Historikerns historier

Fyra dagar.

En tanke som slog mig alldeles just och som helst sammanfattar hur jag ser på min avhandlings resultat:

Tidigare har man förutsatt att gifta kvinnor under medeltiden var omyndiga för att det stod i lagen att maken blev deras målsman. Efter att flera studier visat hur kvinnor i praktiken inte alls uppförde sig som omyndiga har man fått omvärdera kvinnornas position och kommit fram till något i stil med att de var ”inte direkt myndiga”. I själva verket har jag i mitt källmaterial aktiva kvinnor i 1926 originaldokument från tiden 1350 till 1450. Kvinnor som köper, säljer, byter och donerar jord, ensamma eller tillsammans med andra.

Det är någonting med myndighetsbegreppet och synen på kvinnan i tidigare forskning som inte riktigt stämmer. Ofta förklarar man det med att det är skillnader i lag och praxis, och det är det ju utan tvekan. Frågan är hur många aktiva kvinnor som krävs för att vi ska börja ifrågasätta våra tolkningar av lagen, och istället fundera över om inte det här är en sak som styrs nästan enkom av samhälleliga normer fortfarande vid den tiden.

Gör en jämförelse med föräldraledigheten. Den som om 700 år ser tillbaka på vår tid och ska studera föräldraledigheten, hur kommer den personen att uppfatta och tolka fäders rätt till sina barn? Teoretiskt sett ska pappor och mammor i dag ha helt lika rätt till barnen, lika rätt att vara hemma och dessutom så finns det (i dagens Sverige åtminstone) en politisk uppmuntran av föräldralediga fäder. Trots det är det nästan bara mammor som tar ut föräldraledighet. Jag har högre andel kvinnor som är aktiva på jordmarknaden i medeltidens Sverige än vad det finns män som är aktiva föräldrar i dagens samhälle.

Det här. Det är sånt jag tänkt på i dag, fyra dagar innan inlämning.

 

Historikerns historier · Kulturkrockar

Den manliga normen har lurat oss

Jag diskuterar i min avhandling ”mor” som en kategori för att analysera kvinnors makt och läser därför igen Barbara J. Harris på många vis lysande bok ”English aristocratic women, 1450-1550: marriage and family, property and careers”. Harris skriver:

”Motherhood was a crucial dimension of aristocratic women’s careers as wives.”

En kort stund tänker jag att fy faen för samhällen där det är en karriär att gifta sig och där det höjer ens värde att få barn (särskilt söner).

Men sedan tänker jag att vi alla är så jävla grundlurade av den manliga normen. Vi fnyser åt kvinnor som vill göra karriär som hustrur, som vill vika sitt liv åt sina barn. Som om det vore någonting enkelt att sköta ett hushåll och uppfostra nästa generation, eller som om det inte vore – rent objektivt – bland det allra viktigaste någon kan ägna sitt liv åt.

Kanske det är för att vi tänker i termer av städning och matlagning i motsats till egentid och självförverkligande? Kanske det är för att vi har fullgoda alternativ till att ta hand om våra barn själva och kan lämna dem på dagis medan vi går och gör andra saker? Är det någonting som både allmänna dagvårdsdiskussioner och statistisk löneutveckling visar är det ju att vi inte värdesätter det arbete som de där utbildade, hängivna barnskötarexperterna utför heller. Bära och föda barn är en av de få saker som nästan uteslutande bara kvinnor gör, det är något av det tyngsta och farligaste man kan ta sig för och att få ungen att överleva är en bedrift – men på en CV är fyra barn knappast en merit utan en last.

Det som historiskt (och även i dag i somliga delar av världen) är kvinnors främsta karriär – och, det ska tilläggas, en karriär man får arbeta väldigt hårt för hela sitt liv – ses av oss i dag som ett ok, ett förtryckande alternativ. Varför, huh? För att det är kvinnligt kodat.

Lurade, säger jag.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kalla dig vad du vill men ta ut hälften av föräldraledigheten

Nina Åkestam har skrivit en krönika om föräldraledighet. Hon menar att det är orimligt att kalla sig feminist och inte dela föräldraledigheten lika.

”Många anser det rimligt att kalla sig feminist och ändå göra en 70/30-uppdelning av föräldradagarna så länge man har en bra ursäkt (pengarna!) och lite dåligt samvete.
Men det duger inte. Föräldraledigheten är ingen liten sak. Vi VET att den som är ledig mest fortsätter att ta mest ansvar för hemmet och barnen. Vi VET att det leder till deltidsarbete och minskad pension. Vi VET att det gör att arbetsgivare (med rätta) förväntar sig mindre av kvinnor i barnafödande ålder vilket påverkar löner och karriärmöjligheter negativt även för de som inte skaffar barn.”

