Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att checka sitt privilegium och lära sig hålla käft

I mitt Twitterflöde finns en hel del personer som jag egentligen inte har en aning om vilka de är men som jag liksom har av pur nyfikenhet. Ibland betalar det sig. Som i dag, när Elizabeth DeLoria med all önskvärd tydlighet tillrättavisar folk som inte fattat sitt eget privilegium. Det hela började med att Rae Johnston tweetade en artikel om att Call of Duty nu introducerar en kvinnlig spelkaraktär för första gången, och hur det drar fram allsköns internetkräk som bara måste påpekar hur kvinnor hör hemma i köket och (min personliga favorit) jublande fundera över om det går att spela den kvinnliga karaktären naken (GET A GIRLFRIEND!).

Och jag lovar att om ens hälften av dessa unga, vita, proaktiva, diskussionslystna män lade sin tid på att motarbeta att kvinnor blir behandlade som skit istället för att klappa kvinnorna på huvudet, be dem lugna ner sig och ”ta ett skämt” för att sedan med sällan skådad entusiasm ta sig an projektet Försvara-mäns-rätt-att-säga-vad-de-vill så skulle världen se väldigt annorlunda ut. Det här att vara så otroligt blind för sitt eget privilegium att man inte ens ser att man sårar andra, att man exkluderar, och att försvara någons rätt att uttrycka sig hotfullt för att det liksom skulle vara ett skämt för ingen menar ju det de säger på Internet. Så när kvinnliga spelare (som då tidigare spelat manliga karaktärer) får höra att de ska bli våldtagna är det ju bara trams om de tror att alla de som säger det skulle mena det. Så är det ju inte. Det är ju ett skämt bara. Men det blotta faktum ATT man kan tolka det som ett skämt och borsta av sig är ett privilegium. Det betyder att man med största sannolikhet inte är en av de där miljontals kvinnorna som på riktigt blivit våldtagna eller ens en av alla de kvinnor som får liknande fantastiskt roliga våldtäktsskämt efter sig på en regelbunden basis. Det betyder att man är en i gänget, en av dem med rätten att säga vad man vill om alla andra och sedan kalla det skämt och känna sig missförstådd när någon blir arg. En av dem som inte fått vänta i åratal på att få en karaktär med samma kön som en själv.

Sedan kommer det traditionella försvarstalet om att kvinnor minsann är lika illa. Faktiskt. Så det så. Som den här snubben som menar att 90% av alla kvinnliga COD-spelare också säger våldtäkt (exempelvis när de vunnit över någon – I totally raped you). När DeLoria undrar var de siffrorna kommer ifrån menar han att han minsann känner typ minst 10-15 kvinnliga COD-spelare och typ minst alla säger det. Förutom att det är skrattretande att han tror att de 10-15 kvinnliga spelare han känner utgör 90% av kvinnorna som spelar COD visar det på två grundläggande feltänk. 1: Det blir inte mer ok att göra något bara för att kvinnor också gör det. Sexistiska kvinnor berättigar inte sexism. 2: Det är en stor skillnad på vem som säger vad. Till exempel skulle jag inte åka till Harlem och försöka highfiva folk och bah’ ”yo, nigga wazz up”.

Men att man ibland bara borde sit the fuck down verkar inte gå hem hos dessa män (och jo, jag säger män för det är enligt min egen erfarenhet just män som gör detta). Det finns saker kvinnor har mer rätt att uttala sig om än vad män har. Hur det är att vara kvinna och bli våldtäktshotad i gamervärlden är en de sakerna. Antingen kan män då lyssna och ta till sig, checka sitt eget privilegium och tänka ett steg längre nästa gång, eller så kan de sit the fuck down. Att som Powerrhouse gång på gång på gång försvara användandet är att bekräfta våldtäktskulturen och sin egen överhöghet, för det här handlar om maktstrukturer – om vem som har tillräckligt mycket makt för att känna sig bekväm med att framhäva sig själv på andras bekostnad. Och att tro att våldtäktkskultur egentligen är ett problem baserat på att kvinnor är humorbefriade. Alltså WTF.

Historikerns historier · Vardagslivet

Riktiga män gillar kvinnliga kvinnor!

