Nyhetsplock · Vardagslivet

En prinsessmorsa som förstör andras barn

Lady Dahmer, som brukar ha en uppfriskande och kul syn på det här med barnuppfostran och jämställdhet, är förbannad. Hon är förbannad på ”alla dessa jävla prinsessmorsor (plus andra vuxna) som inte fattar att deras ”snälla” komplimanger sabbar [hennes] barns framtida självkänsla”. Hon vill spy på sånna som mig. Sånna som har en dotter som tycker om rosa prinsessgrejer och som tycker att det är helt ok att ge komplimanger. Hon tycker att jag får sabba mina egna barn men att jag ska ge fan i hennes.

För det första så finns det ingen som helst forskning som visar att en lagom dos uppmuntran och komplimanger under uppväxten skulle vara skadligt för självkänslan. Snarare tvärtom. För det andra finns det förvisso ett problem i utseendefixering, men att utseendet är det första en människa lägger märke till hos en annan människa är knappast något vi kommer ifrån. Frågan är istället vad vi kan göra åt det. Sluta ge komplimanger? Eller hemifrån ge barnet tillräckligt mycket självkänsla, styrka och tilltro för att barnet de gånger han eller hon börjar tvivla på sig själv – för sånna gånger kommer oavsett hur mycket man försöker undvika det – hittar tillbaka till allt det där som är bra.

”Och så undrar de varför deras små fyraåringar vägrar ha annat än rosa eller klänningar. ”Oj, ja, hon vill inte ha nåt annat just nu, det är väl en fas”. DET ÄR FÖR ATT DU LÄRT DEM ATT DET ÄR VIKTIGT ATT VARA FIN DITT JÄVLA VÅP! har jag sån lust att svara samtidigt som jag kör ner balettkjolarna i halsen på dem.”

Varför är det fel att ha klänning? Varför är det fel att ha rosa? Och framförallt: Hade jag fortfarande varit ett jävla våp om det varit min son som hade rosa klänning och ville dansa balett, eller hade jag då varit en godkänd genusmorsa?

”Dessa jävla rosa ungar som putar med magarna och frågar ”är jag fin nu?””

Om man vill vara trovärdig och argumentera för att vuxna inte ska sabba andras barns självkänsla genom att understöda utseendefixering ska man låta bli att kalla andras barn för jävla ungar bara på grund av den färg deras kläder har.

Det här är min dotter Tilda som drömmer om att bli ballerina. Hon tränar varje dag för att bli stark för att hon vet att ballerinor måste vara urstarka. Tilda är precis lika mycket värd som Lady Dahmers ungar, trots att hon klär sig i rosa och tycker om att vara fin. Den som säger något annat kan dra åt helvete.

Vardagslivet

Borttappat

Vilho (från lekrummet): MAMMAAAAAA!
Jag (från köket): Ja, älskling?
Vilho: Jag hittar den inte!
Jag: Vaddå?
Vilho: JAG HITTAR DEN INTE!
Jag: Jo, jag hörde. Vad är det du inte hittar?
Vilho: Den där grå.
Jag: Om jag ska hjälpa dig behöver jag nog en lite utförligare beskrivning.
Vilho: Den grå med två ploppar.
Jag: Den grå med två ploppar vaddå?
Vilho: Legobiten förstås.
Jag (går in i lekrummet): Ditt Lego ligger ju där i lådan. Så svårt kan det väl inte…

Vardagslivet

Hur en kvinna föredrar sin man

Min högt vördade älskade make tycker att det är jättekul att jag engagerar mig i frågor kring hur män och kvinnor ser på varandra. Inte så att han gillar att jag har något sorts intellektuellt intresse för genusfrågor utan för att han vet att det krävs ganska lite för att puffa mig över kanten till ett raseriutbrott när jag tuggar fradga, stampar i golvet och häver ur mig svärord på sju olika språk om jag har trasslat in mig i någon debatt. Och det gillar han.

Så idag var han väldigt nöjd när han kom hem och berättade om något han läst i någon av Internets otaliga gömmor.

Maken: Did you know what kind of face on a man women like differ depending on where they are in their cycle?
Jag (lite ovillig att lockas in i en potentiellt uppretande diskussion): Really…?
Maken: Yup. When she’s ovulating, she prefers a man with a rugged, masculine face.
Jag: I remember having heard something like that.
Maken: And when she’s menstruating, she prefers a man with a face that has been set on fire, with scissors stuck into his eyes and baseball bat up his ass.

Vardagslivet

Pussar på TV

Jag förstår att man var restriktiv med kärleksyttringar på TV förr i tiden. Men varför i hela friden skulle de liksom vicka på huvudet när de pussades? Och pussades vanligt folk också så eller tänkte man redan då att ”shit asså, den där bruden kommer ha sån sjuk nackspärr efter allt det där vickandet”?

