Vi har nämligen köpt ett stort gammalt hus ute på landet i dag.
Mannen som jägaren
De flesta av er vet säkert att de första människorna levde som jägare och samlare, eller hur? Under de senaste årtiondena har det, genom bland annat tandanalyser och undersökningar av fossilerad avföring, blivit klart att det i själva verket var ganska lite jakt och väldigt mycket samlande. Människorna levde huvudsakligen av nötter, bär, rötter och liknande, och kompletterade födan med kött bara ibland. Det är bland jägarna och samlarna man ibland tänker sig att de första genusspecifika uppdelningarna kom. Mannen jagade. Kvinnan samlade. Mannen var större och starkare och häftigare eftersom han kunde erbjuda något som var ovanligt, lite lyxigt, och något som kvinnorna inte kunde skaffa själva.
Den här bilden är dock helt baserad på våra sentida föreställningar och vem som ska göra vad och det finns inga bevis för att det var den rådande uppdelningen i jägar-och samlarsamhällen. Ett väldigt välkänt exempel på hur våra nutida genusidéer står i vägen för återgivningar av tidigare samhälle är Bäckaskogskvinnan, som levde i södra Sverige för 9000 år sedan. Genom att tolka fynden i graven kom arkeologerna fram till att det var en man. Hon hade nämligen fått med sig redskap för både jakt och fiske. Men efter närmare undersökningar visade det sig att skelettet tillhörde en kvinna – en kvinna som av allt att döma jagade under sin levnad. Den tanken var så svår att smälta att många i början sökte rätt vidlyftiga förklaringar till hur det kom sig att Bäckaskogskvinnan varit jägare. Som att hon var transsexuell. Eller hermafrodit. Eller på något sätt i alla fall avvikande för man kan verkligen inte ha en kvinna som sysslar med jakt. Men hon var långt ifrån den enda kvinnan som jagade, vilket visas av fler gravfynd liknande detta. Jämförelser med folk som fortsatt att leva som jägare och samlare visar dessutom att det fanns ganska gott om stammar där kvinnorna var de som jagade, medan männen var ansvariga för samlandet. Barnen sköttes gemensamt av exempelvis släktingar medan kvinnorna var på jakt.
Så mannen som den store mäktige jägaren som genom sin styrka och manlighet lade grunden för genusuppdelade sysslor är en myt. Det är faktiskt inte ens säkert att jagandet var det som hade högst status. Det måste ha stått klart även för stenåldersmänniskan att det var genom samlandet som man upprätthöll en god vardaglig standard, och att det var samlandet som gjorde att stenåldersmänniskan i princip aldrig hade brist på mat. Det finns alltså inga belägg för att männen skulle ha bidragit med något som värderades högre än det som kvinnorna bidrog med, eller att man under stenåldern tyckte att det var så viktigt att göra skillnad på män och kvinnor att man var villig att riskera tillgången på föda genom att säga till Superjägaren Berit att hon inte fick vara med.
Det här är jag!
Jag fick presenter av barnen i dag, trots att jag vid flera tillfällen under de senaste dagarna varit persona non grata. Som när jag bakade havrelimpa för långsamt. Eller som när jag inte lät Tilda gå till stranden och bada. Eller då när jag lagade lasagne till kvällsmat. Eller när jag bad dem städa undan leksakerna från golvet utan att förstå hur jobbigt det faktiskt hade varit att tömma ut alla leksakerna. För att inte tala om den gången jag inte köpte dem varsin pizza utan tre att dela på. De har haft en ganska jävlig mamma på sistone, om vi säger så.
Så jag var rätt glad över presentskörden. Allt var fint förstås, men extra roligt är det när barnen har berättat om hurdan jag är. Till exempel menar Vilho att jag tycker om att resa och spela tennis med honom. Och ja… Alltså. Jag avskyr att resa och sport av alla slag ger mig utslag. Men jag vill inte att barnen ska se det, varken mina reseaversioner eller sportutslag, och jag är väldigt stolt över att jag lyckats. Och över att barnen tycker om mig trots allt.
