De ensamma strumporna

Jag har en svaghet för ensamma strumpor. Inte så att jag vill ha dem utan mer så att jag tvångsmässigt vill hjälpa dem. Varje gång jag hittar en ensam strumpa lägger jag den i en särskild påse. Ibland tar jag fram påsen och sätter ihop de par som bildats och lägger tillbaka de strumpor som fortfarande är ensamma. En del strumpor, särskilt barnens, är nästan nya och torde ha stor chans att återfinna sin partner. Andra har jag burit med mig sedan jag flyttade från Sverige (för snart 10 år sedan, so judge me). I dag sorterar jag strumpor och ett av de där riktigt gamla paren återfann varandra. Då får jag en klump i halsen och blir väldigt sentimental och mild. För när det gäller ensamma strumpor, då är jag kanske inte riktigt normal.

20140629-124945.jpg

20140629-125023.jpg
Resan var lång och mödosam. De här strumporna har sökt varandra i många år. Nu har de äntligen funnit hem igen!

2 thoughts on “De ensamma strumporna

  1. När jag var barn hade vi en sådan plats, en korg där uddastrumpor kunde samlas. Nu för tiden köper jag enfärgade svarta strumpor: sorterar aldrig, slänger den styckvis när de slits ut. Problemet eliminerat.

  2. Jag tenderar att slita stora hål i hälarna, men sparar de hela strumporna och föröker hitta andra udda strumpor de skulle kunna passa med – t.ex. en helsvart strumpa ochh en svart med röda blommor. Det ser riktigt uttänkt ut 😉

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s