Det här är dagen när Vilho till sist blev så dålig att han lades in akut på Barnkliniken. Såret på hans fot har blivit ordentligt infekterat och nu är det intravenös antibiotika som gäller. Han är, som vanligt, rätt nöjd med tillvaron och sitter för tillfället bredvid och pillar med sin pad. Jag är, också som vanligt, hyggligt lugn på utsidan och i fullkomligt kaos inuti.
Det här är också dagen jag stod naken i duschen hemma hos Basse när hans fru (som jag aldrig träffat) kom hem.
Mitt i allt sjukhusståhej fyllde vår Tilda 7 år. Till sitt kalas hade hon beställt en tårta som skulle krönas av hennes Dark Celestia pony. På eget bevåg bakade jag därför en fluffig chokladkaka och fyllde den med jordgubbsmousse. Tårtan är täckt med en sugarpaste som enligt förpackning smakar ”marshmallow” och enligt TIlda smakar ”sånt där gott tuggummi”. Till dess försvar ska påpekas att den var mycket lättarbetad och samarbetsvillig, även om jag kanske inte var väldigt imponerad över smaken (och efter ett par dagar i kylen är den liksom geggig på tårtan). Förutom Celestia finns det på tårtan ätbara små diamanter och svart glitter. Vi åt det tillsammans med barnen på kalaset och filosoferade sedan om hur fint man förmodligen bajsade efter sån mat.
På födelsedagsmorgonen kom vi in och sjöng för henne, så där vackert som man sjunger tidiga morgnar när man innan inte gjort annat än viskat. Hon rev med förtjusning upp presentskörden och vi åt kladdkaka och drack te ur de små rosenmuggarna. En mycket bra start på en födelsedag!
Via Genusdebatten hittar jag en studie utförd av Wendy Williams och Stephen Ceci från Cornell Institute for Women in Science, som visar att kvinnor har betydligt större chans att bli anställda vid tenure track positions i STEM-fält (Science, Technology, Engineering, Mathematics) än vad män har. Williams och Ceci har utfört ett experiment där de lät över 800 personer på olika fakulteter i USA säga vilken av två toppkandidater som de helst skulle anställa. Kandidaterna var, så när som på kön, i princip identiska. Det visade sig att flest hade valt att anställa kvinnan framför mannen. I 67,3% av fallen rankades kvinnan högst.
Författarna erkänner själva det potentiella problemet att folk helt enkelt har svarat på ett politiskt korrekt sätt – man borde föredra kvinnan så därför svarar man kvinnan. De menar också att de säkrat för det problemet genom att låta en del utvärdera endast en kandidat och även då är det fler som skulle anställa kvinnan. De tolkar sina resultat som att försöken att promulgera diversitet inom akademia har gett resultat och att en kvinnligt kandidat – till och med inom STEM – föredras. Det här betyder förstås att underrepresentationen (som är slående) av kvinnor inom STEM inte kan förklaras med sexistiska anställningsförhållanden. Istället föreslår de att underrepresentationen kan förklaras med att den tid i livet man normalt söker tenure track är ungefär samma tid i livet som kvinnor får barn och att kvinnor därför prioriterar familj framför karriär. För att motverka tendenserna borde man dels skapa tenure track program som tillåter att man sköter barn samtidigt, dels måste man – vilket det redan läggs krafter på – bibehålla unga flickors intresse för matematik samt ge dem mentorer och förebilder.
Inte oväntat menar man på Genusdebatten att forskarna drar fel slutsatser i sin egen forskning samt att detta beror på att alla måste anpassa sig till den feministiska ideologin. Nej, på Genusdebatten hävdar man att kvinnors underrepresentation kan förklaras med kvinnors egna val samt att anledningen till att kvinnor har större chans att anställas ingalunda beror på att man internaliserat en mångfaldstanke utan på fenomenet ”Women are wonderful”.
