Just nu har vi den här utsikten. Helt ok.
Om kronologier
När man studerar historia måste man göra någon sorts tidsindelning för att göra tusentals år av mänsklig aktivitet begriplig. Att de indelningar som gjorts bottnar i en patriarkal syn på historien är ungefär lika självklart som att de numer kritiseras hårt. För mig som jobbar med svensk senmedeltid finns det en hel del att fundera på, särskilt om man just kommit hem från en konferens som i princip behandlade tidigmodern tid och räknade det från 1400-1800. För jag har alltid sett mig själv som medeltidshistoriker, men min nuvarande forskning går ju fram till 1550 och därmed även en bit in på renässansen och den tidigmoderna eran, även med svenska mått mätt.
Men i Italien börjar renässansen redan på 1300-talet. I Tyskland räknar man ofta att medeltiden tar slut vid mitten av 1400-talet, då boktryckarkonsten får ett uppsving. I Spanien har förstås återerövring (La Reconquista) blivit en brytpunkt – trots att det egentligen var en väldigt lång process. Och så är det det där med upptäcktsresor, statsutveckling och sånt.
Så. Vad är det egentligen som jag borde förhålla min egen forskning till, rent tidsmässigt? Borde man räkna tidsepok och tänka att själva historiens stadiga utveckling och våra artificiella tidsindelningar är av störst betydelse, så att jag borde jämföra det senmedeltida Sverige med andra länders senmedeltid och få en förskjutning på rent av århundraden? Eller är det viktigare att man rör sig inom dåtida samtid, det vill säga svenskt 1400-tal ska relateras till italienskt 1400-tal trots att det är himmelsvida skillnader i sådant som statsutveckling och ekonomisk utveckling? Eller borde man alltid göra en ämnesspecifik avvägning, och i så fall, påverkar det hur svensk forskning kan relateras till annan svensk forskning om det inte finns generella riktlinjer för tidskontexter?
Nu antar jag att de flesta redan har så att säga hoppat av tåget. Men det är sådana tankar som snurrar i mitt huvud i dag. Beträffande mitt eget ämne kommer jag att se de andra nordiska länderna i sin samtid, och sedan se mitt specifika objekt (målsmanssystem) utifrån medeltida kontext i övriga Europa. En sorts kombination alltså.
Samtidigt hemma hos oss
Jag och kidsen dricker afternoon tea, komplett med shortbread och lillfingerextravagance. Passade på att lära barnen att med jämna mellanrum utbrista ett ”rather”. Wawaa, tjoar de glatt och sörplar Royal Blend från Fortnum and Mason som förstklassiga små britter.
En första sammanfattning av historiskt genus och politik
Nu har jag efter en mycket lång resa äntligen landat hemma igen och tänkte att jag skulle ge mig på några första sammanfattande tankar av konferensen, Gender and Politics 1400-1800.
Det allra viktigaste är kanske också det mest självklara: genus får inte vara en kategori att välja bort i politisk historia, lika lite som klass. Merry Wiesner-Hanks menade under sin keynote att studera genus har gått från att vara radikalt till att vara oumbärligt, och även om det finns viss protest mot genus fortfarande har hon fullkomligt rätt. Det går inte att studera politiskt historia (eller nästan någon sorts historia) utan att ta genus i beaktande. Det behöver inte vara en huvudkategori för analys, men ett ställningstagande krävs. Samma ställningstagande gör ju historiker automatiskt när det handlar om klass. Det finns inte en avhandling som inte meddelar vilket samhällsskikt källorna härstammar från och hur det påverkar resultaten. Samma hänsyn borde tas till genus. Är det män eller kvinnor som har producerat källorna? På vilket sätt kan det tänkas påverka bilden källorna ger?
