… får jag svarta streck i ansiktet. Alltså what’s up med det?
Ett hån mot småbarnsföräldrar
Vintertid, hörrni.
Man hör de där typerna som bah ”guuud vad skönt ska bli att få sova en timme längre”. Det är inte typerna som har små barn. Om man har små barn betyder inte vintertid att man får sova en timme längre utan att att man får vänta en timme längre på att barnprogrammen börjar. Och på att ungarna ska gå och lägga sig på kvällen.
Och redan nu kämpar man ju med att hålla sig vaken. I går hade jag och maken filmkväll. I praktiken betydde det att vi somnade på soffan med TV:n på istället för i sängen. Det är något i luften nu som gör att tröttheten ligger som ett tjockt täcke över hela tillvaron.
Skönt att gå över till vintertid då. så man får sova en timme längre.
Nävars. Skoja bara.
På tal om kunskapsförakt
Vi talar ju ibland om det där med kunskapsförakt, hur folk inte respekterar varken andras kunnande eller utbildning, och om hur folk glatt blandar ihop sina egna åsikter med vad som kan betraktas som vedertagen fakta. Normalt tycker jag att det är oroväckande utveckling som inte borgar för ett öppet och innovativt samhälle. Och så kommer den nya regeringen, som jag hjälpte till att rösta till makten eftersom jag förväntade mig att de ville satsa på utbildning och allmänbildning, och stryper finansieringen för tre bärande, humanistiska institut i Medelhavsområdet. Bara så där.
Utan att göra utredningar. Utan att förstå konsekvenserna. Kunskapsföraktet har gjort en budget.
Ett av problemen är säkert att de inte förstår vad humanistisk forskning bidrar med, eftersom det inte går att mäta i direkt avkastning. Det är kanske lättare att stödja teknik och naturvetenskap, där man kan beräkna hur mycket pengar man tjänar på det. Många tänker sig säkert också att det är på grund av naturvetenskapen som vi kommit så långt, att det är naturvetenskapen som skiljer oss från vår oupplysta historia och som är fundamentet i vår avancerade civilisation.
Har ni hört talas om medeltiden? Fint. Har ni hört talas om renässansen, som kom liksom efter medeltiden? Leonardo da Vinci? Michelangelo? Niccolò Machiavelli? Empirisk bevisföring? Logiskt resonemang? Allt det hör till den tidiga humanismen. Allt det som vände vårt samhälle från medeltiden (som ni vet att jag älskar) mot den moderna tiden skapades av humanisterna. Ingen av de tidiga humanisterna hade dock kunnat verka om det inte vore för att de finansierades av rika mecenater och visste att kunskap och bildning sträcker sig bortom geografiska gränser. Hur tror ni det hade gått för Galileos forskning om någon tvingat honom att budgetera för den och se till att gå på plus? Hur tror ni det hade gått för David Hume, Erasmus och Petrarcha om någon sagt till dem att det inte finns värde i institut annat än i hemlandet? Humanisterna lade grunden till naturvetenskapens framväxt och den vetenskapliga metoden. Humanismen är vad som kännetecknar vårt bildningsideal och som har skapat det fria, öppna samhället.
Det är samma principer som den humanistiska forskningen i dag bygger på. Att ju mer vi vet om hur vi människor och de samhällen vi bygger fungerar desto bättre kan vi göra dem. Att samhällen, ledare och invånare går att studera och bör studeras. Att vår historia är en del av vår nutid. Och framförallt att det finns ett egenvärde i kunskap.
Alla ska läsa Christines lysande inlägg i frågan och sedan skriva under namninsamlingen mot nedläggningarna.
Om ni därefter inte känner er tillräckligt nedslagna kan ni läsa det finska Undervisnings- och kulturministeriets pressmeddelande om hur forskningssystemet bör förnyas. Minister Kiuru menar att
”Finlands mål är att uppnå produktivitet, ekonomisk tillväxt samt internationell konkurrenskraft som baserar sig på kunskap och kompetens. Detta sker genom att man specialiserar sig på områden som kräver hög kompetens.”
Hon har uppenbarligen inte heller förstått vad vetenskap och forskning de facto går ut på, det vill säga att ta fram nytt kunnande. Och dessutom: om man vill att folk ska specialisera sig på områden som kräver hög kompetens skulle en väldigt bra start vara att låta de som har den höga kompetensen syssla med forskning istället för att värja sig mot byråkrati och sköta alla de indragna assistenttjänsternas sysslor. Som ett litet tips bara.
