Tag Archive | Det är bara skryt om det inte är sant

Skryt

Det här kanske låter som skryt (vilket är helt rimligt eftersom det är skryt), men klockan är typ halv ett och jag har skrivit över 800 ord på avhandlingen. I dag. På drygt två timmar. Komplett med noter och hänvisningar och fornsvenska översättningar SOM INTE RÄKNAS IN I MIN WORD COUNT.

Kuvahaun tulos haulle new girl dancing gif

Den dagen jag träffade kungen. På riktigt.

En dag damp, alldeles oförhappandes, en sådan här tjusig inbjudan ned i brevlådan. Och jag är ju inte den som är den, så det är klart man går på fika när majestätet bjuder. Det var otroligt blandade känslor att komma dit. Dels kan jag inte låta bli att tycka synd om personer vars liv är styrt in i minsta detalj och där 80% av tiden ägnas åt att skaka hand med folk och hoppas att ingen försöker dra några skämt. Dels var det, i ärlighetens namn, alldeles fantastiskt att få möta efterföljarna till de kungar och drottningar som jag möter i mitt källmaterial – fast liksom 600 år tidigare. Det finns en förunderlig kontinuitet i själva den kungliga funktionen som fascinerar mig.
20150303-203344.jpg
20150303-203351.jpg
Jag är inte direkt utrustad med ett särdeles stort mått av det som i folkmun kallas ”skam i kroppen alls” när det gäller fina tillställningar. Det är någonting med pompa och ståt som gör mig på så oerhört pillimariskt humör. Men jag höll mig i skinnet. Mitt eget, alltså.
20150303-203336.jpg
Det närmaste en selfie med HM Konungen och Drottning Silvia som jag vågade komma omgiven av biffiga säkerhetspoliser som eventuellt inte läser mig blogg och därför förstår vikten av en sådan bild.

På vägen ut passade jag på att hälsa på Gustav Fridolin, den enda ministern jag kände igen. Och när jag greppade hans hand och hälsade som om jag vore någon slog det mig plötsligt att jag faktiskt inte var riktigt helt säker på att det var Gustav Fridolins hand jag stod där och skakade. Vi har ju inte träffats förr liksom. Hur som helst sa jag till honom att jag tyckte att det var bra att han tog bristen på kvinnor i historieböckerna på allvar. Politiker kan ju behöva höra lite uppmuntran ibland också, gubevars. Supertrevlig verkade han i alla fall, han som kanske var Gustav Fridolin.

Julkransar och mammapoäng

De har avverkat massor med skog här i trakten. Även om jag saknar skogen så tänkte jag lite att om livet serverar citroner får man göra lemonad och gick till kalhygget som för några veckor sedan var en hundraårig granskog och samlade kvistar. Av kvistarna band jag en dörrkrans som jag är oförblommerat stolt över eftersom jag aldrig bundit någon mer avancerad krans än ostadiga midsommarkransar förr.

Och ibland slås jag av en sådan hänförelse inför vackra detaljer. Som granris bredvid den gamla trälådan från Tölö Sockerbolag, numer fylld med potatis jag hämtat från jordkällaren. Det är så pittoreskt och Bullerby-bra att jag knappt täcks skriva om det. Det finns ju viss berättigad kritik mot bloggar som bara beskriver vit underskön inredning som aldrig skulle fungera i ett riktigt hem. Livet är ju liksom inte alltid så där… rent. Men jag klamrar mig fast vid de spontana lyckorusen och bjuder er på bilder från hur vackert det var innan jag drog på mig trädgårdshandskarna, satte sekatören i granriset och lärde barnen en ny uppsättning fula ord att beskriva myten om mysigt DIY.

För om jag ska fokusera på att katterna har lönnmördat en pappersrulle på kontorsgolvet istället för att mina frösådda pelargoner faktiskt fortfarande blommar, eller att det står en låda ruttnande blomkålssoppa som vi alla försöker undvika i kylskåpet istället för att jag gjorde supergoda julglassportioner till barnen igår då tror jag att det skulle bli svårt att orka. Det handlar inte så mycket om att försöka ljuga om att allting alltid är tipp topp, att jag aldrig skulle bli trött och förtvivlad, utan om att försöka hålla fokus på de där ljusglimtarna som håller mörkret borta.

Fun fact angående mörker: Det går inte att avgöra om solen gått upp alls i dag. Jag misstänker att det inte kommer att hända.

IMG_1951-20141121 IMG_1953-20141121 IMG_1961-20141121 IMG_1958-20141121 IMG_1968-20141121

Det första årets förändringar i bilder

Ibland, när man så att säga sitter mitt uppe i det, känns det inte riktigt som att det händer något. Som om renoveringarna inte går framåt. Så är det förstås inte egentligen. Tiden då jag stod och diskade ute i isvatten är förbi och köket är ett hyggligt fungerande normalt barnfamiljskaos med varmvatten och diskmaskin. Duschen i spånskiveskåpet med de rosa, falnande tapeterna är sedan flera veckor tillbaka förvandlat till ett ursnyggt badrum med bubbelbad och tvättmaskin.

För några dagar sedan fick vi färdigt taket och då slogs jag av hur fantastiskt snygg gården faktiskt är. Visst, den är fortfarande fylld med byggbråte och trädgården behöver mer kärlek men det är petitesser i sammanhanget.

