Kulturkrockar · Vardagslivet

En annan tröja och några Skottlands-måsten

Det finns en del saker jag aldrig vill missa när jag är i Skottland. Som att besöka Whittard (retard, som min humoristiske make säger) och köpa underbart vackra rullburkar med ljuvligt goda shortbread.

20130507-111157.jpg

Införskaffa random tingeltangel i vackra färger.

20130507-111212.jpg

Spendera ett par timmar på Pepperberry och prova igenom den senaste kollektionen. En del provar jag för att kunna kasta mig över när rean öppnar i näthandeln, andra är för bra för att inte omedelbart ta med sig. Som den här tröjan med black boudoir lace i ryggen.

20130507-111231.jpg

Äta bakverk med clotted cream. Här tillsammans med nybakad scones och hemlagad hallonsylt på en helt otrolig liten gårdsbutik 10 minuters promenad utanför St. Andrews, Balgove Larder.

20130507-111301.jpg

Njuta av utsikten. Är den dessutom målad av solnedgången blir det ju inte direkt sämre. Ibland när jag är utomlands får jag för mig att allt jag ser existerar bara för mig och kommer att upphöra så snart jag åker hem igen. Det här var ett av de tillfällena.
Awww… En solnedgång bara för mig! You shouldn’t have!

20130507-111331.jpg

Historikerns historier

Det senaste om genushistoria

Den internationella konferensen Gender and Transgression 2013, som hölls i St. Andrews, var som vanligt alldeles lysande. Det var mängder med oerhört intressanta papers som presenterades, vansinnigt trevligt folk och därför också synnerligen givande diskussioner. Som avslutning hade vi en round table, där vi diskuterade konferensen som sådan och vad som händer inom genushistoria just nu. I stora drag diskuterades följande:

* Genus som verktyg i historisk forskning håller på att normaliseras, även om det fortfarande på vissa håll finns ett visst motstånd. Vi var rörande överens om att när man väl börjat läsa in genus och blivit medveten om kategorin så kan man inte längre förneka den stora betydelsen. Det går helt enkelt inte att beskriva förflutna verkligheter utan att ta genus i beaktande – mäns verkligheter har inte sett likadana ut som kvinnors verkligheter oavsett klass, etnicitet och kultur.

* Det fanns inte bara två genus under medeltiden, men det är också vanskligt att tala om ”ett tredje genus” som förklaring. Istället är det viktigt att alltid ta i beaktande att det fanns ett spektrum av olika manligheter och olika kvinnligheter, som inte nödvändigtvis är varandras motsatser på en skala. I största allmänhet är det problematiskt att arbeta med dikotomier, eftersom de är förenklingar och snarare fast i det sena 1800-talets analytiska kategorier (då motsatser som offentlig/privat, man/kvinna, stark/svag, rationell/känslostyrd var rådande) än i medeltida verkligheter.

* Genushistoriker är på ett sätt ett könat ord så till vida att den stereotypa genushistorikern är en (ung) kvinna. På konferensen var det dock en bra blandning av män och kvinnor, vilket förstärker att genushistoria inte är feministisk ideologi utan en särskild inriktning inom historievetenskapen.

* Genus är dock fortfarande i alltför många sammanhang nästan liktydigt med kvinnor. Det är en syn som grundas i den manliga normen där kvinnan i egenskap av avvikande är studieobjektet för könsskillnader – det som mannen gör är det neutrala, det som kvinnan gör är könat – men som är på väg att utrotas. Vi var helt överens om betydelsen av att beskriva genus i förhållande till genus, det vill säga; man kan inte beskriva en kvinnlighet utan att det finns en manlighet att förhålla sig till. Samtidigt kvarstår problemet att källorna nästan uteslutande är producerade av män och dessutom för en manlig publik. Kvinnorna är alltså definierade av männen, medan männen sällan är definierade av kvinnorna utan av sig själva. Det borde dock inte vara ett hinder för att beskriva de manligheter som kommer fram.

* Vi är på väg mot ett skifte i genushistorias inriktning och utformning, där nästa generation forskare omvärderar tidigare resultat. Detta kommer att ge plats för mer studier i olika sorters manlighet och i påverkan från den moderna tidens översättningar och tolkningar av källtexter på synen på medeltiden. Det blir också mer forskning i genus utanför normerna samt ett ifrågasättande av vilka normer vi egentligen talar om.

