Etikett: Barnen

Vardagslivet

Vi leker någon slags sjuk lek på nätterna

CharlotteLämna en kommentar

Det skulle kunna vara Säng-Bingo. Ingen vaknar upp i den sängen där de somnade. Fast mest känns det som den där leken man lekte på barnkalas när man var liten. Den när man ska sätta sig på en stol när musiken tar slut – man ska lägga sig i en säng när krafterna tar slut. Men i alla sängar ligger det redan någon och man blir igen den där som får gå ut i köket och dricka saft för att trösta sig.

Och igår, när jag äntligen fick plats i en säng (den som förut gick under namnet ”mammas och pappas säng” på den plats som fordom benämndes ”mammas sida”) gick det inte lång tid innan jag fann mig själv underst i en hög av barn.

Men hallå, om sängen redan är upptagen får man ju inte lägga sig där? Sånna är ju reglerna!

Tack och lov körde maken barnen till dagis och jag fick en chans att breda ut mig efter behag. Med tre katter ivrigt trampande runt i håret.

Vardagslivet

Fru Charlottes känslor för snö

Charlotte4 kommentarer

Det underbara ljuset när jag i går kväll gick och lade mig var så där trolskt att jag stod en stund i fönstret och suckade över hur fantastiskt vackert det var med snö. Så fint var det att min man var tvungen att komma upp ur sängen för att kravla sig till fönstret och titta han också.

– Jag älskar snö!

Nu, sisådär femtioåtta klädesplagg på ovilliga ungar, 45 minuters bilskrapande och fem fastfrusna dörrar senare har jag ångrat mig.

Kuriosa: Den jäveln som uppfann det där överavancerade bältesknäppet till bilbarnstolar har bergis aldrig stått med stelfrusna fingrar och försökt knäppa fast en sparkande unge som är påklädd till dubbla storleken.

Vardagslivet

Att göra så svåra regler att man måste fuska lite

CharlotteLämna en kommentar

Tilda fick ett Hello Kitty-spel i julklapp. I korthet går det ut på att fånga fjärilar, företrädesvis sådana som har samma färg som ens egen spelfigurs rosett. Enligt spelreglerna.

Enligt Tilda är själva fjärilsjakten klart sekundär till ritualen kring hur man väljer vilken av de fyra Kitty-figurerna man vill spela med. Förra gången valde jag den blå, och fick utstå spott och spe eftersom den alldeles tydligt var en pojke och mitt dåliga omdöme innebar att jag tyvärr inte var fin. Alls.

Inför kvällens spel hade reglerna kring hur man väljer sin Kitty-figur utvecklats betydligt. Den här gången skulle alla Kittysarna ställas på rad, varefter man fick vända bort huvudet och den Kittyn man sedan pekade på var man tvungen att spela med. Det tog Tilda fem försök att peka på rätt Kitty att bli tvungen att spela med.

Jag fick den gula och var den här gången lite finare i alla fall.

 

Historikerns historier · Vardagslivet

Det här med snälla mammor och att natta trilskande ungar

CharlotteLämna en kommentar

Så, klockan närmar sig 22 och jag håller på att bryta ihop. Barnen har varit i säng i snart 40 minuter, och öppnat dörren med något nytt mer eller mindre akut att meddela minst lika många gånger.

Tilda vill ha vatten.

Vilho behöver nässpray.

Tilda måste kissa.

Vilho berättar att han får önska sig tio saker i födelsedagspresent. Jag undrar hur i hela friden han kommit fram till den siffran och får en imponerande välgenomtänkt utläggning om att eftersom vi är tre i familjen förutom honom och han får bjuda sju kompisar på kalas kan han förvänta sig tio paket (om alla ”gör som man borde”).

Tilda kommer tillbaka från toa och är ledsen över att jag lyssnar på Vilho och inte på henne. Jag önskar att båda kunde vara tysta.

Vilho filosoferar om allt han önskar sig numer eftersom han redan i julklapp fick ”det där legot som kostar lika mycket som en liten bil”.

Tilda kräver att jag lyssnar på vilka hon ska bjuda på sitt kalas och vägrar lyssna på att lugnande ord om att det är fyra månader dit och att inbjudningskorten säkert kan vänta tills imorgon. Tappert räknar hon på alla fingrarna – kompisarna (6 st) på ena handen och dagistanterna (3 st) på andra handen. Mot min vilja fascineras jag över att hon ärvt min räkneförmåga.