För det första ska det påpekas att Williams och Ceci ju faktiskt själva pekar på kvinnors egna val som faktor. Kvinnor väljer barn framför karriär för att de (tror att de) måste välja. Att kvinnors val har betydelse för resultatet är självklart. Om det finns få kvinnor inom fältet trots att kvinnor har större chans att bli anställda måste det vara slutsatsen att kvinnor inte söker sig dit. Den viktiga frågan att ställa sig är varför. Varför söker sig inte kvinnor till de här positionerna? För om det är som det verkar (och som Williams och Ceci föreslår) att kvinnor tvingas välja mellan att bilda familj eller söka tenure track så är det förstås ett jätteproblem. Varför? För att män inte behöver välja. Män kan få både familj och karriär eftersom de har en kvinna där hemma som sköter barnen. För män är det rent av en fördel att ha familj.
Huruvida man kan säga att det här rör sig om fria val eller inte är i stort en filosofisk fråga, men det är bortom all tvekan att kvinnor och män inte har samma förutsättningar när det gäller att göra val. Det är som att säga att i USA har alla chans att bli president. En sanning med modifikation.
Och så tanken om ”Women are wonderful” – ett begrepp som används för att förklara effekten att både män och kvinnor i allmänhet gillar kvinnor bäst. Det är ett begrepp som används flitigt på Genusdebatten och som i allmänhet – i de sammanhangen – får symbolisera hur män demoniseras och systematiskt förfördelas. Men ”Women are wonderful”-effekten betyder inte alls att alla kvinnor alltid rankas mer positivt än män, utan att en viss typ av kvinna i ett visst sammanhang rankas mer positivt. Rudman och Glick (2012) menar att effekten snarare borde kallas ”Women are wonderful when…”. Allting handlar om vad testpersonerna ser som ”kvinna”. Om folk fritt får filosofera kring och associera till ”kvinna” så tänker de flesta på sin mamma som ju inte har jagat en tenure track karriär utan har varit hemma och tagit hand om dem. Inte konstigt om det ger varmare konnotationer än pappa professorn. Haddock och Zanna (1994) har visat att kvinnor rankas positivt som hemmafruar men inte som feminister. När till exempel auktoritära män rankar så är feminister verkligen inte alls populära. Det finns ingen wonderful-effekt som kan rädda en feminist.Och om jag får våga mig på en gissning så misstänker jag att jag inte heller omfattas av effekten.
Nej, kvinnor är underbara bara när de beter sig som mjuka, varma, milda, vårdande kvinnor ska – när de uppfyller stereotypen. Kvinnor som inte uppfyller stereotypen (atleter, arbetande, feminister, lesbiska) associeras med väldigt negativa värden. Folk kan också hålla ambivalenta känslor mot gruppen kvinnor. Det är till exempel fullt möjligt att gilla kvinnor men inte respektera dem. Tilläggas bör att både kvinnor och män rankar kvinnor på det här sättet. Även kvinnor gillar traditionella kvinnor bättre.
Så jag säger inte att det inte kan finnas någon dimension av en ”Women are wonderful”-effekt i Williams och Cecils studie. Det är fullt möjligt. Däremot finns det ingen basis för att säga att den är anledningen till varför folk hellre vill anställa kvinnor. Det är betydligt mer sannolikt att forskarna som utförde studien också har den mest välgrundade förklaringen till resultatet, nämligen att fakulteterna just nu faktiskt strävar efter att anställa kvinnor. Vidare vill jag påpeka att man i Sverige faktiskt har hittat mycket påtaglig sexism i urvalet av kandidater, där kvinnor måste prestera betydligt mer för att nå samma ranking som en man i urvalsprocessen. Vad Williams och Cecil hävdar är att deras är den (nästan) första studien som har utfört experiment på just den här saker, vilket säkert stämmer, men det betyder inte att inte annan form av forskning faktiskt påvisar sexism. Williams och Cecil hade ju dessutom redan färdigt rankat kandidaterna (båda hade 9,5 poäng av 10 möjliga) vilket betyder att eventuell diskriminering av den sorten som Agnes Wold fann i Sverige inte skulle synas.
(Som en parentes vill jag notera mansplainingen i inlägget på Genusdebatten. Först påpekar en man nämligen hur Williams och Cecil är partiska eftersom de arbetar vid ett institut som forskar om kvinnor i science samt att de har fel i sina slutsatser: ”womens [sic!] studies som akademisk disciplin kan [knappast] ses som någon sorts auktoritet”. Därefter ges en video där fyra män förklarar saker med hänvisning till att Roy Baumaister är en riktig auktoritet på området. I don’t even.)
