Jag får ofta frågor om språken i vår familj och tänkte att det är hög tid att jag svarar på en del av frågorna om hur vi gör och tänker kring flerspråkighet. Basic facts: Jag pratar konsekvent svenska med barnen. Min man pratar konsekvent finska med barnen. Tillsammans pratar jag och maken engelska, eftersom ingen av oss kunde den andras språk när vi först träffades.

En del av frågorna jag får rör om inte barnen ändå blir förvirrade av så många språk och att det därför inte är särskilt bra för barnen att växa upp i en trespråkig miljö. Och det där är en väldigt tråkig inställning. Barn blir nämligen inte alls förvirrade av många språk, trots att vuxna tycks bli det. Barn är gjorda för att lära sig språk och lära sig system för hur världen är organiserad. Allt man behöver är alltså att barnen kan räkna ut hur språken runt omkring dem fungerar, genom att man konsekvent använder dem på samma sätt. Det samma gäller exempelvis böcker. Världen går inte under för att man läser en bok som är på ett annat språk än det man pratar med barnen, för barnen vet att just den boken är på det språket.

Däremot ska man förstås vara medveten om att barn lär sig i olika takt och på olika sätt. Vilho sa inte många ord innan han fyllde ett, men när han var två talade han både finska och svenska flytande, och i treårsåldern började han översätta mellan språken. Nu när han snart fyller sju är ett av hans stora glädjeämnen att han på förskolan fått lära sig sånger på både italienska och estniska. Han både läser och skriver finska och svenska och förstår och talar lite engelska. Han älskar att lära sig nya ord, fortfarande, och har alltid varit väldigt tålmodig när jag förklarat saker för honom. Som riktigt liten tränade han ord genom att peka och jag sa vad det var i runda slängar tvåhundra gånger per objekt. Det var inte alltid han sa efter, men man såg att han tyckte om att höra orden och att han liksom tog dem till sig. Jag har läst och sjungit mycket  för honom, men inte extremt mycket, utan istället kan vi sitta i timmar och prata om olika saker och diskutera världen. Hans språkinlärning har väldigt mycket med intresse och fallenhet att göra.

Tilda har inte lika mycket tålamod att lyssna på förklaringar för hon är alltid på väg någonstans och har någon lek som måste lekas. Faktum är att hon inte ens haft tid att lära sig ord den vanliga vägen, med ett ord i taget, utan sa som sitt första ord ”vaehe” (vad är det). Svenska talade hon hyggligt när hon var tre, men finskan lossnade egentligen ordentligt först nu i somras, när hon fyllt fyra. En del engelska uttryck snappar hon upp. En dag förklarade hon sakligt för mig att man inte fick säga ”fuck”. En annan dag skrek hon ”holy cow” när hon blev förvånad (Vilho säger förresten ganska ofta ”holy mother of cow” – en egenhändigt hopknåpad form av kraftuttryck). Förra veckan hörde jag för första gången Tilda översätta mellan språken, det vill säga hon hörde orden på finska och berättade samma sak för mig på svenska, vilket är nästan två år senare än storebror. För Tilda har jag läst och sjungit mer än för Vilho, för hon älskar det – men inte för att hon vill lära sig nya ord utan för att hon gillar berättelserna och musiken. Hennes språkinlärning följer ungefär normalkurvan för tvåspråkiga barn, men jag tycker ändå att man ska vara väldigt försiktig med att jämföra barns språk rent tekniskt och i stället se hur de använder språket och hur de själva tar till sig sitt språk.

Båda barnen har de första åren bytt till finska när de talar med folk de inte känner, trots att vi kanske varit i Sverige. På så vis har finskan varit någon sorts default som de förutsätter att alla kan. Det har dock inte varit några problem att få barnen att byta språk genom att prata svenska med dem, och i allmänhet tror jag att det med små barn är betydligt bättre att uppmuntra till att prata ett visst språk genom att själv prata det med barnen. Exempelvis pratade Vilho alltid finska med Tilda i början, men efter att jag i några dagars tid översatt allt han sagt till sin syster till svenska så bytte han självmant språk och de båda pratar fortfarande svenska med varandra även om de är ute och leker med finskspråkiga vänner. Små barn (under fyra år brukar man väl räkna med) är inte medvetna om vilket språk de talar och kan således inte byta genom att man säger till dem att använda ett annat. Som vuxen får man istället gå in i leken och in i samtalen och översätta (men aldrig rätta!) och ge språket till barnen.

Jag tror också att det är jätteviktigt att det där med vilket språk man ska tala i vilken situation förklaras för barnen på ett sätt som de kan relatera till och på ett sätt som uppmuntrar till att tala det ena språket snarare än förbjuder att tala det andra. De flesta av oss med svenskspråkiga barn har säkert någon gång fått säga till dem att prata svenska istället för finska, men även små nyanser i vad man säger har betydelse eftersom barn gärna förstår saker bokstavligt. Om man säger ”nej, prata inte finska” förstår barnet att det inte ska prata finska men säger man ”prata gärna svenska” förstår barnet att det gärna ska prata svenska. Dessutom tycker jag att man kan motivera för barnet varför ett visst språk ska användas. Jag brukar uppmuntra till att prata svenska genom att säga att de på så vis tränar så att de ska kunna prata med folk i Sverige, med släktingarna där, och så pratar vi om alla ord som folk i Sverige inte skulle förstå och så skrattar barnen så de kiknar. En annan viktig sak som svenskspråkig förälder är att inte vara rädd för att uppmuntra barnen att tala finska i vissa situationer och att berömma barnen även för finskan,  så att man inte skapar en hierarki av språken där det är generellt bättre att tala det ena eller det andra.

Barnen kanske blandar språk ibland och de kanske tillverkar sina egna ord och uttryck, men det är inte ett tecken på språklig förvirring och ett förebud om ett långt ensamt liv som finlandssvensk avfälling på en skärgårdsö utan el utan är bara så som barn testar vad som funkar och inte. De provar och lär sig, just så som de ska.