Att vårda en mycket sjuk kanin
Mot all förmodan så fick ju med oss Maggie hem, levande, från veterinären. Hon blev ordinerad magmedicin, smärtstillande, antibiotika, gräsgröt, hödiet, vila och boende inomhus i en vecka. En del saker har gått bättre än andra. Till exempel har jag aldrig varit med om ett djur som varit duktigare på att ta medicin. Man håller fram pipetten och hon slurpar glatt i sig. Sedan biter hon och tag i pipetten och försöker få mera. Himla junkie. Även gräsgröten har hon glatt smackat i sig. Först var hon så svag att hon bara låg i buren bredvid Tildas säng och vi matade henne med sked varannan timme. Tilda hjälpte andäktigt till. 
Maggie blev sakta men säkert starkare. Men hö, det ville hon inte ha. Och grejen är att kaniner måste äta hö. De måste äta hö inte bara för att det är bra mat utan för att det är en av de där grejerna som de tuggar länge på och som håller de bakre tuggtänderna i skick. Förmodligen var det brist på hö som gjorde att Maggie blev sjuk från början, när hennes tand blev inflammerad. Nu är Maggie fullkomligt utmärglad. Sabla, envisa kaninjävel.
Och jag vill inte falla till föga och ge henne något annat för då kanske hon aldrig fattar vinken och börjar äta det livsviktiga höet. Förutom det livsviktiga höet äter dock Maggie precis allt. I går morse satt det till exempel en extra, osedvanligt långörad katt tillsammans med de andra katterna och knaprade kattmat, trots att vi var säkra på att vi låst in henne i buren på kvällen.
Och Maggie är verkligen den smalaste kanin jag någonsin sett. Extra tydligt syns det förstås nu när hon är inne och inte fluffar upp pälsen mot kylan. Vi måste få henne att äta nyttig och bra kost. Så fick jag tipset att man köpa hö i pelletsform. Den vanliga pelletsen man köper från matbutiken är bara skit. När jag i dag läste innehållsförteckningen för att se hur mycket hö den innehöll insåg jag att den inte bara innehöll mindre hö än vad lenkkimakkara innehåller kött utan också innehåller tillsatt socker. Vi åkte med Tilda till djuraffären och införskaffade det dyraste gräs jag någonsin sett och det är värt det, för vet ni vad? Maggie älskar det! Det prasslade så inbjudande om påsen att katterna kom för att kontrollera vad det bjöds på.
Katterna går det annars ingen direkt nöd på, och inte på barnen heller. Vi lagade pannkakstårta för om man har fyra katter och katter har tre födelsedagar om året så finns det säkert anledning. Percy kastade allt vad värdighet heter åt skogen och slickade gräddbunken. Och medan kaninen matades med gräsgröt lapade katten grädde. Alla djur är jämlika, men sedan är några katter.
De manipulativa kvinnorna
Jag läste Kickan Wicksells inlägg om varför kvinnor är manipulativa. Hon skriver bland annat att:
”Kvinnor har inte kunnat bestämma, domdera eller befalla såsom männen alltid gjort, och för att få något som helst inflytande över sina eget liv har kvinnor således behövt hitta andra sätt att påverka – mindre dominanta och tydliga sätt. Att skvallra och manipulera har förmodligen varit två av deras få alternativ.”
Hennes poäng är alltså att det finns sanning i att kvinnor är manipulativa för att det har varit den enda vägen för kvinnor att påverka och jag ser ju förstås logiken i den tanken. Däremot håller jag inte med. Och jag säger alltså inte alls att kvinnor inte kan vara manipulativa, för det kan de förstås, men däremot hävdar jag att kvinnor ingalunda är mer manipulativa än män. Jag är också övertygad om att det finns en dimension av manipulation där det finns ojämna maktförhållanden där den som är underordnad tvingas att övertyga den som är överordnad för att få sin vilja igenom, beroende på hur man väljer att tolka begreppet.
Men att vara manipulativ ses som ett negativt och specifikt kvinnligt karaktärsdrag och förminskar dels den makt kvinnor har och genom tiderna har haft men framförallt kvinnlig agens. En man som påverkar andra män genom att till exempel övertala dem ses som bra på att argumentera för sin sak, rådig och drivande – genom sin förmåga att övertala stärks hans makt. En kvinna ses som manipulativ och lömsk.
Det här går igen genom historien.