Ungefär sjuttiotolv pussar senare lämnar jag rummet och slår upp Magnus Erikssons Landslag för en trött doktorands ultimata fredagsnöje.

Ungefär tolv sekunder senare öppnas dörren.

Vilho måste bajsa.

Tilda måste bajsa.

Jag får krupp.

I en möjligen något opedagogisk ton och med ett fasansfullt viftande pekfinger förklarar jag att DU minsann har jag gjort en vana av att klättra ur sängen just när man sagt godnatt för att i 15 min kämpa dig till de fjuttiga ploppar som berättigade dig att komma ur sängen, och DU kommer med bara för att du inte vill vara ensam trots att du just var och kissade. NI går tillbaka till sängs. NU.

I hela 10 minuter låg de sedan kvar i sängarna. Och planerade hur de skulle avsätta den där diktatorn till mor som helt tydligt trodde att hon hade någon sorts bestämmanderätt.

Två mycket bestämda barn spatserade in på mitt arbetsrum, satte händerna i sidan, spände ögonen i mig och deklarerade med barsk ton att de minsann ville ha en snäll mamma. Inte en sån som jag. Jag kontrade med att jag ville ha snälla barn. Sånna som sov.

Efter att så snällt jag förmådde ha föst myteristerna tillbaka till sängs, pussat, stoppat om, tvingat fram ett leende, tassat ut, stängt dörren och just slagit upp Landslagen på nytt hör jag ett ilsket ”SÅ DÄR GÖR INTE SNÄLLA MAMMOR”, vilket tydligt bifölls av kumpanen. I tillägg fick jag veta att jag med största sannolikhet inte kommer att få några julklappar av tomten nästa år.

Ska vi säga som så, att det har aldrig varit mer frestande att avslöja tomtemyten och klargöra mot vem man ska vara snäll om det ska bli några julklappar.

Suck.

Vardagslivet

Snälla barn och julhandlande

CharlotteLämna en kommentar

Igår kom jag på den spännande idén att jag efter dagis skulle ta med mig barnen till ett enormt köpcentrum för att handla julklappar. Med två trötta och hungriga ungar var det förstås kanske inte så genomtänkt, men efter ytterligare en regnig decemberdag med en timmes halvtaskigt dagsljus kände jag ett visst behov av stark belysning och syntetisk lycka.

Och till min stora förvåning uppförde sig barnen som små änglar, trots tre timmars(!) shoppande. Jag ska inte ge några ingående beskrivningar men om vi säger så här: ungarna skötte sig så bra att jag övertygades om behovet av en sån där mus som sjunger We wish you a merry Christmas. Då har man haft snälla ungar.

Vardagslivet

Julgranskulornas hållbarhet

CharlotteLämna en kommentar

Gick runt på Stockmanns fantastiska julavdelning – ett måste på ett respektabelt varuhus – och suktade efter vackra julgranskulor. De var så där vackra att man slog ihop med händerna, suckade hänfört och fånstirrade. Expediten som tog emot mig var skeptisk till min till synes sjukliga hänförelse och rynkade på näsan när jag med en av de vackra, glittrande kulorna tryggt i handen konfronterade henne.

– Kulornas hållbarhet…?

– Mmmhhmmm. *förtjust nick*

– Eh… Tappar du dem går de sönder.

– Åh. *illa dold besvikelse* Tack då. För inget.

Med tre katter och två ungar vill jag ha julgranskulor som man kan studsa.

Godsaker · Kulturkrockar · Vardagslivet

Dagens finska 5 (och recept på godaste julkolan!)

Charlotte7 kommentarer

Tilda och grannflickan sitter i köket och tjoar. Jag känner mig mild och modig, och frågar om de vill laga kola. Grannflickan stannar upp och stirrar skräckslaget på mig.

– Kuolaa? (dreggla)

Jo, visst, nära nog. Flickorna skuttade vidare med sina lekar och jag fick några värdefulla och djupt uppskattade minuter ensam vid spisen. Följande recept blev till:

Julkola (räcker till två barn i tre dygn)

2 dl ekologisk vispgrädde

2 dl ekologiskt strösocker

2 dl mörk sirap

en nypa salt

1 matskedsmått ekologiskt kakaopulver

Koka allt tills kulprovet visar färdigt!

