Jag fick en kommentar som ifrågasatte min och min familjs lämplighet att sköta om en hund som Mara eftersom vi bara är ”amatörer med halvhjärtat hundengagemang”. Personen menade att det krävs erfarenhet för att sköta en rescuehund och att kärlek inte räcker. På ett sätt håller jag förstås med. En svår hund kräver erfarenhet och att man tycker om hunden – ens väldigt mycket – räcker inte om man inte vet hur man ska hjälpa hunden att bli trygg.

Nu har jag funderat på det här väldigt, väldigt mycket. Det första jag skulle vilja säga är att alla rescuehundar inte är svåra. Mara är till exempel inte svårare än andra valpar. Det om själva den hundspecifika delen av mina tankegångar.

För resten handlar mer om livsfilosofi. Jag tog mig an Mara på precis samma sätt som jag tar mig an det mesta annat: med ett öppet sinne. Väl medveten om att det förmodligen inte kommer att bli en dans på rosor och beredd att söka information och be om hjälp och råd. När Mara kom till oss visste jag inte ens hur många gånger per dag en valp borde äta, eller hur mycket den ska sova men det lär man sig snabbt. Därefter har jag tagit mig an problemen allteftersom de kommer, med start i hur man lär en valp att gå i koppel, bli rumsren, sitta i väntan på mat i stället för att klättra upp på diskbänken. Vi har tränat på att ta det lugnt när det kommer gäster, vara själv hemma korta stunder, inte jaga katter, kaniner eller höns. Vi har varit nere vid stora vägen och tittat på bilarna och hon har suttit tryggt riktigt nära mig tills det inte kändes farligt att se dem susa förbi längre. Vi har lekt och gosat och sovit och ätit och promenerat och lärt oss allteftersom vi lärt känna varandra.

Och jag tänker så här, att hur hade det sett ut om det vore ett adoptivbarn? Är föräldrar som inte har barn sedan tidigare mindre lämpade att ta sig an ett adoptivbarn eftersom adoptivbarn kan ha svårare att anpassa sig än andra barn? Hur är det med handikappade barn eller barn med bokstavskombinationer? Säger man till föräldrar som får ett barn med Downs att de inte har tillräcklig erfarenhet av barn med Downs från tidigare och därför inte är lämpliga? Innan jag fick barn hade jag inte en aning om hur man skötte barn heller, och i ärlighetens namn hjälper det inte ett skit hur mycket man försöker lära sig om att sköta barn innan man för första gången står med klimpen där hemma. Ingenting blir ändå som man tänkt sig.

Det är ganska likadant att få hem en hundvalp. Man får vara beredd på allt.

Jag skulle kunna tänka mig att ställa upp som stödfamilj åt ett barn, men jag skulle absolut inte vilja ha ett eget tredje. Det gör inte att jag är halvhjärtad, utan att jag är villig att öppna mitt hjärta och mitt hem så mycket som jag klarar. Man måste ju inte tycka att det är bra eller tillräckligt eller ens lämpligt, men det är så jag ser det. På samma sätt tar jag gärna en hemlös hundvalp eller kattunge (sex kattungar har hittills kommit till oss för att vara i trygghet i väntan på ett nytt hem) som behöver hjälp ett tag men just nu vill jag inte binda 15 år vid en hund eller ens ha en femte katt. Jag har det väldigt bra som jag har det, men också just för att jag har det bra kan jag temporärt tänka mig att ha det väldigt stressigt och obekvämt (vilket det är att ta en hundvalp) för att göra en insats.

Visst hjälper det att ha erfarenhet när man tar sig an sådant (eller sådana) som potentiellt kan vara lite svårt, men det måste inte vara personlig erfarenhet. Det räcker fint att erfarenheten finns att dela med andra och att man är villig att lyssna.

