Vardagslivet

Unga flickor och utsattheten

På Facebook går nu följande bild runt. Någon tycker att det är kul att en ung flicka tycker att det bästa med att vara tjej är att man har bröst. Jag vet inte varför hon tycker det. Kanske hon tycker att det är en av de få saker som skiljer sig mellan att vara tjej och att vara pojke. Men skit samma varför hon gillar bröst.

De män (för det är flest män) som nu roar sig med att håna den här tjejen, som med namn och bild hängs ut under den intelligensbefriade beskrivningen ”äcklig hockeyslyna” och uppges ha en ”objektifierande livssyn” baserat på fyra små ord utan kontext, borde ta ett steg tillbaka. Vad ni gör just nu är just en av de där grejerna som får unga flickor att skära sig, att svälta sig, att hata sig själva.

Ta bort bilden. Sluta dela den. Väx upp och skaffa ett liv.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Topless kunglighet

Ni har säkert hört att man har lyckats knäppa några suddiga bilder på prinsessan Kate när hon är topless inne på sitt och prins Williams hotellrum. Enligt sånna som stöder skvallerpress är det helt ok eftersom fotografen när han tog bilderna stod på allmän mark.

Och jag förstår vitsen med journalistiska friheter. Information och bildmaterial som hör till folket måste få publiceras och delges folket, annars faller demokratin samman. Och svenska Se & Hör beslutar sig för att Kates boobs är av så stort intresse för folket att de helt enkelt inte borde döljas och tidningen kommer därför att publicera bilderna. För på Se & Hör vill man inte ”särbehandla kungligheter” utan gör ”samma nyhetsbedömning oavsett vem det är”. Det har alltså med nyhetsvärdet i ett par suddiga boobs att göra, och inte med att boobsen i fråga är kungliga. Så jag skulle därför vilja uppmana alla kvinnor att sälja sina toplessbilder till Se & Hör, som tydligen betalar mycket bra. Det gör ingenting om bilderna är suddiga, eller om ni inte berättat för granntanten att ni fotograferat hennes taxöron för Se & Hör publicerar gärna bilderna ändå. Så sätt igång! Skicka in! För är det något som man alltid kan slå upp stora rubriker kring och som hela världen har rätt att fröjdas åt så är det boobs!

Historikerns historier

Social trygghet är väldigt relativt

Alla stipendiater i Finland måste ta en försäkring hos LPA. Med den försäkringen får man rätt till sjukdagpenning och någon gång i framtiden en pension. Det är på många vis ett riktigt lyckat system, eftersom det ger oss stipendiater en social trygghet.

Så förra torsdagen blev jag sjuk. Ni vet det där vanliga. Flunsa, hosta, snuva, lite feber. Jag jobbar på lite grann ändå, så där som man gör när man jobbar hemifrån, men det går sakta. Tröttheten tar över alltför ofta.

Därför glädjer jag mig åt att jag har en sjukdagpenning som gör att jag faktiskt kan få vara sjuk i fred, utan stress. Det finns en mening med att jag betalar över 11 % av mitt inte särdeles feta stipendium till LPA. Ända tills jag börjar läsa det finstilta.

För det första: Sjukdagpenningen har tre karensdagar. Dessa dagar räknas från dagen efter man först blev sjuk. Det betyder att man inte får sjukdagpenning förrän på sjukdag nummer fem. FEM!

För det andra: Sjukdagpenningen är 1/514 av försäkringsbeloppet. Jorå. Ni läste rätt.

Är du stipendiat, ska du alltså se till att få ett läkarintyg omedelbart om du känner dig det minsta snuvig för annars kan även en hel veckas förkylning från hell ses som för kort för att berättiga till ersättning. Å andra sidan vill det till att du faktiskt sedan är sjuk tillräckligt länge för att inte ha gått back på läkararvoden och mediciner.

Social trygghet är fint. Jag betalar gladeligen skatt och är helt för stipendiatförsäkringen. Men då måste det också finnas en riktig trygghet när något händer.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bidra till WTF-projektet!

En av de saker som gjorde mig intellektuellt förälskad (en ny term, citera mig gärna) i Hannah på One-way Communication var hennes fullkomligt briljanta WTF-projekt. Det är ett jämställdhetsprojekt i serieformat där Hannah sin vana trogen öppnar för dialog och låter olika röster komma till tals. Nu fortsätter projektet! Läs mer hos Hannah och bidra med din historia!

Här är en av mina favoriter. (Den finns en annan också, som har förföljt mig i sin hemskhet, men ni får titta på den på egen risk.)