Och jag håller med henne om så mycket. Vi borde dela lika. Vi borde kliva ur vår comfort zone och bara göra det. Det finns inget alternativ. Jag har, personligen, en mycket dyrköpt erfarenhet av vad som händer om man inte delar lika och sedan fastnar i den där spiralen av förstaförälder mot andreförälder och inte lyckas ta sig ur igen. Det är betydligt jävligare än att dela lika från början.

Det finns inga pengar i världen som kan ersätta att man gjort en jämlik insats för familjen.

Samtidigt är jag lite emot lagstiftning i saken eftersom det alltid finns så många undantag. Bönder, till exempel, och andra som inte har ”vanliga” arbeten att gå till. Där kan det vara så att man i praktiken delar betydligt jämnare på ansvaret för barn och hushåll än vad det kan tyckas på pappret. Att tvinga dessa att ta ut halva föräldraledigheten kan ibland innebära att den brinner inne eftersom det helt enkelt inte finns någon praktisk möjlighet att vara ledig. Istället finns det andra sätt att dela lika på ansvaret. Jag skulle hellre se betydligt fler möjligheter att inte jobba 9-5 borta från hemmet, för alla.

Sedan har vi alla de, kanske främst kvinnor, som lever ihop med någon som inte är intresserad av att dela. Kanske hade man tänkt dela lika från början? Kanske det inte länrge känns lika lockande att stanna hemma från sitt roliga, välbetalda jobb och torka snor i ett år när det väl är dags? Kanske det där med att dela lika lät bättre i teorin, eller kanske man inte ens förde den diskussionen riktigt så ingående som man borde?

Möjligen skulle lagstiftning kunna uppmuntra de här typerna att faktiskt dela lika, men det är fullt lika möjligt att problemet inte alls ligger i lagstiftningen utan i attityden hos alltför många pappor. Pappor som gärna tar den lätta vägen ut. Och jag tror att det är lite den grejen som gör att det tar hus i helvete av Åkestams krönika. För att den i princip riktar sig till kvinnor, den läses av kvinnor, delas av kvinnor och internaliseras av kvinnor (oavsett om det var Åkestams intention eller ej – även män kan ju gubevars vara feminister) och det är kvinnor som får dåligt samvete för att de inte delar lika – snarare än de män som inte tar sitt förbannade ansvar.

För det är männen som måste man up och lösa det här. Det är männen som måste ur sin comfort zone och ge upp lite pengar och i princip all egentid. Nu. Om de inte klarar av att göra det för mammans skull, så gör det då för alla döttrars skull – för alla de små flickor som vill kunna växa upp och bli mammor men inte bara det. Gör det för alla söners skull, som behöver närvarande fäder som visar hur riktiga män är. Och gör det för alla däremellan, som kvävs av binära hierarkier och förutbestämda könsroller och vill bli något mer och större och friare i framtiden.

Vardagslivet

Lugn och ro

Jag försöker jobba hemifrån för att spara tid och inte behöva åka in till kontoret. Hittills i dag har det genererat ungefär en timmes effektiv arbetstid. Och visst är det kul att barnen vill umgås och så, men de kommer surrande som flugor på bajs så fort jag försöker sätta mig ner och jobba. Lika snabbt försvinner de förstås igen om jag reser mig för att städa eller något istället. Det fina är att köket är skinande rent. Min wordcount för dagens avhandlingsskrivande är dock inte lika imponerande.

win_20160923_17_14_54_pro

Vardagslivet

Att låta sitt barn ta hål i öronen

Tilda har tjatat om att få ta hål i öronen i flera år redan. Vi har konsekvent sagt nej. Jag tycker inte att barn behöver ha fler hål i öronen än de som potentiellt borde användas för att höra med. Att pierca för att hänga krimskrams i öronen har liksom gått fetbort. Ett barn är inte stort nog att fatta sådana beslut. Punkt.

Men är det någonting som jag har lärt mig av att ha varit mamma i över 10 år så är det att det där med principer för principers skull är någonting man glatt får äta upp.

När Tilda fyllde åtta år i våras lät vi henne till sist ta de där hålen hon drömt om och jag kan egentligen inte motivera det bättre än med att hon väldigt, väldigt gärna ville. Det var inte den sortens stundens ingivelse som får bikers att tatuera fjärilar på röven. Hon hade tänkt, planerat och drömt i år redan.