Även kvinnor som har haft stor reell makt har fått manipulationsstämpel. Ta Cleopatra, som ses som en listig förförerska som med sin sexualitet och sin manipulativa natur vände mäns huvud. I själva verket var Cleopatra en synnerligen duglig politiker som regerade över Egypten i nästan 20 år. Visst hade hon flera älskare, men det hade alla politiker då (också). I hennes fall framhålls det eftersom hon är kvinna och senare århundradens kristna skrivare såg det som förkastligt. Cleopatra hade bland annat ett förhållande med Markus Antonius som var romersk general, konsul och del av triumviratet och tillsammans hade de tre barn. Tolkningen som ofta görs är att hon låg med honom för att tillförskansa sig mer makt, men faktum är att Markus Antonius tjänade minst lika mycket – om inte mer – på förhållandet genom att han fick tillgång till större och starkare armé. Hon ses som manipulativ. Han inte.
Och samma öde röner de flesta av forna tiders kvinnliga regenter och politiker.
Drottning Elizabeth I av England, en av Englands absolut främsta regenter, beskylls också för att vara manipulativ trots att det knappast fanns någon, varken man eller kvinna, med mer makt än henne. Gång på gång beskrivs det hur hon manipulerade männen i sin närhet för att få sin vilja igenom, hur hon var lömsk, spred ränker och falska rykten och allt det där som kvinnor gör. Här faller Kickans förklaring platt. Elizabeth var fucking drottning. Hon kunde halshugga folk om hon kände för det (vilket hon gjorde också emellanåt). Hon var inte en underordnad kvinna som tvingades manipulera för att få sin vilja igenom. Hon var en av de tusentals historiska kvinnor som beskylls för manipulation för att hon spelade tidens politiska spel.
Jämför med en typ som Richelieu. Richelieu var kardinal i Frankrike på 1600-talet; ni vet han som de tre musketörerna slåss mot. Han var kungens närmaste man och i Allt om Historia beskriver Olle Bergmans Richelies taktik så här:
”Genom kompromisser, intriger och hot klarade han sig undan sina motståndare.”
Richelieu, om någon, var en manipulativ, ränksmidande bitch men han var man och därför beskrivs han inte i de termerna.
Därför kan jag inte hålla med Kickan om att manipulation är något som kvinnor sysslar med på grund av att de inte har andra vägar till att få sin vilja igenom. Manipulation är vad man kallar det när kvinnor kan argumentera för sin sak, när de är skickliga politiker, när de ligger med män med makt, när de är diplomatiska, när de hotar, när de kompromissar, när de utövar någon som helst påverkan. Kvinnor har beskrivits som manipulativa fullkomligt oavsett i vilken maktställning de stått i, i förhållande till dem som de påverkat.
Frostig skönhet
Jag är så grymt glad över att jag desperationsshoppade den där påsen ringblomsfrön i augusti och sedan faktiskt bara såg till att så. De hann blomma riktigt vackert, och jag hann få en bukett till köksbordet. Nästa år ska jag så lite tidigare…
En riktig man kan ju inte ha flickiga höfter
Det har med hjälp av datorteknik gjorts en bild av hur man tänker sig att kung Tutankhamun (min stavningskontroll föreslår ordet ”Munkhättan” istället) har sett ut. Jag älskar sånna bilder. Jag älskar när det känns som att historien tittar tillbaka på en. Vi kan väl kalla det yrkesskada om inte annat.
Men jag hinner inte läsa långt i The Daily Mails artikel innan jag är redo att slå någon på käften. För det första framhålls det som någonting nytt och sensationellt att den genetiska undersökningen visade att Tutankhamuns föräldrar var syskon. Låt vara att man inte har varit helt överens om vem som mest sannolikt var föräldrar, men det är inte märkligt att de var syskon. Tvärtom var det vanligt att kungliga syskon fick barn tillsammans för att behålla blodet rent (på ett filosofiskt, inte medicinskt, plan) och särskilt i samhällen där kungens/faraons/kejsarens/dark overlords krafter kom från det gudomliga. Kungligheter var inte vanliga människor – de stod i direkt förbindelse med det gudomliga. Även efter att man förstått att det inte kanske ger den mest gudomliga avkomma att inavla i alltför många led fanns tendenserna kvar att gifta sig och få barn med ganska nära släktingar.
