Nina Åkestam har skrivit en krönika om föräldraledighet. Hon menar att det är orimligt att kalla sig feminist och inte dela föräldraledigheten lika.
”Många anser det rimligt att kalla sig feminist och ändå göra en 70/30-uppdelning av föräldradagarna så länge man har en bra ursäkt (pengarna!) och lite dåligt samvete.
Men det duger inte. Föräldraledigheten är ingen liten sak. Vi VET att den som är ledig mest fortsätter att ta mest ansvar för hemmet och barnen. Vi VET att det leder till deltidsarbete och minskad pension. Vi VET att det gör att arbetsgivare (med rätta) förväntar sig mindre av kvinnor i barnafödande ålder vilket påverkar löner och karriärmöjligheter negativt även för de som inte skaffar barn.”
Och jag håller med henne om så mycket. Vi borde dela lika. Vi borde kliva ur vår comfort zone och bara göra det. Det finns inget alternativ. Jag har, personligen, en mycket dyrköpt erfarenhet av vad som händer om man inte delar lika och sedan fastnar i den där spiralen av förstaförälder mot andreförälder och inte lyckas ta sig ur igen. Det är betydligt jävligare än att dela lika från början.
Det finns inga pengar i världen som kan ersätta att man gjort en jämlik insats för familjen.
Samtidigt är jag lite emot lagstiftning i saken eftersom det alltid finns så många undantag. Bönder, till exempel, och andra som inte har ”vanliga” arbeten att gå till. Där kan det vara så att man i praktiken delar betydligt jämnare på ansvaret för barn och hushåll än vad det kan tyckas på pappret. Att tvinga dessa att ta ut halva föräldraledigheten kan ibland innebära att den brinner inne eftersom det helt enkelt inte finns någon praktisk möjlighet att vara ledig. Istället finns det andra sätt att dela lika på ansvaret. Jag skulle hellre se betydligt fler möjligheter att inte jobba 9-5 borta från hemmet, för alla.
Sedan har vi alla de, kanske främst kvinnor, som lever ihop med någon som inte är intresserad av att dela. Kanske hade man tänkt dela lika från början? Kanske det inte länrge känns lika lockande att stanna hemma från sitt roliga, välbetalda jobb och torka snor i ett år när det väl är dags? Kanske det där med att dela lika lät bättre i teorin, eller kanske man inte ens förde den diskussionen riktigt så ingående som man borde?
Möjligen skulle lagstiftning kunna uppmuntra de här typerna att faktiskt dela lika, men det är fullt lika möjligt att problemet inte alls ligger i lagstiftningen utan i attityden hos alltför många pappor. Pappor som gärna tar den lätta vägen ut. Och jag tror att det är lite den grejen som gör att det tar hus i helvete av Åkestams krönika. För att den i princip riktar sig till kvinnor, den läses av kvinnor, delas av kvinnor och internaliseras av kvinnor (oavsett om det var Åkestams intention eller ej – även män kan ju gubevars vara feminister) och det är kvinnor som får dåligt samvete för att de inte delar lika – snarare än de män som inte tar sitt förbannade ansvar.
För det är männen som måste man up och lösa det här. Det är männen som måste ur sin comfort zone och ge upp lite pengar och i princip all egentid. Nu. Om de inte klarar av att göra det för mammans skull, så gör det då för alla döttrars skull – för alla de små flickor som vill kunna växa upp och bli mammor men inte bara det. Gör det för alla söners skull, som behöver närvarande fäder som visar hur riktiga män är. Och gör det för alla däremellan, som kvävs av binära hierarkier och förutbestämda könsroller och vill bli något mer och större och friare i framtiden.
Hit och dit och tillbaka igen 
Sen utgår ju också tanken om att vi bör dela lika på föräldraledigheten från att vi alla lever i en trygg tvåsamhet. Jag är absolut för att staten understöder fäder att stanna hemma men det får inte gå ut över de kvinnor som saknar partner eller där fadern t.ex. har alkohol- eller drogproblem.
Absolut!
Hm. Jag är tveksam faktiskt och det handlar mest om amningen. Vi delade ungefär 70/30 (jag tog åtta månader, han fyra), och jag hade en väldigt amningsglad och övrig-mat-vägrande bebis och det var jättestressigt att gå tillbaka till jobbet när han fortfarande ammade så pass mycket som han gjorde och vägrade flaska. Hade jag vetat på förhand hur det skulle bli så hade jag nog tagit rätt mycket större del av föräldraledigheten, kanske till och med hela.
Men det är klart att det är ett dilemma att män bekvämar sig i föräldrarollen och låter mamman ta över för ”det är ju så mycket enklare”. Att verkligen förstå vad det innebär att ha ansvar för ett spädbarn kräver att man provar det, i en längre period (inte strödagar här och där, och inte när mamman passande nog också är hemma). Vete sjutton hur man får ihop det. Längre föräldraledighet kanske då, så att mamman kan vara hemma när det ska ammas, även för bebisar som ammar längre än snittet?
Håller med, men känner också att det finns en övertro på vilken mirakelkur delad föräldraledighet är. Jag och barnens pappa delade ungefär lika med alla barnen. Han var t o m hemma några månader längre än jag totalt sett. Ändå föll vi ändå till stora delar in i traditionella könsroller, där barnen i huvudsak kom att bli mitt ansvar och mitt projekt. I botten handlade det väl om att han, som väldigt många män, helt enkelt inte var lika intresserad av att engagera sig i barnen som jag (samtidigt som samhället hela tiden också signalerar att män inte heller behöver eller förväntas ta lika stort ansvar).
Jag tror att det spelar stor roll vem som är hemma med barnet de första månaderna (och det är ju i stort sett alltid kvinnan), eftersom den föräldern kommer få den starkaste anknytningen och också vara den som sätter rutinerna och vänjer sig vid att ta ansvar. När nästa förälder tar över blir det lätt så att första föräldern fortsätter ta det övergripande ansvaret av ren vana. Tänker att det bästa för jämställdheten vore att båda föräldrarna var hemma första tiden eller att båda kunde kombinera ledighet och arbete hela perioden. Men det är ju svårt att ordna i praktiken.
Bra skrivet Charlotte!