Igår när jag kom och hämtade barnen från dagis syntes det ganska snabbt att något var fel. Två riktigt skakiga dagistanter kommer och meddelar att det skett en olycka. Tilda tittar upp på mig med stora ögon. Tanterna förklarar att ett av dagisbarnen fått för sig att krypa under den där stora tunga gungan som är gjord för två och som någon intelligensbefriad kostym i Bryssel stämplat med ”EU-standardiserad säkerhet” trots att den har en metallram. Då gick det som det gick när ett barn får en tungt lastad metallgunga i huvudet.

– Hennes hår var rött! säger Tilda upprört. Tilda hade stått precis bredvid. Hon såg allt, och minns allt. För mig förklarar hon så gott hon kan vad som hände medan hon viftar med knubbiga små armar. Visar hur gungan slog flickan i huvudet, hur hon föll till marken. Tilda snubblar över orden när hon beskriver allt det röda.

Dagistanterna säger att flickan kommer att bli bra. De hade hämtat kallt omslag, försökt stoppa blödningen och så lugnt som möjligt med ett blödande barn i famnen och tiotals runtomkring väntat på ambulansen. En av dem stryker Tilda över håret och menar att Tilda nog fått en liten chock och säkert behöver prata.

Nu i efterhand vet jag inte varför det tog så lång tid innan jag tittade till Vilho. Kanske för att Tilda så uppenbart hade varit med om något väldigt obehagligt och att hennes behov av att behandla det liksom bubblade över. Men när jag tittar ner på Vilho ser jag att hans ansikte är stängt. På frågan hur det är med honom ler han tyst, men bara med läpparna – inte med ögonen. Var var Vilho när allt hände?

– På gungan. Plötsligt förstår jag mer och jag kramar honom länge. Han bubblar inte som Tilda gör. Allt han säger är:

– Jag försökte lyfta fötterna.

Vi ställer in besöket till simhallen och åker hem istället. Lagar barnens favoritmat, blandar läskeblask och sätter en citronskiva på glasets kant och så pratar vi. Om och om igen berättar Tilda, och allteftersom börjar Vilho skjuta in fler och fler detaljer han tycker Tilda missar. Till slut pratar de båda två. De beskriver hur flickan föll, hur blodet rann ut på marken, hur ambulansläkaren försökte lura dem att det säkert skulle krävas 160 stygn minst. På kvällen satt jag hos dem tills de somnade och på morgonen tog jag ledigt och åkte med barnen till simhallen för att ta igen det där besöket vi missade.

Efteråt åker vi till dagis och jag pratar med personalen om allt som hänt. Hur man kan veta att det inte är ens fel men ändå känna så och om vikten av att se det där barnet som blir tyst. Hur jag är glad över att personalen handlade snabbt och smart i en situation som måste varit chockartad även för de vuxna.

När jag kommer hem igen funderar jag över det där med att barnen lär sig saker från omgivningen. Rädslan för att barnen lär sig saker från omvärlden trots att det är saker man inte vill att de ska lära sig bär säkert alla föräldrar med sig. Mina barn har nu fått erfarenheter som jag önskar att jag kunde ha skyddat dem ifrån, som jag ser det som min skyldighet som förälder att skydda dem ifrån. Debatten har de senaste dagarna kretsat kring om man får säga till barnen att de är fina, eftersom en del tänker sig att barnen då kommer att fokusera på sitt utseende och känna sig fula. Tilda säger med eftertryck att hon inte vill dö. Det är liksom i en helt annan värld än hela debatten om komplimanger.

När jag vinkade av barnen på dagis kramade jag dem och sa att de är det finaste jag har i hela världen. Det ska jag säga till dem varje dag.