I dag har jag mottagit den tveklöst värsta feedback jag fått i hela mitt liv. Jag hade skrivit en artikel som skulle på double blind peer review, vilket innebär att två för mig okända forskare läser min anonyma text och ger utlåtande innan publicering. Den ena framförde visserligen kritik, som sig bör, men den andra slaktade texten och menade att min ”lilla undersökning” inte ens är nära vetenskaplig nog för att publiceras. Ja alltså. Det kan inte bli värre än så.

Först blev jag förstås arg, så där som man blir när man blir besviken. Vem fan tror hen att hen är som kommer och klagar på min utmärkta text, va? Jag har förstås inte några felaktiga jävla referenser, det kan hen ha själv! Ok, den här lilla här är fel men det är säkert inte på grund av mig utan på grund av något som Word gjort när jag skickade dokumentet så kom inte här och klaga perkele!

Så jag andades djupt, drack mer groteskt starkt te och läste både min text och utlåtandet på nytt. Och vi kan väl säga som så, att det är tur att akademisk text peer reviewas innan publicering så att texter som min kan stoppas, för om den texten gått till publicering hade jag fått skämmas resten av min (förmodligen väldigt korta) akademiska karriär. Jag har massor med slarvfel i noterna; hänvisningar till lagarna som refererar till fel paragraf och till och med till fel lag. Fel som inte ska få finnas.

Jag skäms inte för den här feedbacken. Den var ungefär vad jag förtjänade. Däremot skäms jag över att jag lämnat in en artikel som var i så dåligt skick. Dessutom är jag långtifrån den enda som fått skitfeedback, den enda som sitter med den där känslan av tomrum, ensamhet, tveksamhet inför hela den akademiska världens bistra verklighet som man får när någon just ratat många veckors hårt arbete, oavsett om det var berättigat eller inte. Därför beslutade jag mig för att skriva det här inlägget, för att när man står där och just fått hård kritik känner man sig ensam och utanför, som om allt är över och karriären åt helvete. Men om alla akademiker som blivit trashade någon gång skulle kastas ut ur vetenskapssamfundet skulle det bli lika tomt som om SD skulle rensas på rasister. Att få skitkritik och bli ratad är en del av det akademiska livet. Därför ville jag skriva om det. För att andra unga, förtvivlade doktorander som jag själv ska kunna läsa det här, i smyg om det känns bättre, och kunna finna styrka i att de inte är så ensamma som det känns när man först läser utlåtandet.

För det händer alla på alla nivåer. En gång diskuterade jag de här sakerna med en synnerligen välkänd professor från Oxford och han berättade om hur en av hans texter blivit bortplockad ur en publikation för att den inte höll måttet, och jag minns vilken lättnad jag kände av att höra att man inte är akademisk avfälling bara för att alla inte älskar vad man skriver. Det händer alla. Alla. Det är bara det att man helst inte talar om det, helst inte erkänner brister eller att någon annan hittat fel med vad man skrivit. Men det är ju egentligen just det här som forskning och vetenskap går ut på. Alltså, inte att skriva skitartiklar och sedan trasha sig själv och andra, men att vara så grundlig och så tydlig i både redovisning av material och i argumentationen att den som läser texten är övertygad, alternativt att gå tillbaka, göra om, förändra, förbättra och finslipa när det inte övertygar. Den färdiga publicerade artikeln representerar ju trots allt bara en liten del av allt arbete och ska fungera som ett inlägg i en dialog mellan forskare – inte som en färdig sanning. Dessutom garanterar det att allt som publicerats med mitt namn på (vilket ändå är mer än det som refuserats) håller en hög kvalité, att den forskning som publiceras går att lita på.

Efter att jag andats djupt och druckit alltför många koppar te till kändes det så otroligt mycket bättre, nästan som ett slags zen. Som om jag insett mängder av saker som är livsviktiga för min forskning och som jag någonstans på vägen förträngt men som jag nu blivit bryskt påmind om.

För min artikel bär drag av just sådana saker som jag själv verkligen avskyr i andras forskning. Ett sorts högmod och en bristande respekt för vad forskning är. Jag har nu arbetat med mitt ämne i två år. Jag kan det här. Jag vet vad jag gör. Det är inte det som är problemet. Problemet är att jag presenterar mina resultat som om de vore självklara, istället för att genom argumentation visa hur jag kommit fram till de slutsatser jag har. Dessutom är jag ibland slarvig med hur jag presenterar vad andra forskare kommit fram till, så att de inte får tillbörlig credit för sina resultat och när jag vänder mig emot deras resultat skriver jag på ett sätt som inte är tillräckligt öppet argumenterande utan kan tolkas som avfärdande. Och jag dubbelkollade inte noterna i den versionen jag skickade till peer review.

Så. Där är det. Jag ska bli bättre av det här. Jag ska inte vara rädd för kritik. Och jag ska alltid, alltid dubbelkolla alla noter.