Det är för övrigt samma firma, Östra Skärgårdens Stugservice från södra Sibbo, som gjort både vårt badrum och taken och som också hela tiden funnits där och givit mig tips på hur man ska tapetsera, vilka färger som bör användas, vilka material som är lämpliga, i vilken ordning det är ekonomiskt smartast att göra saker och så vidare och så vidare. De har gett rimliga kostnadskalkyler, jobbat som knarkande gnuer och hela tiden varit mer fokuserade på att göra ett grymt bra jobb än att försöka dra så mycket pengar som möjligt ur oss (det blev rätt mycket pengar ändå. kan jag meddela). För varje moment har vi alldeles öppet kunnat diskutera med dem hur mycket pengar som finns tillgängligt och sedan tipsar de om vad vi själva kan göra för att spara in. Till exempel är den enda anledningen till att det ligger byggskräp i vår trädgård att vi har sagt att vi ska städa undan det själva. Och det är alltid lite känsligt att diskutera pengar, men samtidigt är det så oerhört viktigt att kunna göra det. Att ha folk man verkligen kan lite på som hjälper en är mycket värt. Typerna på Östra Skärgården har, kort sagt, varit helt oumbärliga.

Det om det. Här kommer bilder.

IMG_7514Det här var efter att vi hade klippt gräset. Shit you not.IMG_1614-20141019Nu.IMG_7493-20141019Gräsklippning på gång. Lillstugan stank fortfarande som en dynghög på grund av ruttna plastmattor och torkade vattenlås.IMG_1641-20141019Nu. Ingen stank.IMG_1616-20141019 IMG_7548Fotograferat från baksidan på den tiden baksidan bestod nästan uteslutande av rabarber och överväxta äppelträd.IMG_1591-20141019Baksidan nu.IMG_1598-20141019Övervåningen på gaveln, med de ursprungliga fönstren.

IMG_7369Köksfönstret långt bortifrån innan gräsklippning.

IMG_1638-20141019Köksfönstret nu.IMG_1605-20141019Lillstugans gavel nu.IMG_7520-20141019Mot garaget och lidret för ett år sedan.IMG_1635-20141019Mot garaget och lidret nu. IMG_7321-20141019Suddig bild av bastustugan för ett år sedan.

IMG_1622-20141019Bastustugan nu. Inte färdigmålad, men påbörjad.IMG_1621-20141019Ladan behöver fortfarande lite… eh… fix.IMG_1584-20141019 En av de saker som inte förändras är att jag nästan alltid har en katt som vrider sig om benen. Katten på bilden är dock ny och fanns inte för ett år sedan.

WHO’S YOUR MOMA?!

Ok. Jag har gjort det. Sonen började skolan och fick hem de första böckerna och jag bah SCHABANG! Plastade som om jag aldrig gjort annat! Inte en enda jävla bubbla! Perfekta hörn! Det finns inte bättre plastad första bok i hela världen!

20130821-110329.jpg

20130821-110334.jpgOch vem sa att 10 år på universitet inte skulle betala sig? Vavava?

Den rosenskimrande bloggen

Ibland känns det som att jag inte vet riktigt vad jag skriva för att det inte ska låta som oförblommerat skryt. Inte för att jag är emot att skryta, men lite finess får det ju gärna vara med skrytet. Men grejen är den här, att fast att jag med ömmande muskler, blåsor på händerna och en rygg så stel att min gamla mormor skulle ha framstått som gymnast i jämförelse kraschar i säng varje kväll och fast att jag tamefan inte hittar nånting jag letar efter i detta hus, så har allt hittills gått över förväntan.

Barnen har blivit vänner med grannungarna som är i samma ålder och jättetrevliga och har superschyssta föräldrar. Skolstarten har funkat fint och Vilho trivs både i skolan och med alla sina nya vänner. Dagisåterstarten har också funkat fint och redan första dagen ville Tilda att jag lämnade henne en heldag. Alla de närmaste grannarna har varit över med någon liten ätbar gåva (hemlagad saft, egenodlade grönsaker…) och på riktigt verkat glada över att vi flyttat in. Det har varit fler av våra vänner på besök här de första veckorna än under de första åren på förra stället. Vi har bakat, saftat, syltat, ätit finmiddag i stora salen med tända ljus och vacker bordsduk. Katterna är lyckligare än vad de någonsin varit. Till och med rosorna som jag planterade direkt eftersom jag levt många år i trädgård som inte hade en enda hörna med full sol och rosförutsättningar har nu gett sig på att fkn blomma om! BLOMMA OM! Trädgården badar i ett sorts skirt lantljus och små puffar av rosendoft följer en. Över fälten blir solnedgången spektakulär och nattstjärnorna miljontals och tystnaden när barnen somnat är som jävla silke.

Jo. Vi har mycket att göra. Jo. Taket på lillstugan läcker och vi har inga pengar till att fixa det. Jo. Duschen är konstruktivt byggd i en låda av spånskivor och måste göras om. Och jo. Det är skitigt och lådor och kaos. Men det gör inget. Inget alls. För här finns ändå bara rosenskimrande blåögd lycka och guldkanter.

PS: Den som nu kände att ”härrimingud vad jag skulle vilja fixa det där taket på lillstugan utan att få betalt i mer än kärlek (platonsk, men jag kan höra med min man om det är en dealbreaker), cupcakes och vin” kan höra av sig!

20130819-105031.jpg