Kulturkrockar · Nyhetsplock

Manning

Det är ju ganska mycket prat om Manning just nu. Manning som startade den första stora Wikileaks… eh… läckan. Jag ska inte säga att jag har läst tillräckligt mycket för att uttala mig om några detaljer, men en av de där sakerna som hamnat på förstasidorna är förstås att personen som började som Bradley Manning istället vill leva som Chelsea Manning. Varför, hur, när och så vidare är i mitt tycke fullkomligt irrelevant. Det mod som Manning visade och det groteska övertramp 35 års fängelsedom är, förändras inte av om Manning är en han eller en hon. Det enda som har betydelse för om Manning är en han eller hon är hur Manning ser på sig själv. Resten är liksom bara för alla andra som inte är Manning att acceptera och respektera.

Hur man ska rapportera i media är dock väldigt svårt. För det första är det oerhört viktigt att fallet lyfts fram, alltså inte utgående från Mannings könstillhörighet, utan från att de som faktiskt startade kriget, som begick krigsbrotten, som spionerade, som dödade, som torterade och som låtsades som ingenting – de människorna går fortfarande fria. Jag förstår att personer som liksom Manning inte känner sig bekväma i sin egen könstillhörighet blir uppriktigt förbannade när tidningarna fortfarande skriver Bradley och han istället för Chelsea och hon, men samtidigt hoppas jag på att det finns förståelse för att folk i allmänhet har svårt att hänga med i vad som händer. Fallet har ju varit väldigt koncentrerat kring Mannings person och då är det säkert svårt att som journalist på ett smidigt sätt försöka inkorporera en ”ny” viktig del av Mannings identitet utan att vara respektlös mot någon. Utan att tappa läsarna så till vida att de inte förstår hur Chelsea hänger ihop med Wikileaks (de läsarna man tappar på grund av att de inte gillar transsexuella är lost cases) och samtidigt inte göra Mannings könsidentitet till större än själva fallet Wikileaks – en risk som i dagens oförstående och sensationslystna samhälle är en klart reell risk. Även om det är en svår balansgång är det långt ifrån omöjligt. Det finns många bra sätt att göra det på.

Sedan kan man också, så som Hanne Kjöller, fullkomligt missa allt vad respekt heter och hänvisa till Manning som den ”psykiskt sköre och identitetsvacklande”. Inte bara saknas det några som helst tecken på att Manning skulle vara psykiskt skör eller vackla med sin identitet, Kjöller verkar inte ens i närheten av förstå hur stark och hur säker på sig själv man måste vara för att vara i Mannings position och komma ut med något som folk fortfarande tror är en sjukdom, som inflytelserika människor i privilegierade positioner, som Kjöller, klassar som en psykisk störning och labilitet. Det är inte att vara psykiskt skör och det är inte att vackla med sin identitet. Nä, Chelsea Manning visar återigen hur hon är starkare och modigare än de flesta av oss. Skäms, den som tror något annat.

Vardagslivet

WHO’S YOUR MOMA?!

Ok. Jag har gjort det. Sonen började skolan och fick hem de första böckerna och jag bah SCHABANG! Plastade som om jag aldrig gjort annat! Inte en enda jävla bubbla! Perfekta hörn! Det finns inte bättre plastad första bok i hela världen!

20130821-110329.jpg

20130821-110334.jpgOch vem sa att 10 år på universitet inte skulle betala sig? Vavava?

Kulturkrockar · Vardagslivet

Om sommarmat och att betala för sina synder

Sommaren är kanske inte direkt den tid då man äter allra nyttigast. Om vi säger så. Sommaren gick i matorgiernas tecken och nu när jag för första gången på några månader måste ha riktiga kläder på mig (istället för den svarta, sketna bomullsklänningen som har tjänat som anständighetens förkämpe kombinerat med handduk och torktrasa hela sommaren) känns det att jag inte direkt är samma form som innan sommaren. Eller. Samma form kanske. Men bredare. Definitivt bredare.

