Det började med att Dick Harrison skrev en kolumn i Svenska Dagbladet där han, på ett sätt som är tämligen kännetecknade för honom, förklarade att invandring var något positivt. Sedan skrev Tino Sanandaji ett blogginlägg om hur det, i motsats till vad Harrison påstår, inte alls är invandrare som har byggt Sverige och att Dick Harrison saknar historisk kontext och belägg för sina ideologiska påståenden.

Där någonstans fick jag svårt att sova.

För visst, Harrison svänger sig med generaliseringar. Det är inte vetenskaplig text han skriver, utan en debattartikel i en dagstidning. Och visst kan man, som Sanandaji verkar, tycka att det får finnas gränser för hur mycket en professor i historia som trots allt lutar sig mot sin auktoritet som just detta faktiskt får ta ut svängarna. Jag håller med Sanandaji om att det är viktigt att stöda sina påståenden på fakta.

Men det är mängder av saker i Sanandajis text som skaver. En sak binder alla dessa saker samman, nämligen historielösheten. När man talar om invandring under historisk tid så får man aldrig glömma att Sverige, så som de geografiska avgränsningar ser ut i dag, är en förhållandevis ny konstruktion. När man talar om invandring skulle det alltså lika gärna kunna gälla rysktalande karelare till Tavastland, som valloner till Mälardalen eller svear till trakterna norr om Gävle. ”Sverige” är inte ett statiskt begrepp.

Sanandaji anklagar till exempel Harrison för att sakna belägg för sina påståenden om sådant som de inflyttande tyskarna på medeltiden. Sanandaji menar, med en hänvisning till Per Gunnar Sidén, att invandringen inte alls var så betydande och att tyskarna bara kom till städerna. Texten som Sanandaji sedan länkar till är en konferenstext skriven av Sidén år 2008, och ursäkta mig om jag låter elitistisk men om man vill kritisera någon för att slarva med hänvisningar till forskning så bör man själv inte referera till konferenstexter. Det är opublicerade texter som förvisso i allmänhet innehåller ny forskning, men som inte har gått igenom det vetenskapliga maskineriet och granskats av andra sakkunniga. Sidén, som skriver sin doktorsavhandling om urbanisering 1200-1600-talet, skriver dessutom att

”Tyskarnas ekonomiska styra [sic!] var dock avsevärt större än deras andel av befolkningen. När det gäller att skapa de ekonomiska förutsättningarna för en stads demografiska tillväxt kan den tyska invandringen med dess kapital och kunskap förmodas vara en av flera faktorer som i viss utsträckning påverkade den svenska urbaniseringens förlopp under högmedeltiden och som sådan förtjänar den mer uppmärksamhet.”

Det stödjer inte Sanandajis påstående att Harrison överdriver de tyska invandrarnas betydelse, ens om vi bara talar om städer. Det ska dessutom tilläggas att det stod i den medeltida Magnus Erikssons Stadslag att andelen tyskar i rådet inte fick övergå hälften. Medeltidssvenskarna själva var alltså klart medvetna om den tyska invandringen och tyckte att det fanns skäl att hålla tyskarnas makt nere. Dessutom hämtade man kungligheter från andra länder. Albrekt av Mecklenburg var från… tja Mecklenburg, och Erik av Pommern inte alldeles oväntat från Pommern. Som om det inte vore nog styrdes Sverige, som på den tiden bestod av nuvarande Finland och delar av Ryssland, men inte av exempelvis Skåne, Halland och Jämtland, under nästan 100 år av danska kungar genom Kalmarunionen.

För att inte tala om alla danskar som ägde mark i Sverige, som gifte in sig i svenska familjer, som flyttade till vad som nu är Finland men som då var Sverige och som en tid var Ryssland. Sanandaji vill ha det till att invandrare inte alls byggde Sverige. Det första man måste göra är att definiera Sverige. Därefter måste man definiera invandrare. Sanandaji skriver:

”Men varför ska man idag överhuvudtaget bry sig om hur många invandrare Sverige hade på 1600-talet? Svaret är legitimitet. Historierevisionism som överdrivet tillskriver landets uppbyggande till invandrare är ett sätt att avlegitimisera de med svenskt ursprung.”

Man ska akta sig för historierevisionism. Det är farliga grejer. Det är minst lika farligt som att ställa ”invandrare” i motsats till ”de med svenskt ursprung” eller att försöka ta invandrare ur sin historiska kontext. Jag håller med Sanandaji om att man inte kan tillskriva gruppen invandrare hela äran för det Sverige som finns i dag. Det låter sig inte göras. Ibland kan det kanske låta som att politiker (eller en och annan historieprofessor) försöker göra det, men jag tror inte att det är syftet. Grejen är bara den att det nästan är omöjligt att tala om invandring innan det sena 1800-talets nationalstat. De röster som i dag höjs mot invandring förankras på en synnerligen bräcklig historisk grund som inte alls stödjer tanken om att hålla Sverige rent, utan – precis som Harrison skriver – att invandrare har bidragit till det Sverige vi har i dag. I debatten florerar alltför många vaga uttalanden om det historiska Sverige och svenskarna som går långt bortom särintresse för statistik och källhänvisningar. Det blir väldigt uppenbart när Sanandaji skriver så här:

”De som har bott i Sverige bara ”tre eller fyra” generationer är ytterst få till antalet. Tre till fyra generationer tillbaka så var inte ens en procent av befolkningen utrikes födda. De med svenskt ursprung har i regel förfäder som befann sig i landet när Gustav Vasa var kung, och i många fall mycket längre tillbaka.”

Här i Finland, landet som jag är invandrare i, lever det människor som har så svenskt ursprung att deras förfäder befann sig i landet när Gustav Vasa var kung. De befann sig här. I Finland. I dag kallar de sig finländare. Ska vi tacka dem för Sverige? Är de invandrare? Utvandrare? Harrison förenklar och generaliserar vad som är en oerhört komplex demografisk väv, visst. Det är fritt fram att kritisera dessa förenklingar och generaliseringar om man tycker att en historieprofessor aldrig får hänfalla till att skriva kolumner i dagstidningar. Om professorer inte får använda sitt enorma kunnande för kåserande och debatterande texter utan krav på vetenskaplig korrekthet och källhänvisningar. Men om man vill kritisera en professor för att skriva ideologiskt (vilket han alltså, enligt mig, inte gjort) så kan man inte själv slänga sig med lösryckta floskler som att de som har svenskt ursprung oftast har förfäder som bott i Sverige i över 500 år. Baserat på vad för statistik, om man får fråga? Baserat på vad för Sverige?

Jag vet inte vem Sanandaji är. Han kanske är en lysande forskare och en supertrevlig prick, vad vet jag. Jag blir bara hemskt trött när man ska tala historielöshet och någon hänvisar till svenska förfäder och Gustav Vasa. Gustav Vasa gifte sig förresten med Katarina av Sachsen-Lauenburg. Ska vi diskutera svenskheten i deras barn…?