Historikerns historier · Vardagslivet

Mitt arbetsrum dagen efter kl 20

20120830-200839.jpg

20120830-200850.jpg

Just nu ser det ut så här i mitt arbetsrum. Jag gräver igenom högar med gamla papper och kastar räkningar märkta med ”betalad” från 2005. Hade det inte varit för att jag nu bytt rum och tvingats gå igenom och kasta hade jag sannolikt vid tidpunkten jag borde doktorera ha haft tillräckligt med grejer för att berättiga en arkeologiskt utgrävning av arbetsrummet. Inte som att jag samlar på mig saker. Inte alls. Jag är bara i desperat behov av en butler. Eller napalm.

Vardagslivet

Skylanders; ett spel för barn

Vilho har i många månader redan önskat sig Skylanders. Vi lovade honom att han skulle få det på pappas födelsedag, igår alltså, och som han har väntat! Skylanders handlar om den lilla draken Spyro (huvudsakligen) och alla Spyros kompisar. De har i alla tider skyddat Skylands med sina magiska krafter och men sedan Lord Kaos ankomst har allt förändrats. Skylanders har blivit frysta, förtrollade till små leksaker och transporterade till vår värld. Med hjälp av en Portal of Power kan man skicka dem tillbaka till Skylands för att försöka rädda det ur klorna på den onde Lord Kaos.

Skylanders är ett spel som finns till praktiskt taget alla plattformar. Jag har den som app i min iPhone och måste erkänna att jag fastnar där oftare än jag borde, och sedan igår har vi det också till xBox 360. Appen är dock en liten rip off, inte en del av det egentliga spelet, men det är kul. De högre banorna (om vi talar över bana 40) är sjukt svåra, men de första är så pass lätta att även barn kan ha stor glädje av det. Om barnen får spela på mammans telefon när mamma vill spela vill säga.

Det som är både underbart och ett av de värsta exemplen på kommersialistiskt geni samtidigt är figurerna. Enligt storyn har de alltså blivit leksaker i vår värld. Därför borde vi också köpa dessa leksaker (till det facila priset av 12.95 per stycke) för att kunna sätta dem på spelets Portal of Power och rädda världen. Jag vet inte exakt hur många figurer och andra tillbehör det finns, men det är inte två-tre utan mer i ordningen tjugo-trettio; och fler lär det komma. Till speltillverkarnas försvar ska sägas att även de figurer vi har till vårt xBox 360 går att sätta på grannens Play Station. Dessutom kan man med den kod som följer med låsa upp samma figurer i appen till iPhone. Har man en figur kan man alltså använda den i vilken som helst av spelets varianter. Har man bara en figur är man olyckligtvis också en tönt, har jag fått lära mig.

Jag gillar Skylanders. Jag gillar storyn, jag gillar hur barnens ögon lyser av lycka när de sätter en figur på Power of Portal och ser den komma in i TV:n och jag gillar att spelet kan spelas på så många olika svårighetsgrader att även Tilda kan spela. Observera dock att det är rekommenderad från 10 år och uppåt på grund av ”Cartoon Violence”. Jag brukar vara rätt hård på sånt, men har inte haft några problem med Skylanders än så länge. Jag gillar också att storyn som berättas i spelet är på finska (eller svenska) och inte bara tillgänglig på engelska. Faktum är att det inte är mycket med spelet som jag inte gillar. Men det beror högst sannolikt på att jag inte kan räkna tillräckligt bra för att förstå hur mycket det kostar.

Den här fick barnens pappa i födelsedagspresent.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Sånt alla doktorander bör veta: skrivhjälp

I Finland skriver alla som skriver något i Word, utom de mest äventyrslystna vågat sig på att skapa text Adobe. Det är i princip inget fel på att vara traditionalist, men när jag för första gången satte mig ner och pratade med en kanadensisk doktorand om hur hon rent datatekniskt skriver sin avhandling kände jag mig grundlurad. Varför får vi inte bättre information om andra skrivprogram i Finland? Kanske skulle man kunna säga att jag upplever att jag nu hittat ett program som är bättre än Word, men det känns närmare sanningen att säga att jag sedan jag funnit Scrivener är av den bestämda åsikten att Word inte är till för att skriva något längre än en tre sidors pamflett. Max.

I Scrivener (utvecklat av ett företag som heter Literature and Latte, vilket bara det ger pluspoäng) är varje text ett projekt. Man gör alltså sin avhandling till ett projekt, vilket det förstås också i praktiken är. Så här ser min första sida ut i Scrivener:

Till vänster finns alla delar i projektet – alla mappar, undermappar och sidor med text. På anslagstavlan finns lappar med mina olika kapitel. Vill jag byta plats på kapitlen byter jag bara plats på lapparna. På varje lapp kan jag skriva en kort kommentar om vad exakt jag tar upp i kapitlet, för att få en större bild av avhandlingen och kontrollera att det utvecklas i den riktning jag vill. Varje lapp kan också märkas med vad lappen symboliserar (ett kapitel, ett underkapitel, en sektion…) och i vilket skick av färdighet det är (to do, first draft, revised draft…). Längst till höger kan jag fylla i anteckningar som rör hela projektet, men som inte syns i själva texten. Om vi öppnar det första kapitlet:

Om vi nu bortser från att allt i första kapitlet fortfarande är märkt med ”to do”, ser vi här att mappen för första kapitlet har en egen anslagstavla liknande den för hela projektet. Där finns det återigen lappar, denna gång sorterade efter mina olika underrubriker. Och igen; vill jag byta plats på något inne i texten flyttar jag bara lapparna på anslagstavlan. Vi öppnar texten hörande till underrubriken ”Law in Medieval Sweden”:

Här skriver jag allt jag vill ha under den rubriken. Känner jag mig osäker på hur jag formulerat mig tidigare, eller om jag vill vara säker på att diskussionen här anknyter till vad jag tidigare har skrivit kan jag öppna vilka textavsnitt som helst i split view och därmed skriva i två helt skilda textavsnitt bredvid varandra. Så här:

Och det bör tilläggas att alla skrivfunktioner, typsnitt och liknande är ungefär desamma som finns i Word. Scrivener har en fantastisk massa fler funktioner som jag inte använder eller helt enkelt inte har upptäckt ännu. Det är inte ett program man bemästrar i en handvändning, men när man väl har gjort det gör det ens liv betydligt lättare. En funktion som jag inte använder (än) men som jag gillar är möjligheten att sätta upp ett mål för sitt projekt. Man fyller i hur många tecken man bör ha skrivit och när det ska vara färdigt, och varje dag berättar Scrivener hur många ord du bör skriva för att hålla dig till målet.

Så, de största fördelarna med Scrivener är att en text som är så lång som en avhandling kan delas upp i mindre, lätthanterliga bitar som med ett knapptryck byter plats om det behövs och att man är helt fri att göra i ordning strukturen först (om man är lagd åt det hållet, som jag är) eller skriva först och strukturera sedan. I Scrivener är det också betydligt lättare att skapa sig en översikt över sitt projekt och att göra små anteckningar som inte finns för ens handledare att upptäcka inne i texten. Alla som någon gång glömt en fotnot i formatet ”citera tönten fast han har fel OBS sidnummer” när ett utkast lämnats in förstår vikten av en sådan funktion.

Det enda negativa ligger, i mitt tycke, i fotnoternas funktionalitet. Fotnoterna syns nämligen inline (inne i texten) markerade med grå bakgrund och går inte att stänga av. När texten i Scrivener ska exempelvis skrivas ut, eller skickas till kollegor för granskning, ändras förvisso fotnoterna till att antingen komma längst ner på varje sida eller samlade sist, så för slutprodukten har det ingen betydelse. Dessutom är det förstås betydligt lättare att redigera fotnoterna, kontrollera hur många man har och att se att de följer texten när de finns inline. Det är bara det att jag gillar att kunna editera min text utan att bry mig om fotnoterna, men det är väl en smaksak. Tydligen är det dock bara så här med fotnoterna i versionen för Windows; till Mac kan man få alla noter lyfta ur texten.

Scrivener är inte gratis (men kostar en bråkdel av Word), men man kan ladda hem en gratis trial. Gör det! Ditt liv blir aldrig detsamma igen!

Tips: All text skriven i Word kan copy pastas in i Scrivener med noter och allt i behåll. Text skriven i Scrivener kan med ett knapptryck omvandlas till RTF och därefter flyttas till Word. Men vem skulle vilja det liksom.

Vardagslivet

Dagens köptips: snygga skjortor

Det här är ingen modeblogg, det kan vi väl vara rätt överens om. Men jag kan inte låta bli att tipsa om att Pepperberry (som är specialiserade på kläder för kvinnor med stora boobs) nu har rea. För att visa hur stor skillnad det gör med en skjorta som sitter rätt hade jag den lysande planen att jag skulle fotografera mig själv för att illustrera skillnaden på när man har på sig den där skjortan man alltid trott suttit riktigt bra och hur det ser ut när man sedan får på sig en skjorta som de facto sitter bra. Tyvärr är jag fortfarande inte särdeles bra på att ta bilder på mig själv där huvudet finns med samtidigt som kroppen. Så jag hoppas att poängen ändå är tydlig. Ni vet. Det där att ni ska utnyttja Pepperberrys rea.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Manliga privilegier i rollspelstermer

En av den senaste tidens allra mest läsvärda inlägg är John Scalzis beskrivning av hur straighta, vita män har fördelar. För att undkomma att använda ordet ”privilegier”, ett ord dessa män inte verkar tycka om, talar han om världen som ett rollspel med det tämligen passande namnet ”The Real World”. Resultatet är fullkomligt genialt. Läs det.