Kulturkrockar

Så det är JAG som betett mig fel

Ibland är det ju vansinnigt lustigt vad folk reagerar på. Som mitt förra inlägg. Jag tänkte mig att det skulle väcka tankar om hur problematiskt det är att traditionella stereotyper fortfarande tillåts påverka oss i våra möten med folk vi inte känner. Hur det inom akademia fortfarande är förtroendeingivande och status att vara man.

Istället undrar somliga (män) vad jag är för sorts weirdo som tagit med min pappa på konferens.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Det manliga privilegiet i praktiken

Det har varit spännande att ha pappa med på konferensen, inte bara för sällskapet utan för att jag på nära håll har fått det tvivelaktiga nöjet att uppleva det manliga privilegiet. Pappa behöver nämligen inte mer än visa sig på konferensen förrän folk förutsätter att han är en person att räkna med. En av professorerna cirklade runt honom för att försöka via hans namnskylt lista ut vem han är. Det viskades och funderades över om pappa var någon man borde veta vem det är, en som man borde se till att presenteras för. En av de unga studenterna försökte bortförklara sin egen okunnighet inför honom genom att påpeka att hen bara var i början av sina studier. Pappa kunde utan problem glida runt och kommentera diskussioner och automatiskt bli tagen på allvar, bara för att han är en medelålders man.

Jag har studerat och senare arbetat med historia på universitetsnivå i 8 år. Pappa är utbildad sjuksköterska. Ändå är det jag som måste bevisa att jag hör hemma i den akademiska världen, som måste arbeta för att bli tagen på allvar. Visst har vi kommit långt så till vida att det nuförtiden är möjligt för en ung kvinna som mig att arbeta mig uppåt, att få chansen att bevisa vad jag kan. Men aldrig att professorerna skulle cirkla runt mig för att ta reda på vem jag är. Inte heller skulle någon med aldrig så begränsad kunskap i historia ursäkta sin okunskap inför mig.

Och inte för att jag önskar att jag vore en medelålders man, det gör jag inte, men jag önskar att det faktum att jag är kvinna inte skulle få påverka synen på min akademiska potential. Under den här konferensen blev det skrämmande uppenbart att världen fortfarande fungerar så.

Historikerns historier · Vardagslivet

Den här gången

… har jag bara en gång försökt sätta mig på förarplatsen i taxin.
… skrek jag inte högt när jag trodde att vi skulle dö för att någon kom körande som en dåre på fel sida av vägen.
… sparar jag alla mina kvitton i tryggt förvar. Inget har ju någonsin försvunnit i min väska.

20130502-081300.jpg

    Inget kan gå fel med det här systemet!

Vardagslivet

Flygaredagen

Efter några oroliga timmars nattsömn begav jag mig till flygplatsen för att ta mig till St Andrews. En billig biljett har nu givit mig dryga fem timmar att roa mig på Köpenhamns flygplats. Tjohopp liksom. Framme först obarmhärtigt sent i kväll.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

När kvinnan själv får välja – ett inlägg om drömmar, politik och ställningstagande

När jag skrev om drömmen om ett hus på landet var det många som hörde av sig och berättade att de kände igen sig. Längtan efter ett eget potatisland, äppelträd, en lugnare vardag, mer tid för barnen och möjligheten att kunna odla sin egen mat. Det är många som drömmer om det, många som känner en stark längtan till ett sådant sorts liv. Det kallas för en trend. Det är på modet nu. En nyck. Kvinnor är ju nyckfulla modeslavar. En del sätter det till och med i samband med den så kallade jämställdhetsparadoxen – att ju mer jämställt det blir desto mer vill kvinnor tillbaka till hemmafrulivet. För att downshifta och leva ekologiskt är kvinnligt kodat, trots att det är långt ifrån bara kvinnor som gör det. Men är det hela familjer som downshiftar blir de intervjuade i livsstilsmagasin för kvinnor eller så förs diskussionerna på bloggar drivna av kvinnor. Eftersom det ses som en livsstilstrend faller det så att säga inom kvinnornas område.