Vardagslivet

Min make pandan

Min högt vördade älskade make har varit och tränat Brazilian Jiujitsu med en vän. Efter att ha fått denne kompis knä i ögat ser min högt vördade älskade make lite grann ut som den gången han kom till mitt jobb och insinuerade att det inte alls var genom att slå på sina vänner med träkäppar och ha dem ge honom samma behandling som han fått en blåtira utan att det kanske möjligen hade något med mitt våldsamma humör att göra.

Nu besvarar han allt jag säger med ”Panda says no!”. Det var bara sött de första trettioåtta gångerna.

Vardagslivet

Födelsedagsmorgon med fyraåringar

När jag var liten älskade jag att bli väckt på födelsedagsmorgonen med tårta, sång och paket. Det var något magiskt med att ligga och lyssna på ljuden från föräldrar och syskon som försökte tassa så tyst att man inte skulle vakna till synes helt ovetande om att man varit vaken sedan de först började förbereda firandet.

Nu när man själv har små barn ligger magin i att för en enda gångs skull få slippa bli väckt på morgonen. När Tilda fyllde fyra på en lördag var tröskeln till att gå upp och väcka henne med tårta, sång och paket jävligt hög. Jag menar, finns det en chans att man får sova några minuter extra så tar man den. Så Tilda och Vilho fick vakna i egen takt och sedan firade vi i vår säng.


Tilda fick en CD-spelare med mikrofon till. Det tog henne i runda slängar tre minuter att komma på hur man ska göra rundgång med den ena micken och samtidigt blåsa in i den andra för att åstadkomma mesta möjliga oväsen.


Och så fick hon en sparkcykel som hon mycket högtidligt glidit runt på ute på gården.


Vilho hjälpte till. Då gäller det att hålla tungan rätt i mun.


Folk säger att barn nu för tiden får för många paket.


Men jag tycker att så länge man inte tappar bort barnen bland paketen är det ganska lagom.

Godsaker · Vardagslivet

Tildas tårtfest

Så Tilda beställde en ofantlig mängd tårtor och delikatesser till sitt kalas. Jag bakade så mycket jag bara hann. Och om vi säger som så: det blev mer än vi orkade äta. Så fort jag hinner ska jag försöka lägga upp separata beskrivningar och recept. Min högt vördade älskade make bakade kycklingpaj och mozarellapaj. Och det är verkligen inte för inte som han kallas för pajkungen. Eller, det är väl egentligen bara jag som kallar honom pajkungen. Men, ni fattar. Sjukt gott.

Tilda, Vilho och deras kalaskompisar (Tildas ord) fick sedan uppmaningen att peka på vad de vill ha och att ta precis hur mycket de ville men att inte äta det de inte tyckte om. Och det åt tappert, de små liven.

Tilda ville ha tvåvåningstårta. Så jag gjorde många små.

Och så gjorde jag en stor. Lite för att se hur det funkade. Lite mer för att jag ville ha något att skriva hennes namn på. Tilda konstaterade förtjust att hon kan läsa nu när hon är fyra för hon såg minsann att det stod Tilda på hennes tårta. Bra så.

Självklart kunde vi inte ha kalas utan cupcakes. Det går bara inte för sig.

Jag kunde inte låta bli att laga macarons. De var tvärtemot vad jag trodde kanske de populäraste på hela kalaset. De är ganska bruna eftersom jag använde oskalad mandel, men i gengäld smakar de betydligt mer.

Som ni vet önskade sig Tilda en Barbie-som-prinsessa-tårta. I morse, ungefär sjutton tårtor och x antal timmar senare, kom hon fram till att hon nog ändå hellre ville ha en Barbie-som-sjöjungfru-tårta. Som den hjärtlösa moder jag är sa jag nej. Hon fick nöja sig med vårprinsessan. Och det gjorde hon också. Jag gjorde i ordning allt utom själva klänningen igår, och jag kan berätta att när Barbie med en plastpåse på huvudet stod nerstoppad i en tårta som var lätt överfull på röda jordgubbar vilka trängde ut mellan sockerkakelagren var det rätt mycket American Psyko över det hela. Det blev betydligt bättre utan plastpåse och med klänning.

Födelsedagsprinsessan var mycket nöjd!

Vardagslivet

Tårtkalas beställt!

I morgon fyller min lilla baby fyra år. Hon har beställt tårtor och cupcakes av så många olika sorter och former att jag tappade räkningen för länge sedan. Genom att sträcka sina små armar åt sidorna så långt hon förmådda måttade hon ”unkeväj” hur stor Barbietårtan borde vara. Igår var hon således med all rätt bekymrad över att jag inte hade börjat baka ännu.

Men nu. Nu har jag laddat mig med kaffe, städat köket och gjort en tämligen överväldigande lista över saker som ska bakas. Det blir glada cupcakes, pastellfärgade macarons, flervåningstårta och förstås den Barbietårta (om än i något mindre storlek än hon måttade) som hon drömt om sedan oktober.

Vardagslivet

Positivt attityd

Det regnar. Rätt mycket dessutom. Faktum är att det bara öser ner från en tung, grå himmel. Enligt prognoserna ska det fortsätta i samma stil hela dagen.

Och allt jag kan tänka är: ”Hurra! Det är inte snö!”