Jag vann. Bara så ni vet.
Och jag har alltid tyckt att folk som vinner saker och sedan blir helt sentimentala är freaks. Men vet ni vad? Det otroliga stöd ni gett mig är mer värt än jag någonsin kan klä i ord. Så i all enkelhet: Tack!
Galaförberedelser
Nu är förberedelserna inför kvällens Bloggala i full gång här hemma! Jag började med att duscha slut på allt varmvatten. Det är en essentiell del av grundandet för en bra utekväll. Sedan torkade jag ansiktet på den handduk katten legat på och förvandlades till Masquerade Chewbacca och ångrade ett ögonblick att det var slut på varmvatten. Däremot fick jag lite bättre samvete för att jag skrattade så jag nästan dog när katten, som envisas med att sitta ute och titta på snön, hade frusit fast på sin favoritplanka tidigare i dag.
Sminket är på, väskan är packad och klänningen framlagd. Nu hår och naglar! Tjoho! Let’s go!
Om stipendium och om att få vad man förtjänar
De första resultaten från stipendieansökningarna har kommit och hittills är jag utan. Det är inte så lite nedslående, om vi säger så, och arbetsmoralen just i dag är kanske inte riktigt på topp. Men min fina vän, Ensamstående Mamman, fick ett riktigt saftigt stipendium som dessutom har goda chanser till förlängning och det känns riktigt bra!
För i ärlighetens namn förtjänar hon stipendiet mer än vad jag gör. Jag har finansiering till slutet av mars nästa år. Hennes tog slut i november. Jag är i pisset, men hon var djupare. Så att säga.
Och det här är mitt stora problem med det nuvarande systemet med stipendier. Som stipendiat hänger man alltid på en skör tråd, det finns ingen framförhållning och inget planerande för framtiden.Vilken annan yrkesgrupp tvingas sitta på samarbetsförhandlingar minst två gånger om året? Ensamstående Mamman är förstås ensam med sitt barn och har inte ens en andra inkomst att falla tillbaka på om det skulle skita sig, men vi klarar inte heller av att ha kvar exempelvis huset om inte jag också har en inkomst. Jag vågar gissa på att jag inte fick några pengar nu delvis för att jag redan har finansiering. Så har diskussionen nämligen gått ganska många gånger när jag ansökt om något. Som när jag sökte plats på en doktorandskola för tre år men redan hade ett års finansiering. Det är klart att det är fint att det finns någon sorts rättvisa i systemet, att den som behöver pengarna mest just då ska få dem, men varför måste man låta det gå så långt? Hur kan det vara ett argument att man redan har finansiering för några månader till när hela projektet kommer att pågå i ytterligare två år? Varför måste man vänta tills allt hopp är ute, tills man fått ta sin magisterexamen och sina år som doktorand och knata till arbetsförmedlingen innan man kan få mera pengar?
För i dagens ekonomiska klimat är det verkligen ingen lätt sak att få ett jobb, oavsett om man har en bra examen eller inte. Har man ett försörjningsansvar, kanske barn och hus, har man inte råd att vänta tills pengarna är slut med att hitta en ny lösning. De sista månaderna med stipendium måste gå till att söka jobb, att hitta en plan B. Det måste finnas framförhållning och planering, inte bara för stipendiatens mentala hälsas skull utan också för den bistra ekonomiska verkligheten, för att räkningar inte betalar sig själva, för att barn inte ska leva på nudlar.
Jag är så innerligt glad för Ensamstående Mammans skull. Hon har jobbat så hårt, varit så stark och förtjänar det här så mycket. Vad hon inte hade förtjänat var december utan pengar och utanför systemet. En månad utan. Så ska det inte behöva vara.
Kuriosa: Jag har en plan B redan.
Om morgondagen: Kom!
I morgon är det Bloggprisgala kl. 20 på Korjaamo i Helsingfors (dörrarna öppnas kl. 19). Galan är öppen för alla (som betalar en inte alltför dyr biljett). Jag är nervös så att jag klättrar på väggarna här hemma. Inte bara för att det är spännande att se vem som vinner de olika kategorierna, och ni vet, om jag vinner, utan också för att jag i princip tycker att stora fester är vansinnigt otäcka. Kanske har jag spenderat för mycket tid hemma med katterna eller i arkiven sniffandes arkivdamm och nu på ålderns dar blivit en fullfjädrad cat lady med alla de besynnerliga sociala defekter det innebär?
Hur som helst. En gala kan man ju inte tacka nej till. Särskilt inte som att det nu verkar väntas glam och spetskanter i överflöd och jag misstänker att det är just sådant som saknas i mitt liv.
Vi ses väl där?