Så läser jag i en några år gammal Allt om trädgård en liten notis om en bok av Stefan Sundström. Den heter Stefans lilla gröna – en handbok i utanförskap och handlar om att Stefan nu vill leva självförsörjande, odla sin egen mat och dela med sig av recept. Först kändes det lite uppfriskande med en man som drömmer den där drömmen som blivit så tydligt kopplad till kvinnor. Men så ser jag skillnaden. Medan kvinnor drömmer rosaröda livet-på-landet-drömmar har Stefan Sundström gjort ett politiskt val. ”Här blir trädgård politik”. Det är en livsstil, ett ställningstagande.

20130430-123033.jpg

Och så slår det mig att det här är ytterligare ett typiskt exempel på hur någonting som betraktas som kvinnligt nedvärderas. För längtan efter ett lugnare liv är ett politiskt val, det är ett ställningstagande långt bortom pelargonsticklingar, broderade kökshanddukar och cupcakes. Längtan efter ett lugnare liv handlar om ekologiskt, om närodlat, om mer vegetariskt, om förståelse för hur mat blir till och hur den fungerar, om kretslopp och om vår påverkan på naturen. Att män har ett betydligt större ekologiskt fotavtryck än kvinnor är välkänt. Män flyger mer och åker mer bil. En riktig man ska äta kött och tämja naturen att tjäna mannen. Den traditionella manliga livsstilen är ett stort hot mot miljön. Ändå ses kvinnors längtan efter något annat som trender, inte som de ställningstagande mot global uppvärmning, de rika ländernas klimatpåverkan och ohållbara påfrestning på miljön som denna längtan lika gärna skulle kunna vara.

Längtan om ett lugnare liv handlar också om att få större bestämmanderätt över sin egen tid, att få se barnen växa upp, att delta, uppskatta och vårda när den psykiska ohälsan växer och ekorrhjulen snurrar allt snabbare. Ändå ses kvinnors vilja att disponera sin egen tid som en tillbakagång till 50-talets instängda hemmafru, som att det där med att disponera sin egen tid automatiskt skulle innebära att passa upp på sin man. Det ses inte som politiska protester mot hårdare arbetsklimat, längre arbetsdagar, högre pensionsålder och en närmast sjuklig dragning till att ständigt tjäna mer pengar, trots att det ofta är faktorer som påverkar valet.

Längtan om ett lugnare liv handlar dessutom om att tillverka egna saker, att reparera gamla möbler, lappa kläder, lägga in konserver och göra storkok. Det kallas för husmorsideal för att kläder och mat var kvinnornas områden och i dag ses det som pittoreskt om man förstår sig på det, som om husmorskunskaper är kuriosa. Varför är inte det kunnande som nu väcks till liv igen istället att betrakta som revolt mot konsumtionshysterin och mot slit-och-släng-kulturen?

Ett av de allra största problemen är att jämställdhet fortfarande ofta räknas i hur många kvinnor som gör traditionella mansgrejer. Och alldeles enkelt är det inte. Jag ser en jättestor risk i att downshifting innebär att kvinnor får mer tid för barn och hushåll medan männen måste arbeta hårdare för att kunna försörja dem. Dels är det inte en rättvis fördelning, dels skapar det ett starkt beroende där kvinnan om något skulle hända hamnar i en väldigt utsatt position med begränsad arbetslivserfarenhet, sämre pension och sämre tillgång till ersättningar. Så behöver det dock inte vara så om man bara är medveten om riskerna. Man kan (som någon föreslog) pensionsspara tillsammans om den ena vill förvärvsarbeta mer, man kan skriva äktenskapsförord och skydda huslån mot att den som tjänar mest blir arbetsoförmögen. Någon sorts ekonomiskt oberoende måste vara en grundbult. Därefter tycker jag att vi kan skita i de traditionella mansgrejerna. Skit i förvärvsarbete, hög inkomst, köra bil och äta kött. Det finns mängder av män, kvinnor och familjer som redan bevisat att det går. På Lundagård har man gjort buisness på det. Underbara Clara har skapat sig en synnerligen intressant och betydande karriär på det. Listan skulle kunna göras lång.

Och så ska alla de kvinnor som får höra att de minsann bara följer livsstilstrender förstå att livsstil är politik och ställningstagande, de ska stå upp för sina val och de ska göra det med stolthet. Ingen ska få komma och säga att valen inte är viktiga bara för att det är kvinnor som gör dem.

Uppdatering: Jag hann inte mer än koka en kopp kaffe förrän jag ramlade över det här inlägget om hur kvinnor kan vara snygga och arbeta hårt ändå. Förstås. Läs det!