Jag tycker att genus är intressant och viktigt. Dels för att det är mitt jobb (doh!), och dels för att jag har en son och en dotter som jag försöker hålla alla dörrar öppna för. Och det är just det där med öppna dörrar som gör att jag tycker att genus är så viktigt – för att det fortfarande i länder som Sverige och Finland i dag har en grundläggande betydelse om man är flicka eller pojke. Inte för att det måste ha det för att flickor och pojkar är så biologiskt olika, utan för att genus alltjämt är ett sätt att sortera människor, att pådyvla dem preferenser och karaktäristika som de kanske inte nödvändigtvis är bekväma med.

Jag vill vara en genusmedveten förälder. Jag är en genusmedveten förälder. Att vara genusmedveten betyder, åtminstone för mig, att vara just medveten om hur stereotypa föreställningar om pojkar och flickor, män och kvinnor, påverkar oss. Hur förväntningar på hur en flicka ska bete sig kan fösa in min dotter på en väg som mycket väl kan leda till utseendefixering, dåligt självförtroende och undervärdering av sig själv. Hur förväntningar på hur en pojke ska bete sig kan fösa in min son på en lika bekymmersam väg av initiationsriter, egoism och bristande respekt. Genom att vara medveten om de här sakerna hoppas jag kunna ge båda barnen verktyg för att på sitt eget sätt hitta en lagom balans i sitt varande; att våga göra saker de drömmer om och att våga låta bli saker de inte trivs med.

Men ibland så känns det som om det som brukar kallas för genusmedvetenhet egentligen inte alls är medvetenhet utan något annat. På diskussionsforum och bloggar läser jag om andra genusmedvetna föräldrar där det nästan blir en tävling i normbrytande. Den vars barn bryter mest mot normerna har liksom lyckats bäst. En pojke i klänning. En flicka som vill ha Spidermantårta på kalaset. Hundra tummar upp på det! Men att presentera sin dotter i en prinsessklänning, det är ett faux pas. En stolt liten pojke vid Spidermantårtan får inga tummar upp. Medvetenheten är inte en medvetenhet om begränsningar och möjligheter utan har utvecklats till ett intrikat nät av nya könsrelaterade begränsningar och kringskurna möjligheter. Det är plötsligt okej att racka ner på Hello Kitty som en symbol för den passiva, söta flickan om det inte är en kille det gäller. Det är okej att inte bara rynka på näsan åt utan att faktiskt öppet ifrågasätta andra föräldrars val då dessa inte bryter mot normerna. Man får inte säga till barn att de är fina och särskilt inte om det är någon annans barn för det är närmast att betrakta som en dödssynd. Man ska vara så normbrytande att man skapat någon sorts subkultur med egna strikta normer.

Som den trogna läsaren vet älskar min dotter allt som har med rosa fluff att göra. Hon struttar runt i högklackat, byter prinsessklänning förtitolv gånger per dag, vill prova smink och vill höra att hon är fin när hon klätt upp sig. Och jag ger henne det. Jag låter henne ha högklackat, prinsessklänning och smink och jag säger till henne att hon är fin – precis som jag hade gjort med hennes bror om han hade sökt det. Jag säger också till henne att hon är fin när hon kommer in rosig om kinderna, med rufsigt hår och trasiga kläder efter att ha klättrat i träd eller sprungit på åkern. Jag säger till henne att hon är fin när hon är sjuk och ligger med feberglansiga ögon slak i min famn. Jag säger till henne att hon är fin för att hon är den hon är; för allt det som gör henne till henne. Hennes styrka, hennes fantastiska fantasi, hennes stora hjärta. Och jag behandlar hennes bror precis likadant. För mig är det att vara en genusmedveten förälder – att inte låta det faktum att min dotter gillar stereotypt flickiga saker ligga henne till last. Att hålla alla dörrar öppna, men också acceptera att barnet sedan faktiskt väljer. Att finnas där och styra in på öppnare vägar, att inte låta en sak ta över, att hitta nya funktioner för traditionella leksaker.

För mig innebär det genusmedvetna föräldraskapet bland annat att jag försvarar min dotters rätt att klä sig i prinsessklänningar, sjunga sånger om söta djur och njuta av vackra saker (inklusive sin spegelbild) för att det just nu gör henne lycklig. Skitsamma om det inte bryter mot några förtryckande normer. Det är inte hennes uppgift att göra det. Hon är ett barn. Och den dagen hon behöver det så är jag där och bryter normerna med henne för jag är medveten om att de finns.

Tilda för drygt 4 år sedan. Söt som socker och med ett hiskeligt temperament.

Tilda nu. Söt som en leråker och fortfarande med temperament.