta biologi i beaktande

Jag har ganska många gånger försökt förklara hur det kan komma sig att genusvetare inte sysslar med biologi, men det verkar vara ett ämne som inte bara är väldigt känsligt utan också svårt att greppa. Så jag försöker igen.

Det allra första och viktigaste är att bara för att genusvetare inte sysslar med biologi betyder det inte att genusvetare förnekar biologi. Istället rör det sig om begränsningar i forskningsmaterial och frågeställningar där biologer på grund av sina begränsningar exempelvis inte kan ta ställning till sexuella trakasserier på arbetsplatsen samtidigt som genusvetare inte kan ta ställning till hur defekt hormonproduktion i tonåren påverkar puberteten. De frågor man kan ställa till sitt material (och här kan alltså människor vara ”material”) är beroende av disciplin och av materialet. Det är inte specifikt för genusforskning, utan grundläggande i all forskning.

Om vi så tar det där med att mammor sköter barn och pappor förvärvsarbetar som exempel. En del tycks anse att genusvetare som frågar sig hur den här uppdelningen kan komma sig måste ta med i beräkningarna att mammor är biologiskt mer lämpade att sköta barnen än vad pappor är – att det är ett biologiskt fundament på vilket all vidare forskning inom ämnet måste vila. Men faktum är att det inte finns biologisk forskning som entydigt visar att mammor är mer lämpade att sköta barn så att det skulle kunna utgöra en utgångspunkt även för genusvetare som undersöker strukturer. Om vi utgår ifrån att den forskning som antyder att gruppen kvinnor är mer omhändertagande än gruppen män finns det en mängd andra faktorer att ta i beaktande. Den främsta är att sådan forskning också visar att skillnaden i omhändertagande inom gruppen kvinnor är större än vad den är mellan grupperna kvinnor och män. I praktiken betyder det att det i varje givet par av mamma pappa inte finns någon garanti för att mamman är den som är biologiskt mest omhändertagande. Det finns inte heller några bevis för att biologiskt omhändertagande kvinnor skulle välja en viss sorts man, varför det inte går att på grund av partnerval fastställa att vissa biologiska grundföresatser finns för ett visst par – eller att det skulle gå att applicera på tillräckligt många för att få ett tillräckligt stort urval.

När det gäller barnaskötande versus förvärvsarbete går det helt enkelt inte att ta biologi i beaktande när man tittar på samhällsnivå. Rent historiskt sett är också konflikten en nymodighet. Förvärvsarbete fanns knappt innan 1800-talets industrialisering och blev inte vanligt förrän efter första världskriget. Innan dess hjälptes man åt på ett helt annat sätt och barnen sköttes av alla i hushållet. Det var bara rikare familjer förunnat att kunna lägga barnaskötandet på enkom en förälder – och inte ens där var det modern som gjorde själva skötandet utan (huvudsakligen kvinnliga) anställda i hushållet. Huvudansvaret för barnen hade fadern i egenskap av familjefar, oavsett vem som skötte dem och oavsett samhällsklass. På slutet av 1800-talet kommer myterna om den väna modern och det första riktiga hemmafruidealet, där maken ska arbeta utanför hemmet och den sköra, klena kvinnan stanna hemma för att fostra den kommande generationen. Det är det här idealet – med den starke mannen och och den svaga kvinnan, arbete för lön och arbete utan lön – som fortfarande lever kvar i dag men det är inte äldre än så.

Det svåra i att låta mammor och pappor förvärvsarbeta och vara föräldrar på lika villkor har inte en biologisk grund, utan en strukturell grund. Det är knappt 50 år sedan kvinnolönerna officiellt avskaffades; löner som innebar att män alltid tjänade mer eftersom de förmodligen hade en familj att försörja och kvinnor mindre eftersom de var ogifta om de arbetade (annars kunde ju mannen försörja dem). I Sverige har det funnits pappaledighet i bara drygt 40 år, och i de allra flesta länder finns den inte alls eller så är den endast några dagar. I Finland är den två veckor. Två. Veckor. Kvinnor som grupp tjänar mindre än män som grupp vilket leder till att många familjer inte har råd att låta pappan vara hemma med barnen. Många pappor känner sig obekväma på pappaledighet för att de avviker från konventionen med att mamman ska ta hand om barnen. Somliga menar att det rent av är skadligt för barn att vara med sin pappa. Andra pappor blir pressade från arbetsgivaren att inte ta ut pappaledighet. I Finland får man en förmån som kallas ”mammalådan” med saker till det nyfödda barnet, en fantastisk förmån som dock cementerar idén att barn är något som händer mamman – inte föräldrarna gemensamt.

Listan på strukturella faktorer som påverkar skulle kunna göras oändligt lång. Listan på biologiska faktorer kan begränsas till att det i somliga fall möjligen kan vara så att mamman har en större läggning för omhändertagande än fadern. Kanske. Inte ens barn som förlorar sin mamma vid födseln och därför växer upp med endast fadern löper större risker att bli missanpassade vuxna än andra barn. Det samma kan sägas om barn till manliga homosexuella, barn som växer upp med två pappor. För det där med vad man känner för att göra är långt ifrån alltid biologiskt betingat. Jag älskar mina barn, mer än livet självt, men jag klarade nätt och jämt av att vara hemma två år på föräldraledighet och även under de åren höll jag mig sysselsatt med små projekt. Men min instinkt att skydda barnen är skrämmande stark. Som den gången jag som nybliven mamma var ute och gick på stan och träffade en annan mamma med en liten baby och satt och gullade med hennes fantastiskt söta unge tills ungen nös. Från att ha sett ungen som en gulleplutt förvandlades den på ett ögonblick till en fasansfull bakteriehärd med potentiell fara för mitt eget vackra barns välbefinnande. Vi stannade inte länge.

Drifterna kan vara starka, och självklart kan vi påverkas av dem, men de samhälleliga strukturerna avgör hur vi tillåts reagera på våra drifter. Därför finns det mängder med pappor som sliter på sitt jobb för att försörja barn han hellre skulle vilja vara hemma och leka med. Därför finns det mängder med mammor som går hemma med fasansfulla tankar och kvävande instängdhet och försöker sköta sin barn medan allt de vill göra är att få jobba som andra vuxna människor. Det är betydligt lättare för en mamma som vill vara hemma och en pappa som vill förvärvsarbeta än vad det är för en pappa som vill vara hemma och en mamma som vill förvärvsarbeta att göra det som ibland kallas för fria val.

Att sköta barn istället för att förvärvsarbeta är en av många typiska genusvetarämnen där könsroller kan studeras utan att ta biologi i beaktande. Samtidigt kan man förstås tänka sig att biologer skulle vilja undersöka hormonernas inverkan på hur tillfredsställda män eller kvinnor är med de val som gjorts, men att valen skulle vara biologiskt betingade finns det ingen grund för.

Vardagslivet

För alla vet ju att mammor inte går att lita på

Hur många pappor är det egentligen som fått frågan om de inte är oroliga nu när de lämnat barnet hemma med bara mamman?