I går blev Vilho sämre på kvällen och vi åkte därför in till akuten. Det är, som det brukar vara söndagkvällar på akuten, en lång och tråkig historia så jag ska inte trötta er med den mer än att säga att vi fick komma hem igen och att Vilho mår bättre i dag. Nej, istället vill jag skriva något som jag lovade Vilho att jag skulle skriva:
”Problemet med de allra flesta vuxna är att de inte lyssnar till slut. De avbryter utan att man får prata färdigt. Och då förstår de inte vad man menar.”
Sen lovade jag också att jag skulle berätta om när vi träffade läkaren igår, en ung, tämligen stressad läkare på akuten, ”så att de förstår vad jag menar, mamma”. Gårdagens läkare var nämligen inte direkt bäst i världen på att lyssna och det kändes inte som att hen förstod vad vi försökte förklara. Och ska man göra en bedömning om någonting så allvarligt som ett möjligt infekterad sår in i någons skenben så är det rätt viktigt att lyssna. Lyssna, och att ställa rätt frågor.
Läkaren: Hur ont hade du innan biopsin, på en skala från 1-10? Vilho: Eh… Kanske 3? Läkaren: Och hur ont har du nu? Vilho: Ungefär 6.
Pluspoäng för att läkaren ställde sina frågor till Vilho istället för mig. Minuspoäng på att hen gjorde en smärtbedömning på ett barn som en timme inne fått full dos av två olika sorters smärtstillande medel. Han svarade på frågan helt korrekt, men svaret ger inte en rättvis uppskattning av hans smärta efter biopsin i jämförelse med innan. Innan klättrade han i träd helt utan smärtstillande. Nu kan han inte längre stöda på sin fot ens med smärtstillande.
Läkaren: Så är du själv orolig för din fot? Vilho: Njae. Eller, jo. Jag är orolig.
Pluspoäng för att läkaren försöker att ta hans oro på allvar. Minuspoäng för att hen inte förstod vad oron bestod av. Vilho var nämligen inte rädd för att det var något fel på såret efter ingreppet, utan för att de skulle behöva ta blodprov eller sticka honom i foten igen.
Det är inte alldeles lätt att prata med barn och jag vet ju själv hur det ibland känns som om de berättar saker som är helt irrelevanta för vad det var man frågade dem. (Så vilken är din favoritfärg? – En dag såg jag en fågel på dagisgården och *10 minuters utläggning om fåglar*) Men jag tror också att vi vuxna misstar oss grovt om vi antar att märkliga svar alltid är en effekt av att barn inte riktigt förstår snarare än att vi vuxna inte riktigt lyssnar. Kanske barnet såg fågeln på dagisgården en dag när hen hade sin nya fina fågeltröja med favoritfärgen röd och tolkade det som ett tecken? Kanske barnet bara tyckte att det var en så alldaglig fråga att hen hellre ville prata om favoritdjuret fåglar?
Om vi tycker att det är viktigt att förstå vad barnen menar så måste vi lyssna. Inte lite grann för att göra en förhastad tolkning, utan helt till slut. Vi måste låta barn tala till punkt. Och om vi vill få fram specifik information måste vi ställa rätt frågor. Det gäller för övrigt inte bara med barn utan med allt. Ställer man inte frågan rätt så säger inte svaret någonting. Inte ens om det är den ultimata frågan.
Så där. Där har ni problemet med de allra flesta vuxna. Vi ställer frågor men vill inte lyssna på svaren. Vi vill ha det enkelt och snabbt. Vi vill ha 42, men förstår inte vad det betyder eftersom vi inte vet vad vi frågat. Och jo, att lyssna till slut blir betydligt svårare när man är trött och stressad vilket man är största delen av tiden när man har små barn och särskilt när de små barnen svarar på till synes enkla frågor med långa berättelser. Ju mer trött och stressad man är, desto mindre tålamod har man med att lyssna och egentligen så är det förstås helt ok att det är så ibland. Men om, eller kanske snarare när, det är så ska man inte skylla på att det är barnet som inte svarar. Det är vi som inte lyssnar.