Här står jag i vardagsrummet och planterar blommor.
Av Tilda fick jag en kattklocka. Nu kommer jag aldrig mer att vara försenad!
Maken hade bakat tårta. Den är slut nu.
Percival låg i gräset under frukostbordet och tyckte att det enda som skulle vara bättre än att vara mamma just där och då, det vore att vara katt.
Det går fort nu!
Ni vet hur man säger att det ibland växer så det knakar? Den här bilden är tagen idag kl 12.52:
Och den här kl 13.05:
Följande kl 13.12:
Och så den här kl 13.25:
Och så här såg det ut på barnens bord i går kväll. Men där fanns det ingenting att fotografera några minuter senare.
Dilemmat
Vi fångade grodyngel tillsammans med barnen. Vi inredde ett fint akvarium till grodynglen och har spenderat chockerande lång tid med att namnge dem. Jag tyckte att grodynglen såg lite märkliga ut, men vad vet jag liksom. Grodyngel ser ju märkliga ut. Och barnen älskar dem! Det är det viktigaste. Kontakt med naturen och allt det där.
Så nu funderar jag på hur jag ska berätta för barnen att våra grodyngel inte kommer att bli grodor utan myggor, att vi i vårt akvarium för tillfället odlar synnerligen välmående mygglarver. Alla tips emottages tacksamt.
Hälsningar
Medeltidshistorikern
Men hur gick det igår då?
Mamman vann. *insert evil laughter*
Men dottern var ganska nöjd ändå, och har nu avklarat årets första utebad.
Inte för att hon är en dramaqueen eller så, det är bara jag som inte ställer upp
Följande små scener ur vår vardag utspelade sig med ca 30 min mellanrum.
Tilda vill bada ute.
Jag lovar Tilda att hon kan få bada ute i en av de små plastbaljorna om det är varmt och soligt på eftermiddagen.
Tilda är glad.
Tilda vill bada ute i bassängen.
Jag säger att den är för stor för att bada ute i, för det går inte få den tillräckligt varm.
Tilda är besviken för ”hon var ju sååå ivrig”.
Tilda vill gå till stranden.
Jag påpekar att det fortfarande var is på vattnet när vi var där och tittade för några veckor sedan.
Tilda är arg och menar att inte bara den här dagen utan hela sommaren är förstörd. Förstörd, mamma!
Tilda tycker att hon är för stor för att bada i en balja. Stora flickor badar inte i baljor.
Jag svarar att stora flickor i så fall inte badar ute alls i mitten av maj, och att mammorna kommer att få hål i huvudet om det fortsätter att tjatas.
Den stora flickan Tildas värld rasar samman och de nästföljande 30 min spenderas i en uppgiven, hulkande hög.
Förut var hon glad. Nu är hon ledsen, Och det är ditt fel mamma!
Kvinnor som gifter sig uppåt och det där med dödsstraff
Det händer ju ganska ofta här på bloggen att vi diskuterar kvinnor som gifter sig uppåt. Många hävdar nämligen att så länge kvinnor alltid gifter sig uppåt kan de inte förvänta sig jämställdhet. Vill kvinnan ha en cool karriärkille kan hon inte sedan komma och klaga på att han inte hjälper till att byta blöjor. Det finns så otroligt många saker att säga om det här att jag misstänker att det är ett av de där ämnena (right up there med bilder på fluffiga katter) som vi aldrig kommer att bli färdiga med, och det gör ingenting.
