Vi sitter i bilen på en parkeringsplats, jag och Vilho. Han förklarar ivrigt att den glass han just ätit är den godaste glassen någonsin. En isglass som smakar melon och som har vad som såg ut att vara melonkärnor men som visade sig vara choklad. Sån glass tänker han alltid äta, säger han.

När Vilhos onda fot har varit svårläkt och fortfarande efter tre veckor svullen och öm beslutade vi oss för att det var dags för en läkare att titta på den. Vi har just avklarat läkarbesök och en tur till röntgen. Klart att man förtjänar glass då, liksom.

Precis innan vi hunnit lämna parkeringsplatsen ringer telefonen. Skyddat nummer. Det är läkaren vi varit hos bara en halvtimme tidigare. Han har fått Vilhos röntgenbilder. Det saknas delar av i skenbenet. Jag tittar på mitt barn som med tindrande ögon tittar tillbaka. Bästa glassen nånsin. Läkaren talar med allvarlig röst. Frågar om jag förstår. Jag är inte riktigt säker på att jag vet vad jag ska förstå. Läkaren talar om infektioner och tumörer i benet på det barn som sitter bredvid mig och nynnar en glad sång om goda glassar. Hur ska jag kunna förstå?

Det finns ingen tid att förlora, säger läkaren, men under natten finns det inga fler undersökningar att göra. Så fort sjukhuset öppnar i morgon bitti ska vi vara där, jag och Vilho, för att magnetröntga hans ben. Och allt det där som jag egentligen vet om sjukdomar och oro och tumörer och infektioner, att man inte ska hetsa upp sig i onödan utan bara ta det lugnt i väntan på utredning, det är som bortblåst när någon öppnar dörren för allt det hemska som kan hända ett barn. Det sköljer över mig som en störtflod och jag drunknar. Försöker förtvivlat hålla huvudet över ytan. Tackar läkaren. Ser på mitt barn.

Mitt underbart vackra barn som sitter där bredvid mig och undrar vad läkaren hade kommit fram till.

Jag berättar så öppet och ärligt jag kan men försöker hålla ångesten tillbaka. Information förtjänar han, men inte min panik. Vi kör hem och talar om allt och ingenting. Vilho meddelar att han någon gång skulle vilja ta en jättelång promenad. Så lång att vi måste ta med oss tält och vara borta hela natten och gå i flera dagar. Jag försöker tvinga mig själv att se en sådan promenad som en lika självklar del av vår framtid som han ser den.

Just nu vet vi ingenting mer än att något är väldigt, väldigt fel. Vi försöker att inte oroa oss, för som Vilho säger; då förlorar man bara hoppet. Världen är ett enda tumult, men samtidigt har den aldrig varit så kristallklar. Bara barnen är viktiga. Bara här och nu räknas.

Elza Dunkels skriver i en debattartikel på SVT att skärmtid är ett förlegat begrepp och att anledningen till att vi ser Internet och dataskärmar som något skadligt för barn är att det är nytt och att all ny teknik alltid klassas som farlig. Detta bland annat på basis av en barnläkare eftersöker rekommendationer från Statens medieråd gällande hur länge små barn ska få sitta framför en skärm. Jag håller med Elsa i massor av det hon skriver. Det skapas alltför lätt hysteri kring ny tekniks skadlighet, oavsett vad det gäller. Nästan alltid handlar det om att skydda de små barnen.

Men jag tycker personligen att skärmtid är ett utmärkt begrepp och vi har begränsad skärmtid hemma. Skärmtid räknar vi som all tid som tillbringas framför en skärm, oavsett om skärmen är en TV, en dator, en pad eller en telefon. Tiden är begränsad av den enkla anledningen att barnen inte gör något annat än häckar framför en skärm om de får chansen, och jag förstår dem – jag skulle också bara vilja komma hem från jobbet, kasta mig i soffan och titta på film resten av kvällen. Men jag som, åtminstone i teorin, vuxen vet också att det inte är särskilt nyttigt för kroppen att ge efter för den där viljan. Jag vet att det är förunderligt svårt att ta sig upp ur soffan när man väl parkerat sig där. Jag förstår att barnen blir fast. Det blir jag också. Hade det inte varit för det där som brukar kallas för vuxenvärlden hade inte jag heller någonsin kommit upp igen.

Så när jag begränsar skärmtiden är det inte för att jag är rädd för skärmens effekter utan för att jag tycker att det är nyttigt för barn (och vuxna) att göra andra saker ibland. En del väldigt regniga dagar i slutet av väldigt tunga veckor kan barnen få betydligt mer skärmtid (säkert närmare 6 tim – så sue me) än vad vi egentligen kommit överens om (2 tim). Andra dagar blir det kanske lite mindre (fast det är ovanligt). Om sonen kommit överens med en kompis om att det ska träffas i Growtopia för att byta några artefakter fast det inte är speltid så brukar jag tillåta det. Barnen umgås trots allt via Internet på ett sätt som vi inte gjorde när vi var små (av förklarliga skäl) och via skärmen når man i dag inte bara spel utan böcker, vänner och all världens kunskap. Dessutom finns det spel som kräver fysisk aktivitet – att man ska dansa, hoppa och så vidare.

