Skilsmässor

Mors dag och identitetskris

I går var det Mors dag i Finland. Det var en sjuhelvetes tung dag, måste jag erkänna. Som ni redan vet har mitt äldsta barn redan länge bott mestadels hemma hos sin pappa, men även dottern har meddelat att hon vill bo mer hos pappa. Och jag har slungats in i någon sorts identitetskris. Sedan jag fick barn för över 15 år sedan har jag först och främst identfierat mig som mamma. Ingen annan roll (som till exempel fru eller forskare) har varit viktigare. Ingen annan roll har givit mig mer och ingen annan roll har jag värdesatt lika mycket. Jag har inte levt genom barnen, men jag har tveklöst levt med dem – rättat in mitt liv efter deras behov.

Jag vet inte vem jag är när jag inte först och främst är deras mamma. Och när jag inte vet vem jag är kommer jag inte riktigt ifrån känslan att jag inte är någonting alls.

Två saker har hållit mig över ytan. Den ena är förstås Gabriel, som fortfarande (på gott och ont) är i den åldern att han sover på mitt ansikte och sitter i mitt knä när jag går på toaletten. Den andra är min pojkvän, som har visat sig ha en naturlig fallenhet för att navigera mina känslostormar.

Så Mors dag var tung. Visst är jag fortfarande trebarnsmamma, tekniskt sett, men det är bara ett av dem som jag faktiskt får dela vardagen med. Och jag kan inte klä i ord hur ont det gör. Mors dag firades inte alls här hemma. Det kändes bara fel.

Samtidigt försöker jag vänja mig vid nya identiteter. Undersöka vem jag kan vara när det har blivit plats för något annat än barnen. Inte för att jag egentligen på något sätt skulle vilja det, men som en överlevnadsmekanism. En fokusförflyttning bort från det stora svarta hålet och avgrundens kant, mot soluppgångar och nya dagar.

Och jag försöker hålla fast vid att barnen ju trots allt har det bra. Det är, givetvis, det viktigaste.

2 kommentarer på “Mors dag och identitetskris

  1. Måste bara skriva hur skönt de känns att läsa och inse att man inte är ensam! Min äldsta dotter 12år vill flytta till sin pappa och hans ursäkta uttrycket satmara till sambo. Hon får som hon vill där typ, dom köper häst, har noll regler och dom är snabba på att tala om allt som hon kan få om hon flyttar dit m.m. Nu vill hon flytta och de gör så satans jävla ont i mig, det är ju jag som torkat tårar, tagit dom stora fajterna, jag som torkat kräk, jag som kämpade för att dom skulle träffas när vi separerade. Nu sover jagdåligt känner mig totalt misslyckad och är allmänt tjurig och arg typ. Och en himla massa ångest. Allt dom gör är lite bättre, han är roligare, har mer tid för henne typ. Då känner jag för vem är jag nu? I dessa stunder är de skönt att läsa att man är långt ifrån ensam

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s