Följande saker ska ni tänka på:

* Använd ekologiskt. Dels är det bra för miljön, öppna landskap och sånt där, dels smakar det bättre. Råvarorna är mycket viktigare än vad många tror. Med bra råvaror blir allting bättre. Allt.

* Ni kanske sneglar fördomsfullt på den mörka sirapen och blir så där ”nej, jag tar nog vanlig ändå”. Gör inte det. Tro mig.

* Allt som lagas med choklad bör ha en liten dos salt. Det gör bara chokladsmaken tydligare och fylligare. Men en liten nypa räcker när du ska göra kola.

Kuriosa: En gång när jag var liten och min väna moder skulle laga kolasås tog hon 2 dl salt och en nypa socker. Det blev inte helt lyckat.

* 1 matskedsmått kakao är inte samma sak som 1 msk, jag bara råkade ha ett matskedsmått till hands när jag skulle hälla i kakao. Vill man inte ha så stark kakaosmak kan man ju ha ett halvfullt matskedsmått. Själv tog jag så där att det krävdes en stadig hand och mycket koncentration att förflytta måttet från burken till kastrullen utan att spilla.

* Kulprovet ska vara ganska fast. Jag var exalterad och nöjde mig med ett ganska sladdrigt kulprov och fick hela eftermiddagen försöka komma på sätt att få kolan att stelna tillräckligt för att man skulle kunna få loss den från de söta formar jag hällt den i. Om ni också gör samma grundläggande miss (vilket ni inte borde nu när ni blivit varnade) ska ni inte försöka rädda något genom att ställa in kolan i ugnen. Det kokar över nåt så in i *censur* och när man fått rent ugnen igen vill man aldrig mer se en kola. Åtminstone inte på ett tag.

Vardagslivet

Drömhuset

CharlotteLämna en kommentar

Enligt en undersökning är drömhuset för en svensk en herrgård på landsbygden. Det ska vara ett lyxigt kök och gärna sjöutsikt. Hear, hear! Jag skulle inte tacka nej!

Mitt eget drömhus är sådär 400 kvm på hyggligt gångavstånd från metron, med utsikt över havet och en enorm trädgård med plats både för ett efterlängtat woodland och ett rejält växthus.

Till det skulle jag förutom en bättre inkomst även behöva någon som städar – erfarenheten säger att det knappast görs av någon i den här familjen – och tillräckligt långt till havet för att barnen inte ska riskera att drutta i när de är ute och leker. Dessutom borde de andra lyxvillorna i omgivningen bebos av lagom pratglada grannar med snälla barn i passlig ålder att underhålla mina egna.

Ett boende är ju så mycket mer än ett hus! Jag skulle vilja ha vansinnigt många fler kvadratmeter förutom de dagar det är dags att dammsuga. Jag drömmer om tinnar och torn tills det är dags att betala elräkningen.

Mitt drömboende är ett lagom stort hus på lagom avstånd från storstaden, med en trädgård liten nog för att förbli en njutning att pyssla om, med lekkamrater till barnen runt varje knut, med en sprakande brasa i öppna spisen och tre vilda katter i gardinerna lugnt sovande i soffan. En modest dröm men en lyxig vardag.

SvD

Den kanske snyggaste finlandssvenska boende-bloggen heter Lundagård!

Vardagslivet

Om att gråta på julfester

Charlotte8 kommentarer

Innan jag fick barn brukade jag hånfullt flina åt töntiga föräldrar som satt och snyftade medan deras snoriga ungar på något likaledes töntigt uppträdande tvångsmässigt kraxade tipp, tapp, tipp, tapp. ”Lipa ni bara, det förstår jag att ni gör när ni tvingas lyssna på något så överjävligt falskt. Nejmen titta så gulligulligt, nu ramlade tomteluvan av. Halledudanedå.”