Men ok. Det står längre ner att det ”stöder bevis”. Och det är inte hela världen. Men så kommer det här:
”Presenter Dallas Campbell, said: ‘Trying to navigate through the intense speculation and politics that surround one of the most famous characters in history is both daunting and thrilling in equal measure.
‘Foolhardy perhaps! But using solid science and a truly multi-disciplinary approach we’ve finally been able to put to bed some of the myths and pre-conceived ideas that have surrounded his life and death, and hopefully add a new chapter that will ensure the Tutankhamun story continues to fascinate.'”
Jag betvivlar inte att just Tutankhamun har varit fokus för extra mycket spekulationer, men det är någonting inom mig som blir helvetiskt förbannat när åratal av historisk forskning viftas bort för att man nu har ”solid science”. Nej, de säger inte rakt ut att historisk forskning och egyptologi är skräp men eftersom man samtidigt framhåller hur saker som att Tutankhamuns föräldrar var syskon upptäcktes av Albert Zink genom att studera DNA är det tvivelsutan den bilden man ger. Historikerna har spekulerat i åratal. Nu vet man.
Men riktigt rabiat blev jag inte förrän jag kom till det här:
”With strong features cast in burnished gold, Tutankhamun’s burial mask projects an image of majestic beauty and royal power.
But in the flesh, King Tut had buck teeth, a club foot and girlish hips, according to the most detailed examination ever of the ancient Egyptian pharaoh’s remains.”
”Girlish hips”? GIRLISH HIPS?? För det första är termen ”girlish hips” knappast en allmänt vedertagen term för… någonting alls. För det andra framhåller skribenten hur man hade kunnat förvänta sig att en kille som Tutankhamun skulle spegla majestätisk skönhet och kunglig styrka som en motsats till att han hade handikapp och flickiga features. För en riktig man kan ju inte ha handikapp eller flickhöfter.
Jag har inte läst forskarnas rapport så jag kan inte säga var felet ligger, men att felet finns är pinsamt uppenbart på Daily Mail. Det finns ingenting av vad vi vet om historiska regenter som tyder att bredden på höfterna ska ha spelat in som annat än modedetalj. Eller vad sägs om det här som flickiga höfter:
Sannolikheten att någon annan än de inom den närmaste kretsen ens skulle ha sett Tutankhamuns höfter är synnerligen begränsad och hans höfter hade ingenting att göra med hur han framstod som farao. Ingen pekade på honom och sjöng retiga sånger om kung Tuts töntiga flickhöfter. Faktum är att inte ens hans klumpfot finns nämnd i några källor (låt vara att de skriftliga källorna från tiden inte direkt är uttömmande). Inte ens hans klumpfot måste ha haft betydelse för hans möjligheter att utöva kunglig makt. Och varken hans höfter, hans klumpfot, hans tänder eller ens det faktum att hans föräldrar var syskon måste ha haft betydelse för hur samtiden uppfattade hans manlighet. Det faktum att han fick en så tjusig mask tyder snarare på att det var så han uppfattades.
Vi ska passa oss väldigt noga för att applicera vår syn på manlighet på tidigare århundradens män. Och framförallt måste folk sluta framhäva ”makt” och ”flickigt” som motsatser. Halva jordens befolkning förtjänar bättre.
Kuriosa: Det där med hudfärg är ju knepigt, men ser han inte lite ljus ut för att vara fornegyptier…?
Veterinärtrauman
Jag hann inte mycket mer än in på veterinärkliniken förrän ångesten började rinna över i form av tårar. Det beslutades att Maggie skulle sövas så att veterinären kunde undersöka hennes mun ordentligt. Det visade sig att hon hade en liten inflammation i munnen där de dragit ut tanden för tre veckor sedan. I övrigt hittade de inget fel förutom att hon är supermager och har dålig mage.
Så satt jag där i korridoren med lilla Maggie inlindad i en mjuk filt och väntade på att hon skulle vakna. Jag har suttit med filtinsvept kanin i ett hörn på en veterinärklinik förr. Första gången var jag kanske 13. I min famn låg min allra bästa vän Mio. Jag hade hela tiden naivt trott att han skulle bli bättre, men när veterinären lade Mio i min famn var det inte för att vänta på att han skulle vakna. Det var för att sitta med honom medan livet sakta lämnade honom. Jag minns så tydligt när veterinären kom och lyssnade på hans hjärta och sa att det var över medan jag var säker på att jag fortfarande kände pulsen i hans öron.
Det var vad jag tänkte på i dag när jag fick Maggie i famnen och sakta smekte hennes långa öron. Att när man får sådana här kaninpaket i famnen så är det slut.