Ofta när man talar om något som har med genus att göra kommer de där människorna som vill vara resonabla och som har en ultimat lösning; man ska helt enkelt bara låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar och så är ordningen i världen återställd.
Om vi för sakens skull låter bli att slå oss för pannan med tangentbordet i frustration över det uppenbara feltänket att ”flicka” och ”pojke” inte skulle vara vara bundet till tid och rum, och i stället koncentrerar oss på vad en sådan inställning i praktiken betyder.
För när man är förälder till en pojke och en flicka så slås man av att det där med att vara pojke är omgärdat av en mängd förbud. Visst, det finns saker som flickor bör eller inte bör göra också, saker som smyger sig på och som man en dag inser att ens barn har internaliserat – lever efter. Till exempel att skrika högt av minsta lilla. Men hittills har hon inte stött på några sociala förbud på grund av att hon är flicka. Ett och annat ”får inte vara med” kanske, men det är sådant som kan lösas antingen genom att en vuxen diskuterar inkluderande lekar eller genom att ett gäng flickor leker samma sak i en egen grupp. Det finns ingenting som flickor inte ska göra för att det är pojkgrejer. Gränsen för vad en flicka får göra är väldigt flytande
Men när det gäller pojkar är det en helt annan värld. Pojkar vaktar på varandra hela tiden för att få den som eventuellt överväger att pyssla med flicksaker att rätta in sig i ledet. En otrolig mängd fantastiskt kul leksaker är stängda för pojkar, liksom många känslor (rädsla, sorg) och yttre attribut (smink, klänningar, hårspännen). Gränsen för vad en pojke får göra är stenhård och den som överskrider gränsen bestraffas.
Att ”låta pojkar vara pojkar” är inte att ”låta pojkar” någonting. Det är att stänga dörren till massor med grejer som många pojkar skulle kunna tycka vore kul och faktiskt vill göra. Varje gång handlar det inte om någonting viktigt förstås. Många gånger skulle man kunna jämföra det med att låta ett barn välja mellan blått och grönt istället för alla regnbågens färger. Kanske man inte behöver så många val?
Men så finns det många flickor och pojkar som vid födseln har definierats som flicka eller pojke men som växer upp och förstår att de har fått fel definition. De är någonting annat. De kanske är en flicka som vill vara som en flicka efter alla konstens regler men som på grund av att någon definierat dem som pojke inte får. Se på den här videon, om ett barn som vet vad hen vill. Inför det här kan jag bara hålla med. Låt flickor vara flickor.
Kanske jag är cynisk, men jag är inte övertygad om att det är just det här som Berit, 65, menar när hon säger att vi ska sluta med genustrams och låta flickor vara flickor.
Det leder oss tillbaka till att de flesta som suckar att vi bara ska låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar gör det för att de tänker sig att det följer ordningen och att det är att inte påverka sitt barm. Att det automatiskt finns en ordning att följa och att denna ordning existerar bortom vad vi gör den till. Man ska ”låta” barnen följa ordningen. Men ordningen, oavsett hur den ser ut, är vad vi gör den till. Barn strävar efter att följa den bara när vi visar att den är viktig. Barn upprätthåller gränserna bara när vi visar dem att de inte får översridas.
Så hur ska man egentligen i praktiken ”låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar”? Hur ska man möta ett barn som det i filmen?
Visst kan man rycka på axlarna och hoppas att det är ett ”problem” man som förälder aldrig kommer att ställas inför. Visst kan man ignorera att transsexuella inte bara i betydligt högre utsträckning än någon annan grupp väljer att avsluta sina liv unga utan också tillhör samhällets mest utsatta vad gäller våld, för att man tycker att man inte berörs av det. Visst kan man, om man tycker att det känns som rätt sak att göra.
Men man kan ju också, utan att det kostar varken tid eller pengar, dra åtminstone ett litet strå till stacken genom att öppna några fler dörrar för sina egna barn. Nästa gång dottern kommer hem och säger att bara flickor kan ha smink och långt, lockigt hår kan man till exempel visa några bilder på ungefär vilket rockband som helst.