Att låta som en äldre norsk professor
För tillfället sitter jag och läser de sista kapitlen i den bok jag ska recensera innan året tagit slut. På det hela taget är det en riktigt bra bok, även om kvalitén i de olika artiklarna varierar osedvanligt kraftigt. Den artikeln jag läser nu är skriven av en äldre norsk professor. I Leeds var jag och lyssnade på honom när han presenterade den här forskningen (fast ur en något annan synvinkel), vilket på alla sätt var trevligt och lärorikt. Men nu. Fkt it asså. Nu när jag läser artikeln är berättarrösten inte min egen. Den är hans. Hela vägen igenom. Norsk intonation på engelskan. Marriage formation gulledutt och inheritance law burreputt. Det finns så många anledningar att aldrig gå ut igen. Minus 20 och snålblåst är en. Norsk äldre professor som inre röst är en annan.
Annars har vi det ganska bra.
Ångesten ligger tjock på taken. Endast stipendiaten hålls vaken.
Det är de sista ångestfyllda dagarna innan det görs offentligt hur septembers stipendiesökartumult gått. Jag gillar inte september och sökarstressen, det gör jag inte, men de här dagarna när man sedan går och väntar på att få sitt öde beseglat, de är fanimig ännu värre.
För jag är så sjukt rädd för att inte få fortsatt finansiering. Jag har jobbat med avhandlingen heltid i ett år och ett halvt år nu, och det är det roligaste och mest givande jag någonsin jobbat med. Det här är vad jag vill göra. Det här är min plats i livet. Pusselbitarna ligger där de ska. Alla getterna har kommit hem. Hissen går hela vägen upp. Och sånt. Men med två små barn och ett hus har jag inte möjligheten att exempelvis jobba halvtid och skriva halvtid, för att kunna finansiera mig själv. Vi skulle inte klara oss på de pengarna. Vi skulle inte klara oss med en så trött mamma varje dag. Jag är beroende av de här stipendierna för att kunna fortsätta leva drömmen.
I morgon kommer namnen på dem som fått det stipendium som jag (och förmodligen alla andra) helst vill ha att offentliggöras. Innan dess ska alla som har tilldelats stipendium ha meddelats via post. I en vecka har jag redan på skakiga ben traskat lilla vägen bort till postlådorna, med hårt bankande hjärta öppnat och möts av idel räkningar och reklam med julgranar på. I dag är sista dagen som hoppet lever och jag våndas så inför att gå och kolla. Schrödingers stipendium lever och frodas så länge jag inte öppnat lådan, liksom.
Men jag ska. Snart.
När var du snäll senast?
Hannah diskuterar ett inlägg av Genusfotografen med en massa gifar på hur bilder av kändisar retuscheras. Jag har sett de här bilderna förr, och reagerade på dem redan då. Vad gör det egentligen med oss när vi får alla de där retuscherade bilderna serverade istället för att få se världen som den ser ut utan Photoshop?
Jag är en av alla de där kvinnorna som är så medvetna om att alla kändiskroppar retuscheras, som aldrig köper modemagasin och som i ärlighetens namn inte skulle kunna namnge ens hälften av brudarna på de där bilderna och jag tror att vi är ganska många medvetna kvinnor som inte låter sig luras, som inte tänker ta åt sig. Men hur jag än på ett teoretiskt plan kan borsta av mig utseendehysterin och hetsen att förändra kroppen är det betydligt svårare att rent känslomässigt värja sig.
Det insåg jag en dag på väg hem från bussen. Jag såg nämligen en tjej som kom cyklande och hon hade förmodligen den snyggaste rumpa jag någonsin sett. Jag försökte prata med min man om det här när jag kom hem, men han slutade lyssna där när jag sa ”juicy ass” så jag misstänker att min poäng inte gick fram. Poängen är nämligen den att hennes rumpa förmodligen var större än min egen, men min omedelbara reaktion när jag såg henne trampa iväg på cykeln hade varit att jag borde försöka bli lite smalare så att jag också skulle kunna bli så där snygg. Och jag märker att det är min reaktion, innan jag hinner tänka efter, på nästan allt jag tycker är snyggt eller sexigt; om jag bara var lite smalare. Om jag var lite smalare skulle jeansen vara snyggare. Om jag var lite smalare skulle även trevliga killar och inte bara överförfriskade svin tycka att jag var sexig. Om jag var lite smalare skulle det gå snabbare att skriva avhandlingen. Och så vidare.
Det där är inte riktigt hälsosamt. Visst skulle jag säkert inte må dåligt av att gå ner 10 kilo (eller bli 10 cm längre, det verkar mer sannolikt att det skulle hända), men det kommer inte att lösa många av de problem jag genom min inre röst har lärt mig att associera med min vikt. För om vi snackar sexighet och snygghet tittar jag själv hellre på kvinnor i min egen storlek än på sådana som är 10 kilo lättare. Som tjejen på cykeln. Supersexig. Felet är att jag dömer mig själv mycket hårdare än vad jag någonsin dömer någon annan. Det är som om allt det jag tycker ser bra ut på andra tappar sin glans med mig.
Och jag försöker inte fiska komplimanger här. Jag är på det stora hela taget rätt nöjd med mig själv, och om all else fails så har jag åtminstone två skitbra ungar, liksom. Jag vill bara säga att vi måste bli lite snällare, inte bara mot andra utan mot oss själva också. Det var väl egentligen bara det.