Djurskötaren som gick förbi tittade medlidsamt på mig och undrade tyst om det blev sista resan ändå och jag hulkade något om ”barndomstrauman” och ”vaknar nog snart” och försökte undvika att blåsa snorbubblor. Nu ska Maggie intensivvårdas hemma. Specialmat, antibiotika, smärtstillande, tvätt, tarmvårdande droppar och så vidare. Vi ska klara det. Vi måste klara det.
Baby-Maggie ute på äventyr i våras.
Faran var inte över
Jag hade redan blåst faran över för Maggie. Hon åt bättre, verkade nöjd och glad och var på god väg tillbaka till sig själv. Men så kom hon liksom aldrig riktigt dit. För en vecka sedan märkte jag att hon blivit väldigt smal. Förutom en liten dubbelhaka var hon smal redan innan, men liksom på något vis ännu smalare. På läkares ordination har hon inte fått annat att äta än hö, kvistar och löv och kanske en matsked pellets om dagen.
På helgen blev hon klart sämre och magrade massor. Nu är hon bara skinn och ben och jag har blandat mer av den där grötsörjan och matat henne med, gett henne färska maskrosblad som hon äter, jag har klappat henne försiktigt och talat milt till henne. Om några timmar ska vi till veterinären. Ångesten just nu är enorm.
Det första årets förändringar i bilder
Ibland, när man så att säga sitter mitt uppe i det, känns det inte riktigt som att det händer något. Som om renoveringarna inte går framåt. Så är det förstås inte egentligen. Tiden då jag stod och diskade ute i isvatten är förbi och köket är ett hyggligt fungerande normalt barnfamiljskaos med varmvatten och diskmaskin. Duschen i spånskiveskåpet med de rosa, falnande tapeterna är sedan flera veckor tillbaka förvandlat till ett ursnyggt badrum med bubbelbad och tvättmaskin.
För några dagar sedan fick vi färdigt taket och då slogs jag av hur fantastiskt snygg gården faktiskt är. Visst, den är fortfarande fylld med byggbråte och trädgården behöver mer kärlek men det är petitesser i sammanhanget.
Det är för övrigt samma firma, Östra Skärgårdens Stugservice från södra Sibbo, som gjort både vårt badrum och taken och som också hela tiden funnits där och givit mig tips på hur man ska tapetsera, vilka färger som bör användas, vilka material som är lämpliga, i vilken ordning det är ekonomiskt smartast att göra saker och så vidare och så vidare. De har gett rimliga kostnadskalkyler, jobbat som knarkande gnuer och hela tiden varit mer fokuserade på att göra ett grymt bra jobb än att försöka dra så mycket pengar som möjligt ur oss (det blev rätt mycket pengar ändå. kan jag meddela). För varje moment har vi alldeles öppet kunnat diskutera med dem hur mycket pengar som finns tillgängligt och sedan tipsar de om vad vi själva kan göra för att spara in. Till exempel är den enda anledningen till att det ligger byggskräp i vår trädgård att vi har sagt att vi ska städa undan det själva. Och det är alltid lite känsligt att diskutera pengar, men samtidigt är det så oerhört viktigt att kunna göra det. Att ha folk man verkligen kan lite på som hjälper en är mycket värt. Typerna på Östra Skärgården har, kort sagt, varit helt oumbärliga.
Det om det. Här kommer bilder.
Det här var efter att vi hade klippt gräset. Shit you not.
Nu.
Gräsklippning på gång. Lillstugan stank fortfarande som en dynghög på grund av ruttna plastmattor och torkade vattenlås.
Nu. Ingen stank.
Fotograferat från baksidan på den tiden baksidan bestod nästan uteslutande av rabarber och överväxta äppelträd.
Baksidan nu.
Övervåningen på gaveln, med de ursprungliga fönstren.
Köksfönstret långt bortifrån innan gräsklippning.
Köksfönstret nu.
Lillstugans gavel nu.
Mot garaget och lidret för ett år sedan.
Mot garaget och lidret nu. 
Suddig bild av bastustugan för ett år sedan.
Bastustugan nu. Inte färdigmålad, men påbörjad.
Ladan behöver fortfarande lite… eh… fix.
En av de saker som inte förändras är att jag nästan alltid har en katt som vrider sig om benen. Katten på bilden är dock ny och fanns inte för ett år sedan.
Hit och dit och tillbaka igen 