The Rolling Stones
Eller varför inte Kiss?
Nästa gång sonen meddelar att pojkar inte kan ha kjol behöver man inte gå långt utanför Nordens gränser för att se att kjol- eller klänningsliknande plagg är det manligaste av manligt i många kulturer.
Är det Dressman? Nej, Kiltman.
Varje gång man ifrågasätter sitt barns definitioner av vad pojkar och flickor får göra så öppnar man en dörr för sitt barn. Det betyder inte att barnet själv tänker bryta normer, men man ger utrymme för tanken på att andra kan göra det. Och visst är det viktigt för alla barn, oavsett om de vill gå i kilt eller odla pudelfrisyr eller helt enkelt bara leka med vilka leksaker de vill. Men för de barn som definierats fel vid födseln är det livsviktigt. Inte metaforiskt, utan bokstavligt; deras liv hänger på det.
Och bara för att barnet kommer hem och konstaterar att världen ser ut på ett visst sätt finns det ingen anledning att luta sig tillbaka och skrockande mysa att barnet nu kommit till insikt om världens beskaffenhet. Nej. Barn testar sina teorier först. De gör en iakttagelse och testar om den stämmer. När Vilho var kanske två år berättade han för mig att alla flickor pratar svenska och alla pojkar pratar finska och utgående från hans erfarenhet av hur pojkar och flickor fungerade var det helt korrekt. Min uppgift som förälder är då inte att bekräfta hans stereotyp utan att visa honom att även flickor kan prata finska och pojkar kan prata svenska. Det är upp till mig som hans förälder att visa att den stereotyp han sett inte håller om man ser lite bredare på kön och språk.
Precis exakt samma sak gäller för alla andra könsspecifika stereotyper. Det finns inte en enda stereotyp som man inte kan hitta en uppsjö undantag till. Det finns inget ”låta bli” i att låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar om det inte rör sig om ren och skär lathet. I praktiken medför ett sådant binärt synsätt en mängd ställningstaganden och det är dessa ställningstaganden som skapar barnets uppfattning om kön. Man lurar sig själv om man tror att det är ett sätt att låta barnet fritt utvecklas utan påverkan.
Det handlar om hur man tar emot barnets teorier – vad man bekräftar och vad man ratar. Jag skulle till exempel kunna ha skyddat Vilho från det potentiellt skadliga och förvirrande i att alla människor kan lära sig flera olika språk och att man själv kan välja vilket språk man talar, men det hade knappast givit honom en rättvis bild av världens diversitet. Det samma gäller färger, smink och kläder. Det samma gäller intressen, känslor och könsorgan. Så visst kan man låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar med allt vad det innebär av gränser, men om man intalar sitt barn att det i praktiken är ett simpelt system av enkelt definierade självklarheter så ljuger man.
Jag sitter här i Barnklinikens föräldravänterum. Vilho har i vanlig ordning varit en stjärna, och dessutom på fastande mage. Han och räven preppades för operation och sedan fick vi sätta oss och vänta. Räven blev ganska exalterad över att det var en elektrisk säng och började trycka på alla knapparna. Till slut blev Vilho arg på räven och sa att räven skulle skärpa sig och inte vara så barnslig fast räven bara ville ha kul.
Och vi väntade, och vi väntade. Först efter tre timmars väntande i preppsalen var det dags. Vilho fick dricka något medel som han förhöll sig passligt skeptisk till. Sköterskan sa att man kunde bli ”lite konstig” av medlet. Vilho menade att det var skitsnack men började efter typ 10 min prata så konstigt att jag inte förstod vad han sa. Så diskuterade vi varför det var olämpligt att han steg upp ur sängen, att jag var en elak mamma och att det fanns märkliga ljus i taket samt att någon hade satt fingrar i slutet av hans hand. Sedan greppade han resolut fjärrkontrollen till sin säng och tryckte på alla knappar så länge han fortfarande orkade lyfta handen. Räven var stum av beundran. När Vilho började dåsa bort försökte jag hänga undan fjärrkontrollen men möttes av ilsket morrande (oklart från vem) så ungen låg där med räven på en armen och fjärrkontrollen på den andra.