Det gör det mig ledsen att det saknas tilltro till människors förmåga att lära sig. Enda sättet att skaffa sig erfarenhet är ju att göra något. Och jo, jag vet att många människor helt enkelt inte vill lära sig, vägrar att lyssna på råd, väljer att inte försöka – men jag tycker att det är oerhört viktigt att vi inte utgår ifrån att folk är sånna. Och jag tycker att det är viktigt att vi låter folk söka lärdomarna själva utan att trycka ner dem i halsen på någon.

Jag kan ingenting om att sköta barn heller.

Många undrar om det inte är så att vi kommer att behålla hundvalpen ändå, men just nu så känns det inte som det. Är man bara inställd på att det är tillfälligt redan från början så går det att släppa taget när ett bra hem dyker upp. Vilho satt i köket i morse och betraktade hunden som med stor förtjusning grävde sig själv i rumpan och konstaterade att han nog ändå är mer av en kattmänniska och jag känner likadant. Jag gillar verkligen den här hunden för den är helt underbar, och jag är ganska ok med (snälla) hundar i allmänhet men jag är liksom inte en hundmänniska. Jag identifierar mig inte med hundmänniskorna. Lite som att jag gillar genus och jämställdhet med har svårt att identifiera mig som feminist. Hela paketet är liksom lite för mycket.

På The Oatmeal finns förresten en underbar seriestrip om hur det skulle se ut om hans hundar vore medelålders karlar. Så där apropå ingenting.

Lilla Mara, som kanske är runt 6 mån gammal, kom till oss natten mellan lördag och söndag, från en hundgård i Rumänien. Via föreningen Kulkurit, som arbetar med att hjälpa hemlösa hundar, letar hon nu efter ett alldeles eget hem. Trots att hon just hade varit på en mycket lång och säkerligen skrämmande resa, och dessförinnan tillbringat några månader på en hundgård sedan hon hittades vid vägkanten i decemberkylan, är hon jättevänlig. Visst är hon lite reserverad, men hon är samtidigt väldigt nyfiken och springer inte och gömmer sig utan kommer fram med svansen vevande och vill hälsa på alla. Hon tror att hon är betydligt mindre än vad hon är och envisas med att krypa upp i famnen och somna på två sekunder om man sätter sig på golvet. Hon har också ett enormt behov av att gnaga på saker och om man inte vill ha sina skor uppätna behöver hon konstant tillgång till tillåtna gnagobjekt.

Inte alldeles oväntat är hon mycket intresserad av katterna och skulle gärna vilja jaga dem. Det är dock bara en lek (från hennes sida, katterna är inte imponerade av dylika tramslekar) och om man är på sin vakt när katterna kommer och pratar lugnt med Mara så står hon så fint och bara tittar på dem. Mara älskar promenader och traskar glatt på, trots att hon för bara ett par dagar sedan inte ens varit i koppel tidigare. Rumsrenheten hos en hund som bara bott i hundgård är det ofta lite si och så med, och söndag förmiddag hjälpte det inte att jag var ute med henne ständigt. Men redan söndag kväll kom det ute och hela måndag och i dag har hon gjort sina behov ute. Säkert krävs det fortfarande en massa träning, men det är redan på god väg!

I övrigt behöver hon vad alla valpar behöver; kärlek, sömn, lek och vänliga men bestämda gränser. Valpar tar tid och kraft om de ska bli bra vuxna. Mara är en mycket begåvad hund vilket gör att hon lär sig supersnabbt – på gott och ont. Hon kommer att kunna bli en utmärkt familjehund och vän om man bara ser till att uppmuntra att hon lär sig rätt saker. Att adoptera Mara kostar 430 euro, vilket nätt och jämt täcker veterinärkostnaderna och flygresan till Finland. Mara har givetvis alla papper i ordning, och är utrustad med microchip och EU-pass. Den som adopterar Mara förbinder sig att sterilisera henna när hon är gammal nog, och föreningen ersätter delar av de kostnaderna. Mer om Mara kan man läsa på Kulkurits sida, där det också finns kontaktuppgifter till den som sköter adoptionen.