Sedan är det det ständiga tjatet om att inte använda skärmen som barnvakt. Innan jag fick barn tyckte jag att det var en självklarhet (jag skulle också börja måla akvarell medan babyn sov – ni hör ju själva) att barn inte skulle sitta framför en skärm. Nu förstår jag att skärmen kan vara lösningen för att få en timmes andrum för synnerligen trötta, heltidsarbetande föräldrar. Bara en sån sak som att låta barnen spela spel på paden så att man får städa i köket helt ostört. Det är lyx. Jag tänker därför inte skämmas det minsta för att jag tar chansen att göra andra saker medan barnen har skärmtid. Jag tänker heller inte skämmas för att de ibland får lite mer skärmtid bara för att jag vill göra färdigt det jag sysslar med. Jag skäms faktiskt inte ens för att barnen tittar sjukt mycket på film på helgmorgnar och att jag därför kan sova till klockan 10. När jag vaknar, utvilad och redo, och går in till dem där de ligger ihopkurade under samma täcke i den enas säng och högt skrattar åt Pacman, så är jag övertygad om att det ger oss en bättre dag än om jag skulle gått upp tre timmar tidigare och lagt pussel eller vad folk nu gör vid den tiden en lördagmorgon.

Men jo, i allmänhet har barnen begränsad skärmtid. Jag tänker nämligen att det inte är bra med för mycket av någonting när det gäller barn och skärmar är en sån sak som det väldigt lätt blir alldeles för mycket av om man inte på något vis begränsar det. Inte för att skärmar är av ondo, utan för att även andra saker är bra.

Jag vet inte riktigt vad du tänkte när du skrev din text om att feminism är att likställa med hets mot folkgrupp. Jag försöker förtvivlat förstå din tanke, men den går långt över mitt lilla kvinnliga förstånd. När du till exempel skriver att feminister, liksom Sannfinländare, är en grupp skapad kring ett påhittat problem så förstår jag i ärlighetens namn inte alls vad du menar. Du menar att feminister har hittat på konceptet med strukturer som gynnar män, bara några stycken efter att du hänvisar till Kvinnosaksförbundet Unionens undersökning om hur det finns fler män som heter Heikki eller Juha eller Matti eller Pekka eller Jari än vad det finns kvinnor i börsstyrelser. Ser du verkligen inte hur de här sakerna hänger samman?

Du menar att man inte ska kollektivt anklaga män för den här fördelningen. Att kollektiv skuld aldrig är rätt. Om vi för sakens skull antar att du har rätt i det och att kollektiv skuld är en dålig sak, hur kan du då kollektivt anklaga alla feminister för hatbrott? För det du gör genom din text, åh man med massor av mediatid, är att ställa dig högst upp på de strukturer feminister försöker påvisa, slå dig för bröstet, knäppa lite med hängslena och hävda att de strukturerna som bär dig till toppen inte existerar.

Jag tvivlar inte på att du har arbetat dig fram till din position. Du har säkert slitit i ditt anletes svett, gjort uppoffringar, fått skit och rest dig igen. Det är inte min poäng. Min poäng är att en kvinna som hade gjort samma sak, på grund av de strukturer som lyfter sådana som dig, kanske inte hade nått lika långt med lika mycket arbete. Studie på studie visar nämligen hur kvinnor systematiskt förfördelas. Att kvinnors kompetens värderas lägre bara för att de är kvinnor. Att den kvinna som söker akademiska tjänster måste vara mer än dubbelt så kompetent som en man för att ens klassas som jämbördig.

Därför är det en smula provocerande när du står och säger att feminister och alla vi andra som försöker få till en förändring av de strukturer som missgynnar drygt hälften av Finlands befolkning är hatiska när vi försöker påkalla uppmärksamhet för snedfördelningarna. När du förklarar för oss kvinnor att feminismen är skadlig för oss är du inte bara beklagansvärt dåligt påläst om feminismen som rörelse, du sällar dig också till den långa rad av män som berättar för kvinnor som organiserar sig att de gör fel. Om du och alla andra män som har synpunkter på hur kvinnor ska göra istället bara kunde stötta oss skulle världen se helt annorlunda ut.

Ja, och när du skyller bristen på kvinnor i börsstyrelser på kvinnors biologiskt betingade lägre intellekt kan jag inte bli mycket annat än rasande. Ponera att du har rätt (vilket på intet sätt kan anses tveklöst, men det är en annan historia) i att flest av dem som är riktigt smarta är män. Ponera att den skillnaden faktiskt finns. Och så tittar du på den här bilden:

Tror du verkligen att bilden innehåller endast fyra kvinnor för att män är mer intelligenta? Tror du verkligen att intelligens förklarar maktfördelning? Tror du att världens alla ledare har kommit till sina positioner för att de bräckt alla andra i intelligens, istället för – oh I don’t know – med vapenmakt eller via sin far?

Och visste du att det till exempel är en ganska jämn fördelning mellan kvinnor och män som chefer och att den verkliga skillnaden finns först i den högsta ledningen? Visste du också att det inte finns en enda studie som visar på något som helst samband mellan en position inom högsta ledningen och intelligens? Ja, vanlig intelligens alltså. Det finns däremot en väldokumenterad korrelation mellan ledarskapsförmåga och känslomässig intelligens. Känslomässig intelligens, som kvinnor enligt de flesta studier har mer av än män (se t.ex. Petrides och Furnham 2000).

Det är inte ditt fel att det ser ut som det gör bara för att du är man, herr Enbuske, men du är banne mig delaktig i att det får fortgå när skriver som du gör. Det är inte ditt kön, utan dina ord.

I går ställde jag plikttroget om klockan till sommartid. Och så i dag vaknade jag upp till det här:

Vred därför tillbaka klockan till vintertid och gick och lade mig en timme till. Tänker inte tolerera sånt här.