Jag beklagar att jag inte har hunnit svara på alla kommentarerna under inlägget om att spela patriarkatets spel. Samtidigt vill jag passa på att tacka för att ni höll en så trevlig ton när ni diskuterade. Det är ju inte alldeles självklart alltid, verkar det som.

Och så tänkte jag förklara vad jag menar när jag talar om att spela med i patriarkatet. Vi börjar i tidigt 1500-tal, för jag är historiker och det blir så då. Fru Filippa Månsdotter blev änka år 1505 när hennes make Bengt Ryning gick bort. Bengt hade under sin livstid ordnat beskydd för fru Filippa och hade avtalat med Svante Nilsson (som vid tiden var regent i Sverige) att Svante skulle beskydda och se efter Filippa efter Bengts bortgång. Osäker på om Svante skulle hålla sitt ord skrev Filippas svåger, Sten Kristiernsson, ett brev till Svante för att försäkra sig om att Filippa (och alla hennes tillgångar) skulle vara trygga. Svante svarade att Ture inte hade något att frukta: Filippa hade redan skickat en budbärare till slottet och fått Svantes beskydd säkrat. Filippa skulle få behålla de förläningar och jordegendomar hennes make hade haft.

Några år senare visade det sig varför ett sådant beskydd kunde vara viktigt. Pavel Kyle skrev till Svante Nilsson med en anekdot och en begäran. Filippas svåger, Sten Kristiernsson, hade övertygat Pavel om att det skulle vara helt tryggt att lämna sin gård obevakad för den korta tid Sten hade tänkt vara borta. Vi rör oss här alltså i en mycket orolig tid med konstanta inre konflikter och titt som tätt regelrätta slag mot Danmark. Kalmarunionen håller på att falla samman och de politiska striderna är väpnade. Stens återkomst tog så betydligt längre tid än vad som var tänkt och under den tiden vandaliserades Pavels gård. Som kompensation för den förstörda gården krävde Pavel en av Filippas gårdar.

Ok. Så det känns kanske som ett ganska stort logisk hopp att hon ska plikta för något som Sten gjorde och i dag kan vi bara spekulera kring logiken. Det nämns specifikt i brevet att Pavel är ute efter en gård som Filippa hade efter sin avlidne make, så en kvalificerad gissning skulle vara att det i huvudsak var Sten som skötte om Bengts gamla gårdar även om de officiellt tillhörde Filippa och därför såg sig Pavel ha rätt till kompensation den vägen. På ytan har vi här alltså en kvinna i rikets toppskick som ärvde sin make, satt trygg på sitt enorma godskomplex och inte ens behövde befatta sig med de inrikespolitiska striderna för att göra det. Ett ganska glidit liv. Men vad vi egentligen har är en kvinna med försörjningsansvar för små barn och som är fullkomligt utlämnad till männen i hennes närhet.

Och Fiippa var långt ifrån den enda kvinnan i en liknande situation. I takt med att männen dog på slagfältet tvingades änkorna anpassa sig efter ett mycket strikt patriarkalt system där beskydd från en mäktig man var en livsviktig strategi. Filippa protesterade aldrig mot systemet. Ingen av kvinnorna (eller männen för den delen) protesterade mot systemet. Istället var de mycket medvetna om hur de skulle få ut mesta möjliga av det. När Filippa vänder sig Svante för att söka hjälp beskriver hon sig själv som ”fattig, värdelös kvinna” och beklagar sig över hur hon nu ska kunna ”sörja för dessa fattiga faderlösa barn”. Ekonomiskt sett var Filippa inte direkt fattig, om vi säger så, och med tanke på att hon efter makens död till och med var snabbare än svågern Sten att försäkra sig om Svantes beskydd och dessutom av allt att döma sedan levde rätt bra resten av livet skulle hon kanske inte heller beskrivas som värdelös. Vad Filippa gjorde när hon beskrev sig själv som fattig och värdelös var att anpassa sig till den tidens retorik, den tidens patriarkala spel.

I slutet av 1800-talet började kvinnor för första gången protestera mot systemet. De slogs ned och fängslades för protesterna och samhället – upprätthållet av både män och kvinnor – gjorde sitt bästa för att tysta dem. Så fick kvinnor tillgång till utbildning, plats på arbetsmarknaden, rätt att äga sin egendom, rätt att myndigförklaras trots att de var gifta. Samhället började förändras för att ge plats för kvinnor på samma villkor som för män. Det har gått lite drygt hundra år och även om det ibland känns som att det är bedrövligt långt kvar har vi ändå kommit en god bit på väg. Men att tro att de föregående hundratals åren av patriarkat, av sök-skydd-hos-en-man-för-du-har-inga-rättigheter, inte skulle påverka vår tid i dag är ganska blåögt. För om vi tittar på den retoriken som användes i början av 1500-talet ser vi tendenser som är oroväckande lika dem man hör i dag. När kvinnor bad om saker på 1500-talet gjorde de som Filippa och talade om sin svaghet, fattigdom, de stackars barnen och sin egen okunskap. Men när Pavel och de andra männen bad om saker gjorde de det med att påpeka sina rättigheter, sin långa tjänst för riket, hur mycket i pisset världen skulle vara om Pavel och de andra inte fick vad de ville ha.

Vårt samhälle i dag premierar dem som tar för sig, dem som uppfyller traditionella manliga egenskaper – samma sorts egenskaper som Svante Nilsson premierade för 500 år sedan. Dagens jämställdhet består av att man inte måste vara man för att uppfylla kravet på manliga egenskaper, men det är fortfarande manliga egenskaper. Män tros besitta dem genom biologi (”män är bara mer framåt av naturen”) och kvinnor kan arbeta sig upp till dem (”kvinnor måste lära sig att ta för sig”). Precis som Filippa spelade patriarkatets spel kan vi kvinnor av i dag välja att göra det. Genom att exempelvis anpassa vårt utseende efter vad män vill ha, istället för efter vad vi själva känner oss bekväma med, och genom att förklara att glastaket bara är hittepå och kvinnor får skylla sig själva för lägre löner, våldtäktsstatisk och familjemord bidrar vi till att upprätthålla strukturerna.

Visst, kvinnor ska lika lite som andra få sitta på sina vackra rumpor och bli serverade. Klart det finns skäl att lära sig att ta för sig och att tro på sig själv. Men framförallt måste vi som samhällsinvånare  lära oss att värdera egenskaper på ett annat sätt. Traditionellt kvinnliga egenskaper som omvårdnad, kompromissande och hänsyn måste få ett högre värde. Att bidra till samhället, att kunna ”tjäna riket” får inte vara manligt kodat som det är nu när alla ska vara chefer, ha hög inkomst, wear the pants och man up. För då fortsätter vi att spela patriarkatets spel, även om vi inte har ett patriarkaliskt samhälle längre.