Etikettarkiv | Det betyder ju inte att jag börjar bli gammal

Jävla betalmurar

Jag betalar gärna för journalistik. Verkligen. Det gör jag. Men nu när både SvD och DN har lagt i princip allting bakom betalmur håller jag på att få fullkomligt fel i huvudet. Jätteviktiga nyheter och välskrivna kommentarer som inte kommer folk till godo, som inte kan spridas till dem som behöver läsa. Det här kommer bara att bredda klyftan mellan dem som läser så kallad etablerad media och de som läser alternativ och det är inte bra.

Jag vill inte ha tillgång till allt digital material och hela SvDs arkiv. Jag vill läsa vissa, utvalda artiklar som jag är intresserad av. Sporten skulle jag till exempel inte läsa ens om det var SvD som betalade mig för det. Och detsamma gäller DN. Det är några artiklar i veckan som jag skulle vilja komma åt. Dessutom läser jag gärna andra digitala nyheter också och jag skulle gärna betala för det även om jag inte är tvingad till det.

Så nej. Jag tänker inte gräva fram mitt betalkort för att registrera mig på förtitolv olika ställen för att kunna läsa ströartiklar. Det måste gå att ordna finansiella bidrag till journalistik på något annat vis, utan bli en Lamotte. Och jag vill kunna sprida välskrivna artiklar så att de kan komma andra till godo – särskilt dem som inte skulle betala en spänn för att få läsa. Vi får inte ha privilegierad, högkvalitativ journalistik som bara finns tillgänglig för några få.

Min son pragmatikern förklarar matematik

Sonen: Vi fick en räkneuppgift i skolan.
Jag: Jaha, vad för sorts?
Sonen: Jo, det var en pojke och en flicka och de hade varsin kanin.
Jag: Okeeeej.
Sonen: Och så skulle de odla morötter till kaninerna men deras mamma och pappa var inte med så det blev typ bara nio morötter.
Jag (uppriktigt imponerad över vad barn lär sig i skolan nu för tiden): Mmm…
Sonen: Så hur skulle de dela morötterna på kaninerna?
Jag (ganska stolt över att veta svaret): Du måste dela en av morötterna i två!
Sonen (ger mig samma blick som min bror Datanörden brukar ge mig när jag säger att Internet är trasigt): Eh. Nej.
Jag: Jo.
Sonen (uppbådar det sista av tålamodet och tar sin mest pedagogiska röst): Nej, mamma. Det är en pojkkanin och en flickkanin. Du sätter ihop kaninerna och så får de kaninungar och… (slår ut med händerna) problemet löst!

Sådant som aldrig händer

I dag skulle jag ställa in matresterna i kylskåpet och hittade på första försöket en lagom stor burk, men inte nog med det; jag hittade ett passande lock! Ibland tänker jag att mitt liv är hemskt tråkigt, men så händer sånt här liksom och man bah… Wow! Mindblowing!

En sån jag knappast blir

Ibland funderar jag över hur det skulle vara att vara en sådan typ som inte prompt måste överanalysera allting hela tiden, som inte dagarna i ända sitter och vrider och vänder på detaljer och som inte alltid måste begrunda allt.

Och så slås jag av ironin i hur länge jag just suttit och funderat över detta.

När vi ändå talar om pojkvänner

Det här talet om unga flickor och pojkvänner fick mig att tänka på första gången jag blev introducerad för konceptet. Jag hade just börjat ettan. Den killen som senare skulle visa sig hålla ställningen som skolans mest populäre kille i ytterligare nio år ringde mig på kvällen. Han frågade om han hade chans på mig. Jag fattade inte vad han menade utan bad honom artigt att vänta en stund. Med ena handen på luren så att han inte skulle höra frågade jag mamma, pappa och storebror, som alla satt vid köksbordet, vad i hela friden det betydde att ha chans på någon. Och jag minns fortfarande hur storebror såg ut när han försökte kväva skrattet, och den uppriktiga förvåningen i föräldrarnas ansikten, när jag fick förklarat för mig att om man har chans på någon så är man ihop. Liksom pojkvän och flickvän.

Det lät ju jävligt trist hela det där, tyckte jag. Så jag tackade nej och lade på luren.

Det här med klematis

Jag älskar klematis. Även om jag förstås också är förtjust i Clematis medeltidspuben där det möjligen i min ungdoms dagar förekommit dans på borden och där jag vet inte hur många av mina vänner lyckats tutta eld på sina fjäderplymshattar talar jag nu så här när jag är äldre och visare och tycker att det där med att beskära rosenbuskarna är spänning nog för en fredagskväll om klematis växten.

Jag har tolv klematis i trädgården. Av dessa har nu alla utom en liten stackare jag fick från Mummi efter ett besök i Estland visat att de överlevt vintern. Även om det inte är särdeles vackert brukar jag skydda nedre delen av stammen på yngre klematis med en finessfullt tillklippt bit plastsäck. Trixet är att inte stänga till helt (som bekant är det inte så lätt att andas i plastsäckar, inte ens för blommor) och att inte sätta säcken helt inpå stammen. Då blir det skuggigt men varmt och plantorna växer så in i…

Klassisk trädgårdsdesign när den är som mest stilren.

Här är Piilu. Piilu planterades för två år sedan, blommade som bara den första året och kom inte alls förra året. I år, till min stora glädje, är den på väg tillbaka!


Ungarna och jag brukar gå runt och speja i landen varje dag.

Kommer morotsfröna (rätt svar: inte ännu)? Klarar sig klätterrosen (rätt svar: nngng prkl)? Hur ska det gå för den sista klematisen (rätt svar: återstår att se)? Ser man faktiskt bättre med sin handkikare (rätt svar: självklart)?