Nu är jag själv en av de där föräldrarna som med kameran i ena handen och en näsduk i andra handen med illa dold förtjusning snyftar mig igenom barnens uppträdande på dagis julfest. Varför i hela friden måste man lipa? Varför kommer tårarna just då? Med tanke på att sonen sin vana trogen ratade finbyxorna och drog på sig ett par skitiga baggy jeans istället och att dottern fortfarande inte låter mig kamma hennes hår kan man tycka att det finns andra saker som lättare skulle få mig att både skrika och gråta (och då talar vi högklassiga i-landsproblem). Men ändå…

När ett Luciatåg med nervösa femåringar träder in i salen, lamporna är släckta, syret nästan slut, treåringarna sitter med sina tomteluvor på svaj och beundrar de stora barnen, då är det något som händer i mitt mammahjärta. Den där stjärngossen, min son, som tränat och tränat på sångerna i veckor. Som lärt sig alla orden, som emellanåt träffar rätt i melodin och som hävdar att han är bäst på att sjunga för att han blir färdig först. Tänk att han är min, att jag har varit med att skapa honom. Tänk att han nu är så stor, en riktig liten människa. Var det inte just som jag för första gången fick honom i mina armar? Var det inte just som han för första gången plirade med sina mörka ögon mot mig? Vet han hur stolt jag är över honom? Vet han att han är den finaste sonen man kan ha? Kan jag någonsin få honom att förstå hur mycket han betyder och hur tacksam jag är över att han är den han är?

Alltmedan barnen glatt blandar verserna i ”Nu tändas tusen juleljus” passerar hela livet i revy. Det känns som om hjärtat ska gå sönder av stolthet över vem han är och rädsla över att han kommer att förändras, och det enda sättet att hålla hjärtat helt utan att gå fram och riva åt sig sin stjärngosse och aldrig släppa honom igen är att låta några tårar falla. Töntigt, men så är det.

Vardagslivet

Lucia i fina salonger

Charlotte2 kommentarer

Sedan inbjudningskortet med det guldfärgade emblemet damp ner i brevlådan har barnen längtat efter luciafesten på Sveriges ambassad. Två små uppspelta, uppklädda barn höll mig hårt i handen när vi gick uppför mattbeklädda trappor och trängdes bland finklädda firare. Vi grundade med pepparkakor och saft innan det – ungefär femtielva enträgna ”komme int den dä santa Luciiiia snat?” senare – var dags att bänka sig för ett efterlängtat luciatåg. Om jag förstod det rätt så var det elever från Hanken som lussade, och de var alldeles fantastiskt duktiga! Extra mycket uppskattar jag att luciatågets uppställning även innehöll tre män, vilket inte bara gör sångarrangemangen ännu vackrare utan även jämnar ut könsfördelningen och skapar förebilder. Sonen var mäkta imponerad, och dottern tog bara ögonen från Lucia under det korta ögonblick hon vände sig om, spände ögonen i barnet bakom som satt och pratade, lade fingret över läpparna och argsint hyssjade.

Efter uppträdandet släpptes barnen lösa i rummet med godisbuffén. På uppmaning från barnen(!) gick vi och minglade lite. Barnen blev mest glada över att få säga hej till Lucia. Själv var jag rätt imponerad av samlingen kändisar. Oturligt nog är jag patetiskt dålig på namn, och vis av erfarenhet går jag inte längre fram till folk som ser vagt bekanta ut och säger ”ursäkta, men känner vi varandra?”. Jag kände åtminstone igen en presidentkandidat. Statistiskt sett heter han Paavo. På plats var också Maria Sid. Hon frågade – gissningsvis sina egna barn – om allt var bra och min son svarade henne glatt med ”jo tack”. Äpplet faller inte långt från päronträdet. Vi tittade också på de vackra tavlorna av forna svenska kungar och drottningar och historikern i mig sattes på hårda prov (det där med namn på kändisar igen). När det började bli dags att gå föreslog jag att vi först skulle gå och tacka ambassadören för att vi fick komma. Utan att tveka stegade sonen fram, bockade sig och deklarerade: ”Tack så mycket för att vi fick komma”, till ambassadörsparets stora förtjusning och min ohöljda förvåning. Ge ungen en heltäckningsmatta, salonger i fil och guldbelagda detaljer och rätt som det är beter han sig som en kunglighet.

Väl ute hade Tilda inte alls fått nog av Lucia, snarare tvärtom, och vi fortsatte till Senatstorget för att se Finlands lucia skrida nedför trappan.

Den här bilden är från Pappan och havet. Vi stod på andra sidan en god bit bort och såg bara något så länge jag lyfte barnen över mitt eget huvud. Att lyfta barnen blev snabbt tungt, men som två räddande änglar kom ett par av mina gamla elever och svingade upp sonen så att han skulle få se. Fint var det!

Kuriosa: Finlands Lucia 2011 är min gamla elev.

Kuriosa 2: Det gör mig ungefär 57 år gammal.