Vardagslivet

Nyårslöften

Jag är emot nyårslöften. Det är inte något personligt. Det är en princip. Men i år tänker jag ändå ge mig själv ett nyårslöfte, annat än mina traditionella ”röka mindre” och ”svära mer” – där det första är betydligt lättare än det andra eftersom jag aldrig rökt i hela mitt liv men svär så att sjörövare vill tillbe mig som Mästarinnan över Det Förkastliga Språket redan innan.

För igår, när Tilda satt vid köksbordet och mumsade i sig morotsmuffins jag bakade innan jag kommit ur morgonrocken, konstaterade hon glatt att jag var som en piga. Det lilla stråk av glädje jag kände inför att hon är bekant med ord som är relevanta begrepp inom historieforskningen dog en effektiv död när Vilho slumpade ner för trappan, satte sig på stolen, tittade på mackan jag gjort i ordning för honom (!) att ta med sig upp för att äta (!!) framför dataspelet han höll på med (!!!) och förkunnade att det var ju himla konstigt att det här på hans tallrik låg en macka med bara skinka när han hade beställt skinka och ost.

Så, mina nyårslöften i år:

1: Röka mindre.
2: Svära mer.
3: Se till att barnen förstår skillnaden på en mamma och en piga på ett djupare plan än det strikt teoretiska.

Vardagslivet

Föräldravilan

Vanliga människor: Yeees, nu är det äntligen jullov och man kan vila upp sig lite igen!

Småbarnsföräldrar: Yeees, nu är jullovet slut så man får börja jobba och vila upp sig lite igen!

Kulturkrockar · Vardagslivet

Barn som tror på tomten och vuxna som glömt hur det är

En av de där frågorna som ställs till småbarnsföräldrar i juletid är huruvida barnen tror på tomten. Frågan blir nästan som ett sorts mått på hur långt barnet har kommit i sin mognad. Är barnet förbi det där stadiet när man tror på sagor? Har barnet kommit till den vuxnare sidan som förstår vad som är den Riktiga Verkligheten?

För är det någonting som folk i vårt samhälle är besatta av så är det det där med verkligheten. Många verkar nämligen ha uppfattningen att det bara kan finnas en enda Riktig Verklighet och att alla som ser den på något annat sätt antingen är vilseledda ärthjärnor eller barn. I vår tid av mätande, statistikförande, deduktion och desillusion kan man helt enkelt inte tillåta sig att tro på något som inte kan bevisas av de kvantifierbara naturlagarna i den Riktiga Verkligheten. Tomten kan inte finnas. Så är det bara. Därför är det fullt möjligt att genom att fråga barn om de tror på tomten göra en första granskning av deras mognad och förtrolighet med hur världen är beskaffad.

Men då missar man hela poängen, både med tomten och med barns fantastiska sätt att uppfatta sin omvärld. Barn sätter sig nämligen inte och räknar på hur det skulle gå för materia i storlek med tomtens ansenliga kroppshydda när den färdas snabbare än ljuset för att dela ut julklappar. De funderar inte ens på hur det går till när tomtenissarna håller koll på alla barns önskningar och handlingar. Barn tror för att de är små människor som ännu inte har blivit förstörda av vuxenvärldens besatthet av vad som är rätt tro och fel tro. I höstas konstaterade Vilho att tandfén inte fanns. Av det drog han slutsatsen att påskharen med största sannolikhet bara var båg, och därefter tittade han på mig och sa att den där tomten nog inte finns heller. Jag tog honom i famnen och sa att han får tro precis vad han vill, men om han inte tror att det finns en tomte ska han inte prata med sin lillasyster om det och det gjorde han aldrig.

För när advent kom och julen började närma sig var alla tvivel kring tomtens existens glömda. Vi målade tomtar, pysslade tomtar, såg tomtar som vaktade barnen utanför fönstret. Vi skrev brev till tomten, skickade bilder till tomten, ställde ut mat vid de upphängda julstrumporna till tomten. Och när tomten slutligen kom på julafton hade Vilho förberett ett litet paket till honom.

Att tro på tomten är att tro på det där pirret i magen, att tro på den studsiga lyckan av att det plingar på dörren, att tro på att man får vad man önskar sig. Barn tänker inte i termer av omöjligheter; barn lever i en värld där allting är möjligt, allting kan hända och där man inte behöver gräva ner sig i beräkningar kring hur eller varför. Och så tror vi vuxna att det är barnen som är lurade.

Vardagslivet

Ge mig Biffy Clyro!

Världens förmodligen bästa band, Biffy Clyro, spelar på Nosturi i februari och biljetterna tog slut innan jag hann få nys om det. Så. Vem ska man behöva ligga med för att få ett par biljetter?

Kulturkrockar

Om mode för män och jämställdheten

Jag fick den väldigt intressanta frågan om jag tycker att det är skillnad på Finland och Sverige kring det där med att det är deprimerande dåliga klädreor för män. Rent tekniskt sett är det väl inga större skillnader. Även här i Finland dominerar HM och så finns KappAhl och den inhemska kedjan Seppälä som alla har en liten herravdelning med begränsat utbud och klart högre priser än motsvarande på damkläder. Även här i Finland finns det dyrare affärer så som Zara – som har en utmärkt herravdelning dit reorna aldrig tycks nå – och även små specialaffärer endast för män där sockorna kostar 9.90 euro paret.

