Det bådar inte direkt gott när man hämtar barnet från förskolan och personalen småler ett ”lycka till”.
Soluppgång
De här bilderna knäppte jag genom köksfönstret för ett par veckor sedan. Har jag sagt att jag älskar livet på landet?
Måndagsexemplar
I dag var jag på HBL för att leka måndagsexemplar i Studie HBL. Träffade för första gången Oscar Ohlis, som jag hoppas tar över världen en dag. Mer sympatisk kille får man leta efter. Vi talade bland annat om den fullkomligt vansinniga universitetsreformen som föreslås. Ministrar som får sitta i viktiga kommittéer borde tvångsinstalleras i de miljöer de ska bestämma över. Stubb skulle kunna prova att leva som stipendieforskare i historia i ett par år och så får vi se vad han därefter tycker om förslag som att forskare ska ta ett par år ledigt för att starta företag och sedan komma tillbaka till sin forskartjänst.
Fun fact 1: Forskare har i allmänhet ingen tjänst att komma tillbaka till.
Fun fact 2: Den forskare som inte håller sig ajour med sitt ämne kommer inte att ha något att tillföra i form av nytt kunnande.
Fun fact 3: Med Stubbs årslön skulle man kunna finansiera 6 doktorander.
Ni kan titta på hela programmet här. Jag pekar med hela handen. Borde säkert inte göra det hela tiden.
Janne ”Babyface” Strang, Oscar Ohlis och jag.
Islänningar som kommer tillbaka från de döda
I går disputerade den underbara Kirsi Kanerva i Åbo. Hennes avhandling, Porous Bodies, Porous Minds – Emotions and the Supernatural in the Íslendingasögur (ca 1200-1400), handlar om känslor i de isländska sagorna. Hon menar att medeltida islänningar såg känslor som kroppsliga funktioner. Hade man ett starkt sinne hade man förmågan att stänga kroppens håligheter, genom vilka övernaturliga krafter annars kunde komma åt sinnet. Kirsi menar också att folk inte nödvändigtvis skilde på fysiska och psykiska åkommor utan såg även de åkommor som rörde sinnet som fysiska. Det här fick till följd att för mycket känslor kunde ha starka kroppsliga följder – även efter döden. En person som var väldigt arg och som dog kunde till exempel bli en gengångare, och övernaturliga krafter hängde nära samman med känslor.
Det är när man lyssnar på sådant här – om gengångare som bara kan få ro om man gräver upp liket och hugger av det huvudet, folk som är så skyldiga att ögonen ramlar ut, att dö av sorg klassades som självmord för att livskraften rann bort – som juridik inte riktigt låter lika sexigt längre. Kirsis ämne är otroligt spännande och hon har skrivit en lysande avhandling som opponenten beskrev som ”making a considerable contribution” och varandes ”groundbreaking”.
Efter disputationen gick vi på middag och sedan öl, innan det blev midnatt och för sent för gamla tanter som yours truly. Då kröp jag hem till en vän i Åbo och sov på hennes soffa. Väldigt ungdomligt.
Opponenten, docent Frog, hade grymt snygg kåpa och en hatt med dinglisar. Mycket avundsjuk på den utstyrseln och överväger nu att doktorera i UK.
Kiris mottar välförtjänta lovord.
I vanlig ordning förstörde jag mina strumpbyxor redan när de var halvvägs upp på benet. Eftersom jag tycker om att göra saker grundligt nöjde jag mig inte med att dra upp en maska utan tryckte hela jävla tummen rakt igenom. För att de inte skulle repa sig mer tog jag genomskinligt nagellack på kanterna av hålet. Det hade säkert varit bättre att göra det när strumpbyxorna inte var på, för det var ett duktigt effektivt sätt att klistra fast strumpbyxorna på benet. Smärtan när de skulle av var avsevärd.
Ljuset återvänder
Kom hem från jobbet för typ en halvtimme sen och det var inte ens mörkt. Snart, snart är det vår!
Mitt liv som katt: Inspiration
”Hur går det med avhandlingen då? Klar snart eller?”
Så jävla färdig.
Barnmisshandel och kön
En debattartikel av My Vingren, skriven år 2012, går nu ett ärevarv runt Internet. Artikeln handlar om barn som efter en skilsmässa tvingas till umgänge med föräldrar som de inte vill träffa eftersom det anses ligga i barnets intresse att ha kontakt med båda sina föräldrar. Det är, artikelns ålder till trots, ett brännande ämne fortfarande och förtjänar att lyftas. Som Vingren skriver:
”Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?”
Vi tenderar till att ha en övertro till biologi – en blind tillit till att blod är tjockare än vatten – som gör att de som delar gener med barnet får rättigheter som inte alltid är det bästa för barnet. Det är gripande berättelser Vingren får höra när hon svarar i telefon på Tjejjouren. Berättelser om system som sviker, om föräldrar som sviker och hopplöshet.
Men jag kan förstås inte låta bli att haka upp mig på att Vingren gör det till en könsfråga, och i förlängningen en fråga om kvinnors rättigheter, när det egentligen borde vara en helt könsneutral fråga. Hon skriver
”Vi är så måna om pappors rätt att vi glömmer bort barnen.”
Det skaver. Det skaver illa. Det här är nämligen ett gigantiskt och otroligt komplext problem som bottnar i att det främst är mammor som sköter om barnen. Men att föräldern är mamma är förstås inte en garanti för att det är en bra förälder. Det finns givetvis också mammor som missköter sina barn men som eftersom de är just mammor till barnen gång på gång får fler chanser. Inte heller det är bra för barnen. Vingren menar att vi inte vågar prata om pappors våld, vilket jag helt håller med om, men jag skulle å det bestämdaste vilja hävda att mammors våld är ännu mer tabu. En tredjedel av dem som misshandlar är mammor. På Brottsrummet skriver man att det
”Jämfört med andra brott finns här en ovanligt hög andel kvinnliga gärningspersoner.”