Och på ett sätt ser jag förstås poängen: gifter man sig med en man som uppenbarligen vill göra karriär och prioritera annat än familjen så ska man inte bli förvånad om han sedan gör karriär och prioriterar annat än familjen. Så är det ju. Däremot menar jag att det är väldigt många män och kvinnor som möts när de är på samma sorts statusnivå och som tror att de vill samma saker, men som finner sig själva tio år senare med helt olika prioriteringar och syn på jämställdhet. Det är fastställt att många par lever väldigt jämställt innan det kommer barn med i bilden, och att man därefter tar upp traditionella roller. Effekten av att kvinnor tar ut mer föräldraledighet är att de hamnar efter på arbetsmarknaden och att den kvinna som en gång i tiden gifte sig med en jämställdhetsintresserad man av samma status inte sällan fastnar i ett mönster där mannens status ökat, hennes har stagnerat och jämställdheten blir svår att upprätthålla när mannen ogärna går ner i status igen. Det är ingens fel, ibland blir det bara så, men om man tillsammans reagerar på och accepterar att man hamnat någonstans där man är på väg ifrån varandra kan man göra något åt det.
Jag hävdar dock att dessa kvinnor inte gift sig uppåt eller ens sökt efter en man med statuspotential utan att dessa kvinnor (och män) sökt och trott sig ha funnit en jämlike. I dag vill vi gifta oss med någon som vi känner är på samma nivå som oss själva. Därmed inte sagt att kvinnor inte suktar efter hotta högstatusmän (Matthew Macfadyen som ett hypotetiskt exempel), eller att de flesta av oss i tonåren inte var dödsförälskade i någon stjärna eller den populäraste killen i skolan. Men när det gäller att hitta en partner, en man vill tillbringa sitt liv med, söker de flesta kvinnor inte efter någon med högre status en dem själva utan någon som de kan dela allt med. En man som är som dem själva (fast man, då).
Sedan tillkommer det, som alltid, en historisk aspekt. Många som menar att kvinnor gifter sig uppåt och därför själva väljer ojämställdhet hänvisar till historien och menar att kvinnor alltid gjort så. Kvinnor har alltid gift sig uppåt. Därför får de skylla sig själva om de fått män som manifesterat sin status genom att trycka ner dem. Men när man betraktar kvinnors rättigheter beträffande giftermål står det helt klart att det var långt ifrån kvinnors egna starka vilja att gifta sig uppåt som skapade hushåll där mannen bestämde. För…
… kvinnor har fram till 1872 haft en giftoman som var rättsligt ansvarig för att organisera giftermålet. Ofta var det hennes far, men ibland en annan manlig släkting (eller, åtminstone teoretiskt sett, kvinnlig). Kvinnor hade alltså inte laglig rätt att gifta bort sig själva och bestämde inte vem de skulle gifta sig med, även om de borde godkänna valet.
… kvinnor hade inte rätt att själva ha en inkomst utan var beroende av mannens inkomst för sin överlevnad. Nej, kvinnor var inte lata, de hade bara inte lagliga befogenheter att förvärvsarbeta förrän vissa yrken öppnades även för kvinnor på 1800-talet (och då bara för ogifta kvinnor).
… kvinnans status var beroende av mannens eftersom han ”bättrade” henne. En adelsman som gifte sig med en bondekvinna förblev adlig, och bättrade henne till adelsstatus också.
Men kvinnor är bara ute efter lyx. Annars kan de väl bara avsäga sig lite status och lite inkomst och andra världsliga grejer om de verkligen hade velat vara mer jämställda, och gifta sig neråt istället. Jo, och så var det den lilla detaljen att…
… det under många hundra år i stora delar av Europa har varit belagt med dödsstraff för en kvinna att gifta sig neråt.
Så nej. Jag skulle vilja påstå att det inte finns en stark tradition av kvinnlig vilja att gifta sig uppåt för att kvinnor helt enkelt gillar högstatusmän. Och jag fortsätter att vidhålla att kvinnor i dag inte heller vill gifta sig uppåt, utan med jämlikar.
