Ni vet när man vaknar på morgonen och världen överraskar en med ytterligare 15 cm blötsnö och man inser det omedelbara behovet av att skotta? Och när man inte hittar snöskyffeln och står där svärande så får man en krypande känsla av att man eventuellt kanske ett par dagar tidigare hade sett barnen vara ute och gräva men och att man kanske eventuellt inte påmint dem om att ställa tillbaka snöskyfflarna och att det med största sannolikhet förklarar den akuta skyffelbristen. Sedan funderar man över var barnen höll till och blir så där kall när man kommer på att de grävde i den där stora snöhögen som blir när traktorn kommer och skottar. Där, på andra sidan gården.
Då är man ju glad att man jobbar hemifrån.