I vår kultur är kroppsintegriteten helig på ett sätt som ingen slöja eller klädkod kan ens mätas med. Ingen har rätt att inkräkta på någon annans kroppsliga integritet och det är bra. Det är så det ska vara, tycker jag. I mitt jämställdhets- och genustänk är det en mycket viktig beståndsdel.

Det stora problemet kommer när barnen har blivit stora nog för att själva uttrycka mycket starka åsikter om den egna kroppen.

Jag tror inte att det finns någon gyllene regel för vid vilken ålder man måste börja ta barnets åsikter i beaktande, om man inte vill lägga gränsen vid 18. Jag tror att allt hänger så himla mycket på hur barnet är och vilken grej det gäller (hål öronen, fjärilar på röven, microchip för att byta TV-kanal implanterat i pannan). Jag tror att man som förälder har det viktigaste uppdraget inte i att säga ja eller nej utan att lära känna sitt barn bra nog för att veta när det är dags att låta barnets åsikt styra.

Så får vi väl diskutera det där med fjärilar en annan dag.

Vardagslivet

Att tro på föräldrakompetens

Det har kommit jättemycket kommentarer på mitt inlägg om att min son hellre bor hemma hos sin pappa, och eftersom det är ett ämne som jag personligen verkligen inte är färdig med tänkte jag försöka förklara ytterligare hur jag tänker.

  • en tioåring har rätt att få sin röst hörd kring sitt eget boende. Det är skitjobbigt för barn med växelvis boende och en skilsmässa är ett trauma. Jag måste lyssna på honom när han stilla berättar.
  • det är marigt att uppfostra barn även när man är två vuxna på samma ställe. Att uppfostra barn när det finns en annan, inte lika sträng vuxen, som ett alternativ är ett rent helvete. Ju mer jag skulle försöka hålla fast sonen, desto mer skulle han protestera. Och jag kan inte släppa på de regler som gäller i mitt hus eller bestämma vad som ska gälla i pappans hus.
  • jag har full tilltro till pappans kompetens att vara pappa. Det här är livsviktigt. Om jag trodde att barnet skulle fara direkt illa av att vara där skulle jag protestera. Visst, pappan har massor av saker kvar att lära sig eftersom han inte direkt varit med i de praktiska detaljerna de första tio åren men jag är övertygad att han kan lära sig om han bara vill.

Och nu kommer lite ärlighet som jag säkert kommer att få skit för men: Problemet som vi har haft tidigare och som jag skulle säga tveklöst är den största anledningen till varför jag ville skiljas är att min exman inte prioriterade mig och barnen på det sätt som jag och barnen hade behövt. Jo, han jobbade hårt och tjänade en massa pengar jag inte ville ha, men han fanns inte där när han behövdes.

Jag har skyddat honom och backat honom inför barnen så pass att barnen tycker att de har haft en närvarande far, även när han har kunnat ha 20 resdagar på en månad. Det ligger i min starka tro på jämställdhet att också tro på hans föräldraskap. Under vår tid tillsammans var det väldigt mycket som inte fungerade men jag misstänker att det inte har att göra med att han inte teoretiskt sett skulle kunna.

Jag upplever att det är jag som har ansvarat för att han fick ett förhållande till sina barn. Jag upplever att det är jag som har hållit ihop allting för att han har haft möjligheten att lämpa över den bördan på mig. De flexibla arbetstider han har haft i tio år har han innan vi skildes endast ett fåtal gånger kunnat utnyttja så att det gynnat mig eller barnen. Nu tycks han kunna göra det för barnens skull mest hela tiden.

De prioriteringar jag bett honom om i alla dessa år verkar han nu faktiskt göra. Kommer det att hålla i sig? Fucked if I know. Men så som jag har slitit för att han ska se vilka guldkorn till barn vi har och för att han ska ha en fin relation till dem så tänker jag inte sätta några som helst käppar i hjulet för det nu när han tar lite initiativ.

För barnen är det viktigaste jag har i hela världen. Deras lycka är tusen gånger viktigare än min egen. Och unga pojkar behöver bra manliga förebilder. Desto bättre om fadern faktiskt tänker axla den rollen.

(Observera att detta ingalunda skulle innebära att jag inte skriker och gråter och säger en massa fula saker eller ens är trygg i förvissningen att de förändrade prioriteringar jag anar skulle vara permanenta.)

Vardagslivet

När man blir bortvald

Det här inlägget är verkligen inte lätt att skriva. Faktum är att det kanske är ett av de svåraste någonsin. Men jag känner ändå att det måste skrivas, för det är just ett sådant här blogginlägg jag själv nu skulle behöva läsa, för att se att jag inte är ensam och att man klarar även det här.