Det här är inte jag. Det är en ung kändis som tydligen var för tjock.
Kuriosa: Egentligen har väl Eva den officiellt snyggaste rumpan?
Att tala med en fyraåring
I bilen på väg till dagis och förskola.
Tilda: Mamma! Kom du ihåg han den där Robert?
Jag: Njae… Robert?
Tilda: Å så glömde han sin jacka å så fick vi ta den till posten och sicka den till honom.
Jag: Aha! Du menar Roooger!
Tilda: Just. Rooobert. Han va bra toki asså han ba inte titta sig omkling. Innan han åkte. Å sen ba. (slår ut med händerna) Ingen jacka!
Jag: Jo, det var lite tokigt när Roger glömde sin jacka.
Tilda: Supertokig den dä Robert.
Vilho (kan bara inte låta bli längre): Mäh han heter ROGER!!!
Tilda: Jo.
Vilho (drar en så djup suck att bilen riskerar att implodera)
Tilda: Robert.
Jag (för att rädda det lilla som finns kvar av Vilhos förstånd): Du Tilda. Han heter faktiskt Roger.
Tilda (med eftertryck): Jaa. Det gör han.
(oroväckande tystnad)
Tilda (studsar så mycket bältet tillåter): Det låter ju som rågbröd!
Otäcka barn
Peppe skrev om det där med hur ens barn ibland kan nära på skrämma livet ur en. Inte så där som när de gör något farligt liksom, utan som när de gör något som skulle ha fått Hitchcock att pissa ner sig. Själv är jag paniskt rädd för vampyrer, vilket inte passar speciellt bra ihop med att ha en son som tappat sina framtänder och numer sportar ett första klassens vampyrgap. Inte blir det heller bättre av att han nu är inne i en fas när han enligt egen utsago ”bara inte kan låta bli” att gömma sig i tid och otid bara för njutningen i att folk skriker för livet när han hoppar fram. Och jag skriker. Varenda. Jävla. Gång.
Jag har försökt prata med honom om det där att jag blir så rädd att det inte är roligt, men det argumentet faller rätt platt eftersom han skrattar så han knappt får luft. Så nu har jag försökt att dra en sugar coated variant av sanningen; att om han skrämmer mig så där så är min första reaktion att ge honom en liten knäpp på näsan. Med knytnäven.
Min man kan intyga att det inte är något jag säger för att vara otrevlig. Vad som mellan oss allmänt brukar kallas för Incidenten visade med all önskvärd tydlighet att det nämligen är just så jag reagerar. Det var så här, förstår ni, att jag ville titta på True Blood för att alla sa att det var en så himla bra serie så en sen kväll bänkade jag och min högt vördade make oss framför TVn. För säkerhets skull höll jag för ögonen så att jag bara såg ena hörnet av TVn, men när den första vampyren dök upp gick det ändå inte bättre än att jag i ett allt annat än värdigt tillstånd, uppkrupen i fosterställning i en fåtölj, med händerna för ögonen, skrek något nyanserat och behärskat i still med ”STÄNG AV FÖR I HELVETE JAG KLARAR DET INTE”.
Därefter gick vi för att borsta tänderna och när jag står där med ännu rusande hjärta och försöker intala mig själv att jag är en jävla fjolla tittar min make på mig. Och jag tittar tillbaka på honom. Och så gör han någon i ärlighetens namn jävligt konstig knackig rörelse med huvudet varpå jag… ni vet… knäpper honom lite på näsan. Med knytnäven. Utifall att han tänkte förvandla sig till en vampyr. Han påstod sedan att han bara tittade på sig själv i spegeln bakom mig och att jag var oresonlig och våldsbenägen. Personligen är jag övertygad om att det är just så en vampyr skulle säga om den försökte lura någon.
Hur som helst. Jag väntar på att Vilhos nya framtänder ska växa ut.
Som om det inte vore nog, vilket det faktiskt vore, så roar sig Tilda med att stå vid fönstret och skrika ”MAMMA TITTA DÄR!” samtidigt som hon pekar på något där ute i mörkret. Hon tänker på söta små tomtar som kollar vilka julklappar barnen borde få. Det gör inte jag.
Dessutom har båda barnen den här kvällen uppfört sig så att den där tjejan i Exorcisten plötsligt framstår som en riktigt välartad och trevlig liten unge. Mina stackars nerver nu alltså. Hade jag druckit alkohol så hade det här varit en sån kväll då jag hade kunnat tänka mig en liten whiskey. Direkt ur flaskan.
Slicka
Vilho: Mamma, jag vill slicka igen kuvertet!
Jag: Yäk! Det är ju asäckligt!
Vilho: Är det inte alls det! Det är gott! Och dessutom vill jag passa på. Jag får ju aldrig slicka på grejer annars.
Kuriosa: Båda mina barn har också slickat fast sig på metall i vinterkyla. Fast till deras fördel bör påpekas att det inte var vid samma tillfälle.
Hit och dit och tillbaka igen 