För snart 9 år sedan åkte jag och min högt vördade make (då nye pojkvän) till Lahtis katthus för att adoptera en hemlös katt. Jag kom dit med två kriterier; Att 1) det skulle vara en flicka och 2) den fick ha vilken färg som helst utom svartvit. Vi tittade på säkert 100 katter men hittade ingen som kändes helt rätt. Från ett stängt rum, som visade sig vara karantänrummet hörde vi dystra mjauanden. I en bur, tätt tryckt mot gallret för att få njuta lite av det solsken som strilade in genom fönstret, satt den sorgligaste katt jag någonsin sett. Rakad överallt utom på tassarna, svansen och huvudet. Benig, ensam och trött. De hade just hittat katten i skogen. Pälsen var så tovig att de fick raka bort den. Magen så full av maskar att han kräktes upp dem. Stora sår över bringan och trasade öron. Och så fick jag honom i min famn, han puffade min näsa med sin blöta nos och spann så vi båda skakade. Det var inget svårt val, även om jag fortfarande inte säker på om det var jag som valde honom eller han som valde mig.

Vad heter han? frågade någon. Katt, svarade vi.

De första tre dagarna spenderade Katt under sängen. Jag satt vid kanten och pratade med honom, berättade om mig, om livet utanför hans gömställe. Han lyssnade, även om han inte sa så mycket. En dag hade han helt enkelt gömt sig färdigt och kom och lade sig i mitt knä som om det var den mest naturliga sak i världen. Vi blev hans och han vaktade oss. När jag duschade satt han utanför och skrek för att jag skulle förstå hur fasansfullt det var att det kom vatten på mig. När brevbäraren gick sin runda i våningshuset där vi bodde satt Katt vid dörren och morrade. När maken kom hem från jobbet mitt i natten vaknade Katt med ett ryck redan när han hörde cykeln ställas på plats på gården, for som en raket till köksfönstret och sedan till dörren där han satt och väntade. Sov gjorde han helst på någon(s ansikte).

Att han inte hade haft något lätt liv var uppenbart. I flera år var han rädd för alla män utom min man. Och försökte man rätta Katt blev han heligt förbannad. Lyfte jag ner honom från köksbordet och hyssjade åt honom attackerade han – hoppade, bet och klöste. Det tog säkert ett år innan han insåg fördelarna i att låta mig tro att jag bestämde.

En dag blev han sjuk och vi körde honom till veterinären. Katt hade fått njursten. Det händer med väldigt gamla katter menade veterinären. Året var 2006 och Katt bedömdes vara ”allra minst 15 år”. Därefter fick han bara specialmat, för seniorer med njurproblem. Ingen mer skinka. Ingen mer köttfärs.

Så flyttade vi ut i förorten och Katt fick börja gå ut. Och som han njöt! Hela sommaren var han ute och vi såg honom knappt mer än när han kom in och ville ha mer mat och kärlek innan han gick ut igen. Hans största problem var att han emellanåt måste flytta sig när det blev för varmt i solen.

På vintern var han inne nästan hela tiden. Snö var inte hans grej alls och när jag på hans begäran öppnade ytterdörren tittade han bara på mig som om jag tappat förståndet, tittade på snön, på mig igen och gick därefter tillbaka och lade sig. Helst låg han i den fluffiga stolen vid fönstret. Nedsjunken i ryggstödet låg han rakt ovanför värmen från elementet men ändå med förstklassig utsikt över allt som pågick utanför. Den som rörde hans stol fick onda blickar. Han förlät mig inte på flera dagar den gången jag ”rättade till” hans dyna. Framåt senvintern blev han alltid bitter. Han började gömma sig i mörka vrår och med sylvassa klor slå efter oskyldiga fötter som gick förbi. Vi längtade alla till våren och långa utedagar igen.

En sommar dog Katt. När vi åkte till Åbo över natten kastade han sig från balkongen och var bara borta. Vi letade efter honom dag och natt. Frågade alla grannar, höll ögonen på alla katthem. Men Katt var och förblev borta och vi hade det Stora Samtalet om Döden med barnen. Talade om hur Katt var väldigt gammal, att vi älskade honom massor men att han nu är död. Och så åkte vi och tingade två kattungar som tröst. Ja. Och sedan en dag när vi satt i trädgården och åt frukost pekade min syster ut mot cykelvägen och sa: ”Där är Katt”. Först blev vi rätt arga. Man skämtar inte om sånt där ju. Men hon hade rätt. Katt kom spatserande längs cykelvägen som om inget hänt. När jag ropade på honom märkte han mig och verkade minnas vart han skulle. Så han åt tomt i matskålen och gick och lade sig på soffan. Vi såg förundrat på honom och funderade på hur livet med tre katter skulle bli.

För Katt är inte direkt vänskaplig mot andra katter. Han var kung i vårt förra kvarter och är kung här ute på landet nu. Det finns inte en uppkomling han är rädd för att spöa. Inte ens några kompisar pitbullterrier, som råkade ut för Katts vrede. Vi fick låsa in Katt medan hunden var på besök. Och vi hade klippkort hos veterinären för vi var där mest hela tiden. Katt lämnade prydliga tofsar av andra katter i trädgården och kom in med blodet droppande från öron och nos. Men kattungarna rörde han aldrig mer än de förtjänade. Att säga att han tyckte om dem i början var väl lite överdrivet, för första gången han mötte dem stod han blickstilla – som om han var fångad i en ond dröm som skulle sluta om han bara kunde vakna. Barnen var förtjusta förstås. ”Titta mamma, han vet att han är deras pappa!” Med tiden lärde han sig att inte bara tolerera dem, utan även söka deras sällskap. Särskilt under den där mörka senvintern när människotår var hård valuta. ”Kattrallyt går!” skrek barnen glatt och så hejade vi på katterna när de for runt som vildar längs golv, väggar och vad som en gång varit vackra gardiner.

Det finns förstås ingen katt här som skulle ta min frukost om jag vänder ryggen till.

Flytten till landet var perfekt. Katt är så lycklig här. Han har till och med lyckats fånga några möss som han med oerhörd stolthet visat upp. Han rullar sig i gräset, i gruset, i vår säng och njuter i fulla drag av ytorna och dofterna. Han ligger på min dator när jag ska skriva och han har ett sjätte sinne för vilken bok jag tänkas behöva och hinner sätta sig på den i tid. Det här är kattliv när det är som bäst.Så upptäckte vi en knöl på Katts hals. Den störde honom inte. Han älskade fortfarande friheten, gården, livet. Men nu har den växt. En kväll kom han in till mig och lät hes, tung i andningen. Att ligga i min famn och spinna har förlorat sin glans när spinnandet gör det svårt att andas. Att vässa sina klor på mina ben är för tungt. Att njuta av livet är svårare. I snart 9 år har han varit med mig, den där katten ingen ville ha och som ingen trodde skulle leva särskilt länge till. 9 år har jag fått med min vän. Nu är det dags att ta tunga beslut, dags att hjälpa honom på det sista sätt som återstår. Visa honom att vi älskar honom så mycket att vi kan låta honom få somna när han nu har blivit för gammal och trött. Jag vet bara inte hur jag ska klara mig utan honom.