Jag vet inte hur bekanta ni är med förutsättningarna i ett rollspel. Det finns förvisso en uppsjö varianter, men grundtemat är detsamma. Man har en character som tilldelas character points fördelade på olika egenskaper; ofta i stil med intelligens, karisma, styrka och smidighet. Beroende på vilken ras ens character har (och med ras menar jag nu typ alv) har den olika förutsättningar att få olika character points, och därmed utvecklas åt ett visst håll. En alv, exempelvis, kommer förmodligen ha lättare att få och att utnyttja points i smidighet eller intelligens. Det betyder inte att alven inte får poäng i styrka, eller att man inte skulle kunna välja att skapa en body builder alv. Det kommer bara att bli väldigt trögt.

I The Real World får man inte välja sin character; man föds med en. Till de egenskaperna traditionella spel tillåter skulle man kunna lägga exempelvis förmögenhet, utbildning, arbete och socialt kapital. Till buds får man ett slumpartat antal character points beroende på spelets svårighetsgrad. Att spela som straight, vit man är den lägsta svårighetsgraden, ungefär som att bowla med de där kanterna uppfällda; det kan vara svårt ändå och har man otur hamnar man utanför likförbannat, men sannolikheten är inte lika stor. En character med högre svårighetsgrad ger färre poäng. Charactern lesbisk, svart kvinna startar med 15 points. Charactern straight, svart kvinna startar med 20 points, om inte hennes förvalda starting place är Afghanistan vilket medför ett omedelbart avdrag på 10 points. Charactern straight, vit man startar med 100 points. Dessutom kommer straight, vit man på grund av spelets grundinställningar att snabbare levla upp och därmed få fler character points. Han har per default tillgång till artefakter som normalt bara höglevlade characters kan nå och i problematiska situationer ger grundinställningarna honom fler utvägar och färre hostile encounters. The Real World, som går ut på att samla och på ett smart sätt använda sina points, kan spelas på olika svårighetsnivå. Straight, vit man är den lättaste.

Därmed inte sagt att det garanterar utgången.

Straight, svart kvinna har tur och har sina points fördelade på huvudsakligen intelligens och karisma. Sedan hon levlat upp och fått 20 bonuspoints efter att ha lämnat starting place Afghanistan för settlement i Sverige samlar hon poäng i utbildning och tjänar ihop till +5 i socialt kapital. Därefter hittar hon artefakten ”Gyllene tillfälle” vilken är kompatibel med uppdraget ”Fast anställning” och får på så vis årligen en bonus på +5 arbete och +3 förmögenhet.

Straight, vit man har inte lika mycket tur trots den betydligt lättare inställningen. Hans points hamnar i styrka, smidighet och förmögenhet. Poinsten i förmögenhet låstes upp med eventet ”Magical sextonårsdag” men visade sig vara inkompatibla med tillvalet ”Vilt festande” och dessutom synnerligen sårbara för avdrag om man utsattes för spellen ”Alkoholism”. ”Alkoholism” ger så ett månatligt avdrag på -3 socialt kapital, och om den inte upphävs av den svåranvända artefakten ”Rehabilitering” likviderar den alla poäng i arbete.

I The Real World kan även den med väldigt få starting points lyckas – även en alv kan bli body builder – och den som startar med många points kan genom dåliga val schabbla bort dem. Men den som spelar som straight, vit man kommer genom defaultinställningarna att spela på den lägsta svårighetsnivån.

Vardagslivet

Saker vi kan diskutera och saker vi inte kommer att beröra

Vi diskuterar ju rätt mycket här på bloggen, ni och jag. Det är inte alltid vi tycker likadant, men på något vis är det just så jag tycker att det ska vara. Olikheter driver världen framåt. Om alla hade suttit ner och sagt att nu, nu är allt just som det ska vara hade ingen någonsin fått något mer gjort.

Ganska ofta diskuterar vi utseendefixering. Det är ett ämne jag gillar, som det finns massor med vinklar på och som jag tycker är angeläget och viktigt.

Men det går en väldigt stark gräns vid att diskutera utseende som fenomen och att diskutera enskilda personers utseende. Bara för att de diskussioner vi har sker över nätet och på så vis ganska anonymt får vi inte glömma att det är riktiga människor med potentiellt sårbara hjärtan på andra sidan. Det här är inte en blogg där jag tänker tillåta negativa kommentarer om någons utseende – inte mitt, inte min familjs, inte någon kändis – och jag önskar att fler bloggare var hårdare mot negativa kommentarer. Det betyder inte att man inte får säga att mina barn är söta eller att min man är stilig, det är klart att man får. Men som bloggare har man ingen skyldighet att tillåta all världens skit bara för att somliga har missuppfattat vad rätten att säga sin åsikt medför.

Har man inget trevligt att säga kan man hålla käft. Det är en bra grundregel.