På en av vindarna hittade vi några nummer av en av de äldsta herrtidningarna, Mies, som på det stora hela taget är rätt harmlös jämfört med dagens dito. Några saker är värda att anmärka på. Den första är kroppsformen och vikten på de kvinnor som sågs som attraktiva. Samma kvinnor skulle klassas som plusmodeller i dag. Den andra är att det på mittuppslaget finns en poster med ”Flickor i sängen”, som jag av förståeliga skäl inte ville lägga upp här men som ändå förtjänar att nämnas. Varför undrar ni? Jo, för att det så tydligt visar på det ideala åldersgapet mellan män och kvinnor. Visst, på sista sidan står det också att män gillar kvinnliga kvinnor (och därför läser Mies), men kan ni tänka er en poster för medelålders kvinnor med titeln ”Pojkar i sängen”? Den tredje är anledningarna till varför 60-talsmannen borde lära sig judo. ”Judo är makt”. Judo ger också självförtroende och ”väcker respekt och admiration hos er följeslagare”.

IMG_7632 IMG_7633 IMG_7635

Historikerns historier · Kulturkrockar · Vardagslivet

När det börjar

I dag körde vi vår lille son till första dagen i skolan. Skolungen. Redan. Tilda går sin första dag på nya dagis och förkunnade stolt att hon inte ville att jag skulle komma med alls för hon visste minsann redan hur allt ska vara. Att hon var nervös syntes dock tydligt. Ni vet, man hör det på tonläget, ser det på en liten rodnad på kinderna. Vet att hon försöker vara tapper och stor. Vilho å sin sida var förvisso nervös men betydligt mer intresserad av att få komma in i klassrummet, rätta fröken och visa hur mycket han redan kan. Älskade, fina ungar!

Själv gör jag första riktiga heldagen på jobbet vilket är helt otroligt skönt. Att få ha ett jobb som får det att krypa i fingrarna när man inte fått jobba i fulltakt.

Och så tänker jag på hur fantastiskt det är att vi har fri, mångårig utbildning i det här landet. Att mina barn får gå i skolan helt gratis. Att de får bra mat, material och omvårdad. Det ska man vara tacksam över.

Men så tänker jag också lite på att det nu sedan Vilho har börjat skolan inte längre är vi som bestämmer fritt över hans tid. Vill vi dra iväg på en äventyrssemester en tisdag måste vi be om lov att få ta vårt barn med oss. Den tanken har jag lite svårt med, särskilt sedan det i Sverige har förekommit att rektorer faktiskt har nekat föräldrarna ledigt åt barnen. Kan man inte ta sitt barn ur skolan någon vecka utan att det obönhörligen hamnar så mycket efter att 9 års skolplikt är hotad är det något seriöst fel med skolsystemet.

När skolplikten först infördes (1848 i Sverige, men 9 år blev det inte förrän 1958) fanns det förstås många motståndare. Ofta betraktas dem som var motståndare till skolplikten som bakåtsträvande, outbildade plebejer utan förstånd att begripa det bästa för sina egna barn. Att skolplikten är livsviktig för jämställdheten, jämlikheten och välfärden råder det knappast några tvivel om, men jag kan verkligen sympatisera med dem som var motståndare. Vilken maktlöshet det måste ha varit att se staten införa tvång på att barnen skulle vara någon annanstans än hemma på gården, många timmar varje dag i flera år. Vilken panik det måste ha varit i en tid när barnens insats var viktig för jordbruket, och på en liten gård till och med för uppehället. Dessutom är jag knappast varken den första eller den sista föräldern som sörjer förlusten av friheten att få rå om sitt barn den lilla tid man har att avvara. Inga fler sovmorgnar med spinkiga barnarmar slingrade runt halsen. Inga mer långsamma vardagsfrukostar då vi kan prata om just det som känns viktigast just då. Inga fler spontana utflykter bara för att solen överraskande lyser efter många gråmulna dagar.

Det finns sådana som förespråkar förlängd skolplikt, att den skulle börja redan vid 3 års ålder, för att det liksom skulle gynna barnens utveckling. Själv funderar jag på vilken utveckling vi talar om då, och om vi verkligen har tillräckligt säkra mätverktyg för att fastslå att föräldrar bara ska få bestämma över sina egna barns tid de första tre åren. Jag betvivlar verkligen att det i längden skulle gynna barnen även i de färdigheter som inte går att mäta, och jag ställer mig mycket tveksam till om mindre fri tid tillsammans med föräldrarna verkligen är vad dagens barn behöver.

Så jag förstår de där som var motståndare till skolplikten, även om jag själv förstås inte är det. Jag förstår känslan av maktlöshet och förlust när barnets tid tillhör samhällsnyttan, inte familjen. Men nu, nu börjar det. Allt jag kan göra är att hoppas att skolan är den trygga vardag sonen, och alla andra barn, förtjänar och att vi aldrig någonsin får ett sådant system där jag inte får låna honom ibland.