Provresultaten borde vi få först om några veckor. Nu väntar jag på att han ska vakna.
Det är nog när ens barn blir sjukt och man förväntas ta ansvar för sitt eget arbete som man märker hur dålig självdisciplin man har. Vilho är i skolan som om inget hänt, medan jag sitter hemma som ett vrak och försöker bringa mig själv till att skriva avhandling. Det finns ju liksom ingen som skulle se om jag istället maratontittade på Austen-filmer eller bäddade ner mig soffan, åt choklad och läste annat än forskningslitteratur. En del av mig tycker också att det vore helt förståeligt om jag gjorde det. Man blir helt sjukt fysiskt trött av extrem mental stress. När jag försökte skärpa till mig och diska lite tappade jag stekpannan. Handen orkade helt enkelt inte hålla i den.
Helt crazy.
För övrigt finns det ju egentligen en massa saker att vara tacksam över, inte minst att ungen med största sannolikhet inte kommer att dö av sin sjukdom. När ett sådant alternativ har ställts framför en så känns alla andra scenarier plötsligt betydligt mer lätthanterliga. Det är egentligen en fråga om perspektiv. Valet mellan ”sjuk” och ”inte sjuk” är precis lika enkelt som valet mellan ”sjukdom med hög mortalitet” och ”sjukdom med nästan noll mortalitet”. Om jag skulle våga mig på en gissning så har han en autoimmun sjukdom som orsakar skelettinfektion. Verkligen inte vanligt, men långt ifrån unikt. Och det finns så många saker som kunde vara värre. Hans sjukdom kunde vara värre. Vår livssituation kunde ha varit upp-och-ner från början. Vi hade kunnat bo i ett land utan tillgång till modern sjukvård eller i ett land där den moderna sjukvården skulle kosta mer än vad vi hade råd med. Förutom att han är sjuk, har vi egentligen ingenting att klaga på.
Det var som när vi satt och väntade på sjukhuset förra veckan. Vi satt totalt i närmare 8 timmar i olika väntsalar och någonstans där vid 7 väntade timmar började Vilhos tålamod tryta – inte minst för att han fortfarande hade en kanyl i armen – och han ville att jag skulle gå och härja med personalen. Då talade vi om hur man ska lita på att folk gör sitt bästa och att det finns ett system som gör att man kommer in så snabbt det bara går. Dessutom talade vi hur det är en bra sak att inte vara den som måste gå före i kön. Att den som måste få gå före i kön inte är lyckligt lottad.
Jag försöker ta saker med ro, det gör jag verkligen.
Och så får vi ett brev där de meddelar att de bokat plats för Vilho på bäddavdelning på barnsjukhuset. Torsdag morgon klockan 8 ska han infinna sig, sövas och undersökas. Jag är inte riktigt säker på hur man tar sådant med ro så jag tar det med choklad. Man tager vad man haver, liksom.
Igår hade vi för första gången på drygt 7 år barnvakt för att kunna gå ut på tumis, jag och maken. Vi gick till Saslik och åt klassisk rysk mat tills vi knappt kunde stå. Inte spektakulärt fantastiskt gott, men mycket på tallriken (vilket är långt ifrån självklart i dagens restaurangkultur) och vällagat. Efterrätten var enorm. Den första efterrätt som vunnit över mig, om jag ska vara ärlig. Sedan gjorde vi huvudbonader av servetterna, så där som man gör när man inte är van vid att äta mat bland vuxna, innan vi åkte hem vid klockan 22 och somnade av utmattning.
Barnen är ute på gården och leker med sina rävar. Jag står inne och lagar mat i väntan på att de ska börja slåss eller eventuellt gadda ihop sig mot mig när jag vill att de ska in och äta. Utanför fönstret sitter Rasputin och tigger om att bli insläppt, ungefär 0.47 minuter efter att han gick ut på andra sidan.
Runt omkring mig återvänder allt till sin gilla gång, medan jag glider runt i ett vaccum.