Och så läste jag på den fantastiska Baksidan om att jag inte är den enda. Inte för att jag egentligen trott att jag var den enda, men när man står där och försöker knäppa de helvetes byxorna som satt perfekt för några månader sedan och som nu endast med våld går att få på så känns det ibland så. Som att man är den enda fläskgrisen som inte klarar av att hålla sommarkilona borta.

För det är också så att de där extra kilona egentligen inte utseendemässigt stör mig speciellt. Jag kommer inte att köpa kort på gymmet, anmäla mig till core-mega-burn-fitt-rumpa-gympa eller hoppa på någon diet bara för det. Så snart jag återgår till att äta regelbundet och inte bara tårta så försvinner de där kilona. Det brukar vara ungefär lagom till jul, då jag sedan äter upp dem igen, för att bli av med dem till maj och sedan äta upp mig under sommaren. Mitt eget lilla viktkretslopp som håller mig konstant en bit bort från att göra mig av med alla graviditetskilon – med lika delar syndande och botande men helt fritt från dieter, bantning och hets. Jag tror nämligen att så länge jag känner mig hyggligt nöjd med den jag är, så är dieter bantning och hets betydligt farligare för min hälsa än extrakilon.

Egentligen var det nog bara det jag ville säga. Att jag har gått upp i vikt under sommaren och att jag inte tänker få panik för det. Och att det faktum att det är så svårt att skriva ett sånt här inlägg eftersom det inte innehåller något ”jag misslyckades med ätandet under sommaren och nu är jag så jävla go och pepp och hej och hå till gymmet, häng med alla BRUDAR” gör att det känns viktigt att säga. Det innehåller inget ”jag vet att jag gjorde fel men jag ska tvinga mig tillbaka”. För jag misslyckades inte med ätandet. Jag åt precis allt jag ville och det var väldigt lyckat. Och jag avskyr gym och gympa i alla format med precis samma passion som när jag i fyran vägrade göra cirkelträningen. Och jag tänker inte ha dåligt samvete för det.

Så där. Ett sånt inlägg som jag själv hade behövt läsa för 10 år sedan när jag levde i en konstant känsla av misslyckande med allt som rörde mat och träning. Så där. Misslyckande är en känsla. Inte ett universellt faktum.

20130822-110023.jpg

Kulturkrockar · Vardagslivet

Prinsessträdet

Min dotter är vad många skulle kalla flickig. Väldigt flickig. Hon älskar rosa, att dansa, klä sig i klänningar och pyssla om sina Barbies. När jag läser vad många feminister och genusmedvetna skriver om barn som mitt är jag rätt säker på att de, om de skulle se Tilda, skulle klassa mig som en synnerligen misslyckad genusförälder. Mamma till en flickig flicka. Misslyckande.

Förutom att det är ett oerhört nedvärderande av det klassisk feminina – samma nedvärderande som ligger till grund för mängder av jämställdhetsproblem – är det att vara blind inför barns fantastiska fantasi och barns bristande respekt för vuxnas definitioner. När man tittar på prinsessfilmer är det inte svårt att se vad som är lockande. Alla är glada, alla sjunger hela jävla tiden, alla dansar, alla får vara med och svassa runt i det vackraste de har, alla äter cupcakes och tårtor och glass och alla skrattar i slutet. Vem kan klandra ett litet barn för att tycka att det låter som en helt schysst grej? Vem skulle inte vilja ha det så? Nä, problemen som många feministiska skribenter och genusmedvetna föräldrar skapar av detta fluffiga, rosa paradis kommer av vuxnas nedvärdering av vad som är typiskt flickigt, kommer av när barnen lär sig att det är sämre att gilla Barbie än Spindelmannen om man är flicka, sämre i största allmänhet med allt det som flickor i populärkulturen gör. Här någonstans blir prinsessorna begränsande och kvävande, dåliga förebilder och oförstående våp. Men det måste inte vara så. Små flickor som till synes är fast i prinsessträsket kanske i själva verkat simmar runt i den kristallklara prinsessjön av fantasifulla möjligheter.