Vardagslivet

Samtidigt hemma hos oss

Någon som eventuellt är en liten smula besatt av att riva plastmattor och utröna vad som kan tänkas finnas under har till sin stora förtjusning funnit ett plankgolv under plastmattan i hallen. Samma någon har eventuellt också haft vad barnexperter möjligen skulle beteckna dåligt inflytande på sina barn. Barn som nu i flera timmar suttit och pillat plastmatta och väst ”Måste. Hitta. Plank. Golv”.

20130812-212243.jpg

Vardagslivet

Saker jag möjligen kommer att behöva stå till svars för

Vilho läser riktigt bra redan. Bokstäverna är inga problem, inte ens de svårare ljuden. Så jag har börjat lära honom hur han ska läsa skiljetecken korrekt.

Nu läser han ut alla frågetecken som WTF. Det var inte riktigt så jag menade.

Historikerns historier · Vardagslivet

Några fler (tvivelaktiga) fynd

Det rör sig rätt mycket tankar i huvudet på en trött liten historiker som yours truly, när man röjer runt i ett hus som det här. De som bott här före oss verkar inte ha kastat någonting. På ett hundra år. Det blir ganska mycket grejer. Det mesta är förstås skräp. Trasigt. För gammalt. För malätet. För har-inte-en-aning-om-vad-det-här-var-innan-det-började-förmultna. Uppe på vinden ligger det prylar från husets långa historia och så länge vi inte renoverar övervåningen (vi har 180 kvm här nere, så vi lär inte ge oss på övervåningen i första taget) bevaras allt. Men sedan, när vi ska inreda där uppe, då tar det långa livet för många av de fantastiska föremålen slut. Föremål som det helt enkelt inte går att spara för att de är oanvändbara, men som genom vindens livsuppehållande funktion ändå har bevarats i kanske ytterligare 80 år sedan de för första gången kasserats. Det är lite sorgligt på något sätt, så jag försöker spara sådant som skulle kunna ha lite kultvärde och sådant som tydligt hör ihop med själva huset. Och så försöker jag åtminstone fotografera och dokumentera innan vi hivar prylarna i sopen. Här är några av de senaste sakerna vi hittat.

En otrolig mängd ljuvliga flaskor, som Tilda glatt har stoppat blommor i.

IMG_7645 IMG_7646Magdropppar från Sibbo Apotek anno Väldigt Länge Sedan.IMG_7647Matolja från Borgå Nya Apotek som gissningsvis inte är så nytt längre. Arthur Hellström var, av allt att döma, apotekare där, och möjligen gift med en Elna Elfvengren. Om det stämmer talar vi ganska tidigt 1900-tal.IMG_7717 Det här är Tove. Hon kom inte med huset. Men hon är etnolog, så hon smälter in bra. Vi hittade en gammal press, och det bästa sättet att kolla vad som finns i gamla pressar är förstås att öppna dem. IMG_7718Tove bläddrar försiktigt bland de gamla tidningarna, bland andra Huvfudstadsbladet från 60-talet. Något annat än tidningar hittade vi inte i pressen.IMG_7722Sälj grej med tjej var hett redan då.IMG_7723En fantastiskt vacker gammal kaffeburk.IMG_7727Nedre delen av en oljelampa påminner om att el inte var något självklart i husets begynnelse. Exakt när el installerade i huset vet jag inte. Det kan ha funnits från början, men mängden oljelampor på vinden tyder på att så inte är fallet. De första hushållen som hade el fick den i slutet av 1800-talet, sedan Gottfried Strömberg (yes, really) uppfunnit dynamon, men en del hushåll i utbyggderna fick el så sent som på 70-talet. En film om när elen kom till Finland finns här!IMG_7728

Vardagslivet

När barnen kommer in med blodröda stänk i ansiktet

Då är det ganska panikartade sekunder innan man kommer på att det egentligen är luktande på liljor, inte ett fem meters fritt fall, som satt sina spår.

20130810-121856.jpg

Vardagslivet

Dagen

I dag fyller jag år. Riktigt hur många är oklart. Min svägerska menade att det är 31, men det låter helt osannolikt tycker jag. 25 ungefär. Det är jag ganska säker på. Kidsen kom och väckte mig bärande på brickor med tårta och syltkakor. De berättade att de hade fixat bröd också, men att det inte hade fått plats. En prioriteringen som får mig att smälta. Mina ungar. De vet vad som är viktigt i världen!

20130809-164726.jpg

20130809-164739.jpg

20130809-164745.jpg

20130809-164811.jpg

20130809-164816.jpg

20130809-164823.jpg

Vardagslivet

Paul

Jag tycker att det är jättebra att min högt vördade make köper makaroner i 5 kgs jumboförpackning. Verkligen. Det gör jag.

Det är att han kallar den Paul och insisterar på att den sitter med vid middagsbordet jag har problem med.