Det andra viktigaste (jo, man kan ha två) är att kvinnor har varit politiskt aktiva lika länge som män. Bara under 1500-talet fanns det i världen i alla fall trettiotalet regerande drottningar, alltså drottningar som regerade i sin egen rätt. Räknar man längre är det hundratals. De är så många att det inte kan och inte får klassas som undantag. Kvinnor var fundamentala i spridningen av den västerländska kulturkretsen under koloniseringarna. Kvinnor deltog i uppror (även beväpnade) och organiserade politiska möten. Anledningarna till att kvinnor inte har synts på samma sätt som män är flera. För det första har genealogier (alltså släktskap) ofta räknats endast i manslinjer varpå kvinnors släktskap och inflytande har byggts in i och dolts av den man som representerade släkten i officiella källor. För det andra (och detta visade exempelvis Grethe Jacobsen med all önskvärd tydlighet) så var idealbilden – den man ville föra vidare till kommande generationer – tydligt delad i manligt och kvinnligt och politik föll inom det manliga. Det Jacobsen gjort är att jämföra de predikningar som lästes över avlidna adelskvinnor- och män med deras faktiska gärning. Knappt ett ord nämns om kvinnornas politiska gärning (trots att andra källor visar att kvinnorna haft stort inflytande på politiken) medan männens redogörs för i noga detalj. Liknande sortering gjordes när arkiven skapades (många på 1800-talet) då männens handlingar sorterade under historieskapande och kvinnornas under miscellanea.
På konferensen kom det också upp diskussioner om problematiken med att arbeta i motsatspar. Privat vs offentlig finns det kanske inte så många som använder fortfarande, men studerar man politisk historia – framförallt innan 1800-talet – är den indelningen synnerligen vansklig. 1700-talets franska salonger – drivna av kvinnor i deras hem och politiska som få – är ett praktexempel på varför privat vs offentlig är svår. Politik bedrevs inte bara i institutioner skilda från hemmet och kvinnornas vardag. Vad som också stod klart på konferensen var att kvinnors politiska deltagande inte får ses endast genom männen. Det vill säga; kvinnor deltog inte bara indirekt genom sina män utan även själva, i sin egen rätt. Den dimensionen borde tillföras vad vi redan vet om kvinnors indirekt påverkan.
Presentationstipsen
Nu har jag suttit och lyssnat på så många papers att jag tänker drista mig till en liten tipslista.
* Läs inte en artikel du har skrivit. Ta chansen att berätta större drag och göra kopplingar som gör att folk vill läsa artikeln istället.
* Var realistisk med hur lång tid det tar. Det finns en tidsbegränsning. Din uppgift är att göra det bästa av den tiden, inte bända marginaler för att få med allt du vill.
* Att ta mer tid än vad man blivit tilldelad är att ta av andras tid. Så gör man inte.
* På 20 min hinner man berätta någonting med ungefär 2600 ord.
* En powerpoint med stödord, bilder, viktiga namn och årtal är stöd för presentationen.
* En powerpoint med fullånga meningar, animationer, färgad text på svart bakgrund och/eller aldrig så intressanta textstycken på latin kommer inte att hjälpa någon att förstå bättre.
* Planera vad du vill säga, sortera och förkorta. Att prata väldigt snabbt är aldrig rätt.
Att bli liten
På väg till konferensen stannar jag vid ett övergångsställe. Klockan är sen morgon. En bil med några unga killar i saktar in, slirar till. Den ena killen stirrar på mig och hojtar upphetsat till sin kompis:
– Did you see that?!
När de slirar iväg igen hänger de ut genom det öppna fönstret och skrockar uppmuntrande till mig.
Men jag känner mig inte alls uppmuntrad. Jag känner mig jätteliten. Som ett ‘that’ istället för en ung forskare på väg till konferens. Helt plötsligt känns det som om alla stirrar, som att det är viktigare hur jag ser ut än vad jag har att säga. För jag har rätt mycket att säga. Jag är här, just nu, för att jag har något att säga. Och till unga killar i svuschande bilar som frågar sina kompisar om de har ‘seen that’ skulle jag vilja säga ‘shut the fuck up’. Det kommer jag fortsätta säga tills de lärt sig att det heter ‘did you hear her’.
Trött
Tillbaka på hotellrummet efter 13 timmar konferens. Trött som ett as. Vill skriva något intelligent på bloggen om allt det fantastiska jag hört i dag. Orkar. Inte.
Rumskompisen: Vad gör du? Uppdaterar du din Facebookbild eller?