Den stora skillnaden mellan länderna ligger istället i inställningen till mode för män. Det finns en sorts allmän uppfattning här i Finland att svenska män är gay eftersom de inte bara klär sig i färger som matchar och kläder som sitter rätt utan även luktar gott, och den vardagliga homofobin i det här landet motsvarar vad man skulle förvänta sig av USA:s kristna extremhögers knatteliga. Det finns, enligt mig, ett motstånd mot att ens försöka klä sig snyggt om man är man, för män gör inte så. Dessutom har jag den på synnerligen vag statistiskt grund fattade uppfattningen att det är ännu vanligare att fruarna köper kläder till sina män här än vad det är i Sverige, och nu menar jag alltså inte en skjorta i födelsedagspresent utan hela tjobänget liksom – från strumpor till mössor. Det verkar också vara en allmän inställning att den ordningen är helt på sin plats. Eftersom kvinnan ändå är den enda som vet hur tvättmaskinen fungerar, vad de mystiska tecknen på tvättrådslapparna betyder, hur man fäller upp en strykbräda samt besitter de nedärvda kunskaperna om Det Rätta Sättet att vika kläder faller det sig helt naturligt att hon också är den som införskaffar kläderna. På så vis förbehåller hon sig rätten att idiotförklara mannen om han har klätt sig i något hon inte tycker passar, samtidigt som han får förminska henne eftersom det enda hon förstår sig på är mode och det ändå är meningslöst. Lite som Chucky Påklädningsdockan.

Så jag tror att det här med kläder och mode är ganska nära kopplat till öppna diskussioner om jämställdhet och könsroller, och där har Sverige nått så oerhört mycket längre. Män som är mer jämställda (eller män som hör till den klart rikare delen av samhället – vilket inte nödvändigtvis är samma sak) verkar mer intresserade av att både klä sig snyggt och att klä sig själva. Det är väl den stora skillnaden.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Problemen med invandringen

Den evigt kloka Ugglan skriver om rasism i ett inlägg som alla borde läsa. Hon skriver bland annat att det någonstans har blivit liksom okej att driva med antirasismen, att det är vanligt med skämt om vad man säkert inte får säga för att man skulle framstå som rasist, och så skriver hon om den rasistiska ordningen. Men ni får läsa det själva, hennes ord är betydligt bättre än mina!

Vad jag tänkte skriva om här är istället mina tankar efter att jag läst hennes inlägg, för då funderade jag på hur man ska kunna få diskutera problemet med invandringen utan att kallas rasist. För det finns ju problem med invandringen, och det ska man inte försöka dölja för då stöder man rasismen. Tänkte jag. Men vet ni vad? Jag är ju också invandrare, fast att de flesta inte tänker på det eftersom jag kommer från en kultur och ett land så nära. Dessutom har jag under flera års tid fått statligt stöd, eftersom jag blev gravid och sedan var hemma med barnen. I princip är jag alltså just en av alla de där invandrarna som folk säger kommer till det här landet och suger ut de statliga resurserna. Och visst finns det alkisar på stan som har sagt till mig att åka hem igen, men den där diskussionen om problemen med invandringen – den politiska, intellektuella, numer rumsrena diskussionen – den handlar inte om mig. Den handlar om sådana som ser annorlunda ut.

Och helt plötsligt slår det mig att när man säger att det finns problem med invandringen och att man måste få diskutera sådana problem så menar man egentligen inte att det finns problem med invandring utan att det finns problem med vissa sorters invandrare för att de ser annorlunda ut och då är vi tillbaka i själva rasismens kärna – att sålla ut vissa människor för att de ser annorlunda ut (fast att man numer väljer att säga att de är från en annan kultur). Så ger man sig själv rätten att klumpa ihop en otroligt stor och diversifierad grupp människor – en grupp där jag själv egentligen ingår – och säga att det finns problem med att de kommit hit. Problemet blir att de kommer hit och tar jobb medan landets befolkning går arbetslös – inte att det finns en skriande brist på hjärtspecialister på sjukhusen samtidigt som flera välutbildade specialistläkare städar metron. Problemet blir att de kommer hit och tär på resurserna – inte att vår trångsynthet hindrar oss från att se att de är resurser. Problemet blir att de kommer hit och inte kan läsa och skriva – inte att stora delar av världens befolkning fortfarande inte har rätt till skolgång. Problemet blir att de kommer hit och har en massa psykiska problem och trauman – inte att det finns människor som måste fly från sina hemländer, barn som sett hela sin familj mördas, föräldrar som inte har andra utvägar än att lämna allt de känner till för att rädda det enda barnet de har kvar, unga pojkar och flickor som tvingats till handlingar värre än någon av oss kan föreställa sig men som överlevt.

Nej. Det riktiga problemet är att man vill diskutera problemen med invandringen hellre än problemen med rasismen, för rasismen lever och frodas så nära oss själva och den där invandringen kan man föra statistik över, beräkna, begränsa, kontrollera.  Det finns inte problem med invandringen. Det finns problem med alltför grova generaliseringar, med utanförskap, med utslagning, med missförstånd och oförstånd, med uppfattningen att det är för många flyktingar när man i Finland tar emot 750 kvotflyktingar och ger knappt 1300  av världens 16 miljoner flyktingar asyl. Och det finns ett jävligt stort problem med den haltande medmänskligheten.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Jag bestämmer över min egen kropp!

Jag vill förstås att Tilda (och Vilho med för den delen) växer upp stark och självständig, med en orubblig tro på sitt eget värde, så det är klart att en liten del av mig blir glad när Tilda sätter händerna i sidan och med eftertryck deklarerar att det är hennes kropp och att det minsann är hon som bestämmer om den.

Men hon fick inte gå ut i bara nattlinnet och nya bootsen i alla fall.