Så. I helgen skulle min kärlek vara med i cykelloppet Tour de Östnyland som min arbetsplats arrangerade (och bara det var ett helt äventyr…). Min uppgift var att i egenskap av reporter bevaka andra halvan av racet. Särskilt skulle jag ta ansiktsbilder och dessutom göra någon intervju som vi kunde använda i radion sedan.
Det gick så där.
Först åkte jag ut till en korsning som cyklisterna borde passera. Det gjorde de inte. Istället fick jag ett meddelade från en av dem att de befann sig på en mack ca 1 timmes cykling längre fram.
Så jag blåste en genväg i Yles flashiga bil och hann fram till nästa korsning de torde passera en god stund innan de ens med positiv inställning till tidsanvändning skulle kunna vara där. Och där stod jag och väntade och väntade och väntade.
Ibland åkte cyklister förbi. Oftast inte.
En gång åkte två cyklister som talade svenska förbi och jag fotograferade dem lite snabbt med telefonen innan jag till min skam insåg att de bara var två och att jag borde ha en klunga på fyra.
Så jag väntade en stund till. Sedan åkte jag till nästa korsning.
I nästa korsning stod jag i 45 minuter och den enda cyklist som åkte förbi var en åttaårig tös på rosa cykel med korg. Jag vill ju inte vara fördomsfull eller så, men jag tror inte att hon deltog i loppet.
Efter ytterligare en god stunds orolig väntan svuschade två ganska svettiga cyklister förbi och jag knäppte återigen en bild med telefonen. De såg rätt bekanta ut. Skrämmande bekanta. Faktum är att det var samma två typer jag fotograferat vid förra korsningen. Och när de kom i mål 25 minuter senare och för första gången under det 12 timmar långa loppet på riktigt blev fotograferade och intervjuade (av min kollega…) berättade de att alla andra hade hoppat av längs vägen.
Såatteh.
Hit och dit och tillbaka igen 