Jag: Närå. Jag tar selfies för att lägga upp på bloggen.
Som att det vore bättre.
Flygplansbloggen
Då var vi på väg, jag och en hel del andra unga historiker, till Gender and Politics i Plymouth. För tillfället flyger vi över södra Sverige. Klockan är ungefär den tiden jag normalt brukar vakna. Gick upp kl 5. Fortfarande förvånad över att det var andra som också var vakna då, och lite besviken över att min tidiga morgon därför inte får den sortens imponerade respons den förtjänar.
Kvinnor som är så privilegierade att de inte fattar det och män som upplyser dem
Ofta när det är saker som specifikt rör kvinnor kommer argumentet ”men det är skattebetalarna som får betala för det” upp, som om skattebetalarna och kvinnorna var två skilda grupper. Och på mitt inlägg om kvotering kom en anonym kommentar (som jag alltså inte publicerar där, eftersom den inte uppfyllde reglerna om att lämna sin riktiga mejladress och så) som liknar hundratals (shit you not) andra jag sett.
”Alla kvinnor blir redan inkvoterade som förälder och årtionden av bidrag från staten. Ett privilegium få kvinnor inte tar för givet.”
Vi rör oss här bland de privilegierade kvinnorna som lever på bidrag från staten och får fördelar som män inte får utan bara får betala för. (Som kuriosa kan vi här också notera hur samma retorik används för grupperna svenskar vs invandrare.) Så jag tänkte att vi bara snabbt skulle gå igenom några saker.
1: Kvinnor betalar också skatt. Jobbar de lika mycket som män? Nä. Får de lika hög lön som män? Nä. Betalar de därför i summa slantar mindre skatt? Ja. Det samma skulle gälla industriarbetaren gentemot VDn också, men jag kan inte se hur industriarbetaren skulle ha mindre rätt till samhällsfunktioner för det.
2: Jag tror inte att det finns någon alls som inte skulle hålla med om att kvinnor ses som föräldrar i betydligt högre grad än män. Att det skulle vara fler kvinnor än män som ser den uppdelningen som ett privilegium tror jag dock inte på. Tvärtom är det en av de vanligaste saker jag hör kvinnliga bekanta beklaga sig över; hur alltför stor del av föräldraskapet vilar på dem.
3: Kvinnor som är hemma med barnen sparar pengar till staten. Det är nämligen betydligt dyrare att ha barn på dagis än vad det är med hemmaföräldrar.
4: Så länge kvinnor betraktas som huvudförälder och den som ska ta ut föräldraledigheten, och så länge som det kommer anonyma misfits och tror att det största problemet med det systemet är att kvinnor inte fattar hur bra de har det, så är det inte ett privilegium utan ett tvång. Ett privilegium är att kunna välja. Att ha pappa hemma ett tag, mamma ett tag, att få jobba deltid, att få ett bra dagis, att det inte finns berg av skuld på mammans axlar för att beslutet att sätta barnet på dagis ligger endast hos henne.
5: Vem i helvete är hemma i årtionden på föräldrapenning?
Frågor på det?
PS: Nej, jag vet inte att anonym är en man. Det är mina fördomar. Och tidigare erfarenheter.
En kort rapport
Vi hade inflyttningsfödelsedagskalas i helgen och härrimingud vad det blev bra! Trots att vi bor mitt ute i ingenstans var det närmare 50 pers som hittade hit och firade med oss. Hur bra? Så bra att jag inte lyckades få en enda bild av spektaklet. Stort tack till alla!
Och nu sitter jag och försöker få till slutklämmen på mitt paper inför Gender and Politicis 1400-1800 som hålls i Plymouth i slutet av veckan. Det måste bli färdigt men sitter av någon anledning jävla långt inne. Det jag tänkte prata om är hur gifta kvinnor kunde representera sina män i den senmedeltida politiken. I breven i Sturearkivet finns det förvånansvärt mycket om det, om man bara bryr sig om att läsa kvinnornas brev som en del av det politiska spelet. Nu ska jag bara försöka få ihop det till någon sorts trovärdig syntes.
Hit och dit och tillbaka igen 