I går var jag ute i trädgården och beskar äppelträd med min egen lilla prinsessa. Lycklig dansade hon runt ett av träden och förkunnade att det var det vackraste trädet i hela världen och att det var ett prinsessträd. Varför? För att de lägsta grenarna var tillräckligt låga för att hon skulle kunna klättra upp i trädet, snabbt och högt. Sedan kunde hon sitta i sitt prinsessträd och sjunga sina egna sånger och lyssna på naturens resonans av hennes förvånansvärt starka, klara röst. Det hade säkert Spindelmannen också velat göra om han inte tvingats in i det manliga rädda-världen-idealet. Stackars Spindelmannen. Hoppas att han en dag får leva som en prinsessa.

IMG_7071Prinsessor älskar midsommar för då får de blommor i håret. Och då kan de kolla hur högt de kan hoppa utan att blommorna faller av. Ganska högt, visade det sig.

 

Historikerns historier · Nyhetsplock

Familjen genom historien – ett projekt

Jag har haft den stora lyckan att komma med i docent Anu Lahtinens projekt På jakt efter familjen – familjeband och kön i Norden 1450 till 2000. Det är ett samarbetsprojekt med flera doktorander, docenter och professorer som genom sin egen forskning bidrar till att skapa ny kunskap om hur familjen och könsrollerna utvecklats i Norden från medeltiden till vår tid. Själv kommer jag att skriva om det juridiska och ekonomiska spelrummet för gifta medeltida kvinnor och män, med utgångspunkt i att lagen föreskrev att maken skulle vara hustruns målsman. Projektet kommer att pågå till år 2015 och presenteras bland annat på projektets egen blogg.

Ett av målen med projektet är att så att säga faktagranska myterna kring familjen. Som att det där med att nyfamiljer på något vis skulle vara ett modernt fenomen till exempel, vilket inte stämmer. Nyfamiljerna skapas förvisso i högre grad av skilsmässa än av en partners död nuförtiden, men effekten på familjen var ungefär densamma: familjen bestod av barn från flera äktenskap, av jämkning och kompromisser och ålderskillnader och åsiktsskillnader då som nu. Det ska bli riktigt spännande att se vad det här projektet leder till!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Strukturer, kollektiv skuld och att skylla ifrån sig

Det behövs inte mer än ett par timmar framför datorn förrän jag ska komma ur min rosaskimrande bor-på-landet-i-drömhuset-neuros och tillbaka till den bistra verkligheten. Eller. Alltså. Världen utanför.

Det handlar återigen om strukturer och om kollektiv skuld och hur helvetes svårt somliga verkar ha med att förstå hur dessa två saker är och inte är kopplade till varandra. Vi alla i samhället återskapar alla strukturer vi inte aktivt motarbetar. Det betyder inte att vi alla i samhället nödvändigtvis bär en kollektiv skuld för saker som går åt helvete, men det betyder att vi alla kan göra något åt det. Ok? Ok. Så två saker till.

För det första måste folk sluta försöka skylla ifrån sig hela tiden. På Twitter finns exempelvis hashtagen #fuckcispeople (cis är en person vars biologiska och juridiska kön överensstämmer med könsidentiteten) där folk skriver olika saker som oförstående cismänniskor förorsakat personer som helt enkelt inte passar in i vår snäva binära könsuppdelning. Ett av tweeten var något i stil med att cispeople hade drivit någons lillebror till självmord. På en sådan tweet reagerar alltför många med att bli upprörda över att någon liksom skulle tro att det var deras fel att den där lillebrorn begick självmord. Och jag vill inte vara jävlig och säga att känslor skulle vara fel eller så, men om det första folk tänker när de läser en sådan tweet är att det minsann inte var deras fel och hur kan någon komma och påstå det, så har man en lång väg att vandra till grundläggande förståelse för sin egen plats i strukturerna. Jag är cis. Det var inte mitt fel att lillebror begick självmord. Men kanske lillebrors stora utanförskap, lillebrors drastiska lösning på sin förtvivlan, hade kunnat undvikas om folk som mig i lillebrors närhet hade sett att de är med och upprätthåller strukturen som kväver personer som lillebror – som driver dem in i döden. Varje gång man skrattar åt ett homoskämt, varje gång någon kallar en annan bög för att han rör sig på ett visst sätt, eller säger att en transperson är äcklig, eller talar om manhaftiga kvinnor eller reagerar på självmord med att två sina händer puffar vi folk som inte är bekväma i sig själva lite närmare kanten. Det samma gäller andra sorters könsförtryck och rasism också. Sluta säga att det inte är ditt fel, och se hur du kan dra ditt strå till stacken istället.

