Det behövs inte mer än ett par timmar framför datorn förrän jag ska komma ur min rosaskimrande bor-på-landet-i-drömhuset-neuros och tillbaka till den bistra verkligheten. Eller. Alltså. Världen utanför.

Det handlar återigen om strukturer och om kollektiv skuld och hur helvetes svårt somliga verkar ha med att förstå hur dessa två saker är och inte är kopplade till varandra. Vi alla i samhället återskapar alla strukturer vi inte aktivt motarbetar. Det betyder inte att vi alla i samhället nödvändigtvis bär en kollektiv skuld för saker som går åt helvete, men det betyder att vi alla kan göra något åt det. Ok? Ok. Så två saker till.

För det första måste folk sluta försöka skylla ifrån sig hela tiden. På Twitter finns exempelvis hashtagen #fuckcispeople (cis är en person vars biologiska och juridiska kön överensstämmer med könsidentiteten) där folk skriver olika saker som oförstående cismänniskor förorsakat personer som helt enkelt inte passar in i vår snäva binära könsuppdelning. Ett av tweeten var något i stil med att cispeople hade drivit någons lillebror till självmord. På en sådan tweet reagerar alltför många med att bli upprörda över att någon liksom skulle tro att det var deras fel att den där lillebrorn begick självmord. Och jag vill inte vara jävlig och säga att känslor skulle vara fel eller så, men om det första folk tänker när de läser en sådan tweet är att det minsann inte var deras fel och hur kan någon komma och påstå det, så har man en lång väg att vandra till grundläggande förståelse för sin egen plats i strukturerna. Jag är cis. Det var inte mitt fel att lillebror begick självmord. Men kanske lillebrors stora utanförskap, lillebrors drastiska lösning på sin förtvivlan, hade kunnat undvikas om folk som mig i lillebrors närhet hade sett att de är med och upprätthåller strukturen som kväver personer som lillebror – som driver dem in i döden. Varje gång man skrattar åt ett homoskämt, varje gång någon kallar en annan bög för att han rör sig på ett visst sätt, eller säger att en transperson är äcklig, eller talar om manhaftiga kvinnor eller reagerar på självmord med att två sina händer puffar vi folk som inte är bekväma i sig själva lite närmare kanten. Det samma gäller andra sorters könsförtryck och rasism också. Sluta säga att det inte är ditt fel, och se hur du kan dra ditt strå till stacken istället.

Ok. Vi tar ett exempel till. Män som våldtar kvinnor. Så får man inte skriva utan att få en hög med män som skriker om att det faktiskt inte är alla män som våldtar efter sig. Och nej. Det är inte alla män som våldtar. I meningen ”män som våldtar kvinnor” står det heller inget om att alla män skulle vara skyldiga. Men för varje våldtäktsoffer som får frågan vad hon hade på sig, om hon var full, varför hon gick ensam genom parken, varför hon började tala med en okänd man så gör vi alla män till potentiella våldtäktsmän eftersom ansvaret för det skedda läggs på offret. Så istället för att rasa över att män skulle få någon sorts kollektiv skuld och ifrågasätta offren borde fler män se hur deras eget beteende, deras jargong, deras skämt i bekantskapskretsen påverkar de riktiga våldtäktsmännens syn på sina gärningar, berättigar dem, normaliserar (den bästa texten om det finns för övrigt här).

För det andra är det så jävla typiskt att det är folk i privilegierade positioner som ständigt ifrågasätter strukturers (i forskning väl belagda) existens. Och med privilegierade menar jag inte att de har 250 kvm på Söder, utan att de aldrig har behövt fundera över sådana här saker. De har aldrig behövt berätta för pappan som hatar bögar att de själva är homosexuella. De blir inte stoppade av vakterna och utfrågade för att de ser ut som ”potentiella brottslingar”, gång på gång. De har aldrig sett lillebrors förtvivlan, hört samtalen han får sena kvällar om vilket äckel han är, aldrig sett de anonyma meddelandena om att han borde dö, aldrig hållit honom i handen och försökt trösta och säga att han visst är bra som han är och att han ska skita i alla andra. Aldrig fått meddelandet om att lillebror gett upp. Att de andra vunnit. Inte heller har de fått hem sina gråtande dotter med trasiga kläder och trasigt underliv och på riktigt förstått hur den där enda mannen som våldtog hade kunnat stoppas av dem som inte gjorde det och hur den enda som inte bär skuld nu står trasig framför dem och undrar vad hon gjort för fel. De har aldrig gått emot strukturerna och då är det enkelt att skylla ifrån sig och mena att det inte finns några förtryckande strukturer. För strukturerna fungerar så. Följer man normerna behöver man inte känna av en enda problematisk struktur i hela sitt liv. Men det betyder inte att de inte finns. Det betyder bara att man är privilegierad.