I Finland diskuteras dessutom vad man ska göra för att stötta alla de mammor som nästan själva får ta hela ansvaret för barnen och hur många mammor helt enkelt inte orkar. Samma år som Vingren skrev sin artikel rapporterade HBL att 36% av finländarna t.ex. luggar sina barn och 20% knäpper barnen på fingrarna. De enda jag har sett ta till liknande metoder, och hårdare, är mammor. Åtminstone i Finland finns alltså under ytan ett sorts ”mildare” våld mot barn som kvinnor står för men som verkligen inte är bra för barnen och som varit förbjudet enligt lag sedan 1984.
Det om det.
Kanske skulle Vingren ha formulerat sig annorlunda i dag? Jag vet inte. Jag vet bara att jag tycker att det är synnerligen problematiskt när man gör frågan om barnens bästa till en kamp mot pappor. Jag trodde att vi kunde enas om att bra föräldraskap inte är fast i förälderns kön utan handlar om helt andra kvalitéer. Och nej, jag har ingenting emot att diskutera könsspecifikt våld. Jag ser inga problem med att diskutera till exempel mäns våld mot kvinnor eftersom det bevisligen finns särskilda mekanismer bakom det. Men vad Vingren vill lyfta fram är ju barn som tvingas till umgänge med våldsamma föräldrar och med tanke på att det 1) är förhållandevis många kvinnliga förövare och 2) mest tabu att tala om våldsamma mammor ser jag verkligen inte vitsen med att göra det könsspecifikt.
Skridskor och gamla könsroller
Vi promenerade med barnen genom skogen till skridskoplanen och diskuterade det här med skridskor. I år har Tilda nämligen fått skridskor med taggar på och måste därför lära sig en helt ny åkteknik. Jag berättade för barnen att när jag liten kallade man sådana skridskor för tjejskridskor, och sådana svarta som Vilho har och som Tilda har haft tidigare år för killskridskor. Så pratade vi om hur knäpp den indelningen är eftersom skridskorna inte är till för olika kön utan för olika sorters skridskoåkning och att alla manliga konståkare och kvinnliga hockeyspelare säkert skulle skratta åt sånt strunt.
Och barnen lyssnar på berättelserna om tjej-och killskridskor med samma sorts skräckblandade förtjusning som när jag berättar att telefonerna satt fast i väggen när jag var liten. Det är kuriosa. Berättelser om hur man gjorde förr i tiden innan man visste bättre.
Bra så.
Vad man tydligen inte får säga
I dag är det Förintelsens minnesdag. Förintelsen, då miljoner människor – civila, med fel religion, sexualitet, hudfärg eller funktion – systematiskt avrättades. Vi har svurit på att aldrig glömma. Vi har svurit på att hålla minnet av Förintelsen levande för att det aldrig, aldrig ska kunna hända igen.
I dag har nyhetsredaktioner i Sverige blivit avspärrade av nazister, med uppmaningen att inte rapportera kring minnesdagen.
Och nästa gång ni hör någon beklaga sig över PK-media som bara rapporterar om kultureliten och feministvänstern och försöker tysta all kritik kan ni med fördel tänka tillbaka på den här dagen. Det är nämligen liknande röster som höjs angående medias korrumperade rapportering som dras åt det rasistiska, fascistiska, nazistiska hållet. Samma röster som menar att det går åt helvete med yttrandefriheten för att man inte får säga vad man vill om invandrare, muslimer, judar och HBTQ som vill förbjuda rapporter om vad som händer när deras röster är de enda som hörs.
Hade det inte varit för att det är en så sjukt obehaglig utveckling hade jag nästan kunnat uppskatta ironin i det hela.
Hur man inte skriver jämställda artiklar
Tidningen Nya Åland, som jag av okänd anledning har läst nästan dagligen den senaste veckan, har en kort artikel om en ung kvinna. De uppmärksammar henne för att hon är Ålands yngsta kvinnliga långtradarchaufför. Hon ser fram emot sommaren då hon ska få börja köra lastbil med släp för ”[d]et är ju det jag vill köra”. Varför någon överhuvudtaget skulle vilja köra någonting så stort och otympligt är för mig obegripligt, men det har ingenting med saken att göra. Vi har alla våra egenheter liksom, och jag misstänker att det finns folk som inte förstår tjusningen med att tillbringa veckor i ett dammigt arkiv heller.
Nej, grejen är att vi har en ung, mycket kompetent kvinna som har skaffat sig den utbildning hon vill ha, det jobb hon vill ha, och som i sommar kommer att få köra det hon drömt om. En driven kvinna (pun intended). Och så frågar reportern så här:
”Hur klarar du dig om något går sönder eller om det blir punktering på ett av de stora däcken?”
*facedesk*
Vad är det för fråga? Jag menar det; vad är det för sorts fråga? Vad är det reportern undrar om denna unga kompetenta kvinna som ska få ett svar genom den frågan? För jag hoppas att det finns en tanke bakom. I nuvarande form är det nämligen ett ofint förminskande. En sådan fråga som bara ställs till kunniga kvinnor, aldrig till män. Svaret reportern fick var att det fixar sig. ”Och jag har bytt däck så det fixar sig också.” Så klart att det gör.
”Jag kan köra allt. Det finns ingenting som jag inte kan köra.”
Hit och dit och tillbaka igen 