Ok. Vi tar ett exempel till. Män som våldtar kvinnor. Så får man inte skriva utan att få en hög med män som skriker om att det faktiskt inte är alla män som våldtar efter sig. Och nej. Det är inte alla män som våldtar. I meningen ”män som våldtar kvinnor” står det heller inget om att alla män skulle vara skyldiga. Men för varje våldtäktsoffer som får frågan vad hon hade på sig, om hon var full, varför hon gick ensam genom parken, varför hon började tala med en okänd man så gör vi alla män till potentiella våldtäktsmän eftersom ansvaret för det skedda läggs på offret. Så istället för att rasa över att män skulle få någon sorts kollektiv skuld och ifrågasätta offren borde fler män se hur deras eget beteende, deras jargong, deras skämt i bekantskapskretsen påverkar de riktiga våldtäktsmännens syn på sina gärningar, berättigar dem, normaliserar (den bästa texten om det finns för övrigt här).

För det andra är det så jävla typiskt att det är folk i privilegierade positioner som ständigt ifrågasätter strukturers (i forskning väl belagda) existens. Och med privilegierade menar jag inte att de har 250 kvm på Söder, utan att de aldrig har behövt fundera över sådana här saker. De har aldrig behövt berätta för pappan som hatar bögar att de själva är homosexuella. De blir inte stoppade av vakterna och utfrågade för att de ser ut som ”potentiella brottslingar”, gång på gång. De har aldrig sett lillebrors förtvivlan, hört samtalen han får sena kvällar om vilket äckel han är, aldrig sett de anonyma meddelandena om att han borde dö, aldrig hållit honom i handen och försökt trösta och säga att han visst är bra som han är och att han ska skita i alla andra. Aldrig fått meddelandet om att lillebror gett upp. Att de andra vunnit. Inte heller har de fått hem sina gråtande dotter med trasiga kläder och trasigt underliv och på riktigt förstått hur den där enda mannen som våldtog hade kunnat stoppas av dem som inte gjorde det och hur den enda som inte bär skuld nu står trasig framför dem och undrar vad hon gjort för fel. De har aldrig gått emot strukturerna och då är det enkelt att skylla ifrån sig och mena att det inte finns några förtryckande strukturer. För strukturerna fungerar så. Följer man normerna behöver man inte känna av en enda problematisk struktur i hela sitt liv. Men det betyder inte att de inte finns. Det betyder bara att man är privilegierad.

 

Vardagslivet

Den rosenskimrande bloggen

Ibland känns det som att jag inte vet riktigt vad jag skriva för att det inte ska låta som oförblommerat skryt. Inte för att jag är emot att skryta, men lite finess får det ju gärna vara med skrytet. Men grejen är den här, att fast att jag med ömmande muskler, blåsor på händerna och en rygg så stel att min gamla mormor skulle ha framstått som gymnast i jämförelse kraschar i säng varje kväll och fast att jag tamefan inte hittar nånting jag letar efter i detta hus, så har allt hittills gått över förväntan.

Barnen har blivit vänner med grannungarna som är i samma ålder och jättetrevliga och har superschyssta föräldrar. Skolstarten har funkat fint och Vilho trivs både i skolan och med alla sina nya vänner. Dagisåterstarten har också funkat fint och redan första dagen ville Tilda att jag lämnade henne en heldag. Alla de närmaste grannarna har varit över med någon liten ätbar gåva (hemlagad saft, egenodlade grönsaker…) och på riktigt verkat glada över att vi flyttat in. Det har varit fler av våra vänner på besök här de första veckorna än under de första åren på förra stället. Vi har bakat, saftat, syltat, ätit finmiddag i stora salen med tända ljus och vacker bordsduk. Katterna är lyckligare än vad de någonsin varit. Till och med rosorna som jag planterade direkt eftersom jag levt många år i trädgård som inte hade en enda hörna med full sol och rosförutsättningar har nu gett sig på att fkn blomma om! BLOMMA OM! Trädgården badar i ett sorts skirt lantljus och små puffar av rosendoft följer en. Över fälten blir solnedgången spektakulär och nattstjärnorna miljontals och tystnaden när barnen somnat är som jävla silke.

