Det här inlägget är verkligen inte lätt att skriva. Faktum är att det kanske är ett av de svåraste någonsin. Men jag känner ändå att det måste skrivas, för det är just ett sådant här blogginlägg jag själv nu skulle behöva läsa, för att se att jag inte är ensam och att man klarar även det här.

Som ni vet är vi skilda sedan början av året och som ni också vet bor barnen växelvis, lika mycket, hos oss båda. Så för någon dag sedan meddelade min tioåring att han inte längre ville bo hemma hos mig. ”Ibland kanske, på ett veckoslut eller så” men annars ”i princip inte alls”.

Han trivs bättre hos pappa. Pappa och nya flickvännen är bättre sällskap, huset är bättre och närmare skolan och kompisarna, pappa har mycket mera tid, har köpt honom en ny dator och är dessutom inte lika sträng.

*paus för att andas djupt några gånger*

Jag förstår hur allt det här är fullkomligt logiskt i en tioårings värld. Jag är inte dum. Intellektuellt ser jag precis hur allt hänger ihop.

Men satans jävlar i helvete vad det känns orättvist och jävligt. Jo, en pappa som har fem veckor semester på sommaren är helt säkert bättre sällskap än en fullkomligt slutkörd, dubbelarbetande mamma, och det är säkert en ny, mild och vänlig flickvän också.

Jo, det drömhus jag har varit med och skapat mitt i den by jag förälskade mig i är förstås närmare skola och kompisar, men just nu sitter sagda pappa och pantar på huset utan att ge mig ett ruttet korvöre för att han fick ta över det. Han sitter på alla mina besparingar och investeringar och menar att jag inte har rätt till något av det, så hur ska jag kunna flytta tillbaka dit till trakten när jag inte har någonting att investera i en ny bostad?

Klart att pappa har mera tid – det är vad semester i praktiken är – och klart att pappa som inte har varit föräldraledig mer än några veckor har lyckats arbeta sig upp på en månadslön som tillåter Greklandsresor och dator och whatevers. Jag, som bollat mitt doktererande med barnaskötande, har inte den lyxen.

Och nej, pappa är inte lika sträng. Det har varit jag som har dragit upp regler, jag som har hållit dem. Jag som har tjatat om att tvätta sig, borsta tänder, kamma hår, lägga sig i tid, plocka undan sina grejer. Klart att det är jävligare för en unge som helst bara skulle vilja spela på sin nya dator att vara hos någon som inte har dator utan bara en massa regler.

Jag förstår allt det här, men mitt hjärta går sönder av sorg. För nu är det så att han är gammal nog att själv få vara med och bli hörd rörande var han vill bo och att jag inte får säga ett ont ord om hans pappa. Jag berättar för honom att han alltid, alltid, är välkommen och att jag alltid finns där för honom – att jag är ledsen men inte arg på honom. Sedan kan jag inte göra annat än låta honom gå.

Och jag viker hans kläder och lägger in i hans skåp och undrar om han kommer att hinna använda dem. Tänker på alla nätter jag suttit med honom, baddat feber, torkat snor, tröstat och sjungit. På första steg och första skoldagar. Jag tänker på hur stor han har blivit och på hur jag aldrig skulle vilja låta honom gå. Och på kvällen när han åker till sin pappa gråter jag så mycket att jag knappast är mer än en pöl. Något annat kan jag inte riktigt göra. Det var inte det här jag ville när jag i över tio år har låtit allting stå tillbaka för att sätta barnen främst.