Det är svårt att vara mamma och historiker när barnen kommer hem från dagis och förskola och glatt meddelar att det i dag är Finlands födelsedag. Särskilt då de kräver att få veta vad det egentligen betyder, det där med att det är Finlands födelsedag. Så hur förklarar man nationer, gränser och liknande för små barn egentligen? Hur ska man introducera det egna landets historia på ett sätt som gör att nästa generation klarar av att bryta med den farliga nationalromantiska mytbildningen som fortfarande i dag präglar det finska historiemedvetandet?

Personligen tror jag att det största misstaget man kan göra är att underskatta barns förmåga att förstå oerhört komplexa verkligheter. Barn förstår riktigt bra när man helt enkelt säger att världen inte alltid har sett likadan ut, och man behöver inte ens gå långt tillbaka i tiden för att kunna erbjuda tankeexperiment kring hur människor klarade sig utan alla de bekvämligheter som vi har nu. Det räcker med att berätta att när mamma var liten satt telefonerna fast i väggen för att barnen ska känna historiens vingslag och tacksamheten över att utvecklingen gått framåt.

Så när jag berättar för barnen om Finlands födelsedag gör jag det förvisso i ganska enkla termer, men med stora och vetenskapligt korrekta koncept. Jag berättar att Finland och Sverige var samma land i många hundra år och att Sveriges kung var kungen även i Finland. Jag berättar om att det var krig mellan Ryssland och Sverige och att Sverige, då det förlorade kriget, fick ge upp Finland. Att Finland blev ett storfurstendöme under Ryssland och att det därefter blev ett eget land och att det är det som man kallar Finlands födelsedag. På frågan om Finland fanns innan dess svarar jag att det har funnits länge, som en del av något annat, men att det är jättesvårt att säga när det fanns för första gången. Egentligen är ett land främst ett stort område som lyder under samma lagar och betalar skatt enligt samma sorts system, medan människorna i det landet kan komma från många olika ställen. Som jag, som kommer från Sverige.

Så pratar vi om att Finland är deras land och att Sverige är mitt land, men att Sverige – genom mig – är deras land lite också. Det brukar barnen tycka om att höra om, för då känner de att de hör hemma någonstans men att världen ändå ligger öppen för dem och det tror jag att framtidens barn behöver bära med sig. Men att tala om Finlands historia med barnen handlar lika mycket om vad man säger som om vad man inte säger. Exempelvis säger jag aldrig att Finland blev fritt från Sverige, helt enkelt för att det inte finns några vetenskapliga bevis för att Finland i början av 1800-talet såg sig som ett så egenartat område att det var en egen nation och det fanns inte en uttryckt vilja om ”frihet”. Inte heller säger jag att Finland vann sin självständighet eftersom en utbredd kamp inte var orsaken till varför Finland slutade vara storfurstendöme. Men framförallt så säger jag aldrig att Finland är finländarnas land (eller för den delen att Sverige är svenskarnas land), utan att de som tillhör Finland, som är finska medborgare, kallas finländare. Skillnaden är hårfin, men nog så viktig. Ingen har förtur till landet. Ingen har mer rätt till landet än någon annan.

Jag tror att det är jätteviktigt att barn får lära sig sitt lands historia, men jag tror också att det finns en stor fara i den populistiska nationalromantiska historieskrivningen om finnarnas kamp för sitt land som alltför många tar till. Jag sällar mig gärna till gratulanterna på Finlands födelsedag. Finland är ett härligt land, kallt som fasen förvisso, men med en definitiv tjusning. Det gäller bara att acceptera och tro på att det som Finland är nu är bra nog och att det räcker så. Man behöver inte konstruera ett pompöst förflutet för att kunna se och uppskatta nuet. Det är så enkelt att barn förstår det.