Jo. Vi har mycket att göra. Jo. Taket på lillstugan läcker och vi har inga pengar till att fixa det. Jo. Duschen är konstruktivt byggd i en låda av spånskivor och måste göras om. Och jo. Det är skitigt och lådor och kaos. Men det gör inget. Inget alls. För här finns ändå bara rosenskimrande blåögd lycka och guldkanter.

PS: Den som nu kände att ”härrimingud vad jag skulle vilja fixa det där taket på lillstugan utan att få betalt i mer än kärlek (platonsk, men jag kan höra med min man om det är en dealbreaker), cupcakes och vin” kan höra av sig!

20130819-105031.jpg

Vardagslivet

Hunden

Ni vet när man står och pratar med de nya grannarna och berättar om hur viktigt det är att han får röra på sig, springa, busa och sånt, för att han blir så hispig om kvällarna annars. Och de tror att man pratar om deras hund när man egentligen pratar om sin man. En sån kväll.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvotering, meritokrati och värden

Efter Ivar Arpis ledare i går om kvotering har Per Köhler ganska effektivt plockat isär hans argument, som alltså fullkomligt saknar backning från den studie han hänvisar till. Läsvärt är det! Och det här med kvotering är svårt. Själv är jag jätteglad över att jag kommit till den punkt jag befinner mig utan att ha blivit kvoterad och jag kan inte se att kvotering egentligen är lösningen på jämställdhetsproblemen – åtminstone inte så länge vi enbart talar om att kvotera in kvinnor till mäns positioner.

För det allra största problemet här är att det trots skriande brist på män inom sjukvården och barndagvården fortfarande ses som mer eftersträvansvärt att få in kvinnor i typiskt manliga positioner än att få in män i typiskt kvinnliga dito. Det manliga är fortfarande normen, det bättre, det man ska kämpa för, medan det kvinnliga inte är det. Och jag tänker så här, att om våra barn skulle växa upp med ungefär lika många män som kvinnor i sin omedelbara närhet så skulle nästa generation se på mäns och kvinnors roller som betydligt mindre binära än vad vi gör i dag och då kanske vi inte ens skulle behöva kvotering.

Och så var det det här med att kvotering ses som motsatsen till meritokrati – alltså om det finns kvotering så anställer man inte den som har bäst meriter. Nu är det så här, att de flesta kvalitéer som ledare sägs behöva, så som drivenhet, fokus, förmåga att fatta beslut, det är just sådana kvalitéer som många ser som medfött manliga, vilket i sin tur leder till att en man per definition skulle vara mer lämpad för en ledarpost. Det finns dock inga som helst bevis för att de kvalitéerna skulle vara starkare i män, eller (och det är nästan ännu viktigare) att just de kvalitéerna skulle skapa en god ledare. Det finns således redan föreställningar om mäns och kvinnors påstått medfödda egenskaper som gör att anställningar redan nu inte alls baserar sig på meritokrati utan på genusfördomar. Till det tillkommer att kvinnor statistiskt sett kommer att vara borta mer från jobbet för att de blir gravida, föräldralediga, kommer tillbaka på deltid och tar ut mest VAB vilket företag förstås tar hänsyn till vid anställning. Könet har betydelse vid anställning. Fråga den manliga konsulten Kim. Meritokratin som framhålls som kvoteringens motsats är en myt. Död. Borta. Åt helvete. Och så vidare.

Så även om jag inte tror att kvotering är lösningen så är jag övertygad om att det finns ett stort problem. Jag menar också att grunden till det problemet ligger i synen på könsroller och synen på biologiska egenskaper, men också på samhällets syn på vad som är eftersträvansvärt – samhällets värdesystem. Den dagen samhället säger att det finaste man kan göra är att vårda sina nära och kära istället för att tjäna pengar finns det ingen som skulle vilja kvoteras in till någon topposition.