I går fick vi så äntligen göra MRI, vilken visade att Vilho har en infektion i skelettet. Eller snarare; han har haft en infektion i skelettet. Den omedelbara faran är just nu över och Vilho svarar som alltid ”helt ok!” och gör tummen upp om man frågar hur han mår. Nästa vecka ska vi åka tillbaka för att göra en biopsi så att de kan utreda vad som orsakat infektionen. Det kan till exempel vara en bakterie, vilket i så fall skulle förklara Vilhos höga och långa feber då för några veckor sedan när han hade som ondast i foten. Så här i efterhand känns det ju inte så märkligt att han hade ont eftersom någonting höll på att lösa upp hans skelett. Såatteh. Om det är en bakterie har han gått igenom det värsta redan, och klarat sig undan med blotta förskräckelsen. Infektionen kan också bero på något helt annat, och då finns det risk för att det är kroniskt och kommer att komma tillbaka eller uppstå i andra skelettdelar. Absolut värsta scenariot är att benet måste amputeras (men det är i skrivande stund alltså verkligen inte sannolikt).
Så jag skulle vilja skriva något om hur mycket hellre jag har ett barn med ett ben mindre än ett barn som jag aldrig mer får krama. Vi befinner oss alltså i en situation när en potentiell bakterie som löst upp skenbenet är en riktigt bra grej. Innan de kunde utesluta tumör vågade jag inte tänka tanken, men det han hade i foten skulle också kunna ha varit en dottertumör till någonting större och farligare i lungorna eller magen eller så. Vad de hittade på röntgen hade kunnat vara en utlöpare till något som hade tagit vårt barn ifrån oss. När jag började andas ut så var det med tanken på att jag får ha honom kvar. Han har en 2,5 cm stor skada på skenbenet, men han har ett friskt hjärta. Man behöver inte ens ett skenben. Inte egentligen. Skenben finns på det långa listan över saker man kan offra för att få Leva.
Allt det här är tankar som jag önskar att jag hade haft den fortsatta lyxen att inte behöva tänka för jag vet inte riktigt hur man kommer tillbaka. För att kunna fungera normalt måste man hålla tankar på den oändliga ocean av saker som hotar att ta ens barn borta. Börjar man tänka tanken på vad som skulle kunna hända blir man helt paralyserad. Och medan mitt barn i dag är i skolan sitter jag här hemma och försöker koncentrera mig på något annat än det här chocktillståndet jag befinner mig i. De senaste dagarna har varit så otroligt stressfyllda och eftersom jag har haft Vilho vid min sida hela tiden har jag inte fått skrika, gråta och slå folk ens i närheten av så mycket som jag hade velat. Jag har fått stänga in ångesten, men inombords har den ätit hål i min själ. Min egen själinfektion.
Nästa vecka fortsätter vi med undersökningar. Vilho ska förstås sövas inför biopsin och med tanke på hur tjusigt jag reagerade när de stack en kanyl i hans hand (”kanske det är bäst att mamma sitter där borta i hörnet för hon ser lite blek ut”) borde jag säkert undersöka deras policy beträffande att söva barnens föräldrar också.
Dessutom skulle jag vilja ta tillfället i akt och tacka alla er som hejat på. Det har betytt massor för både Vilho och mig, både att ni peppat och att ni erbjudit konkret hjälp. Till exempel är det betydligt mycket lättare att sitta på ett sjukhus en timme hemifrån när någon just sagt att de bor precis bredvid och att man kan ringa när som helst om man behöver något, även om man inte utnyttjade möjligheten. Genom bloggen har jag träffat så underbara människor som trots att vi inte känner varandra speciellt väl inte tvekar en sekund att ställa upp. I nöden prövas vännen, sägs det, och jag kan bara konstatera att jag har betydligt fler fina vänner än jag vågat hoppas!
Från sjukhusets lilla presenthylla följde den här räven med oss. Den har till och med varit med Vilho in i MRI-maskinen. Himla tur att min unge inte förstod att jag hade köpt vartenda mjukisdjur från hela den där hyllan om han bara hade sagt att han ville ha dem. Förmågan att säga nej till sitt barn är som bortblåst vid prospektet att man har mycket begränsad tid att skämma bort honom, om vi säger så.
Hit och dit och tillbaka igen 