Som ni vet är vi skilda sedan början av året och som ni också vet bor barnen växelvis, lika mycket, hos oss båda. Så för någon dag sedan meddelade min tioåring att han inte längre ville bo hemma hos mig. ”Ibland kanske, på ett veckoslut eller så” men annars ”i princip inte alls”.

Han trivs bättre hos pappa. Pappa och nya flickvännen är bättre sällskap, huset är bättre och närmare skolan och kompisarna, pappa har mycket mera tid, har köpt honom en ny dator och är dessutom inte lika sträng.

*paus för att andas djupt några gånger*

Jag förstår hur allt det här är fullkomligt logiskt i en tioårings värld. Jag är inte dum. Intellektuellt ser jag precis hur allt hänger ihop.

Men satans jävlar i helvete vad det känns orättvist och jävligt. Jo, en pappa som har fem veckor semester på sommaren är helt säkert bättre sällskap än en fullkomligt slutkörd, dubbelarbetande mamma, och det är säkert en ny, mild och vänlig flickvän också.

Jo, det drömhus jag har varit med och skapat mitt i den by jag förälskade mig i är förstås närmare skola och kompisar, men just nu sitter sagda pappa och pantar på huset utan att ge mig ett ruttet korvöre för att han fick ta över det. Han sitter på alla mina besparingar och investeringar och menar att jag inte har rätt till något av det, så hur ska jag kunna flytta tillbaka dit till trakten när jag inte har någonting att investera i en ny bostad?

Klart att pappa har mera tid – det är vad semester i praktiken är – och klart att pappa som inte har varit föräldraledig mer än några veckor har lyckats arbeta sig upp på en månadslön som tillåter Greklandsresor och dator och whatevers. Jag, som bollat mitt doktererande med barnaskötande, har inte den lyxen.

Och nej, pappa är inte lika sträng. Det har varit jag som har dragit upp regler, jag som har hållit dem. Jag som har tjatat om att tvätta sig, borsta tänder, kamma hår, lägga sig i tid, plocka undan sina grejer. Klart att det är jävligare för en unge som helst bara skulle vilja spela på sin nya dator att vara hos någon som inte har dator utan bara en massa regler.

Jag förstår allt det här, men mitt hjärta går sönder av sorg. För nu är det så att han är gammal nog att själv få vara med och bli hörd rörande var han vill bo och att jag inte får säga ett ont ord om hans pappa. Jag berättar för honom att han alltid, alltid, är välkommen och att jag alltid finns där för honom – att jag är ledsen men inte arg på honom. Sedan kan jag inte göra annat än låta honom gå.

Och jag viker hans kläder och lägger in i hans skåp och undrar om han kommer att hinna använda dem. Tänker på alla nätter jag suttit med honom, baddat feber, torkat snor, tröstat och sjungit. På första steg och första skoldagar. Jag tänker på hur stor han har blivit och på hur jag aldrig skulle vilja låta honom gå. Och på kvällen när han åker till sin pappa gråter jag så mycket att jag knappast är mer än en pöl. Något annat kan jag inte riktigt göra. Det var inte det här jag ville när jag i över tio år har låtit allting stå tillbaka för att sätta barnen främst.

Vardagslivet

Kvällsromantik

Nu ligger barnen och snusar i sina sängar, Blossa ligger på sin tron av filtar och drömmer, jag har förberett morgondagens mat, kört fyra maskiner tvätt och nästan hunnit städa färdigt köket. Det är dags för mig att skriva avhandling ett par timmar, till det stilla ljudet av vårtokiga fåglar och den ljuvliga doften av blommande hägg. Det är kvällar som de här som får en att orka.

Och att glömma varför man var tvungen att köra fyra maskiner tvätt.

Vardagslivet

Sådan mor, sådan son.

Vi sitter och äter våfflor i uterummet och diskuterar.

Jag, till min älskade son, långsamt och tydligt: Sinä olet besserwisser.*
Sonen: *harkel* Itse asiassa, suomeksi se on näsäviisas.**

Resting my case.

* Du är en besserwisser.
** I själva verket heter det på finska näsvis.

Vardagslivet

Bra och dåligt

Bra:

Mitt stora barn är nu stort nog att springa till toaletten när han måste spy. Alla år av förmaningar om ”spy på toa om du måste” har äntligen gett utdelning.

Inte så bra:

Jag glömde tydligen säga till honom att man måste öppna toalocket för att den geniala planen att spy på toaletten inte ska bli fullt så bokstavlig. Ja, och det ryms en sjuhelvetes massa klet i ett barn av den storleken.

Vad jag gör ikväll? Skurar.