Flyttångesten
Så vi håller på att förbereda oss på att flytta (om någon vill köpa ett underbart färdigrenoverat hus på 109 kvm, 5 rok, hyggligt stor trädgård, 800 m till Helsingforståget – 30 min till centrum, 400 m till utebad och med härliga grannar till det klart överkomliga priset 295.000 är det bara höra av sig!). Det mesta är kul, även om det förstås är lätt ångest också. Ni vet, ”jiihuu vi ska äntligen få vårt gamla hus på landet” och ”shitshitshit vi klarar aldrig det här”. Så var det när vi lämnade bud, när vi bjöd hit mäklaren för att värdera vårt hus, när vi nu börjar packa lite saker, när vi planerar kommande renoveringar. Skräckblandad förtjusning liksom.
Men så i går ringde jag och bytte skola för vår son och anmälde dottern till det nya dagiset. Då först förstod jag vad flyttångest är. Visst, barnen tycker också att det ska bli kul, men det är ju ändå mitt och makens beslut – vår dröm. Och barnen trivs där de är nu, de drömmer inte om att flytta. Det är ett jättebra dagis som vi har gått på i totalt fem år nu, där Tilda har massor med vänner. Förskolan som ligger i anslutning till skolan har gett Vilho ett underbart första år och en lysande start i skolvärlden. Och så ska vi ändra på det. Plocka bort barnen därifrån. Börja om någon annanstans. Det var med en enorm klump i halsen jag sa ett glatt hejdå till nya rektorn och skrev ner datumet för ett introduktionsbesök. Mina små troll. Flyttbarn.
De är starka, mina ungar, det vet jag ju, men världen är stor och det där med rötter är svårt. Nu hoppas jag att de ska rota sig på nya stället, hitta lika bra vänner och sammanhang och varande där, och att vi ska kunna åka hit och hälsa på alla andra vänner också. Jag tror att det kommer att gå bra. Jag tror att de kommer att klara det här så fint som bara barn kan. Men tänk om jag har fel.
Är det så här man ska befria kvinnor vill jag inte vara med
På Elämyslahjat satsar man inför Mors dag. Där kan man köpa upplevelser till kvinnor för att ”befria mamma från disken” (se bild 1). När pappa och son ger mamma en upplevelsepresent utanför köket och några pussar på kinden blir mamma glad och nöjd (se bild 2).
Man kan också ge upplevelsepresenter till män. Män tycker om aktiva utmaningar, som att ta av sig kläderna och klättra berg. Kvinnor tycker om att bli bortskämda och ligga välsminkade under rosenblad och filosofera. Jag tror att Elämyslahjat tycker att de har tänkt till. Att de gjort något roligt och kanske rent av något viktigt. Men hela idén med att kvinnlig frigörelse kan reduceras till en upplevelsepresent är så bisarr att reklamkampanjen omedelbart borde tas bort. Vad ska mamma göra efter sin bortskämda dag under rosenblad? Spendera resten av årets 364 dagar i köket? Att de i bildtexten skriver att det finns upplevelsepresenter för män som gillar att slappa och kvinnor som gillar utmaningar likvideras av det traditionella bildvalet och inte minst av uppdelningen mellan män och kvinnor. Om både män och kvinnor kan gillar utmaningar och avslappning, varför ens göra skilda kategorier?
Bilden av kvinnan i köket kombinerat med den när hennes pojkar ger henne en fridag i present är nedlåtande och förstärker stereotyper. Ändå är det en liten detalj som gör mig allra mest förbannad. Som presentförslag på en upplevelse till den trötta mamman i köket föreslås nämligen en hobby. En jävla hobby! En hobby är inte en passande upplevelsepresent som en slutkörd mamma kan få när mannen i sin godhet befriat henne en dag från disken. En hobby är något som varje kvinna har rätt till så ofta hon själv vill, något som är en del av henne, något hon älskar att göra, något som kanske ger henne själafrid eller svettdroppar eller både och. Något hon kan ägna sig åt hälften av kvällarna i veckan, då mannen diskar.
Det här är inte att befria kvinnor. Det här är att trycka ner dem.
Hit och dit och tillbaka igen 